Om än den här veckan på landet var högst planerad så kan jag inte skryta med det i fortsättningen. Den här veckan var bestämd sedan förra sommaren. DET är första gången i världshistorien det har hänt och måste nog credda min syster för den framförhållningen. Men om än det var spikat så är resten av vår semester så pass oplanerad att det ska verkligen bli ett supercheck på att bila med fyra barn och hund utan att ens kollat datumen då vi har lägenheten i Paris. Det blev en skön överraskning att glappet mellan Österlen och Paris var fler nätter än jag trodde. Jag håller er uppdaterad hoppas jag. Om hur det går. Den här veckan har varit lugnet själv bland äppelodlingarna och mitt i myllan på Österlen. Och precis som förra året har det inte blivit många turer från huset. Helt perfekt ändå. Jag har fått en massa frågor om var vi befinner oss. Vi är alltså på Pomonadalen  en ekologiskt lantbruk, ett stenkast från Mandelmanns. Kika gärna under min kategori Österlen så hittar du en massa från förra sommaren. Det är faktiskt rätt mycket som är sig likt.

Att hänga runt bland hästar, katter, höns och hundar är kanske allt man kan behöva.

Och som extra fin bonus en nyfunnen vän. Eller inte direkt ny, de träffades ju förra sommaren då Rita var modigaste flickan i världen och hon och hästen Liv tog våra ungar med storm. Men den här veckan hängde de oavbrutet ända tills hon for till Göteborg.

Chester är tillbaka till stället där han föddes och trivs som bara den. Strövar runt och är lite utav kungen på stället ser det ut som. Ända tills han får en elkyss av staketet eller blir jagad av en katt. Då är han inte så tuff som han kanske önskar. Inte alls faktiskt. Vår hundutmaning denna vecka har varit att syrrans hund Iris löper och Chester är okastrerad, så vi har varit tvungna att skilja dem åt. Än så länge har det gått hur bra som helst och inget ylande nattetid trots att de bott i samma lilla hus.

Fälten, himlarna och backarna är magiska.

Hade vi inte sagt nej hade de sovit i hästtransporten.

En av kvällarna åt vi middag på Talldungen. Finaste. Jag skrev om stället här och jag rekommenderar det allra varmast. Det var ju också där vi landade den där natten påväg mot strandjobb. Och dagen innan världens största hemlighet avslöjades.

Älskar Talldungen. Det inspirerar mig på samma sätt som Sundborn fast 2018.

Jodå, de kunde slappa under mattan bägge två.

Vongole.

Liv i spenaten.

Tycker så mycket om hur man inrett här. Alla vackra små sommarbuketter gör ju sitt till. Och överallt är där växter och små sticklingar.

Vi fem hade tagit en spisameny, de andra förrätt och varmrätt för att hinna så fort som möjligt till Rita som bor uppe i backen.

När mörket lade sig över Brösarps backar tog vi efterrätten på gården. Kristo sa att han ska göra exakt såhär med ljusslingor hemma till hösten.

Klängerväxter. Undrar just hur det går för kaprifolen där hemma.

Minuterna innan det tårdrypande farvälet. Nomi grät hela vägen från Brösarp ” åhhhh när man ÄNTLIGEN träffar någon som är exakt som en själv…”

Vi har ätit frukost på Byvägen 35.
De här möblerna var så fina. Nu ser ni och för sig mest min man men jag måste luska ut varifrån de kommer.

Wi-fi.

När jag insåg att vi skulle vara hemifrån i 3 veckor tänkte jag att blommorna kommer jag sakna. Jag har sagt till mamma att plocka allt hon kan.


Notera att Byvägen har öppet torsdag – söndag, så man lyckas pricka in. Pizzorna om söndagar ska vara magiska.

Hemmafika inhandlat.

Ett stopp vid Salto Mortale är ett Österlen-måste.

Och grönsaker vid Orelund.

Jag har jobbat lite också. Men när det är sådana här jobb står man liksom ut trots semestern. Vi skulle fota mode för Numero 74 och Svea assade.

Hon var en grym assistent och höll koll på allt från chips till pepsi med lime.

Vi behövde stubbåker och runt Vitaby fast det gott om dem.

Sun flower dress behövde ett par vägkantssolrosor.

Plåtningar av det här slaget är magiskt. Tiden står still men solen förändrar ljuset mest hela tiden.

Alla fick feeling.

Chilla i solnedgången, sämre kan man ha det.

Har du någon gång dansat på stubbåker? Det ska kännas lite som spik sägs det.

Tur att Svea kom till undsättning.

Den här sommaren. Har man någonsin varit med om liknande?

Klara och så nöjda.

Barfota alla dar.

Hemma reds det när solen nästan försvunnit. Det fick bli en lugn vecka för hästarna i värmen.

Det där med naturen och gulliga katten som leker med en halvdöd, pipnande mus kan bli i mastigaste laget även för en 15-åring.

Bästa vänner sida vid sida. För att sekunden efter jaga järnet med en segrande katt. Chester lommade iväg med svansen mellan bena.

Vi fotograferade ett kommande samarbete.

