• AT WORK,  ÖSTERLEN

    Bästa tricket.


    Hoppas helgen är fin! Är ni nyfikna vår blixtvisit till Österlen i veckan? Där vi vaknade exakt till utsikten ovan. Talldungen alltså. Jag kommer inte på något mer härligt ställe att landa en sen natt på. Så sagolikt så man knappt fattar att det är på riktigt.

    Och den här om man vred huvudet ett litet snäpp. Någon sade ”det som om backarna är fulla av confetti”om fåren som betar där.

    Efter att ha kört 6 timmar i sträck, i mörker och hällregn och mötas av en sådan här innergård då är det ju som att hamna i någon film. En väldigt fin. Klockan var strax efter midnatt. Och trots att jag funderade svagt på om väderprognosen om uppehåll dagen efter verkligen var korrekt så kunde jag ändå inte låta bli att tycka att regnet gjorde sig så fruktansvärt bra just då.

    När vi satte nyckeln i låset var det lätt att inbilla sig att man kommit hem. Jag önskedrömde rätt friskt där och då, med regnet som smattrade mot fönstren. Kristo läste mest om ljudvågor. Vi har lite olika sätt att landa i natten.

    Hur kom det sig då att vi hamnade här. Till saken hör att plåta miljö i utemiljö i ett höstigt Sverige kan vara en aningens oberäkneligt. Därför är man rätt van att plan A går i stöpet. Hoppsan liksom, inga saker i sikte och att fotografera förrän åkrarna var plöjda och endast brun jordemark. Inte så mycket att hetsa upp sig för då man alltid kan fundera ut en plan B. Plan B är alltid extra smart. Lite säkra kort sådär för att veta att man lyckas leverera det beställda uppdraget till kund. Framför allt i tid. Om den också skulle gå åt pipan, då får man liksom bara köra. Planeringen är oftast knapphändig och man håller mest tummarna att allt går vägen. Kan sammanfattas såhär:
    På eftermiddagen skickade jag ett mess till Kristo typ såhär – ” tror du jag hinner åka fram och tillbaka Österlen på samma dag och jobba däremellan? Annars vet jag verkligen inte hur jag ska få ihop det…” På det messet fick jag svaret ”vi åker ikväll, packa ihop allt så sticker vi när jag kommer hem”. Turligt nog kunde mina föräldrar vara barnvakt och supersnälla Emma på Talldungen lät oss komma på detta superkorta varsel och trots att hotellet var stängt just den dagen inför konferens nästkommande dag. Sådan lycka för mig tillvaron kryllar av snälla och rara människor.

    Talldungen besökte vi i somras. Jag blev totalt förälskad och har längtat tillbaka titt och väldigt tätt. Den gången var det sommarregn och ljus.Nu var hösten helt närvarande och solen hade just gått upp. 07.42. Första gången jag kollar av en soluppgångstid. Var liksom så illa tvungen

    Ni måste kika på bilderna sedan i somras, här!

    Varenda hörn är sagolikt. Så begåvat att lyckas med bedriften att inreda ett helt hotell med sådan total hemma-känsla. Tänker att allt som känns så självklart, mjukt och varmt har tusen tankar bakom sig. Och växterna. Jag insåg att flera av växterna var exakt samma sort som de vi har hemma. Men här är de träd i jämförelse över hur våra beter sig.

    Brösarps backar, fåren och huset. Och hur du orsakar bilkö på morgonkvisten… Vad gör man inte för vyn. Fick förresten veta att huset byggdes som ålderdomshem en gång i tiden. Det enda kruxet var avsaknaden av hiss och vackra rum på andra våningen, och tredje. Då bar man.

    Sedan åkte vi till stranden vi skulle plåta på. Det intressanta med havet, backar och kullar som stoppar vind och blåst, är ju att trots det inte blåser ens en vindpust där bortom backarna så kan man få världens överraskning. Eller som Katarina (följtips förresten, så fint och huset sedan !) uttryckte det på mitt instagram – ” älskar när naturen får fnatt”.
    Ja fnatt är verkligen vad den hade fått. Redan när vi hoppade ur bilen sa jag ”hör du havet, det brusar helt galet vilt”. Japp, vilt och helt fnatt var det. Stranden var väck och där det brukar vara flera mil av sand var bara vågor och vågor.

    Här kände jag ett lätt styng av ojojoj, det här var svårjobbat typ. Kristo tyckte mest det hela var värt att dokumentära.

    Fast mitt i det där ojojoj så skrattade jag jättemycket för det hela var så galet. Stranden liksom, borta!

    Men om sommaren, som en annan strand  ju. 

    Vi tänkte att det kanske är precis såhär varenda dag om hösten och kände oss allmän okunniga om havet. Men då kom en kvinna som skulle balansera på stenarna för att plocka tång till att lägga på rosorna. Hon berättade att oh nej, om ett par dagar är nog stranden tillbaka igen. Sedan sade hon att vi borde fara till Haväng.

    Sagt och gjort.

    Inga sura miner här inte. Men desto mer frågor. Kanske tror man att stränderna är lite folktomma extra stormiga dagar. Men nejdå och jag tänkte att när han och jag är 70 plus eller så, ska vi också promenera på Haväng i vindarna.

    Inget konstigt alls.

    Eftersom vi skulle plåta färgen Stone grey för Numero 74  så var ju alla stenar perfekta. Tyvärr låg de inte alls där vi ville ha dem.

    Det var verkligen inte bara vi och havet.

    Det blåste så galet mycket. Så pass mycket att till och med kameraremmen orsakade rörelseoskärpa. Ingenting låg kvar utan stenar som tyngd. Men vågorna och det vackra i dem gjorde allt värt.

    Däremot prickade vi nog av Plan C, D, E , F, G, H och en dator som dog totalt av blåst, regn och sand möjligen. Något nervöst med skärpadilemmat. Skulle hänga kläder på en tråd det gick sådär kan jag säga. Ungefär likadant som att hänga dem på en galge. Det var liksom noll mojnande i sikte, inte ens en liten sekund. Och det det var inte sådär som när de fladdrar lite tjusigt i plagg för vinden. Mer 90 grader rakt ut.

    Efter tre stenar tog vinden vid.

    Men tack ändå Haväng, vi gillar dig.

