Dagen då världens största hemlighet avslöjades.
Förra söndagen var det ju alltså dags för den stora hemligheten att avslöjas. Faktiskt hade vi hållt det hemligt ända sedan i somras när vi besökte Pomonadalen och Tilde. Jag kan ärligt säga att jag har varit den tvekande länken i familjens hundönskningar. Mycket tvekande.
Allt sedan den här dagen för sex år sedan har det önskats och önskats. Kanske är det miljarder små lappar som klistrats i vårt hem på strategiska platser där man liksom inte kan missa. Som till exempel i kylskåpet, under toalettlocket, på kranen, i skorna osv. Allt med meddelanden om ”Hund önskas” Skam den som ger sig.
Från bloggen 24 januari 2011
” Men för en sjuåring och hennes sexåriga lillebror är just nu drömmen om en chihuahua väldans stor. Jag och min man säger blankt nej. Till en hund överhuvudtaget. Nope kids, någon hund blir det inte. Tills för några dagar sedan. Kaostimmen mellan sjutton och arton. Evinnerlighetstjat om det ena och det andra. Trött mamma plus trötta barn
– Men mamma, kan vi inte ens få en chihuahua när jag fyller tretton ?! frågar Liv.
Jag är supersnabb att svara. Det är ju så enkelt att det är fem år tills hon fyller tretton. Drygt. Så jag tänker kortsiktigt och svarar inte särskilt (inte alls) uppriktigt. Jag ser bara till min chans för ro en stund.
– Jorå, det är klart att ni kan!
Jag ser hur både Liv och Viggo stannar upp. Tittar på varann. Skiner upp som två solar. Och sen dansar de runt i köket.
– Wihoo, mamma har lovat oss en chihuahua!! Småsyskonen hänger på. Chihuahua, chihuahua, wihiii!
Men kära nån. Jag upprepar.
– Men höörni. Det är fem år tills dess! Jääättelänge är det, faktiskt väldigt många dagar.
Men de skrålar vidare.
– Vi vet, vi vet! Men när Liv fyller tretton! Vi ska få en chihuahua, chihuahua!
Man ska inte lova sina barn sådant man inte kan hålla. Man ska inte säga dem osanningar. Man ska vara uppriktig och sann. Jag vet och till mitt försvar, jag är det. Alltid. Nåja, en och annan nödlögn har väl hänt men nästan alltid.
Men nu är det ”vi ska köpa hund stämning” här hemma. Det ritas teckningar med söta små vovvar och görs scheman i vilket rum hunden ska sova. Liv frågade om jag hade skumfyllning för hon skulle sy en madrass. Hon behövde rätt mycket. Det skulle bli en madrass till hunden. Och i förhållande till ett penntrolls madrass blir ju även en chihuahuas madrass stor. Jag påminde henne om att det trots allt inte är någon panik. Fast hon tyckte det var lika bra att vara förberedd. Sen undrade hon om det skulle funka att limma en pappershund på madrassen. Viggo oroar sig mest över att hans mamma ska glömma ge chihuahuan mat och jag måste ju försäkra honom om att sånt glömmer man inte. Så jag spelar med lite men innerst inne tänker jag ju (förstås) att de glömmer nog. För de gör de väl?
Livs inställning till den fasligt långa väntetiden är rätt skön.
– Nu måste jag ha jättekul varje dag så att dagarna går snabbt tills jag ska fylla tretton.”
Och nej jag hade inte tänkt så. Faktiskt inte alls. Så fult av en mamma. Min man däremot har under åren som gått hamnat på barnens sida. Tillsammans har de önskat, han har visat dem alla gulliga hundfilmer i världen och gissa vem som har varit så tråkig, sååå trist och bara sagt nope, det blir ingen hund. Och Liv fyllde 13 och faktiskt 14 med.
