Karin & Carl Larssons hem i Sundborn.

Insåg precis att jag inte bloggat om när vi besökte Sundborn i somras. Eller har jag det?! Jag har bloggat väldigt skralt ifrån sommaren vilket jag väl får råda bot på. Men i alla fall besöket där i somras var som att hitta hem. På riktigt. Tyvärr för barna och alla andra. De tyckte liksom det hela var liiite smått underligt beteende när jag klev över tröskeln och suckade högt ” jag vet med säkerhet att jag levt här tidigare, kanske som piga men ändå:” Nu har jag släppt pigan pågrund av vissa som förstår sig på det där med släkt. Kanske husdjur då. Hur som helst är jag typ kär i denna Karin Larsson. Och jag höll ju definitivt  ju på att svimma av när jag fick inbjudan om bokkalas på Sundborn, tur och retur på samma dag, för att fira Elisabeth Svalin Gunnarssons alldeles nyutkomna bok – En matbok – Inspiration, recept och mathistoria från Sundborn. Från idag går boken att köpa på Carl Larsson gårdens webshop, här, med fin rabatt! Just sayin. ( Så jäkla fin julklapp. Plus I min trädgård vill jag vara Karin. Hej du inspirerande 2019 liksom) För övrigt är den exakt så fin och inspirerande som jag räknat med. Hur pass inspirerad jag blivit av boken – I min trädgård vill jag vara Karin, skriven utav samma författare har ju inte undgått någon. Den har förändrad hela min syn på vår trädgård och absolut anledningen till att jag kunnat plocka buketter av detta slag. Och ja mitt odlande gick till och med överstyr men faktiskt är denna bok någon av de mest inspirerande jag någonsin läst, jag har lusläst och om och om igen. Varje gång upptäcker jag något nytt och absolut genomförbart. Som blomlådan, snickrad på direkt beskrivning från boken. Så nu tänker jag att jag kommer bli en stjärna på mat också. DET är jag inte. Jag är typ lika kass som jag var tidigare på att göra sådant som kräver gröna fingrar. Jag ska ge er en riktig recension på boken men nu tänkte jag ni skulle få hänga på in till Carl och Karin´s hem Lilla Hyttnäs. Vi fick nämligen fotografera där! Något som man inte får annars. Alltså, jag är typ avis på mig själv. Så mycket inspo inom de där väggarna så man nästan blir gråtfärdig, fast på ett bra sätt. Att få känna sig som hemma på Lilla Hyttnäs är ju som en dröm. Att få äta lunch där, hänga sina kläder på samma krokar och bara gå runt och fingra på allt som man annars inte får. Jag tänkte passa på att varva bilderna med frågor och mina svar inför en intervju som publicerades Elle i somras , just om paret Larsson. Intervjun i sin helhet hittas här.

Det enda nackdelen men denna dag var att den var alldeles för kort. Tre timmar är ju som droppen i havet när det kommer till detta ställe. Min hjärna gick på högvarv och det hela kändes verkligen som ”once in a lifetime”. Men liksom varenda vrå är ju som en typ av skattkista. Karin var väldigt förtjust i tofsar och pompoms. Såklart knyter man kring granriset.

En samling fint folk, så roligt att hänga med dem alla.

Elisabeth Svalin Gunnarsson var vackert klädd bollfranssjal, såklart en exakt sådan som Karin hade.

Jag har hundra uppslag på sådant som ska byggas. En annan dag, darling.

Bron. Ni vet att släkten Larsson lever och bor på delar av gården. På bron  har man bröllop.

Gissa vem som har gjort garnbollar idag och letat vävda band på loppis.

Såhär ser det alltid ut i mina föräldrars torp. Mossa och eterneller för att hålla kylan ute.

Målar barna, det är sådant man gör. På farstubron.

