• ÖSTERLEN

    Vår typ av semester. Åtminstone såhär långt.

    Om än den här veckan på landet var högst planerad så kan jag inte skryta med det i fortsättningen. Den här veckan var bestämd sedan förra sommaren. DET är första gången i världshistorien det har hänt och måste nog credda min syster för den framförhållningen. Men om än det var spikat så är resten av vår semester så pass oplanerad att det ska verkligen bli ett supercheck på att bila med fyra barn och hund utan att ens kollat datumen då vi har lägenheten i Paris. Det blev en skön överraskning att glappet mellan Österlen och Paris var fler nätter än jag trodde. Jag håller er uppdaterad hoppas jag. Om hur det går. Den här veckan har varit lugnet själv bland äppelodlingarna och mitt i myllan på Österlen. Och precis som förra året har det inte blivit många turer från huset. Helt perfekt ändå. Jag har fått en massa frågor om var vi befinner oss. Vi är alltså på Pomonadalen  en ekologiskt lantbruk, ett stenkast från Mandelmanns. Kika gärna under min kategori Österlen så hittar du en massa från förra sommaren. Det är faktiskt rätt mycket som är sig likt.

    Att hänga runt bland hästar, katter, höns och hundar är kanske allt man kan behöva.

    Och som extra fin bonus en nyfunnen vän. Eller inte direkt ny, de träffades ju förra sommaren då Rita var modigaste flickan i världen och hon och hästen Liv tog våra ungar med storm. Men den här veckan hängde de oavbrutet ända tills hon for till Göteborg.

    Chester är tillbaka till stället där han föddes och trivs som bara den. Strövar runt och är lite utav kungen på stället ser det ut som. Ända tills han får en elkyss av staketet eller blir jagad av en katt. Då är han inte så tuff som han kanske önskar. Inte alls faktiskt. Vår hundutmaning denna vecka har varit att syrrans hund Iris löper och Chester är okastrerad, så vi har varit tvungna att skilja dem åt. Än så länge har det gått hur bra som helst och inget ylande nattetid trots att de bott i samma lilla hus.

    Fälten, himlarna och backarna är magiska.

    Hade vi inte sagt nej hade de sovit i hästtransporten.

    En av kvällarna åt vi middag på Talldungen. Finaste. Jag skrev om stället här och jag rekommenderar det allra varmast. Det var ju också där vi landade den där natten påväg mot strandjobb. Och dagen innan världens största hemlighet avslöjades.

    Älskar Talldungen. Det inspirerar mig på samma sätt som Sundborn fast 2018.

    Jodå, de kunde slappa under mattan bägge två.

    Vongole.

    Liv i spenaten.

    Tycker så mycket om hur man inrett här. Alla vackra små sommarbuketter gör ju sitt till. Och överallt är där växter och små sticklingar.

    Vi fem hade tagit en spisameny, de andra förrätt och varmrätt för att hinna så fort som möjligt till Rita som bor uppe i backen.

    När mörket lade sig över Brösarps backar tog vi efterrätten på gården. Kristo sa att han ska göra exakt såhär med ljusslingor hemma till hösten.

    Klängerväxter. Undrar just hur det går för kaprifolen där hemma.

    Minuterna innan det tårdrypande farvälet. Nomi grät hela vägen från Brösarp ” åhhhh när man ÄNTLIGEN träffar någon som är exakt som en själv…”

    Vi har ätit frukost på Byvägen 35.
    De här möblerna var så fina. Nu ser ni och för sig mest min man men jag måste luska ut varifrån de kommer.

    Wi-fi.

    När jag insåg att vi skulle vara hemifrån i 3 veckor tänkte jag att blommorna kommer jag sakna. Jag har sagt till mamma att plocka allt hon kan.


    Notera att Byvägen har öppet torsdag – söndag, så man lyckas pricka in. Pizzorna om söndagar ska vara magiska.

    Hemmafika inhandlat.

    Ett stopp vid Salto Mortale är ett Österlen-måste.

    Och grönsaker vid Orelund.

    Jag har jobbat lite också. Men när det är sådana här jobb står man liksom ut trots semestern. Vi skulle fota mode för Numero 74 och Svea assade.

    Hon var en grym assistent och höll koll på allt från chips till pepsi med lime.