    Men jag kan väl inte kalla jobbet särskilt glamoröst direkt.

    När vi inte hittade ett enda öppet lunchställe vid fyra-snåret så passade vi på att plåta ett kommande samarbete. Om vi hade fått rätt många frågande blickar innan så blev det kanske inte bättre nu. Fast, äsch. Det finns värre saker.

    Innan det var dags att styra de 50 milen hemåt så hann vi med ett fint besök. En hemlis…

    Att åka bil, jättelångt,  med den man är kär i är ett bra trick. Jag menar om man tycker att det kanske snurrar på lite snabbt där i vardagen med allt och barnen och livet så kan kanske detta är bästa planen. Framförhållning kan vara smart men man kan ju chansa, har man tur så har man. Vi var borta exakt trettio timmar allt som allt.  Åkte klockan 18 på onsdagskvällen och kom hem vid midnatt på torsdagen. Trots att vi faktiskt jobbade superintensivt i en hel dag under ganska så struliga förhållanden och inklusive sovtid i några timmar, så kändes det ändå som en evighet med allt vi hann avverka i prat. I ärlighetens namn var vi rätt sura på varann i startskedet av bilturen. Men säg den surhet som varar i evighet…
    På vägen hem var vi tvungna att stanna till vid något övergivet.

    Där inne i den gamla möbelfabriken stod stolar som sorgliga skelett och när mörkret kom en sekund senare så kändes de som de viskade något om rädda oss, please…! Fast det kan ha varit inbillning.

    Vid niotiden åt vi middag på Sjön och sade att det räcker med ett dygns semester, fast det ju var helt tvärtom och jobb. Men liksom för att hamna i fin i balans igen. Eller så sade vi nog inte alls när allt kommer omkring…fast exakt så är det ju. Och helt klart kan vissa dygn visa sig bli perfekta trots att det från början känns en aningens ogenomtänkt och lite halvt galet. Helt klart bra att ha i bakhuvudet om man nu inte lyckas med hela den dära långa weekenden i Paris eller nåt.
     

    Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

  • BOKEN,  OUR WEEKEND DIARY

    Teparty i boden och maskrostricket!

     

    Igår for jag och Nomi ut på landet och styrde upp en plåtning inför boken. Den skulle handla om papier maché och har jag sagt att det är bland det finaste vi har DIY-väg? Jag tänkte på Alice i Underlandet och hade gjort en hög med tekoppar. På lördagen torkade de på klädstrecket i solen.

     

     

    Evy kom till fotograferingen i en kärra. Å!, utbrast Nomi. Hon ser ut som en influencer!!

     

     

    Världens bästa klister fick kanel på toppen.

     

     

    Sådärja! Ätbart med lite knastrig kanel.

     

     

    Det var ytterst bra att plåta i vedboden på Annersa. Helt enkelt för det finns så väldigt mycket papier mache saker här. Sen var det en ovanligt bra bod när jag rensat ur ved och bråte. Och sopat en del.

     

     

    Fast vi i förväg hade bestämt raggsockor  så var det rimligt för attan vad kylslaget i maj. Det enda gisslet med dagen var att det regnade och jag var tvungen att stå utanför boden när jag tog bilderna.

     

     

    Vi hittade Nomi och Evy i köket.

     

     

    Nomi hade tydligen dragit till med ett dagis-minne! Själv har jag aldrig provat men det hela var uppenbarligen väldigt fascinerande.

     

     

    Hon delade maskrosor för att låta de krulla sig i ett glas vatten.

     

     

    Tjusigt trick!

     

     

    Dags för nästa plåtning. Ny outfit.

     

     

    Det regnade så mycket att vi var tvungna att pausa i bilen. Nomi hade nämligen ett eget förråd där. Med kakor, bullar och nudlar (?).

     

     

    Lilly värmde sig i morgonrocken. Det är såklart att man inte har varma kläder till hands såhär i mitten av maj.

     

     

    Vi skulle fotografera kalasblommor.

     

     

    Sådan stjärnor till barn. In och ut i regnet, fotografi efter fotografi. Konstaterade att jag lyckats ta 1800 bilder på en dag?!!! Inse DET sorteringsjobbet…. Det ska ju max bli 10!

     

     

    Evy blev en superhjälte i samma sekund vi knöt rosetten under hakan och de första regndropparna började falla. Eller långt ifrån första, det var kanske den tjugonde skuren. Fast det ju aldrig regnar i Annersa, sägs det. Det roliga var att på vägen hem, svängde vi i en kurva och sedan sken solen och inte en droppe regn. Å, sade Nomi igen. Vi passerade precis en portal, märkte du den?

     

     

    Himlen blev kolmörk och vi tog skydd i det lilla härbret.

     

     

    Lilly var klar för dagen och bestämde nu sina egna kläder.

     

     

    Här har Evy tröttnat med en lång och ljudlig suck. Och jag lovade henne att manteln är hennes så snart jag är färdig med den.

     

     

    Sedan öppnade affären. Dyrbarheter såldes till höger och vänster så Nomi tipsade om att det kanske var bäst att de hämtade sin pappa och kortet. Det är ju så fiffigt det där med kort, aldrig någonsin slut med pengar ju! Artonhundra, tretusen tack och sju miljoner.

    Och nu ska jag sortera artonhundra bilder, wish me luck. Sortera och välja, DET är mitt allra värsta när det kommer till foto.

  • DAILY LIFE,  SÖRMLAND

    Jag gör tvärtom och bloggar.

    När man bloggar såhär minimalistiskt som jag gör 2019 tänker man, ofrånkomligt, att man måste slå till med ett sådant där håll-käften-inlägg. Tipp topp alla kategorier liksom. Därför insåg jag nyss när jag kollade här i admin att jag försökt, tydligen 7 gånger, jag har laddat ner bilder, börjat skriva och sedan har det tagit stopp. Som suck, det här var ju inget och sedan har jag skippat. På det viset blir det aldrig mer något bloggande så jag lägger ned prestationsångesten och gör helt tvärtom.

     

     

    Jag tror det var för att tröttheten liksom sköljde över mig efter bokmötet dagen innan midsommarafton. Jag tänkte att om jag tar det lugnt nu så kommer jag aldrig palla en midsommar bland nära och kära ens. Så därför gjorde jag tvärtom och frågade om någon ville gå upp klockan sex på midsommarmorgonen och cykla ut till landet och ängarna. Plocka lite dikesblommor och handla frukost på vägen hem.