Den här frågan är så himla kul eftersom jag har NOLL relation till paret Larsson men går som sagt och önskedrömmer. Som när guiden i somras sa, vid rabatten utmed ån ”Nu ser du ut som Karin” så sken jag upp som en sol och utbrast Jaaaaaa gäääärna! Lite malligt sådär. Alltså, shit. vad är det med en! Mycket ska man råka utbrista innan öronen ramlar av.

Vilken är din relation till Karin och Carl Larsson? Egentligen har jag ingen personlig relation till dem men under ett dygn i Dalarna förra året blev jag nästintill besatt av stilen som råder där. Då var vi inbjudna till Zorn-gården och en dalagård, efter det var jag som uppslukad av allt som hade med Dalarna att göra. Kort efter besöket insåg jag att min mamma under årens lopp försett mig med böcker om Karin och Carl Larsson (framför allt Karin) , långt innan jag ens hade intresse av att läsa dem. Hon måste, redan för 20 år sedan ha förstått att detta var jag i ett nötskal, då jag fick boken Ett hem i namnsdagspresent. 

Det var liksom aldrig snofsigt när det begav sig och det är det jag älskar mest.
 

Den första ateljén. I boken Ett hem som utkom på Albert Bonnier förlag 1899 så kan man läsa: Sedan någon tid är jag sysselsatt med att bygga mig en stor låda till atelier, med rikligt nordljus och tillräckligt svängrum. Sedan de andra två äro ratade kallas denna superlativus. Denn, där vi nu äro, har så småningom antagit en helt annan karakter och blifvit slöjdsal åt barnen, pojkarna hyfla och hamra och Suzanne väfver. 

Sedan platsen där Karin skapade sina magiska textilier. Gissa vem som ska börja brodera? Jag och Johanna har ett vad, en tävling, en battle ihop. Eller kanske en  önskan ?! Att göra klart Kärlekens pilar. Innan vi blir pensionärer.

Min novemberkaktus som jag fick av mamma blommar som galet just nu.

Små hörn överallt. Och hundra innefönster. Jag älskar väggar som inte är hela. Om man vill kan man ju fönstermåla lite också.

De handmålade sitt eget porslin.

Varje millimeter är som en tavla.
 

Varför tror du att de är så i ropet just nu? Jag vill tro att det först och främst är för att vi inspireras av starka kvinnor. Och då är ju Karin Larsson ett sådant självklart val. Karin var ju absolut före sin tid. En superkvinna och förebild som gick i bräschen för den självständiga kvinnan. Egensinnig, personlig och väldigt kreativ. Och så modern i sitt tankesätt. Människor som vågar gå emot strömmen inspirerar mig alltid.  Framför allt är det ju Karin vi allra helst vill veta mer om. I själva verket var det ju tack vare henne Carl fick sina uppslag till alla vackra målningar. Målningarna är ju i stort sett en dokumentation av livet de levde. Med detaljer, trädgård, möbler och vardagen som skapades utav Karin. Idag kan man ju se målningarna som århundradets flottaste inredningsmagasin. Jag tror även det ökade intresset för hantverk, textilier och personligt tänk inom inredning och mode gör att intresset för ett par som Karin och Carl Larsson ökar. Å andra sidan tänker jag att intresset för dem kommer och går. Jag vet att mina föräldrar målade köket i sitt torp med inspiration från Sundborn och det var under 80-talet.

Förra veckan köpte jag jättemånga mässingspinglor på loppis.

Man firade ofta det ena och andra, men allra helst namnsdagar med kaffe på sängen. Eller choklad till barnen. Är det inte det perfekta kaffe-på-sängen-bordet.

Kärlekens ros sade Elsa att draperiets namn är. Och liksom där från sin säng kunde Carl se direkt till Karin´s säng, på andra sidan draperiet. Såhär skrev han om sitt eget rum : Det lär vara hälsosamt att ha sängen midt på golvet, med det visste jag icke om när det bestämdes så. En granne – månne majorn – lär ha sagt att rummet ser ut som en drängstuga. Männerna, härstammat från ett gammalt krigarfolk, anse det passande att ligga på dunbolster, med spetsar på lakan och örngott, och kokett och nätt på alla sätt. Men i min enkla säng, påp min halmfessing, sofver jag godt och djupt, som en kung på sin lit de parade. 
I ett annat stycke förklarar han att han då och då stryker väggarna med krita och limvatten, det blir så rent och skinande, som en himmelens boning. 

