• ANNONSSAMARBETE

    Kollektionen Löfstad för Sandberg

    ”Kanske tänkte jag, liksom våren börjar om med sunnanvinden, ska också minnena studsa för alltid mot väggarna. Att mina ögonblick ska fångas i rummen och orden i luften du andas. Som om jag bara lämnat rummet för en liten stund.  Kanske är min önskan att historierna om Löfstad Slott aldrig ska tystna. Som viskningar, att jag har varit på jorden.”

    På skrivbordet, i Emelie Pipers sovrum, står den lilla almanackan. Ljuset faller genom gardinerna och datumet visar 19 december. Årtalet är 1926. Den dagen fördes Emelie Piper till sin sista vila. Då stannade också tiden på Löfstad. Just i det klockslaget bevarades livet inom väggarna på slottet.

    Så börjar texten jag skrivit om Löfstad slott och tapetkollektionen som Sandberg tagit fram, en kollektion som är sprungen  ur Löfstad slotts egna och mycket unika tapetskatt. Ett arkiv med hundratals år på nacken med tusentals historier förankrade. Bundna till mönster, färger och strukturer. Fröken Emilie Pipers känsla för stil och estetik gav slottet dess vackra inramning. Även idag, nästan hundra år sedan hon gick ur tiden, är den varma känslan av ett levande hem påtaglig när man kliver över tröskeln till slottet.

    Under vintern och våren har jag jobbat med något som legat mig varmt om hjärtat på många plan. Att få vara delaktig i en tapetkollektion med Sandberg kändes helt rätt redan från början. Ett företag som jag alltid förknippat med otroligt kunnande och kvalitet. Faktiskt sedan första gången jag valde att tapetsera, då valet föll just på en Sandberg-tapet, det är snart tjugo år sedan idag.

    När det sedan visade sig att kollektionen skulle hämta sin inspiration ur en historisk plats och ett arv i form av ett arkiv kände jag att allt hamnade helt rätt. Att vara tvungen att fördjupa mig i en plats, ett hus och människorna som levt där prickar av allt i ett drömuppdrag. Det är exakt så jag vill jobba, en fröjd helt enkelt. Jag har varit delaktig i färgsättningen av kollektionen, skrivit texter, fotograferat egna miljöer och slottets befintliga rum. Att följa designteamets arbete från början till slut har varit fantastiskt roligt. Att se dem med stor ödmjukhet ta till vara Löfstads historia och estetik och utifrån det skapa en kollektion som känns helt aktuell idag och samtidigt hållbar genom tid. En tapetkollektion där varje mönster har den unika egenskapen av att smycka ett rum i samklang med en dov färgpalett som skapar harmoni.

    Löfstad slott ligger i Östergötland, mitt emellan Norrköping och Linköping. Första gången jag steg över tröskeln visste jag att fröken Piper, innan sin död, skänkt slottet till Östergötlands museum med tydliga instruktioner att alltsammans skulle få stanna precis som det var den dag hon själv gick ur tiden. Och ”det sitter i väggarna” har aldrig känts mer äkta. Att Emelie bara lämnat rummet för en stund. Jag blir visad runt med vita tyghandskar och vi stannar vid detaljerna. De knappt märkbara men som rymmer ett helt liv, flera liv. Jag hade kunnat lyssna i veckor på hur man levde här, hur tankarna gick kring inredningen och hur huset skulle användas. Historierna vecklades ut såsom trådar om en annan tid och människor som kommit och gått. Som om tiden fastnat i osynliga lager, ett för varje människa. Dagarna jag tillbringat på Löfstad har känts som ett enda hemligt besök. Jag har fått bläddra bland fotografierna, kika i garderoberna och lyft på locket till koffertar. Allt som nycklar till historien.

    Emelie Piper lär ha önskat ”När så finns, skola blommor plockas in på slottet.” Jag tror hon kompenserade vinterhalvåret med de klädda väggarna, som en påminnelse utav våren och sommaren. De är som de organiska mönstren har sitt eget liv.

    Kollektionen är en blandning av originella uttryck och naturlig skönhet. Många av mönstren är original från slottet som ödmjukt bearbetats i Sandbergs studio. De milda, dova färgerna tillsammans med enastående mönster ger en kollektion som för tankarna till Arts and crafts med dess konstnärliga uttryck. Kollektionen Löfstad Slott är Sandbergs tolkning av den tid, omkring sekelskiftet, då ord som genuint och vackert i vardagen värderades högt. Då detaljer och inredning andades personlig äkthet. Något som känns lika aktuellt idag.

    För mig var det viktigt att tapeternas färgpalett skulle vara mjuk och lätt att leva med. På så vis tror jag vi skapar tapeter som håller genom tid. Inte hård i kontraster vid mönster och färgval. Hellre åt det dova hållet med förhoppningen att skapa harmoni. Att tapeten skulle ta för sig när man kom nära i form av finstämda detaljer men också omsluta på håll. Att den skulle kunna gifta sig på ett finstämt vis med befintlig inredning, konst och växtlighet. Att man med lätthet skulle kunna föra in tapeten i hemmet som det är, att den redan från början skulle ha sin självklara plats.