     

     

    Uppslutningen var inte kolossal men Nomi och Kristo var pepp. Enligt Nomi älskade hon att börja morgonen EXAKT såhär, mer positiv unge finns inte. Vi cyklade hemskt långt, åt smultron vid dikeskanten och plockade rödklöver och blåklockor.

     

     

    Jag band bara en krans i år. Ända sedan barnen kunnat svara själva har jag frågat dem, helt enkelt för att jag inte binder i onödan. Det komiska är att alla fyra har tackat ja mycket oftare än vad jag gissat. Men i år var det lugnt.

     

     

    Men tydligen inte jättelugnt för jag hade faktiskt tänkt att blogga ett midsomrigt inlägg med inspo från vår egen bok. Men det hände ju inte. Prestationsångesten ni vet. Fast kolla en sneek peak i alla fall. Från när vi plåtade midsommar på Julita gård. Tycker kransen som Fia gjorde är ljuvlig.

     

     

    Nu är detta ju sedan gammalt men tröttnar man någonsin på detta hantverk!?

     

     

    Ibland får jag för mig att de som bär folkdräkt tänker att jag är så frågvis och intresserad för att jag vill att de ska skänka mig sin folkdräkt. Så är det ju egentligen inte. Eller kanske lite då.

     

     

    Och Viggo har inte en cigg i mungipan. Han har en lott, närmare bestämt en nitlott.

     

     

    Instamoment.

     

     

    Det tog en faslig tid i år. Kändes som de unga i teamet inte hade rätta knycket.

     

     

    Jag hade fel lins men ändå somrigt ju och vädret, tänka sig !!

     

     

    Jag har inget att säga till om längre när det kommer till klädval. Eller som Billie Eilish tydligen säger ”I never want the world to know everything about me. I mean, that’s why I wear big, baggy clothes.” Och en krans på det.

     

     

    Det är i vattnet det händer.

     

     

    Och ett fasligt kastande från bryggan. Fiskelyckan var total när två abborrar drogs upp.

     

     

    Innan lille Chester råkade ut för vattensvans! Hade aldrig hört talats om det hela men plötsligt märkte Viggo att Chesters svans hängde som förlamad. Först sprang han omkring med svansen som bara for som ett rep, men ganska snart började han må jättedåligt. Så vi fick fara hem. Och stackarn, vankade av och an mellan rummen och kunde varken sitta, ligga eller komma till ro. Så det blev veterinären på lördagen. Vattensvans är tydligen vanligt och ska göra väldigt ont. Uppenbarligen. Tycker stressen hos djuren när något är fel är så himla jobbig. Man märker av hela deras väsen att de mår jättedåligt och ändå kan man inte få dem att förstå.  Men smärtstillande och medicin i en vecka och idag är han sitt gamla jag.

     

     

    ”Magin på replängds avstånd, i skydd av ljuset. Annat blir det när kvällen smyger på. Bästa tricket är att fortsätta leka även när älvorna smyger in över sjön, och låtsas som om man inte ser dem. Trots att det är nästintill en omöjlighet att undgå, för det är svårt att missa magin så här års. Världen blir trolsk utav sig själv. Kan det ändå vara då som trolldom är som vackrast, och sommar-ro som mest märkbar. Trots allt som smyger i kulisserna. ” utdrag ur En midsommarsaga, Hidden Places – handbok för vuxna till barnens magiska värld. 

    Tjingeling, vi ses snart igen då! Lite lagom då.

  • WORKSHOP - HIDDEN PLACES

    Det STORA inlägget om Hidden Places – ett halvår senare.

    Det här bevisar bara hur snurrig min hjärna är. Strax efter vår workshop Hidden Places blev jag sjuk och inget blogginlägg kom trots jag lovade. Sedan har jag vaggat mig in i tron om att jag inga bilder hann ta. Inte sant någonstans. Jag hann visst, långt ifrån på allt och inte alls när allt var orört. Eller lite mer struktur i alla fall, lite mer ihopvikt, lite mer prydligt. Å andra sidan, hur kul är det?  För det var ju sedan det hände. Den här workshopen var som explosion i kreativitet. Exakt den slags kreativitet som får en att fortsätta gå liksom. Den som inte har ramar eller begränsningar utan bara svävar ut i luften vi andas. Inte alls vår förtjänst utan alla underbara människor som var på plats. Alla gick igång på tusen cylindrar och såg herrgården som sin egen för en stund. Jag hade kört ditt ett proppfull släp i fullhöjd, ni vet ett sådant man går in i och kan packa 2,5 meter upp också. Dagen innan blåste jag, Nathalie och Matilda liv alla rum med rekvisita som vi samlat på oss under åren. Det mesta vintage. Ett insomnat hus blåser man inte liv i på en kvart, det är ett som är säkert. Å andra sidan fick alltsammans något filmiskt över sig eller att rummen blev som dockskåp som bara väntade på att få fyllas med människor och samtal. Det var något alldeles särskilt att lämna herrgården så dagen innan. Och självaste dagen blev till något som jag alltid drömt om i jobbväg, trots att jag inte visste om det själv. Att hämta inspiration  i andra  människors historier och kreativitet är något av det viktigaste jag har.
    Och ni har väl inte missat att vi har släppt nästa Hidden Places. På Julita Gård i samarbete med Nordiska Museet!! Kolla information och anmälan här! Det finns några platser kvar och det kommer bli magiskt. Bara att få hänga där i sensommaren, som om stora huset var ens eget, känns drömmigt. Att vi dessutom startar upp med härlig middag gör inte saken sämre. Många undrar om förkunskaper. Inga alls och du behöver varken jobba som stylist eller fotograf.
    Okej, från noll till hundra. Här kommer världens längsta bildsvep – från Hidden Places i våras!

    Jag byggde kulisser för att visa att allt är på låtsats. Visst kan man tro att det är madrasser på hög? Nix det är faktiskt skräp som porslin och annat var packade i. Ljuvliga dukar och lakan från Bungalow.

    Vi fantiserade friskt när vi byggde rummen. Bästa tricket för att få ens tankar att skingras på det mest oväntade sätt.