Ni vet väl att Karin´s devis alltid var – låt handen synas. Att inget hantverk i världen ska se ut som en maskin har skapat det. Så bra att påminna sig om man är perfekt lagd, en sådan som aldrig är nöjd förrän allt är millimeter-anpassat. Själv har jag nog inte riktigt fått den där perfektheten alls. Är oftast rätt nöjd med de synnerligen snabba lösningarna.


 

I ateljén serverades vi Lilla Hyttnäsglöggen och pepparkakor med smör och ost. Det där med svängrum fick plötsligt en annan innerbörd tänker jag.

 

Julefrid.

Väven bakom glasdörren var inspirationen för hyllningskollektionen till Karin som HM gjorde tidigare i år.
Inspireras du själv av dem? Om så, hur? Själv inspireras jag enormt över tankesättet och hennes sätt att skapa sin egen värld. Paret reste ju väldigt mycket och bodde en tid innan barnen både i Frankrike och Stockholm. Jag kan se likheter till mig själv vad som händer med en när man får distans till platser som influerar och inspirerar vare sig man vill eller inte, platser där man liksom inte kan värja sig mot trender och rådande stilideal. När man sedan flyttar till ett ställe där allt detta inte finns tillgängligt på samma vis så händer något med en, man hittar sin egen personliga still och kreativitet på ett annat sätt. Man går liksom till botten med vad är det man uppskattar själv och ens kreativa sida blir mer sann och jordad. På den tiden var det ju om ännu mer tydligt med avsaknaden, då man inte hade tillgång till internet och media.
När det gäller själva stilen så inspireras jag främst av brokigheten, blandningen av gammalt och nytt alla mönster och färger som kanske inte känns helt självklara men i sitt sammanhang blir just det. Allt känns snillrikt och totalt oängsligt. Det är stilkrockar både interiört och exteriört men rasande vackert. Men samtidigt finns en grundtanke i valen man gjorde.
Jag känner också stor igenkänning i ett hem som är tillgängligt för alla och utformat för att framför allt leva där. Ett högst levande hem som personifierar de som bor där, och inkluderar hela familjen, även barnen och husdjur vilket inte var självklart vid den här tiden. Deras hem var öppet för lek, umgänge och aldrig pedantiskt. Hemmet stod alltid öppet för gäster. Personligt i allra högsta grad och långt ifrån det som sågs som den tidens stilideal.  
Även inom mode gick hon ju helt emot den rådande konservativa trenden med tillhörande korsett. Karin vägrade korsett och hennes klädstil skilde sig väsentligt från andra kvinnors under denna tid. Samma sak var det ju med sättet hon klädde sina barn, nytänk och verkligen före sin tid. Självständigheten och att hon var modig inspirerar. 

Esbjörns lilla kök. Hur gulligt?

Här serverades vi ur menyn från boken. Så otroligt gott. Originalrecepten har inspirerat koken Görgen Tidén och han har skapat rätter, ibland med en liten extra finess och ändring för att passa tiden. Boken innehåller 25 recept men då den är 200 sidor förstår du att det är så mycket mera. Kulturhistoria om mat, matvaror, tankar och händelser i familjens liv.
I Ett hem läser jag igen om detta rum, ni vet ateljen som blev slöjdsal: Här bruka vi fira julaftonen. Det är sannerligen en äkta julstämning, med de båda gamla och alla de barnen, de rara tjänarinnorna och den hederlige Johan. Och här sitter jag som en patriark och delar ut julklapparna från alla till alla. I spisen spraka och knastra hela vedträn och midt i slaen strålar den vackraste af de granar vi på morgonen tagit. Du härliga midvinterfest här i norden!
DET vore nåt, att klä granen på morgonkvisten…

Vyn man sett så ofta. Som hemma kände vi oss, som sagt. Här sitter Li som annars sitter på Sköna hem.