    Vi behövde stubbåker och runt Vitaby fast det gott om dem.

    Sun flower dress behövde ett par vägkantssolrosor.

    Plåtningar av det här slaget är magiskt. Tiden står still men solen förändrar ljuset mest hela tiden.

    Alla fick feeling.

    Chilla i solnedgången, sämre kan man ha det.

    Har du någon gång dansat på stubbåker? Det ska kännas lite som spik sägs det.

    Tur att Svea kom till undsättning.

    Den här sommaren. Har man någonsin varit med om liknande?

    Klara och så nöjda.

    Barfota alla dar.

    Hemma reds det när solen nästan försvunnit. Det fick bli en lugn vecka för hästarna i värmen.

    Det där med naturen och gulliga katten som leker med en halvdöd, pipnande mus kan bli i mastigaste laget även för en 15-åring.

    Bästa vänner sida vid sida. För att sekunden efter jaga järnet med en segrande katt. Chester lommade iväg med svansen mellan bena.

    Vi fotograferade ett kommande samarbete.

    Det här barnet alltså, lär mig allt om att hästar inte är farliga. Minns ni förra sommaren, när jag hade undanflykter för att rida precis hela tiden. Men så visade det sig att Thilde är en sådan stjärna även för oss hästrädda.

    Inget konstigt alls. Och jaaa, SÅKLART har hon hjälm i alla andra lägen.

    Barfota i hästhagen, det är sådant man är.


    Här letas det egna hästar. Hon är fast besluten att spara själv nu. Inte en enda hästönskning har ju slagit in, så nu är det dags att ta saken i egna händer.

    Det finns glass och så finns det glass.

    Vi konstaterade att det här var den godaste glassen vi ätit. Frusen glädje i Örum.

    Eftersom vi bara hamnat här hade jag noll koll var vi var någonstans. Men jag var ju såklart tvungen att kika runt.

    Miljöerna var så otroligt fina. Här var restaurangen med vedugnsbakade pizzor.

    Nästan sakralt.

    Det är alltid härligt att bli överraskad. Nu för tiden känns det som man vet det mesta innan.

    Men det visade sig att detta är Örum 119, en litet gårdshotell på slätten. Som sagt, en magisk liten pärla. Vi åt ju bara varsin glass men jag skulle inte ha något alls emot att hänga här ett par nätter. Kolla in deras hemsida.

    Växthusinspon är alltid närvarande. Gillade säckväven som draperades under taket och flisorna som golv. Och jisses krukorna, så fantastiska!

    Alla växthus borde kanske sluta såhär. I en öppning mot evigheten liksom.

    En jättefin trädgårdsbutik fanns där med. Önskade allt och därmed också en ny stil när jag påtar i trädgården men well ett annat år.

    Plåtningskväll igen.

    Ända till solen försvann.

    En natt kvar på landet. Åtminstone den svenska landsbygden. Imorgon landar vi på ett ställe där vi lyckligtvis prickade in en högst otrolig avbokning! Ses imorgon så får ni se var!
     

  • ÖSTERLEN

    Österlen.


    Så hamnade vi ännu en gång i lugnet självt. Pomonadalen. Man hör ju redan på namnet. Stället på jorden. Och igen kommer säkerligen noll Österlen-tips, shoppingställen, loppisfynd och super-guider då vi förmodligen inte kommer längre än till hästhagarna och äppelodlingen.

    Och till havet. Helst trycker vi ihop oss så många vi kan på fyrhjulingen med Chester i korgen. Med vind i öronen.

    Vissa i sällskapet lever den absoluta drömmen. Med äppelkvist som i piska.

    Och sina egna turridningar.

    Rita, tjejen från förra sommaren som tog tag i manen och drog sig upp på hästen. Och galopperade jättejättefort. Barbacka. Äntligen får de ses igen.

    Såklart man blir inspirerad!

    Och den hästrädda mamman har hjärtat i halsgropen och fattar absolut ingenting. Ohhh, nooo, åhhh och hjälp går det inte lite väl snabbt?

    Huset är fullt minst sagt. Myset.

  • AT WORK,  ÖSTERLEN

    4 veckor och världens minsta.