    Fia på iminlillvärldavblommor hade satt ihop vårt blomsterval.

    Här fick deltagarna gå loss som de var deras egen blomsterbutik.

    Vår vas-samling var to die for.

    Vi var supernoga med att alla blommor skulle återanvändas gång på gång. Oavsett om de legat utspridda.

    Agnes in action.

    Jag skrev ju något om att allt var prydligt och ihopvikt. Det där var kanske inte hela sanningen. I min värld är det här skåpet ytterst nogsamt. Vi hade flera hundra meter vintagetyger, att använda som backdrop och i bild. Ylva Von Rosen hade låtit oss låna hennes William Morris-skatt.
     

    Anna & Malin från Mrs Mighetto hade med sig nya produkter. Det tyckte jag kändes så himla fint att de valde att plåta det just här.

    Allt plåtades i naturligt ljus och vi delade tips om det. Någon valde att bara fotografera med mobilen och det funkar det också. Man gör som man önskar.

    Emma och bombnedslaget. ATT jag är likadan.

    Det sveptes tapeter.

    Och våra egna påsar, som Kristo ritade åt oss,  väntade som en maxad och ljuvlig goodie bag. Sådant vi inspireras av. Där fanns saxar och band från Studio carta, eftersom vi fick så många anmälningar så blev vi utan den här ljuvliga men kolla, Le picolle scissor, en minisax för band. För övrigt älskar jag allt i den här shopen.  Alla deltagare fick Elin Unnes bok – I odödliga odlares sällskap. Den älskar jag med. Jag faktiskt allt som ingick i väskan, det var ju det som var grejen. Pennor och skrivbok från Katie Leamon/Parlebo.

    Och en massa nummer av underbara Koko! Detta är ju en tidning för barn men den egna, unika formen inspirerar mig så till den milda grad.

    Juicer från Bodhish levererades. Äntligen kör Sanna för fullt på Borgmästergatan i Stockholm. Kika här och följtips!

    Vi hade ju också släpat grejor till rummet man inte ville visa oss från början. Sådana är vi.

    Vid första anblicken lite rörigt kan man tycka.

    Men oh nej, det finns där.

    Inser så här i efterhand vad mycket vi fyllde huset med. Ska nog lägga ut en film på story när jag efter 2 månader fortfarande inte packat upp. Fast jag vet inte om jag vågar. Där snackar vi röra.

    Spillror av stilleben. Jo, till och med pressade blommor från 1932 var nedpackade.

    Det var helt fantastiskt att gå runt och se alla i kreativt flow! Vår vision var ju att smygstartat lite dagen innan, att bygga en värld som skulle få vara föränderlig. Det lyckades, ingen hamnade i någon slags kreativ spärr. Det brukar jag annars lätt kunna göra på workshop. Man kunde liksom gå runt och mjukstarta utan att kastas in i skapande på momangen.

    Vi hade fått låna Bianca Love från MeliMeli. Den här lilla soffan är magisk.

    Det här var rummet där den lite galna sömmerskan höll till. Egentligen tänkte jag mest på mig själv och när Viggo sa, om du inte hade fått oss tror jag du varit en kattkvinna i Paris! Jaha, sade jag som aldrig önskat mig en katt. Jo, men du skulle ha hundra katter, hatt och långa klänningar! Jag tyckte det lät lite som Madame Oiseau och han menade att det var helt korrekt spanat.  Lät ju i och för sig härligt på sitt sätt.

    Klänningar i långa rader.

    Hmm, den minsta rekvisitan måste ha varit en knappnål. Eller en bjällra. Att man orkar hålla på ändå. Fast såklart man gör!


    Poppy fotograferade Mighetto-pinglorna!

    Blommorna hade eget liv.

    Att få fylla igenbommade och insomnade hus med blommor borde vara lag på. Huset säger i alla fall tack av hela sitt hjärta.

    Vi hade massor av våra favoritböcker för fritt bläddring. Karin från Pysselbolaget kikade på alla dem från Natur & Kultur som var en av våra sponsorer. Tycker deras sortiment som grundar sig i hantverk är megainspirerande.

    Vi flaggade järnet för remake och återanvändning.

    Så galet högt i tak. På alla vis.

    Fast här fick vi kämpa för att nå.

    Tror inte vi lämnade ett hörn till slumpen.

    En kyrkogård för kakelugnar fick samsas med balettdojjorna.

    Insåg när jag kom hem att det kanske var att ta i med 13 par…

    Alla dessa väggar. Huset var kolossalt så vi hade några att välja på. Allt från tapet till puts.

    Det var ju strax innan påsk och lite tema är fint att sticka in. Då var det våren. Nu är det hösten och skördetiden. Och blomsterhaven.

    Helt i sin ordning.

    Här med.

    Vi hade även torkade växter och blommor. Rosépeppar är så fint.

    Haha, jag blir nästan matt av mig själv här mitt i inlägget. Hur jäkla mycket fick vi med oss??? Ett helt skåp med vitt porslin, jodå!

    Mitt i alltihop så bestämde jag mig för att bunta ihop varsitt DIY-kit på stjärnorna vi gjorde till den här plåtningen. Hade nämligen bestämt mig för att dela med mig utav receptet.

    Observera inslagningen av delarna.

    Inget levande lämnades kvar. Så blomster fick nya ägare.

    ”Ljuset vandrar på ett alldeles särskilt sätt, kanske är ljuden helt annorlunda mot vad du är van vid. Eftersom tiden oftast stått still så faller skuggor och ljusglimtar på samma vis, nu som då. Med respekt till husen och platserna vill vi fylla dem med liv. Med samtal, möten, kreativitet och små sköna ting.”

    Det är så vi beskriver vår workshop till en del.

     
    Här hade alla lämnat workshopen och då återstod ju bara att packa ihop. Tror du vi hade tänkt på det innan? Alltså, det finns ingen elektricitet här och mörkret lägger sig ganska raskt i mars.

    Vi for runt i som virvlar men stannde upp då och då, där ljuset vilade extra mjukt.

    Jag hade sytt en sänghimmel av vintagetyget som är min favorit. Typ dagen innan workshopen, bara för att jag ville. Och trodde mig ha tid över.

