vanliga dagar, jag gillar nästan allt.

Tisdag. En bra dag att börja blogga igen. Nog för jag inte har slutat helt medvetet men hösten har startat lite ovanligt snurrigt. Med dagar i en rasande fart. Jag vet inte hur många gånger vi försovit oss sedan skolan startade och hur många förvirrade scheman på barnens aktiviteter vi har gjort. Men ändå, allt är bra.

Igår började med att jag ännu en gång fick tapetserhjälp av min pappa. Nu har jag bara två väggar kvar och de ska jag göra själv. Resultatet får ni se senare i höst, för ett svenskt tapetföretag.

Vi satte tapeten hos min syster för att den skulle få hänga kvar mer än för fotostunden. Kändes väldigt skönt. Har alltid lite jobbigt över saken att tapetsera och måla över, ständigt. Hon hade börjat på en tavelvägg som egentligen skulle kunna bli den största jag sett. Fint redan nu.

Hemma igen kom rekvisita vi längtat efter. Från Numero 74. Vi satte igång att planera i samma sekund som vi packat upp. En kvinna som kom på besök frågade om vi höll på att flytta in eller om vi flyttade ut…

Och nu kan jag äntligen avslöja att vi ska samarbeta med Numero 74!  Vi kommer att plåta marknadsföring och kampanjbilder för dem, vilket känns så himla skoj. Jag längtar efter att få börja.

För länge sedan önskade vi ett blommigt tipi från Numero 74, nu har de äntligen gjort det. I vackraste tyget de någonsin haft. Och bara för vi önskat så snällt fick vi en hög såhär i förväg, trots att det hör till nästa års kollektion.  Finns i affären för leverans nu. Finns även i gråblommigt, precis lika vackert.

Jag tänker att det är den finaste tipin någonsin.

På eftermiddagen tur jag och Nomi en tur i regnet. Vi skulle kolla in ett ställe bland kolonilotterna. Nomi ville flytta in genast. Det var ju som ett hav av dockhus.

Och andra hav också för den delen.

Vi smög in på den finaste lotten, men vi hade fått lov sådär på distans. Det fanns så mycket fint så jag kunde inte annat än hålla med. Vad är väl ett bautahus när man kan ha såhär tjusigt!

Det fanns till och med en liten bänk där man kunde låtsats att man hade milsvid utsikt. Nomi kände det som hon var i Paris och kanske var hon Mademoiselle Oiseau när allt kom omkring, det var därför hon satt med stil.

Vi tog pandan och åkte hem. För att spilla ut en liter pannkakssmet i lådor och på golv.

När Kristo kom hem och jag hade torkat pannkakssmet i hundra år så fortsatte vi rita kostymer till en storföreställning som kommer att gå av stapeln här i februari. Eller jag säger och min man tecknar, så otroligt lyxigt och bra. Nu ska jag väcka ett hus. Och vi försov oss inte denna tisdag. Bara en sådan sak. Hej höst, vi börjar om nu!