Det här barnet alltså, lär mig allt om att hästar inte är farliga. Minns ni förra sommaren, när jag hade undanflykter för att rida precis hela tiden. Men så visade det sig att Thilde är en sådan stjärna även för oss hästrädda.

Inget konstigt alls. Och jaaa, SÅKLART har hon hjälm i alla andra lägen.

Barfota i hästhagen, det är sådant man är.


Här letas det egna hästar. Hon är fast besluten att spara själv nu. Inte en enda hästönskning har ju slagit in, så nu är det dags att ta saken i egna händer.

Det finns glass och så finns det glass.

Vi konstaterade att det här var den godaste glassen vi ätit. Frusen glädje i Örum.

Eftersom vi bara hamnat här hade jag noll koll var vi var någonstans. Men jag var ju såklart tvungen att kika runt.

Miljöerna var så otroligt fina. Här var restaurangen med vedugnsbakade pizzor.

Nästan sakralt.

Det är alltid härligt att bli överraskad. Nu för tiden känns det som man vet det mesta innan.

Men det visade sig att detta är Örum 119, en litet gårdshotell på slätten. Som sagt, en magisk liten pärla. Vi åt ju bara varsin glass men jag skulle inte ha något alls emot att hänga här ett par nätter. Kolla in deras hemsida.

Växthusinspon är alltid närvarande. Gillade säckväven som draperades under taket och flisorna som golv. Och jisses krukorna, så fantastiska!

Alla växthus borde kanske sluta såhär. I en öppning mot evigheten liksom.

En jättefin trädgårdsbutik fanns där med. Önskade allt och därmed också en ny stil när jag påtar i trädgården men well ett annat år.

Plåtningskväll igen.

Ända till solen försvann.

En natt kvar på landet. Åtminstone den svenska landsbygden. Imorgon landar vi på ett ställe där vi lyckligtvis prickade in en högst otrolig avbokning! Ses imorgon så får ni se var!
 

Så hamnade vi ännu en gång i lugnet självt. Pomonadalen. Man hör ju redan på namnet. Stället på jorden. Och igen kommer säkerligen noll Österlen-tips, shoppingställen, loppisfynd och super-guider då vi förmodligen inte kommer längre än till hästhagarna och äppelodlingen.

Och till havet. Helst trycker vi ihop oss så många vi kan på fyrhjulingen med Chester i korgen. Med vind i öronen.

Vissa i sällskapet lever den absoluta drömmen. Med äppelkvist som i piska.

Och sina egna turridningar.

Rita, tjejen från förra sommaren som tog tag i manen och drog sig upp på hästen. Och galopperade jättejättefort. Barbacka. Äntligen får de ses igen.

Såklart man blir inspirerad!

Och den hästrädda mamman har hjärtat i halsgropen och fattar absolut ingenting. Ohhh, nooo, åhhh och hjälp går det inte lite väl snabbt?

Huset är fullt minst sagt. Myset.

07.00 En åt dem var och raka vägen till hagen. 07.30 valpfrukost.

Sedan tog vi pyamasar och åkte till bageriet i St Olof och köpte bröd till vår egen frukost.

När vi kom in där kände man att det där med att ha ett bageri på Österlen måste vara väldigt härligt. Det var en ström av människor som passerade. Några vänliga ord, några morgonfrallor och en hälsning om en fin dag.

Bageriet går inte att missa, Byvägen 35 och öppnar 8.

Lite mer än bara ett bageri faktiskt. Och på gården med parasollerna.

En supersmarrig frukost innan hemfärd och efter gårdssysslor.

Vi bestämde senare att bullarna var de godaste vi ätit.

Väl hemma i Pomanadalen var Viggo i färd med att mata hönsen. Hönsen och ost är veckans roligaste enligt honom. Osten gör dem galna fast på ett bra sätt. Han är också otroligt impad över att han själv och några ostkuber kan liksom bestämma över en hel flock med hönor.

Efter strand så var det hästar och hästar resten av dagen. Thilde skulle ta de flesta av oss på tur.  Det är sådant hon gör. Här finns att läsa om om långritter och turer. Det finns allt från nybörjarturer, från 8 år kan du vara med, till helgritter med övernattning.

Thilde har en stor erfarenhet av hästar  och jag inser att jag aldrig träffat någon tidigare som förmedlar ett sådant totalt lugn och inger 100 procent trygghet, samtidigt som hennes pedagogik och sätt att lära ut kommer helt naturligt men ändå är så superproffsig och helt briljant. Jag trodde väl aldrig att jag skulle vara ”bekväm” med att barnen hängde i hästhagen som om det vore små gulliga kaniner. Samtidigt som de vet exakt vad som gäller och respekten är total. Första dagarna hade jag hjärtat i halsgropen ”men ska de, helt själva? kan man liksom bara vara i hästhagen? ska de leda utan någon vuxen? ohhh, de kan väl inte släppa händerna när de galopperar!!!” Men så förstod jag att det här måste vara den allra bästa ridskolan i hela världen. Skulle de hänga här en sommar hade de också gjort som flickan, hon som svänger sig upp genom att ta tag i manen och rider barbacka i galopp.