    En av våra samarbetspartners var också Animalesque. Sara Lowes gör dessa masker för hand och jag älskar dem, älskar även hennes stories. Som kolla denna för spanska Vouge  där hon gjort kostym.

    Det var verkligen inte lätt att lämna stället. Vilken tur att det snart kommer igen.

    Kika in här för andra som har bloggat om Hidden Places.

     

  • FOOD & DRINK

    Tipsigt om mat.

    Vaknade supertidigt och tänkte på veckan och insåg att det hänt rätt mycket kul. Kul men hemligt. Hemligt är tråkigt, jag vet. Men när jag tänker på det så inser jag att det är så kul. Så det är sådant jag gör just nu, tjatar om saker som är sååå kul. Fast hemliga då. Inser att jag är en rätt irriterande person på så vis.

    Fast här kommer tipsigt, klicka på varje länk så kommer du till inlägget med receptet. Helg och mat. Det är väl lite så det är. För att det är så himla gott och härligt.  Förra fredagen fredagsmös vi hos Kristin (kolla in hur mysigt!) och åt dessa Fisktacos, alltid lika gott.

    Jag har ätit  Knäckebrödspizza  en gång fast blev överraskad. Topping-tips finns här!

    Önskar egentligen att den där Granolan gjorde sig automatiskt. Och en massa frukt och bär till. Så nog för mig en helgfrukost. Och kaffe då. 

    Fast Nana Ice Cream är ju bästa tricket för lyxfeeling. Galet enkelt. Glöm bara inte att lägg de bruna bananerna i frysen redan idag eller gör det alltid. Ju sorgligare desto bättre blir de i frukostglassen. 

    Stamp är ju blixtsnabba. Annars testar vi kanske de här. Eller de vi gjorde fyra gånger förra veckan. 

    En gång varje helg måste det ju till Falafel såklart. I vitkålsblad. Jag måste dela vårt reviderade recept på falafel, får göra det nästa vecka. Men det i Green Kitchen Stories är bra. 

    Lördagkväll är gärna plockigt och långsamt. Och enkel pasta på det. Den snabbaste är Pasta Pomondoro. Fast den här helgen vill jag äta samma som förra, denna galet goda Hallomiwrap 

    Söndagsmiddag. Lax med grönpeppar och apelsin En av mina absoluta favoriter. 

    Kidsen lär baka, så är det oftast. Wienerbröd fast bullar som man kan lägga i frysen ogräddade. Så kan man ta fram dem en extra mulen tisdag, bara för att. Idag ska jag inte laga en enda rätt för jag ska ta mamma och pappa till Stockholm och möta min man. Snacka om fredagslyx! Önskar er den bästa!

     

  • FOOD & DRINK

    måndag, tisdag och varje dag.

    Tillslut kom den ju på svenska och den danska kunde hamna i bättre händer. Och den är så bra. Green Kitchen Stories. Jag är fast och fasligt inspirerad. Och vad skiljer den från andra vegokokböcker då. Personligare skulle jag säga, sköna texter proppade med tips. Och så är det något med valet av grönsaker. Mer oväntat och mindre linsgryta (inget ont om linsgryta dock). Men just därför den blir så hemskt inspirerande. Alternativ finns  om hur du gör rätten glutenfri eller vegansk. Recepten är uppdelade i kapitel där man inte ens glömt morgonen eller picknicken. Och det är basrecept och familjemiddagar, mumsbitar och dryckar. Hela alltet med andra ord.
     
    Den är helt enkelt så pass bra att Nomi i lördags, när vi skulle äta lunch ute med vänner, sa lite lätt desperat : Har de kött?!  De har lasagne svarade jag. Ohh nej, jag vill ha kött!! Och jag såg hur biffar fladdrade förbi i hennes önskedrömmar.
     
    Nu är det inte så att vi aldrig ätit vegetariskt förut men plötsligt så blev det varje dag och alltid. Egentligen kommer vi väl fortsätta äta som innan, lite blandat sådär (eftersom jag inte äter rött kött sedan över tjugo år tillbaka men numera är lite mes-veggo och äter fick och kyckling ibland). Och nu ska jag inte ljuga och säga att de fyra ungarna jublar varje dag, långt ifrån. Men tji fick de.  För gnäll och surighet gör oss bara mer peppade. Faktiskt.
     

     
    Allra bästa tricket är fortfarande att de är de som lagar.
     
    Det är så svårt att gnälla då. När man har hackat och rört alldeles av sig självt. Däremot har jag svårt att förstå gnället. Själv tycker jag ju att det borde vara så mycket mer rimligt att gnälla över en köttfärs än en skogschampinjon. Om man ser lite längre liksom. Men nåväl och som sagt, med gnäll och sura miner kommer de ingen vart. Punkt på det.
     

     
    Så var det där med sorteringen igen. Hur skönt var det inte att äntligen få allt från superbär till mjölet i glasburkar. Tips! En väldigt populär syssla bland kidsen. Allt från själva hällningen till att trycka ut dymoremsor i långa rader. Märkapparaten finns på Granit.
  • DAILY LIFE

    Trick or treat or?


    Det är spöktider. Stora planer smids för bästa tricket. Häxkitet och skelettkostymen passar även i år. Ansiktsmålningar med ärr, spindelnät och döskallar, allt efter egenritade mallar.
    Och 10-kilos pumpan har släpats hem. Det är hög tid, säger de som har koll här hemma, att ordna läskigaste oranga pumpamonstret. Idag måste vi, annars är det ingen idé!
    Och hopplösa mamman suckar och lovar att direkt efter frukost gör vi det. Gröper ur den där stora oranga klumpen och skär ut det läskigaste monster vi kan komma på.

    Men jag måste erkänna. Jag är ingen Halloweenmänniska. Överhuvudtaget. Jag vet inte ens hur ett äkta Halloweenfirande ska gå till, enligt traditionen. För mig är Alla helgona helgen just bara en stilla, lite sorgsen helg. När jag var liten tyckte jag till och med att den här helgen var jättesorglig. Jag gick runt hela helgen och tänkte extra mycket på min farfar som inte fanns längre. Så det blev bara väldigt sorgligt.

