sådär på håll kanske vi verkar lite konstiga fast vi har bara kul på jobbet.

Att vakna och känna lite vår kan vara det bästa som hänt för själen på rätt många veckor. När man liksom är tvungen att tråckla sig ur yllekoftan och raggsockorna. För man svettas. Och sedan tinar man liksom upp inifrån. Jag hatar att frysa. Och när man bor i ett dragit hus från 1913 så är det en dålig egenskap. I det här huset pälsar vi på allt från gäster till barn. Sådär ansvarsfullt, alltid redo med filtar, sockor och koftor. Men idag! Supervarmt! Det är ett förutsägbart hus, lite solsken är allt som behövs.

I alla fall så jobbar jag just nu med bland det roligaste jag vet.

Jag drömmer ju rätt ofta om ett alldeles särskilt yrke. Och att få nosa på det är ju fint värre. Att få ringa runt och snacka med snickaren på Operan och mailas med folk som är i branschen är ju bara det så himla kul.

Nu har vi ju dock inte budgetar som håller för storslagna byggen men att gräva där man står kan vara nog så oinspirerande. Klurigt men bra tänker jag, för man får dra saker några varv för att landa. Som att sådant som skulle hamnat på tippen kan få vara som byggklossar.

Allt lömskt och läskigt folk som bodde på berg omkring 1900-talets början behöver en hylla.

Kulturskolans musikallinje och musikalorkester presenterar  Knuten –  ”om den unge Carl Grönkvist som är sjuk av oro för sin döende mor. Kajsa vänder sig till den otäcka häxan Gatstubergs-Maja för att få hjälp. Priset är högt, men vad gör man inte för kärleken? En förtrollande kärlekshistoria som utspelar sig i Katrineholm, för 100 år sedan. Allt sammanvävt med jazzmusik, sång och dans.”

Lägg av vad begåvade de är, vilken story och så ärofyllt att få göra scenografin.

Jag jobbar i ett team med Kristo. Det är grymt att jobba med honom. Det är inte sådär att vi bara jaja darling, allt blir bra. Puss och frid och fröjd. Inte så. Men ändå är det grymt. Han är bra. Och det är han som byggt det stora trädet. Man kan alltid tjuvkika på hans instagram. Jag fattar ju om det går lite rykten bland grannskapet. Utifrån kan ju det hela se lite… annorlunda ut. 

Vi jobbade ju i team med Linn också till hundraårskostymerna. Och storföreställningen . Älskar att lampskärmar blir jättehattar och jofahjälmar blir tjusigt.

Sedan älskar jag att Kristo putsar upp gamla maskiner som om det vore guld värt. För fatta hur många symaskiner som med lite kärlek är hur bra som helst.

Hög tid att måla berg gjort av papier mache. Premiär Knuten lördag 20 maj klockan 19. Gå och se. Romeo och Julia fast i Katrineholm typ 1917.

Om du orkat läst ändå hit kan jag tipsa om att imorgon är det kostymutförsäljning på Folkoperan. Typiskt nog kommer jag inte kunna gå av förklarliga skäl. Men tipsigt!