SÖRMLAND

Jag vet, jag är totalt besatt men huset är det vackraste!

Dagen efter vår workshop på Julita Gård sladdade jag bokstavligen in vid skylten där det står Fogelstad 1 km. Till saken hör att när man är i workshop-mood (jag hade städat undan på Julita) så kan ingen ta ifrån mig energi och en minst sagt speedad sinnesstämning. Faktum är att jag har en liten besatthet sedan några månader tillbaka – Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad. Eftersom jag trodde att skolan hade varit på själva godset Fogelstad så parkerade jag bilen innanför grindstolparna. Konstaterade att dörren vid verandan stod öppen som om det skrek till mig, kom och hälsa på!! Så jag slängde kameran på axeln och kände spänningen i hela kroppen när jag hoppade ur bilen. Tre steg vidare i gruset rusade dock en stor (inte jättestor) svart hund mot mig och skällde ruskigt läskigt (förmodligen inte alls så arg) och jag rusade tillbaka till bilen. Supersnabbt, som om mitt eget liv stod på spel. OM detta inte hade hänt hade jag absolut knackat på och frågat snällt om det var just här den Kvinnliga medborgarskolan låg. Nu ringde jag istället till Johanna, som alltid har sådan koll på den här världen. Medborgarskolor, kvinnohistoria och gods och gårdar liksom. Hon berättade för mig att skolan inte alls var på själva godset utan vid dess inspektorsbostad – Lilla Ulfåsa… Och förresten var min granne uppvuxen där också. Plus att Johanna egentligen var bekant med han som bor på Fogelstad nu, en nära släkting till hon som startade alltsammans. Världen är liten när man känner Johanna.

Denna besatthet har jag tänkt skriva om så länge. Men eftersom det skulle kunna bli hur långt som helst, typ en bok så har jag filat så länge på det hela. Inte på själva inlägget alltså men kanske tänkte jag rama in det lite poetiskt, genomtänkt och så. Faktum är att det finns så mycket jag vill berätta. För på något vis känns det som det var så mycket så började där, som om de första kapitlet i kvinnors rätt. Första kapitlet i det som är högaktuellt just nu. Tänk att det skulle ta hundra år…


Lilla Ulfåsa – platsen för Sveriges allra första Kvinnliga medborgarskola! Med start år 1925. Och jag konstaterade att ALLT hände ju nästan där vi bor. Och jag förundras gång på gång att detta är ju så galet stort, coolt och fantastiskt! Varför vet inte ALLA om detta? Varför står det inte i historieböckerna? Och alldeles utanför Katrineholm, borde man inte vetat det sedan man var 10 eller nåt. DET är väl något de borde berätta om i den lokala historien, inte bara hur August Kullberg vinkade om söndagarna.

Som sagt, jag vill berätta allt men nu börjar vi som en hint. Det råkade nämligen vara så att  sent igår kväll messade min kompis Sanna, som inte hade en aning om denna besatthet, om ett sådant vackert hus som var till salu. Så seså – resten av bilderna och allt man behöver veta hittas på Historiska Hem. Och jag svimmade redan vid själva namnet – Lilla Ulfåsa. Visste hon egentligen vad det var för ett ställe, messsade jag tillbaka henne. Visste hon det storslagna som jag är helt tvärsäker på sitter kvar i väggarna. DET visste hon inte från början, hon tyckte mest det hela var väldans fint och sannerligen nära i krokarna, för min del inte för hennes. Men i alla fall, jag ringde upp på en sekund och drog den korta versionen av det hela, utan att andas mellan meningarna. Och bestämde att hon skulle köpa det, så att jag får vara där och liksom insyras av hela historien. Det sista var ett önsketänkande.




Det hela började med att jag läste Ett jävla solsken, där figurerade också Elin Wägner. Och alla var ju bekanta genom rösträttsrörlesen. Och det ena gav det andra. Jag läste om Elisabeth Tamm, initiativtagaren till Kvinnliga medborgareskolan, född och uppvuxen på godset Fogelstad. Som tillsammans med Elin Wägner, Ada Nilsson, Honorine Hermelin och Kerstin Hesselgren, kom att driva den Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad. Det ena gav det andra så att säga. Det blev som ett pussel att lösa och väva ihop historien i mitt eget huvud. Ju mer jag läste desto mer besatt blev jag.  Jag har läst in mig på allt från Fredrika Bremer till suffragetter, fast hon levde en annan tid och det andra var i England. Om Selma Lagerlöf och Ellen Key. Bra besatthet ändå.


