Konserthuset vid sidan av Svartån.

Skulle kunna vara Paris väl?

Eller Göteborg… Fast helt klart närmre än båda. Fint att få se sig om såhär, en timme från hemma. Och dessutom bli glatt överraskad.

Igår var jag nämligen i det här huset, Konserthuset i Örebro minsann. Förstår du hur härligt det var? Att få inblick i någon annans jobb är ju något av de roligaste, åtminstone på ett sådant här ställe. Jag hamnade mitt i all världens prat tillsammans med Maria Brengesjö. Hon hade bjudit dit mig för att berätta om konserthuset och allt begåvat som huserar inom dessa väggar. Den ena historien gav den andra och jag satt mest som trollbunden hela tiden. Nickade och sade jaaa vad fint, ohh vad bra! En helt annan värld, i bakgrunden hördes Svenska Kammarorekstern som repeterade och alla ord lindades liksom in av svag klassisk musik. Oj så fin dag! Så galet inspirerande!

Maria ansvarar för barn och ungdomsverksamheten på Konserthuset, drömjobb! Och kreativa idéer och magiskt nytänkande saknas inte kan jag lova. Så inspirerande och grattis alla barn och ungdomar i Örebro! Och inte minst deras föräldrar.
Så fina prints signerade Nikki Green-Kunz exklusivt för Konserthuset. Nikki har jag träffat på Kustfolk för några år sedan och redan då var jag stormförtjust i hennes söta figurer. Här symboliserar de Efter dagis – en musikföreställning lagom till fredagsfeelingen!

Och här kaninen som fått äran att vara figuren för Bebisrytmiken.

Vi måste snacka om det här med bebisrytmik. Jag har gått på det både i Stockholm och Katrineholm med mina barn, tyckte det väl det var bra på sitt sätt. Tills nu då… För nu föll det sig så att jag fick privat mini-föreställning av just Maria´s bebisrytmik, trots ingen bebis i sikte, och blev alldeles paff. Kan det vara så fint? Så vackert och mjukt, precis som att hela Skattkammaren var liksom fluffig som molnen i taket. Maria visade rekvisita och berättade om både snöfall inomhus och bubblor genom luften. Allt tillsammans med sång och klassisk musik. Säg den unge som inte smälter.

I smyg lyssande vi på repetitionerna. Och musik av det här slaget blir ju nästintill overklig. Som om det inte kan komma från människorna där nerifrån. Som om allt vore på låtsats. Svenska Kammarorkestern är världskänd och med hyllande recensioner har de spelat sig igenom städer som New York, Pris, Wien, London, Berlin och många fler. Jag är inte kunnig inom musik, men det gör något med mig. Det är som om världen runtom blir som sekundär och definitivt alla tankar. De blir som bortblåsta och då finns bara nu. Magiskt ju.

Så fin gammal säng Maria hittat på Erikshjälpen. Och ritningen hur man bygger en fiol då? Instrument – vilket bygge alltså. Sedan det stora plusset med vad som kommer från det. Och än ej per automatik. Verkligen inte alls…
Fick också höra om klubb Mono som huserar i Örebro Konserthus, en liveklubb med en synnerligen skön repertoar. Frida Hyvönen spelade där i våras, bara en sådan sak, nämner undertecknad med avund i rösten… Men nästa helg spelar Lonely Dear, Love Antell och Fredrik Strage är dj. Tror minsann vi far dit!

Jag hoppas jag återkommer snart till staden där Svartån brusade som bäst. Jag och Maria smed planer, av helt perfekt slag och lite magi på det!