    Kommer ni ihåg när jag och Kristo sträckkörde till Österlen? Vi åkte ju akut för ett jobb och det var då stranden var borta. Men eftersom vi var alldeles nära Pomonadalen  och Thilde så var vi ju tvungen att svänga förbi. DET kunde jag ju inte blogga om förut, inte innan den här dagen! Men jag kan inte låta bli såhär i efterhand, kolla sååå små!

    Det roliga var att vi här hade ingen aning om vem som skulle bli vår. Vi visste bara att vi hade önskat en rödbrun. Men eftersom det fanns bara en valp med slätare päls så vet jag att det är Chester eller Maui som han hette då.

    Jag trodde nämligen att det var den enda tiken eftersom den valpen var mindre men Thilde berättade att det var Maui. Och Maui fick alltså namnet Chester! Och som tur är, som om man visste att han skulle bli vår så fastnade han på flera bilder. Titta så liten, som min sko! Här var de en månad gamla ungefär.

    Chesters slätare päls gör att jag verkligen kan säga säkert att det är han. De andra var dock lika lurviga. Den här valpen skulle kunna vara Iris som här hette Vaiana men jag är inte hundra faktiskt. Men vi kanske kan låtsats så?!

    Alltså de var så vilda och älskade min halsduk, mina vantar och min tröja.

    Miljön de växer upp i på Pomonadalen är helt fantastisk! Jag tror det var därför jag föll dit, i hundköparsvängen alltså. Det var ju här vi hängde i somras, och vi inte lämnade gården mer än någon enstaka gång. Här hittas flera inlägg från gården. Eller jag VET att det var då jag tänkte – okej då. Jag trodde liksom ALDRIG att det skulle komma en hund till vår familj. Det har ju alltid varit 1 mot 5. Men det är något med det här stället och Thilde som driver alltsammans. Hela alltet valparna föds till. Hur de tillbringar sina första veckor bland djur, barn och fritt på gården. Där allt är som ett enda stort äventyr. Jag var ju inställd på att det skulle bli kämpigt i kubik, supersvårt, konstigt, krångligt, sömnlöst ja allt hade jag räknat med. Så visade det sig att allt har gått som en dans!

    Jag och Chester faktiskt. Ovetandes om våra framtida band. Och hahaha! sååå sliten jag ser ut! Den absolut osminkade sanningen.

    Men efter sträckkörning i 50 mil, några futtiga sömntimmar och en hel dag i storm och regn på en strand får man faktiskt vara lite förlåtande. Eller hur.

    Fast vi landade ju vid det här runt midnatten. Talldungens gårdshotell <3 Så galet fint här, åk dit om ni inte gjort det tidigare.

    Och vaknad till detta! Jag längtar ihjäl mig hit.  Här åt vi sommarfrukost!

    Så otroligt knäpp morgon. Tänk att stranden var helt väck, den vi skulle plåta på.

    Hela dagen var lite surrealistiskt faktiskt.

    Inget konstigt alls, haha!

    Eller när vi var tvungna att stylta upp oss med kameran på 10 sekunders fjärrutlösning på stativ vid vägkanten… Undrar vad alla som såg oss den här dagen egentligen tänkte…

  • Okategoriserade,  OUR WEEKEND DIARY

    Our weekend diary.


    Det är mycket valpgos nu. Det känns som vi börjar ha lite koll på varann och Chester själv verkar bli modigare och tuffare för var timme. Man vet liksom aldrig riktigt vad han ska få tag på eller dra i eller gömma sig under.

    Kristo fixade äntligen en stor inhängnad i vår trädgård så nu kan han springa runt som den vilding han är mellan sovpauserna.

    Hela luften är dessutom full av ljusslingor, så sjukt mysigt. Nästan som tivoli från gatan men det bjussar vi på. Vi har det fint under lampornas sken när mörkret faller kan jag lova.

    Det är många som hör av sig om vilken ras Chester är. Så jag tar det igen. Han är en labradoodle från Pomonadalen och Thilde Hööks kennel. På hemsidan kan ni läsa massor om själva rasen och allt därtill.

    Annars har jag jobbat den här helgen. Alltsammans är lite omkastat, vad är jobbdagar och vad är helg liksom. Plåtade ett par samarbeten, redigerade några fotojobb och styrde upp lite kostymer.