Först ut var som de uttryckte det själva ”vi är ju modigast” eller som Nomi sa ” jag ska äntligen få rida själv utan någon som säger oh no, hjälp eller nejnejnej inte så” Och där syftade hon helt klart på den hästhariga mamman.

I väntan på ridtur lärde min syster ut sin nya hobby, fyrhjulskörning.

Det sista Nomi sade till mig igår kväll var ”mamma, jag har alltid drömt om att få rida på en strand, nu är den drömmen uppfylld…”

De hade galopperat bland äppelodlingar och ridit på stigarna genom skogen. På stranden och i självaste havet.

Nomi intygar Liv att hon behöver inte oroa sig.

Och hade vi inte haft en Tilde här så hade varken Charlie eller Viggo hamnat på hästryggen. Men efter turen tog Viggo en av hästarna till hagen alldeles själv. Och på kvällen frågade jag var Charlie var ” han är och borstar en häst.” Som om det vore det mest självklara i världen.

Alltså. Valparna. Jag har aldrig varit med om gulligare. Och roligare. Och kloka, åtminstone med tiden. Kanske allra mest busiga nu… Men  häromkvällen frågade jag hundmamman och hon kunde visa mig vägen till soptunnan. Javisst!

Pomanadalen är en av Skandinaviens främsta uppfödare på labradoodles. Här finns info.

Men gudars skymning <3  Hur ska vi kunna åka hem?

Nepp, nu ska jag ta en promenad utmed havet med min syster och höra allt om hur det var att rida utmed stranden när solen gick ner.

Det sista de sade igår vid midnatt var ”väck oss klockan 6, inte en minut senare”. Det kallas att gå ”all in bondgård”. När man ändå har chansen. Sagt och gjort, jag skakade liv i tre av sex barn klockan 6 prick, jag skulle ändå morgonjobba.

Solen var ju redan uppe, samma med hönsen och tuppen. Och katten. Och hästhagen vaknade till allt eftersom.

Resterna från gårdagens middag blev frukost för andra.

Nanna, Drömma och Slumra hade ju såklart vaknat med tuppen. Värt allt att gå upp i tidigaste laget för sommarlov. Kan man tycka.

Växthus alltså. Om morgonen och i åskskurar. Och nu, bland grillad hemmapizza och vin.

Thilde som äger drömstället hade hittat en fågelunge. Nomi tog över passningen.

Gissa stället?

Såklart tillbringade vi första dagen här på Österlen på Mandelmanns gård. Vi kunde ju liksom inte göra annat. Nu har vi ju dock den ofantligt stora turen att vi har vårt ”eget” lilla mandelmanns här kring husknuten, så barna som hade längtat efter Gustaf och Mari kände ganska snart att de fick valp-abstinens.

Fast såklart var det lika ljuvligt som när vi var där för tio år sedan också. Bara lite mer folk. Glöm inte att köpa biljett innan för annars är det fullbokat.

Nu finns det ju extra många växthus just här omkring. Så inspon är det ju inget fel på.

Önskar!

Min man var helt klart impad. Det roligaste med den här bilden är att Viggo redigerade bort de andra människorna i photoshop. Han fick just anställning hos mig.

Känslan att gunga över vatten är alltid lite hisnande.

Jag lurade Viggo att bifftomater har eget liv. Han säger att han inte gick på det fast det tror jag inte på.

En lillasyster.

Och två familjer.

Den tidiga morgonen tog ut sin rätt.

Fjälloumi eller lamm?

Vi har insett att vi kommer äta oss igenom Österlen. Sjukt gott att göra så.

Livet är verkligen nog fint så här.

Så var det där med stormarna. Kanske är det inte exakt en riktig storm. Men blåser i håret gör det i alla fall.

Sedan kom regnet.

Gissa vad som finns bakom dörren?

Tre labradoodle, sju veckor gamla ! Fatta söthetschocken och den stora lyckan ! Att hamna på en gård mitt i myllan av Österlen. Hästar, katter, höns och dessa tre gullisar. Fri gos veckan ut.

Det var ju inte svårt att känna sig som hemma. Fast helt annorlunda då. Min syster hade hittat världens finaste ställe att hyra. Vi huserar här, Pomonadalen, ett ekologiskt lantbruk,  ett stenkast från Mandelmann´s gård och mitt på vackra Österlen.

Rosor bland valpar.

Kära hjärtanes så fint.

Estrid in heaven.

En flygel ingick i veckan. Och en trumma. Vad mer kan man önska egentligen?

KRAV-odlat. Broccoli, potatis, tomater, kryddor… Och så tusen äppleträd.

Barnen kom precis in från hästhagen. Det var tydligen lite dramatiskt på kvällskvisten. Den nydöpta Sunshine var utanför och det skar i hjärtat. Såklart.

Sunshine, i egen hög person. Fast kanske heter hon något annat.

Vi kommer aldrig kunna åka härifrån.

Alla på Charlie.

Snacka om bonus på semestern.

Nej, han vill inte ha en egen hund. Nejdå, inte alls…