Takmålning check.

Lampan hamnar oss hos trots att min man tyckte att jag borde göra en liknande själv. Jag har aldrig varit superförtjust i stolsdynor men efter den här varianten är jag det. Så enkel är jag.

Vi fick ju alltså att ströva runt i hemmet. I alla de rum som annars används bara av släkten. Köket hjärta hjärta.


Bården. Och de vävda överkasten. Och i fönstret hängde halmstjärnan.

Dotterns Suzanne´s rum. Detta är ett annat av rummen som man inte får se som ”vanlig” besökande. Bården målade flickan själv. På tavlan här , daterad 1901 ser man hela händelsen. Hon föddes 1884 så hon var väl sisådär 16-17 år.

Parets inredningsstil känns verkligen på uppgång just nu, hur tror ni att människor kommer att ta in stilen i, och applicera den på, sina hem (genom typ färger, textilier, konst eller liknande)? Jag tror ju att inspiration kommer mynna ut i ett sätt som ändå är anpassat för idag. Att man inspireras av stilen men lägger en personlig tvist på det. En 2020-talstvist.  Jag hoppas att det framför allt inspirerar till att tänka i personliga banor och fundera lite vidare över vad ens eget hem ska vara. Vem inreder man åt? Sig själv och sin familj eller andra som ett slags uppvisningshem? När jag nu har lusläst det mesta om Karin Larsson återkommer ofta ordet hemtrevnad. För hemtrevligt var just vad Lilla Hyttnäs var, sägs det. Så ska man sukta efter något att inspireras av allra främst så är det kanske just hemtrevnaden man ska ha i första tanken. Sedan kan det säkert diskuteras, vad är det som gör ett hem just så himla trevligt? Jag gissar att lite av hemligheten ligger i att omge sig med ting som speglar människorna som bor där och som verkligen ligger just dem varmt om hjärtat. Och välja att ha hemmet öppet för gäster och små besök var och varannan dag, oavsett damm i hörnen. Lägga det pedantiska på hyllan så att säga.

Mer tofsar åt folket.

Och fler innefönster som man kan kika ner ifrån.

Barnens rum i julskrud. Fönsterluckor istället för rullgardin.

Karin´s säng. Och genom garderoben kan man ta sig till den trånga, lilla vinden med ett litet fönster att smygkika ner i ateljén.

 
Bården fick Karin av Carl i namnsdagspresent.


Bonaden att fästa i taket över barnen sängar.

Fint till och med i golvhöjd.

Karin´s skrivarhörna. Säkert där alla de tusentals breven skrevs. Och den egenritade blomsterhyllan.

Om du aldrig besökt Lilla Hyttnäs så gör det. Jag erkänner att mina barn inte fattade själva storheten i somras, men det gick sannerligen ingen nöd på dem, myset var det inget fel på ändå. Och tids nog kommer även de falla dit, det är jag säker på. Men nej imponerade eller besatta som sin mor, de blev de inte. Liv tittade nyss över axeln. Jag frågade om hon kände igen sig. Verkligen INTE. Men efter en stund: ”Ahaaa, ja just det fast jag fattar ändå inte varför du älskar det där så mycket?  Vaaaa, åååt du i Carl Larsson´s hem!??? Ameeen guuuud, då mådde du va?! Vilket unn!! Alltså shit mamma, du måste ha mått!! På riktigt. Kanske bästa unnet någonsin i livet!!!”  Japp, som jag mådde. Känner mig fortfarande helt uppspelt av hela alltet. Tack kära släktingar till Carl och Karin att jag fick komma! Riktiga släktingar alltså. Inte sådana här wannabe-släktingar….
Nu kom Viggo förbi ” Alltså mamma, fattar inte ??? Det är ju inte ens hype???” Och sen fick han jordens föreläsning om vad som är hype och inte hype. Tids nog…