    Våra miniekar börjar sakta men säkert anta formen av en liten skog.

    Det var inte många alls som ruttnade på det här sättet. Kanske bara fem. Alla andra har fått rötter, nu återstår bara att se om samtliga växer uppåt också.

    De små förgyllda ballerinorna. De ska få vita emaljerade kjolar. Sedan hamnar de också i affären. Efter fredagens insamling så kommer vi göra något liknande denna gång. För att vi måste det bara.

    Det är hörnet brukar vara bästa måttstocken på om vi är i julefas. Uppenbarligen inte. De senaste åren har det sett ut lite såhär. Jag fingrade på en rumsgram idag men bestämde mig sedan för att faktiskt hämta en och annan kvist istället denna jul.Den stora enen på vår tomt kommer inte lida av den saken.

    Det är märkligt det här med valpar. När de röjer runt som mest är det allt annat än sövande. Men sekunden efter har de helt motsatt effekt.

    Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

  • OUR WEEKEND DIARY

    Dagen då världens största hemlighet avslöjades.


    Förra söndagen var det ju alltså dags för den stora hemligheten att avslöjas. Faktiskt hade vi hållt det hemligt ända sedan i somras när vi besökte Pomonadalen och Tilde. Jag kan ärligt säga att jag har varit den tvekande länken i familjens hundönskningar. Mycket tvekande.

    Allt sedan den här dagen för sex år sedan har det önskats och önskats. Kanske är det miljarder små lappar som klistrats i vårt hem på strategiska platser där man liksom inte kan missa. Som till exempel i kylskåpet, under toalettlocket, på kranen, i skorna osv. Allt med meddelanden om ”Hund önskas”  Skam den som ger sig.

    Från bloggen 24 januari 2011
    ” Men för en sjuåring och hennes sexåriga lillebror är just nu drömmen om en chihuahua väldans stor. Jag och min man säger blankt nej. Till en hund överhuvudtaget. Nope kids, någon hund blir det inte. Tills för några dagar sedan. Kaostimmen mellan sjutton och arton. Evinnerlighetstjat om det ena och det andra. Trött mamma plus trötta barn 
    – Men mamma, kan vi inte ens få en chihuahua när jag fyller tretton ?! frågar Liv.
    Jag är supersnabb att svara. Det är ju så enkelt att det är fem år tills hon fyller tretton. Drygt. Så jag tänker kortsiktigt och svarar inte särskilt (inte alls) uppriktigt. Jag ser bara till  min chans för ro en stund. 
    – Jorå, det är klart att ni kan! 
    Jag ser hur både Liv och Viggo stannar upp. Tittar på varann. Skiner upp som två solar. Och sen dansar de runt i köket. 
    – Wihoo, mamma har lovat oss en chihuahua!! Småsyskonen hänger på. Chihuahua, chihuahua, wihiii!
    Men kära nån. Jag upprepar.
     – Men höörni. Det är fem år tills dess! Jääättelänge är det, faktiskt väldigt många dagar. 
    Men de skrålar vidare.
     – Vi vet, vi vet! Men när Liv fyller tretton! Vi ska få en chihuahua, chihuahua!
    Man ska inte lova sina barn sådant man inte kan hålla. Man ska inte säga dem osanningar. Man ska vara uppriktig och sann. Jag vet och till mitt försvar, jag är det. Alltid. Nåja, en och annan nödlögn har väl hänt men nästan alltid.
    Men nu är det ”vi ska köpa hund stämning” här hemma. Det ritas teckningar med söta små vovvar och görs scheman i vilket rum hunden ska sova. Liv frågade om jag hade skumfyllning för hon skulle sy en madrass. Hon behövde rätt mycket.  Det skulle bli en madrass till hunden. Och i förhållande till ett penntrolls madrass blir ju även en chihuahuas madrass stor. Jag påminde henne om att det trots allt inte är någon panik. Fast hon tyckte det var lika bra att vara förberedd. Sen undrade hon om det skulle funka att limma en pappershund på madrassen. Viggo oroar sig mest över att hans mamma ska glömma ge chihuahuan mat och jag måste ju försäkra honom om att sånt glömmer man inte. Så jag spelar med lite men innerst inne tänker jag ju (förstås) att de glömmer nog. För de gör de väl? 
    Livs inställning till den fasligt långa väntetiden är rätt skön. 
    – Nu måste jag ha jättekul varje dag så att dagarna går snabbt tills jag ska fylla tretton.”