Men så hängde vi ju på helt fantastiska Pomonadalen. En hel vecka i somras. Det hände något då, kanske inte så konstigt, kolla här och när jag då till och med galopperade! Vilket kändes större än själva havet. Jag, den mest hästrädda som gått i ett par skor. Men Thilde är fantastisk och hennes mindset smittar liksom av sig. Men vill typ vara som hon trots att man är ljusår ifrån. Så det var helt klart därför jag började viska med min man när vi lämnade stället och var ungefär vid Ystad. Ska vi? I största hemlighet med min lillasyster och hennes man smed vi planer och väntade på valpar. Och så föddes de då i början av september. Och så här hemligt i vår familj har det aldrig någonsin varit.
Men efter det vi hade varit i Karlskrona på höstlovet var det bestämt att vi skulle överraska min systers man Andreas på hans 40-årsdag. Eftersom de redan hängde på Pomonadalen var det middag på Talldungen som gällde. Vi möttes vi upp på lördagseftermiddagen. Valpmysigt värre och våra barn och deras kusiner anande ingenting. Alicia däremot som kommit med sin familj från Malmö för firandet visste allt men var tyst som muren.
Och vi åt ljuvlig 40-årsmiddag på Talldungen. Somnade till tystnaden och vaknade urtidigt av både tupp och väckarklocka.
Barnen visste att vi skulle lämna Pomonadalen tidigt pågrund av ”viktiga saker hemma” och ville verkligen inte sova bort en endaste minut av valphäng.
Hästarnas boxar behövde putsats lite och hönsen skulle ha flott frulle.
Alltså hösten här nere. Så galet vacker. Så på vägen hem från frukost hade vi redan köpt en Skånegård ihop och bestämt allt som behövdes bestämmas. Dream on…
Totalt ovetande var de alla om vad som komma skall. Tanka myset så länge tid är.
Thilde var så pepp vår idé och har smidit så smart med oss. Och här kan jag lova att alla våra hjärtan slog lite extra.
Vår plan var ett familjefoto som Thilde skulle hjälpa oss att ta. Plötsligt sade hon att vi skulle vänta ett tag, gick iväg och resten är ju sparad historia här. Tror jag kommer kunna se den filmen hur många gånger som helst.
Nomi började storgråta. Liv och Charlie fattade väldigt långsamt. Viggo trodde länge att det var Estrid och Svea som skulle få med sig en valp hem och meningen med det hela var att de skulle få välja av de båda.
Allt var både jättejättemärkligt och väldigt mycket dröm över, förstå själv dessa minuter.
Samtidigt var ju lyckan större än att det går att förstå. Svårt att ta in liksom.
Här var känslorna i ett enda virrvarr. Den enorma lyckan över att Iris skulle vara Estrids och Sveas valp. Samtidigt blev sorgen så närvarande över lilla valpen Sigge som är i hundhimlen. Rädslan över att förlora någon man älskat och tagit till sin. Det är en helt annan historia men deras fina Sigge hade en medfödd sjukdom som visade sig först när han var runt ett år.
Sju i familjen.
Och fem.
Chester hette Maui här.
Mycket face-timande den första stunden.
Sedan packade vi ihop allesammans och tackade Thilde för att vi fått med hos de finaste valparna hem. Här kan ni läsa mer om Pomonadalens Labradoodle och om själva rasen. Kan faktiskt inte tänka mig ett finare ställe för en liten valp att se dagens ljus på. Kolla bara första bilden i detta inlägg. Det är så de har det tillsammans med Thilde och hennes två barn.
De femtio milen hem var en blandning av kisspauser och namnbryderier.
Att Vaiana skulle bli en Iris var redan bestämt.
Sådärja lilla valp, jag ska lära dig allt jag kan.
Och Chester bytte namn typ tusen gånger under färden hem. Han hette Rusty (det hette han faktiskt längst tid), Elvis, Cooper, Lilo, Nemo, Nico, Mini, Maxi, Lucky, Happy, Dexter, Storm, Pluto, Milo, Jupiter, Diesel, Prince, Bowie, Simba, Bernhard, Pongo… och hur många fler namn som helst. Ni förstår ju själva 6 i familjen ska vara ense. Men framåt 10-tiden på kvällen var skaran enad. Så gick det till i alla fall. När Chester kom till oss.