Our weekend diary.

Har aldrig känt mig mer lugn i juletid. Med det inte sagt att jag inte har saker för mig, det har jag. Och inte heller sagt att julklappar är inhandlade och inslagna, egentligen raka motsatsen. Och kanske slutar det med att jag dan före alltsammans är helt uppskruvad och inser att allt bara var på låtsats men nåja då får det väl vara skönt så länge det varade. Jag har faktiskt köpt några nya pynt till vår gran! Det hände förra gången för femton år sedan så ingen köpångest på den. Tycker om dem så mycket så jag köpte några till en kompis i samma veva. Finns här!

Så dessa slog jag in i en gammal Cloetta-låda.

Med mässingsbjällra i rosetten. Blir alltid så överförtjust när man hittar pinglor på loppis. De är så tunga och gedigna i jämförelse mot de nytillverkade. Och så kostar en tråd med flera stycken inte mer än en tia.

Snöflingorna i cloetta-lådan tog vi med hos hem till Linn, Isa och Leo. Alltid lika mysigt och varmt där. En vill liksom aldrig gå hem vilket jag knappt inte heller gjorde. Jag har liksom en vana att alltid dröja mig kvar extra här, sådär som när en snabb promenad blir tre timmar. Fint ju.

Eftersom jag uppenbarligen tror mig ha all världens oceaner av tid fortsatte jag att möblera om i morse. För den vane läsaren ser man att vi nu har sofforna i detta rum. Eller vi har snarare fem soffor i samma rum… Det kändes en aning knäppt när jag insåg det. Fast en är schäslong.

Här tyckte jag fortfarande kändes helt okej.

Här med faktiskt.

Fast här hade jag tröttnat och det är faktiskt värre än det ser ut. Och så snöade det ut. Klart man vill göra annat då.

Så vi stoppade in barnen i bilen och for ut till vår absoluta favoritjulmarknad på Ändebols Gård! Så pass att vi bara tycker vi behöva denna och att våra barn börjar påminna sig i september om lammkorven till lunch.

Liv var julig.
 

 
Emma och Albin sjöng så vackert och inom loppet av ett par timmar kände jag mig helt uppfylld av julefrid. Om jag hade känt mig i fas innan så var jag det definitivt nu. Så enkel är jag eller andra kanske skulle kalla det strutsbeteende, att liksom glömma allt man borde göra.

Vi handlade grönkål, brysselkål och en massa annat gott. Man vill ju liksom ta allt med hem. Sedan fick jag och familjen en sådan fin present av Katarina och självaste Ändebol, jag blev så överraskad och glad så jag var på vippen att börja gråta. Så. Himla. Snällt.

Tack helgen du var fin och hej kära julefrid.