    Och nej jag hade inte tänkt så. Faktiskt inte alls. Så fult av en mamma. Min man däremot har under åren som gått hamnat på barnens sida. Tillsammans har de önskat, han har visat dem alla gulliga hundfilmer i världen och gissa vem som har varit så tråkig, sååå trist och bara sagt nope, det blir ingen hund. Och Liv fyllde 13 och faktiskt 14 med.

    Men så hängde vi ju på helt fantastiska Pomonadalen. En hel vecka i somras. Det hände något då, kanske inte så konstigt, kolla här och när jag då till och med galopperade! Vilket kändes större än själva havet. Jag, den mest hästrädda som gått i ett par skor. Men Thilde är fantastisk och hennes mindset smittar liksom av sig. Men vill typ vara som hon trots att man är ljusår ifrån. Så det var helt klart därför jag började viska med min man när vi lämnade stället och var ungefär vid Ystad. Ska vi? I största hemlighet med min lillasyster och hennes man smed vi planer och väntade på valpar. Och så föddes de då i början av september. Och så här hemligt i vår familj har det aldrig någonsin varit.

    Men efter det vi hade varit i Karlskrona på höstlovet var det bestämt att vi skulle överraska min systers man Andreas på hans 40-årsdag. Eftersom de redan hängde på Pomonadalen var det middag på Talldungen som gällde. Vi möttes vi upp på lördagseftermiddagen. Valpmysigt värre och våra barn och deras kusiner anande ingenting. Alicia däremot som kommit med sin familj från Malmö för firandet visste allt men var tyst som muren.

    Och vi åt ljuvlig 40-årsmiddag på Talldungen. Somnade till tystnaden och vaknade urtidigt av både tupp och väckarklocka.

    Barnen visste att vi skulle lämna Pomonadalen tidigt pågrund av ”viktiga saker hemma” och ville verkligen inte sova bort en endaste minut av valphäng.

    Hästarnas boxar behövde putsats lite och hönsen skulle ha flott frulle.

    Alltså hösten här nere. Så galet vacker. Så på vägen hem från frukost hade vi redan köpt en Skånegård ihop och bestämt allt som behövdes bestämmas. Dream on…

    Totalt ovetande var de alla om vad som komma skall. Tanka myset så länge tid är.

    Thilde var så pepp vår idé och har smidit så smart med oss. Och här kan jag lova att alla våra hjärtan slog lite extra.

    Vår plan var ett familjefoto som Thilde skulle hjälpa oss att ta. Plötsligt sade hon att vi skulle vänta ett tag, gick iväg och resten är ju sparad historia här. Tror jag kommer kunna se den filmen hur många gånger som helst.

    Nomi började storgråta. Liv och Charlie fattade väldigt långsamt. Viggo trodde länge att det var Estrid och Svea som skulle få med sig en valp hem och meningen med det hela var att de skulle få välja av de båda.

    Allt var både jättejättemärkligt och väldigt mycket dröm över, förstå själv  dessa minuter.

    Samtidigt var ju lyckan större än att det går att förstå. Svårt att ta in liksom.

    Här var känslorna i ett enda virrvarr. Den enorma lyckan över att Iris skulle vara Estrids och Sveas valp. Samtidigt blev sorgen  så närvarande över lilla valpen Sigge som är i hundhimlen. Rädslan över att förlora någon man älskat och tagit till sin. Det är en helt annan historia men deras fina Sigge hade en medfödd sjukdom som visade sig först när han var runt ett år.

    Sju i familjen.

    Och fem.

    Chester hette Maui här.

    Mycket face-timande den första stunden.

      

    Sedan packade vi ihop allesammans och tackade Thilde för att vi fått med hos de finaste valparna hem. Här kan ni läsa mer om Pomonadalens Labradoodle och om själva rasen. Kan faktiskt inte tänka mig ett finare ställe för en liten valp att se dagens ljus på. Kolla bara första bilden i detta inlägg. Det är så de har det tillsammans med Thilde och hennes två barn.