    Jag vet att Halloween och Alla helgona helgen inte är samma sak och att det ena inte utsluter det andra. Kontrasterna är dock stora men det går ju bra ändå. Så mellan buset och godiset åker vi hela familjen och tänder våra ljus. Och pratar om de som vi saknar. För mig är det bara det som är det viktiga. Det är så lätt att glömma. Bland alla spökerier och pumpor.

  • DAILY LIFE

    STOCKHOLM BARA

     

    Jag åkte till Stockholm med Kristin. Att bo på hotell i en stad så nära som Stockholm känns alltid som man är i annat land. Jag kan inte säga att vi hade späckad schema. Vi plockade bland några fina små träffar men proppade på många fina möten. Väl hemma igår såg jag att mina rhododendrom-kvistar börjat blomma! Här skrev jag om hur man gör men i vanlig ordning gjorde jag inget av det man ska. Ändå, 13 dagar efter snitt så slog de ut, otroligt vilken tur ändå.

     

     

    Nu snor jag en bild av och på självaste Krickelin-Kristin. Vi var nämligen på finfrukost på Svensk Tenn, tackar man inte direkt nej till. Det var soffan Famna som skulle presenteras och lanseras. I vanlig ordning blev jag helt tagen av hantverksprocessen. Kan verkligen rekommendera att läsa och se filmen om soffan här. Jag tror vi behöver mer sånt för att kunna se runt masskonsumtionens fasta grepp, att få förståelse för att det finns fortfarande ett hantverk bakom många produkter, gedigen form och design.

     

     

    Soffan Famna, tillverkas liksom resten av Svenskt Tenn´s soffor för hand. Möbelsnickare, sömmerskor och tapetserare är alla involverade med den kunskap som de besitter sedan generationer tillbaka. Konstruktionen är uppbyggt på samma vis som skrovet på en träbåt. Sittdynorna har spiralfjädrar vilket gör att man kraftigt kan reducera mängden polyeter. Soffans form och storlek har anpassats för att minimera spill och på så vis ta vara på materialet. Långt ifrån bara en soffa alltså. Sen att den i tyget Brazil ser ut som godis är ju bara ett plus.

     

     

    Vi träffade Hannes och Marie. Drack kaffe, badade i solen, pratade högt och lågt. Älskar när samtal saknar filter trots att man aldrig har setts tidigare. Kanske är det bland det finaste vi har. Minuten efter ramlade även Marlene in här, fint!

     

     

    Om ni inte följer Hannes tycker jag att ni ska göra det, hans instagram hittar ni här och blogg här. Bland mjuka bilder man vill vara i, så skriver han så klokt, modigt och ärligt. Tänker att han använder varenda millimeter av sin synlighet på bästa sätt. Att dela tankar vidare, gör skillnad.

     

     

    Sen gick vi på lite festligt mingel med många fina möten. Här är jag och Kristin med Hanna och Daniella. Jag är en levande kurs i hur man inte ska sminka sig, typ noll. Alltså tv-smink, var är du??? Lite läppstift kanske.

     

     

    Eftersom Kristin bor vid havet på andra sidan landet så är svanar ett sällsynt påbrå ; )

     

     

    Vi åkte över till Söder för att träffa Eleni som driver märket IAMELENI. Hon och Kristin hade bestämt träff och jag visste att Kristin ville spana in ett tjusigt örhänge…

     

     

    Tycker ju om att hamna på sådana här platser. Eleni hade väldans ordningssamt men hon hade städat för vårt besök, jag tänkte väl.

     

     

    Här börjar det närma sig.

     

     

    Och där sitter det som en smäck. Så fint, hittas här.

     

     

    Sedan bjöd vi in hos till Sanna på Bodhish, fast det egentligen inte var öppet just då.

     

     

    Det är alltid en bra idé att träffa Sanna. Vi åt lunch och pratade om det vi behövde i stunden.

     

     

    Erika Billysdotter gör maten på Bodhish och är också en stjärna på kransar, titta vad fin! Under våren så utökar Sanna sina events och sessioner, så mycket man blir nyfiken på. Som den här (ja inte för mig personligen då), om man är nybliven mamma – Motherhood Circle, låter ju helt fantastiskt.

     

     

    Sen hamnade vi på ett kökshäng som var absolut exakt så himla mysigt och trevligt som ett kökshäng ska vara. På Cupboards & Goods showroom som huserade på adressen Pom & Flora för stunden. Som hemma fast ändå inte. för detta kök var det finaste jag någonsin sett. Det enda kruxet var alla härliga människor som gjorde att alla bilder såg ut såhär, haha! Må vara ett angenämt krux.

     

     

    Så jag lånar en pressbild tagen av Fanny Rådvik, hämtad från Johanna Bradford som är en av delägarna till denna köksnyhet som nu alltså sett dagens ljus. Genialiskt, megavackert och traditionellt, gediget hantverk!

    Stilen – shaker, stilrent utan onödiga utsvävningar och utsmyckningar, men som med det gedigna hantverket och höga kvalitén blir något alldeles extra i det, eller snarare pågrund av, det enkla formspråket. Cupboards and Goods har också lyckats med konststycket att göra hantverksmässiga kök tillgängliga för flera. Tricket är  att skala bort där det är möjligt utan att tulla på kvalité, hållbarhet och det vackra. Tänker att det är en svår ekvation att lösa med de verkar absolut ha lyckats. Det är som om allt landat i den renaste form av lyx. Jag vet att jag sagt den här meningen förut men då handlade det om recept. Lyxigt fast på bästa sättet, avskalat från allt som inte betyder något i slutändan.

     

     

    Det extra fina är alltså att alla moduler tillverkas i ett snickeri på västkusten, för hand enligt konstens alla regler. Precis som då du gör ett platsbyggt kök, skillnaden är att det nu redan är framtaget standard mått för dina moduler och att man på så vis förenklar processen. Man låter kunden tänka och forma sitt kök själv. På så vis blir det möjligt att göra köket mer prisvärt men utan att tulla någonstans på kvalitén. Alla moduler målas helt färdigt och på alla sidor vilket gör att du i princip kan använda dina moduler som du vill. Som en sideboard, som ett solitärt skåp, som ett väggskåp, helt synligt från alla håll, mitt i rummet. Helt enkelt hur och var du vill.