    Kollektionens första del släpps idag med fem olika designs i flera färgställningar. På bilderna ovan ses tapeten Rangvi, en arkivtapet från 1920-tal. Ett detaljerat mönster med bladverk och små prästkragar  som vävs samman i en helhet som också får mig att tänka på mjuka molnskyar. Precis så som jag upplever tapeter när de är som allra bäst. Att den på håll ger värme och bäddar in rummet och när man kommer nära upptäcker man de små finstämda detaljerna.

    Tapeten Emil är designer Sara Bergqvist tolkning av en klassisk medaljong. Jag tycker så mycket om den här tapeten där den täta mönsterbilden, rikt av detaljer väver samman väggarna i rummet till ett lugn.

    En medaljong-tapet har aldrig varit vackrare. Emil kommer i tre färgställningar i en lugn, ljus palett.

    Tapeten Emelie och rummet där den hänger i original. Både jag och Liv älskar Emelie. Den är sommaren i en tapet. Som vi både tänkte när isande vindar tog sig in i slottet den där plåtningsdagen, hur hela det här rummet stillade längtan efter sommaren. Det är ett bra betyg för en tapet då min kräsna 17-åriga dotter blir stormförtjust.Hon kan fortfarande nämna ”det blå” rummet.

    Tänkte lite på det där om helhet. Inser ni hur mycket som ryms i det blå rummet ovan, i mönster och färg. Ändå blir man helt lugn. Hela Löfstad slott är fullt av den här brokigheten och ändå så mjukt att vistas där. Och bårder kring dörrar, är det inte rasande vackert?

    Tapeten Emelie limtrycks i fyra olika färgställningar. Originalet är från 1860/70-tal.

    Första delen av kollektionen lanseras idag och hittas här.

  • FOR THE MONDAY COFFEE

    Jag tackar p1.

    Eftersom mitt liv just nu består i en massa djupdykande i folkkonst, historiskt arv plus en produktutveckling så kan jag inte påstå att bloggämnen haglar tätt. Det är verkligen mitt varje dag scenario och inte mig emot, på riktigt. Vill verkligen inte byta ut något alls just nu. Men jag tror ni skulle svimma av torftighet av de få grejor jag sparat på instagram och pinterest på sistone. Om det ens är några? Förövrigt läser jag  hemslöjdsböcker som utifrån ser ut som en bok som aldrig formgavs, men inuti är en skattkista. Sen sitter jag och funderar över stenar, dess kulörer och spänsten i metalltråd. Så ni fattar va, här är hon som inte har koll på nutiden. Men tur att jag lyssnar på p1 i bilen.

    Jag hörde nämligen att First aid kit formgivit årets Rosa band. Systrarna Johanna och Klara Söderberg berättar ”Med vårt rosa band vill vi belysa känslan av samhörighet och bandet som flätar oss samman. Det handlar om systerskap, kärlek och hopp. Att ha någon att hålla i handen när du är ute på ny, osäker mark.” 

    Det rosa bandet har aldrig vart finare om man frågar mig, rosa manchestertyg och ett litet hjärta. Åh så fint! Bandet börjar säljas 25 september.

    Något annat som spetsade mina öron var en intervju med modejournalisten och författaren Lotta Lewenhaupt och scenografen/kostymtecknaren Anna Bergman Jurell som kurerat utställningen om Augusta Lundin på Thielska Galleriet i Stockholm. I två år har de jobbat med utställningen och letat efter plagg signerat Lundin i kartonger, koffertar, på kallvindar, på svenska slott och herresäten och i museernas magasin. Utställningen är unik och det gäller att passa på då flera av klänningarna är otroligt sköra ”de äter upp sig själva med tiden” som de förklarade i intervjun och visas därför för sista gången.

    Sömmerskan Augusta Lundin öppnade 1867 sin syateljé, tre år efter lagen som gjorde det möjligt för kvinnor att bedriva egen näringsverksamhet trädde i kraft. En syateljé som sedan utvecklades till Sveriges allra första, största och enda modehus med 200 anställda kvinnor.  Utställningen berättar om kvinnan som var en pionjär som kreatör och entreprenör. En feminist redan innan ordet var uppfunnet och som stod för ett nytänkande entreprenörskap med bland annat två veckors betald semester och hemlagad gratis lunch till sina anställda.

    Utställningen fokuserar även på det fenomenala , hantverket, detaljerna och sömnadsskickligheten. och modet som var högst aktuellt under denna tid, dräkthistoria mellan 1870-1930-tal. Femtio helt makalösa plagg visas på utställningen.  Helt underbara klänningar som också får ett liv i utställningen genom att man idag också vet vilka kvinnor som bar Augustas klänningar. Emma Zorn var en av dem och då Selma Lagerlöf tilldelades Nobelpriset gjorde hon det i en klänning av Augusta Lundin.

    Utställningen pågår fram till 24 januari och flyttas sedan till Malmö museer och Göteborgs stadsmuseum.

    Världens kortaste blogginlägg var härmed över. Men imorgon ska jag berätta en rolig sak. Till exempel anledningen varför jag hängde i det här rummet ”Det sägs att de tapeter som klädde gästrum No 13´s väggar alltid föll ner. Till sist valde man att måla skira blomsterslingor med en tunn pensel, direkt på väggen.”