Men ihop med Lilla Ulfåsa hör alltså den Kvinnliga medborgarskolan. En kursskola som skapades 1925 för att få kvinnor att förvalta sina nyvunna rättigheter på ett briljant sätt, att lära dem och visa dem rätt på snåriga patriarkala stigar och framförallt ge dem mod, kunskap och verktyg  att  uttrycka sig i denna nu tillgängliga värld. En skola där man fick kunskap i att argumentera, debattera och helt enkel ta sin plats. Kvinnorna skulle skolas i medborgarskap så kvinnornas erfarenheter skulle färga politiken, som de sade. Flera tusen kvinnor fick under åren utbildning i demokrati (som faktiskt blivit på riktigt efter att kvinnor fick rösträtt, vad var liksom demokrati innan dess?) och rättigheter av den tidens mest kända kvinnorättkämpar. Kvinnorna var allt från superunga till nästan 80 år och från alla olika samhällsklasser. De fattiga fick stipendium för att kunna medverka. Man ville väcka politiskt intresse hos kvinnorna och självständigt tänkande och ge dem mod att den egna tanken skulle också vara just den självständiga. Kvinnorna utbildades även i historia, samhällskunskap, livsåskådning, filosofi, kommunalpolitik och i konsten att tala offentligt – talekonst. Man ville få kvinnorna att lita på sin egen röst. Genom samtal, genom att sjunga i kör och genom att spela teater med en rollista på de befattningar bara män tidigare hade haft i samhället gavs styrka och mod. Man uppfann en slags mönsterkommun KomTeMåtta och därpå vinden på Lilla Ulfåsa blev det påhittade det verkliga.

Samtalet , det var det allra viktigaste. Alla skulle få möjlighet att höras, man skulle ha möjlighet att dela sina erfarenheter , med varandra. På skolan fanns en stol där varje kursdeltagare fick möjlighet att tala fritt och ostört. Inför alla. Det var oerhört viktigt att ta del av varandras liv och historier och det som rörde sig i tankarna. När jag läste om hur de trängde ihop sig tätt, tätt på golvet ofta vid en brasa, faktiskt i rummet ovan. Och hur alla kursdeltagarna fick berätta om det viktigaste i sin livshistoria då ville jag tillbaka i tiden.
 



Och  den radikala veckotidningen Tidevarvet, som startades på intiativ av Elisabeth Tamm.  Där saknades mode, skönhet och sådant som annars fanns i den tidens veckotidningar.  Man skrev alltid ur kvinnoperspektiv och vågade ta ställning. Där var livets viktigaste frågor och ingeting annat. Det märkliga är  det som skrevs och debatterades i Tidevarvet känns högst aktuellt idag. Bristande mödravård, förlossningsvårdens kaos, avsaknaden av miljöengagemang och exakt sådant som idag känns högaktuellt i och med metoo. Kan någon berätta för mig varför det ska hundra år?? Och flera av dessa kvinnor blev tidigt invalda i Riksdagen, bland annat Elisabeth Tamm och Kerstin Hesselgren, så nog tog de sin plats i samhället.


Siri Derkert ristade in dem i Stockholms tunnelbana, närmare bestämt på Östermalmstorg. Hur många gånger har man inte stått där och inte haft en aning. För jag är helt säker på att det inte bara är jag. Patrikatets undergång och livet tillbaka, skrev Derkert på en annan teckning med motiv från kören på Fogelstad. Har vi hört den förr, kanske igår eller nåt? Hursomhelst, fortsättning följer. Och du, om du flyttar dit, först:  förvalta det väl. Sen : jatack jag kommer gärna och hälsar på.
Bilder från Historiska hem – Till salu Fågelsta Lilla Ulfåsa Foto: Johan Spinnell Styling: Åsa Copparstad

4 Comments

  • Åsa Copparstad

    Vad roligt att du uppmärksammar Lilla Ulfåsa. Tänk dig min lycka när jag fick uppdraget att vara i huset en hel dag tillsammans med fotografen Johan. Mitt jobb som stylist försöker jag kombinera med min master på Konstfack, där jag skrev om hemmet som objekt.
    Så när det här uppdraget landade hos mig och jag fick fria händer att gestalta husets historia var jag minst sagt överväldigad. Väl på plats lyckades vi gräva fram affischer och röstkort från 1920-talet, sen levde jag mig in i historien och kände dess vingslag. Både jag och Johan var helt betagna. Jag hoppas så innerligt att den lyckliga köparen värnar om husets historia. En annan idé är att vi går ihop ett gäng och köper huset. Det är bara att ta vid där Elisabeth Tamm, Elin Wägner och de andra fantastiska kvinnorna påbörjade och drev jämställdhetskampen. Är ni med?

Leave a Reply