    De femtio milen hem var en blandning av kisspauser och namnbryderier.

    Att Vaiana skulle bli en Iris var redan bestämt.

    Sådärja lilla valp, jag ska lära dig allt jag kan.

    Och Chester bytte namn typ tusen gånger under färden hem. Han hette Rusty (det hette han faktiskt längst tid), Elvis, Cooper, Lilo, Nemo, Nico, Mini, Maxi, Lucky, Happy, Dexter, Storm, Pluto, Milo, Jupiter, Diesel, Prince, Bowie, Simba, Bernhard, Pongo… och hur många fler namn som helst. Ni förstår ju själva 6 i familjen ska vara ense. Men framåt 10-tiden på kvällen var skaran enad. Så gick det till i alla fall. När Chester kom till oss.

    Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

  • ÖSTERLEN

    vi prickar av drömmar.

    07.00 En åt dem var och raka vägen till hagen. 07.30 valpfrukost.

    Sedan tog vi pyamasar och åkte till bageriet i St Olof och köpte bröd till vår egen frukost.

    När vi kom in där kände man att det där med att ha ett bageri på Österlen måste vara väldigt härligt. Det var en ström av människor som passerade. Några vänliga ord, några morgonfrallor och en hälsning om en fin dag.

    Bageriet går inte att missa, Byvägen 35 och öppnar 8.

    Lite mer än bara ett bageri faktiskt. Och på gården med parasollerna.

    En supersmarrig frukost innan hemfärd och efter gårdssysslor.

    Vi bestämde senare att bullarna var de godaste vi ätit.

    Väl hemma i Pomanadalen var Viggo i färd med att mata hönsen. Hönsen och ost är veckans roligaste enligt honom. Osten gör dem galna fast på ett bra sätt. Han är också otroligt impad över att han själv och några ostkuber kan liksom bestämma över en hel flock med hönor.

    Efter strand så var det hästar och hästar resten av dagen. Thilde skulle ta de flesta av oss på tur.  Det är sådant hon gör. Här finns att läsa om om långritter och turer. Det finns allt från nybörjarturer, från 8 år kan du vara med, till helgritter med övernattning.

    Thilde har en stor erfarenhet av hästar  och jag inser att jag aldrig träffat någon tidigare som förmedlar ett sådant totalt lugn och inger 100 procent trygghet, samtidigt som hennes pedagogik och sätt att lära ut kommer helt naturligt men ändå är så superproffsig och helt briljant. Jag trodde väl aldrig att jag skulle vara ”bekväm” med att barnen hängde i hästhagen som om det vore små gulliga kaniner. Samtidigt som de vet exakt vad som gäller och respekten är total. Första dagarna hade jag hjärtat i halsgropen ”men ska de, helt själva? kan man liksom bara vara i hästhagen? ska de leda utan någon vuxen? ohhh, de kan väl inte släppa händerna när de galopperar!!!” Men så förstod jag att det här måste vara den allra bästa ridskolan i hela världen. Skulle de hänga här en sommar hade de också gjort som flickan, hon som svänger sig upp genom att ta tag i manen och rider barbacka i galopp.

    Först ut var som de uttryckte det själva ”vi är ju modigast” eller som Nomi sa ” jag ska äntligen få rida själv utan någon som säger oh no, hjälp eller nejnejnej inte så” Och där syftade hon helt klart på den hästhariga mamman.

    I väntan på ridtur lärde min syster ut sin nya hobby, fyrhjulskörning.

    Det sista Nomi sade till mig igår kväll var ”mamma, jag har alltid drömt om att få rida på en strand, nu är den drömmen uppfylld…”

    De hade galopperat bland äppelodlingar och ridit på stigarna genom skogen. På stranden och i självaste havet.

    Nomi intygar Liv att hon behöver inte oroa sig.

    Och hade vi inte haft en Tilde här så hade varken Charlie eller Viggo hamnat på hästryggen. Men efter turen tog Viggo en av hästarna till hagen alldeles själv. Och på kvällen frågade jag var Charlie var ” han är och borstar en häst.” Som om det vore det mest självklara i världen.