     

     

    Man har dessutom gjort ett klockrent urval av blandare, marmorho, spis och annat köksigt. Fläktkåpan är väl den finaste någonsin? Så skönt att slippa skanna en never ending köksmarknad tänker jag. Här har ett stilsäkert gäng redan gjort jobbet och serverar alltsammans i en webshop, har det någonsin känts enklare att välja kök?

     

     

    Och som om det inte vore nog med smarta genidrag? Här står Emma, Caroline och Emily och bygger drömkök med dockskåpsstorlek!

     

     

    För genidraget är nämligen att steg 1 är att beställa The Kitchen planner , när du har den i dina händer, bygger du handgripligen upp ditt lilla minikök i exakt kopia av ditt framtida. Alltså, inte bara smart, jag älskar idén att få bygga sitt drömkök på detta vis. Jag och digitala verktyg har aldrig varit kompisar och jag har aldrig kunnat se framför mig på skärmen. Istället har jag vikt egna modeller av papper, mätt och donat för att se och förstå. Så, detta är för mig, som en present från ovan.

     

     

    Just köket som byggdes för showroom är beställt av Carl Larsson-gården och har dessutom fått en egen färgkollektion Ett hem. Ska visa er en annan dag hur färgkollektionen var ”paketerad”, så fint för en Larsson-fan som jag.  Vill man spana in ett annat , komplett Cupboards & Goods kök så titta på Johannas här.

     

     

    Avslutningsvis. Man kan inte säga att jag var mitt vanliga jag de här dagarna. Eller i alla fall inte mitt bästa. Ganska förvirrad, sa lite otippade snurrigheter och blandade dessutom ihop personer. Men i alla fall, trots det, så himla glad för alla som jag träffade. Gamla som nya bekantskaper. Väldigt fint.

     

     

     

  • DAILY LIFE

    Vad har Katrineholm, Rörum Strand, Leksand och Paris gemensamt?

     

    För ett par dagar sedan skrev jag ” Och plötsligt så ser man väderrapporten med annan blick och minns förra årets sommar med en skum känsla i magen. ” Det jag såg var 34 grader, minst, flera dagar i sträck och inget regn. Kände mig så himla förvånad när det faktiskt regnade och regnade och blev 11 grader härhemma. Det var då jag insåg att mitt väder var i Paris, det var deras väderrapport jag kollat in. Jag har nämligen fyra stationer i min väderapp på telefonen. Katrineholm ( väldigt rimligt, tänker att det är förvalt ) Leksand ( ganska så ofattbart eftersom jag endast varit i dessa trakter 3 dagar av mitt liv) Rörum Strand ( hamnade i listan under det här dygnet, tror att jag drabbades av vädervånda ca kl 02 när vi skulle somna på Talldungen som vi hade som eget, inte för att det förändrade något) och så Paris då som jag mest lade till för att känna att man var lite där genom att kolla vädret då. Väldigt lite. Å andra sidan är jag personen som har absolut noll väderkoll så därför känns denna spretiga lista ganska mycket som jag. En oviktig lista liksom.

     

     

    Så tisdagsmornar i juli kan vara mörka som natten. Men jag tänker kvista ut och hönsgödsla mina luktärtor, katastrofen till luktärtor. Fast det fina är att både Hanna och Paulina tipsar mig igenom detta misslyckande, så kanske blommar de innan frosten. Hanna skrev – hönsgödsel – jag köpte pelleterad – mosade ner en näve på 5 plantor och vattnade rikligt, liksom så att gödseln trycktes ner lite. Och faktiskt, plötsligt blev de taniga stråna som låg utmed jorden, liksom undanskuffade av kraftiga stjälkar som växte rakt upp. Och nu skrev Paulina att i säsong så hönsgödslar hon varje vecka. Så nu ska jag göra det. Lovar att ni kommer bli så uppdaterade när min första luktärt blommor. Det är NÄR nu inte OM som tidigare.  Peppen vet ni.

     

     

    En blöt hund. Och ett lapptäcke jag hittade på vinden. Sedan har jag en tipslista som kan vara bra tänker jag:

    • Om du ska ordna fest tänker jag att Floras festlista kan modifieras utefter alla åldrar.
    • Om du ska till Varberg följer man ju såklart Kristin´s lista.
    • Om man ska till Gotland lusläser man Elsa och Emma´s bloggar.
    • Om man ska till Skåne kollar man Weronica och även kommentarsfältet där. Själv har jag också en Österlen-lista. 

    Psst! Gillar tillfälliga gardinupphänget. Perfekt när solen väl gassar. Kommer från Fanny.

     

  • PARIS

    Vi rivstartar vardag fast picnicar under broarna vid Seine.

    Igår när jag promenerade såg jag hundratals fåglar som flög i plog, ni vet sådär i v-formation. Det som fick mig att stanna upp lite extra var att det säkert var sju olika grupper. Väldigt nära varann men ändå med lite glapp emellan. Var grupp med sin egen plog och ledare. Det var fint.  Visuellt var det magiskt och himlen var dessutom vacker. Men det såg också kärleksfullt ut. Som när många väljer att sluta upp tillsammans. Kanske är vi olika, inte samma familj, inte samma ursprung eller generation. Men vi flyger i flock ändå. För att bli starka. Sedan jag gick jag hemåt, räddade en ros i kommunal rabatt som brutits av blåsten. Tänkte rätt mycket på hur gatorna som jag alltid går på kändes så rena. Och tysta. Allt det där som jag brukar lida total tristess utav kändes just då mjukt och varmt. Lite sådär det brukar kunna kännas när man kommer hem. Vi kom hem sent i lördags efter en resa som blev så mycket längre än vad vi hade planerat (missade tom barnens skolstart…), eller grejen var väl att vi knappt planerat något alls. Jag minns att jag sade till min man när vi packade in oss i bilen för några veckor sedan ”fixar vi en roadtrip med 4 ungar (som dessutom ALLTID kräks mil efter mil) och hund på 10 månader utan att knappt planerat något i förväg så kommer det kännas lite förvånande”. Och med facit i hand så gick det galant, åtminstone i våra ögon sett. Det skulle möjligen varit det evinnerliga kräkandet då. Men när vi sträckkört mellan Paris och Köpenhamn på en dag så fick vi ett sådant supertips av Johanna Garmland som visade sig funka utmärkt. Och då snackar vi de som provat allt från tabletter, tuggummi, armband och rubbet. Men idag är det måndag och vi rivstartar hösten 2018. Barnen har jag skickat till skolan och det enda gisslet den här morgonen var att honungen de ringlade över yoghurten smakade soja??!!

    Fast trots att världen kändes extra mjuk igår så saknar jag Paris. Jag vet inte vad det är. Jag kan trivas så in i vassen i andra städer, Amsterdam var härligt! Men jag känner mig så hemma i Paris. Utan att kunna ett ord franska. Vi alla gör det.

    Trots att vi verkligen inte gör så himla storartade saker. Fast jag kan lova er en uppdaterad guide inom kort. Men mycket är faktiskt fortfarande väldigt aktuellt i vad som finns under min kategori Paris här på bloggen.

    Som att kortlek och is-te alltid funkar.

    Tricket för att ta reda på om det man dricker innehåller mjölk. Om man blåser det mest man kan i ett sugrör, blir det bubblor eller ej?

    Det här är så mycket jag. Hur kan man gå runt med en femhundring i mynt? Utan att tänka så mycket på det.

    Att Paris har en strand om sommaren, är sen gammalt. Tidigare var den mer sandig dock.

    Men ångduscharna var desamma och de mindes exakt hur det kändes förra gången, då för 6 år sedan. Rätt likt eller hur. Men så pyttiga barn!

    Alla önskade sig sådana här hemma och när staden är bakom hörnet blir det såklart extra lyxigt.

    För att inte tala om att dansbanan är full med väldansande par. Utmed Seine, nästan under Pont Neuf. Det här är faktiskt sjukt romantiskt. De dansade och dansade.

    Liv karvade N & L för allt vad hon var värd.

    Och letade som en galning efter den här bron tills Viggo berättade att den var man tvungen att riva och ersätta med en ny. Det hade han läst. Låsens tyngd hade blivit risky business och bron riskerade att gå i tusen bitar rätt ner i Seine. Det var då en sorglig historia, konstaterade han. Jag menar om man låst sin kärlek vid en bro i Paris och sedan är den som raderad från världens yta.

    Men Liv och Nomi lät inte det hindra dem. Systerskapet skulle absolut låsas för alltid.

    Paris har semester från i slutet av juli för att komma tillbaka runt 20 augusti. Idag alltså.

    Men jag gillar att fönstershoppa.

    Vissa boklådor håller dock öppet.

    Tour de France, visste du att loppet körts sedan 1903? Inte jag heller men det förklarar snyggheten på affisherna.

    En boklåda kan vara det mest turistiga som rymts i en låda men också tvärtom.

    Vi körde en tb på glassen för att se om det var så vi mindes den.

    Rosglassen alla väntat på var slut! Så någon gjorde jordgubbssmaken till något ros-aktigt som plåster på såren.

    Woodstock plus mango, perfekt match.  För övrigt så var glasskulorna så minimala att det hela blev löjligt. Kostnaden enorm för att vara en glass och med tanke på mängden. Tror att 2 kulor gick loss på 85 spänn. Alla konstaterade att glassen är otrolig god men samtliga tyckte att Frusen glädje var nästan minst lika god. Och där fick man ju istället nästan stoppa killen som skopade glass, 1 skopa var som 6 stycken från Berthillon. Det var dagens glassrecension.

    Shakespeare & Co är ett turistmål utav råge och man undrar lite hur tröttsamt det kan vara att jobba där. Men samtidigt älskar jag stället. Alla som sitter och läser i nersjunkna fåtöljer med utsikt över Notre Dam.

    Kristo köpte en bok som han inte vågat läsa ut förra gången.

    Det bästa vi någonsin gjort.

    När man känner att man inte vill ha sniglar till middag.

    Fast vi ville ju ändå sitta utmed Seine och kolla in Eiffeltornet från håll. Så vi letade upp en pizzeria i närheten.

    Vid 21 och ett folktomt Louvren vid sidan om.

    Vi satte oss under Pont Arts. De flesta ställen utmed Seine funkar för stadspicnic. Även öarna mitt i floden. Att gå utmed den norra stranden funkar ända fram till Eiffeltornet.  Det finns trappor med jämna mellanrum för att ta sig ner.

    Vi tjuvstartade för de andra hade fastnat vid någon konsert några broar bort.

    Det här var allas absoluta favoritkväll. Sitta såhär är som på film. Mörkret lägger sig samtidigt staden sakta tänds upp. På floden passerar den ena båten efter den andra för att sluta upp kring foten av Eiffeltornet. Och nog för man är långt ifrån ensam men i jämförelse med att hänga exakt vid Eiffeltornet är det här rena rama lugnet. Ungefär vi 21 tänds Eiffeltornet och det älskar barnen. Det blir som guld och det är såklart att det är magiskt. Ungefär en timme senare blir det som tomtebloss och glittrar som om det inte fanns en morgondag.

    Och en picnic behöver inte vara mer storartat än några hämtpizzor. Det är inte matupplevelsen som är prio. Allt är gott automatiskt.

    Så kom vi till stunden, strax innan midnatt då det var dags att låsa fast systerskapet.

    Där satt det.

     

    Och nycklarna skulle slängas i Seine för det är så man gör.

    Ändå lite svårt att lämna i mörket. Vi ses nästa är.

     

    På trädet i jämnhöjd med den övre gatan. Kan man klättra högre i träd när man är extra kär? Klart att man kan.

    Sedan tog några av oss en taxi och de andra metron. Ska berätta exakt hur det fungerar att resa med hund och vistas i städer som Paris. En annan dag. Jag ska berätta om hela vår sommar. Sommaren som knappt känns som jag varit ledig något alls men upplevt så mycket så jag minns inte när det var såhär senast. Och åksjukeknepet då? Som funkade var gång. Blöt pekfingret, stick ut det genom öppet fönster samtidigt som du fortsätter köra och titta rakt fram en stund. Efter en halv minut, ibland kortare och ibland längre, lägger sig illamåendet. När det kommer tillbaka, gör om. Haha, skön avslutning eller hur? Men så värdefullt om man vet hur det är med åksjukeri. Skulle helt klart kunna stoppa de bästa från att stick ut på roadtrip. Men nu vet ni, det tackar vi Johanna för, och då är det helt klart den bästa av semestrar! Bara gör´t, det gjorde vi.