    Alltså. Valparna. Jag har aldrig varit med om gulligare. Och roligare. Och kloka, åtminstone med tiden. Kanske allra mest busiga nu… Men  häromkvällen frågade jag hundmamman och hon kunde visa mig vägen till soptunnan. Javisst!

    Pomanadalen är en av Skandinaviens främsta uppfödare på labradoodles. Här finns info.

    Men gudars skymning <3  Hur ska vi kunna åka hem?

    Nepp, nu ska jag ta en promenad utmed havet med min syster och höra allt om hur det var att rida utmed stranden när solen gick ner.

  • ÖSTERLEN

    All in bondgård.

    Det sista de sade igår vid midnatt var ”väck oss klockan 6, inte en minut senare”. Det kallas att gå ”all in bondgård”. När man ändå har chansen. Sagt och gjort, jag skakade liv i tre av sex barn klockan 6 prick, jag skulle ändå morgonjobba.

    Solen var ju redan uppe, samma med hönsen och tuppen. Och katten. Och hästhagen vaknade till allt eftersom.

    Resterna från gårdagens middag blev frukost för andra.

    Nanna, Drömma och Slumra hade ju såklart vaknat med tuppen. Värt allt att gå upp i tidigaste laget för sommarlov. Kan man tycka.

    Växthus alltså. Om morgonen och i åskskurar. Och nu, bland grillad hemmapizza och vin.

    Thilde som äger drömstället hade hittat en fågelunge. Nomi tog över passningen.

    Gissa stället?

    Såklart tillbringade vi första dagen här på Österlen på Mandelmanns gård. Vi kunde ju liksom inte göra annat. Nu har vi ju dock den ofantligt stora turen att vi har vårt ”eget” lilla mandelmanns här kring husknuten, så barna som hade längtat efter Gustaf och Mari kände ganska snart att de fick valp-abstinens.

    Fast såklart var det lika ljuvligt som när vi var där för tio år sedan också. Bara lite mer folk. Glöm inte att köpa biljett innan för annars är det fullbokat.

    Nu finns det ju extra många växthus just här omkring. Så inspon är det ju inget fel på.

    Önskar!

    Min man var helt klart impad. Det roligaste med den här bilden är att Viggo redigerade bort de andra människorna i photoshop. Han fick just anställning hos mig.

    Känslan att gunga över vatten är alltid lite hisnande.

    Jag lurade Viggo att bifftomater har eget liv. Han säger att han inte gick på det fast det tror jag inte på.

    En lillasyster.

    Och två familjer.

    Den tidiga morgonen tog ut sin rätt.

    Fjälloumi eller lamm?

    Vi har insett att vi kommer äta oss igenom Österlen. Sjukt gott att göra så.

    Livet är verkligen nog fint så här.

    Så var det där med stormarna. Kanske är det inte exakt en riktig storm. Men blåser i håret gör det i alla fall.

    Sedan kom regnet.

  • ÖSTERLEN

    Semesterställe inklusive fri gos.

    Gissa vad som finns bakom dörren?

    Tre labradoodle, sju veckor gamla ! Fatta söthetschocken och den stora lyckan ! Att hamna på en gård mitt i myllan av Österlen. Hästar, katter, höns och dessa tre gullisar. Fri gos veckan ut.

    Det var ju inte svårt att känna sig som hemma. Fast helt annorlunda då. Min syster hade hittat världens finaste ställe att hyra. Vi huserar här, Pomonadalen, ett ekologiskt lantbruk,  ett stenkast från Mandelmann´s gård och mitt på vackra Österlen.

    Rosor bland valpar.

    Kära hjärtanes så fint.

    Estrid in heaven.

    En flygel ingick i veckan. Och en trumma. Vad mer kan man önska egentligen?

    KRAV-odlat. Broccoli, potatis, tomater, kryddor… Och så tusen äppleträd.

    Barnen kom precis in från hästhagen. Det var tydligen lite dramatiskt på kvällskvisten. Den nydöpta Sunshine var utanför och det skar i hjärtat. Såklart.

    Sunshine, i egen hög person. Fast kanske heter hon något annat.

    Vi kommer aldrig kunna åka härifrån.

    Alla på Charlie.

    Snacka om bonus på semestern.

    Nej, han vill inte ha en egen hund. Nejdå, inte alls…