Hej på er. Nyss hemkommen efter ett par dagar på Akademiska i Uppsala. Alltid så skör i kanterna efter att ha vistats där. Givetvis går det hand i hand med tacksamhet över att vi är i fantastiska händer och allt har gått bra. Men att vistas där livet visar en annan sida påverkar mig extremt mycket. Det är som om alla sinnen skärps, jag ser och hör allt. Även det som jag inte ”ska” höra, det som inte är till mig. Som om allt som händer runt omkring blir jättehögt och väldigt tydligt. När man är hemma och allt är som vanligt vaggas man in i att livet oftast är mjukt. Det är bra och så livet ska vara mest. Gick man runt och hade all oro utanpå hela dagarna, hade alltsammans brustit för länge sedan. Men att se andras tillvaro och verklighet skakar mig. Vi sov en natt på patienthotellet och trots att jag inte försöker läsa allt som står, bläddra i böcker som finns så måste jag nästan aktivt välja att inte göra det. Missförstå inte, allt detta behövs till hundra procent, såklart. Men jag blir lite som besatt, känner allas oro bara genom att se orden. Att få och ha barn är att inte ha filter längre. Jag tänker att jag blev filterlös i samma sekund de föddes. Att det kom samtidigt med den ovillkorliga kärleken. Att allt detta aktiveras i samma sekund man ser in ens barns ögon. Allt skydd man någonsin ägt är som bortblåst.

Det började alldeles nyss med att Nomi sa vilken bild hon älskade mest på sig själv, när hon googlar sitt namn. Det är ju en av de stora nöjena om man har en mamma som bloggat i flera år, så att halva ens uppväxt går att hitta. Det har aldrig oroat mig. Det är ju alltid jag som bestämt vad som ska bloggas om, och ingen annan. För mig är det en dagbok, trots inte långt ifrån allt ingår. Bloggen får mig att minnas, även det som inte finns här och det är jag tacksam för. Jag vet med all säkerhet att jag inte sparat på samma vis om bloggen inte funnits, det är ju bara att kolla hur många fotoalbum jag skapat. Noll och tackar min mamma för de hon gjort till barnen.

 

 

Den här bilden var det i alla fall. Favoriten. På en gata i Paris (och jaa, hon hade kjol när hon började äta.) Eller den längre ner, när hon har näsborren full av servett, pågrund av näsblod. Nomi och jag började i alla fall kika runt och hamnade på en återblick jag gjort en gång. Och faktiskt, jag repostar den. I härlighetens namn. Paris 2013.  Det var då vi for till den staden om somrarna och stannade några veckor i sträck. Såklart finns det bloggat och sparat om det under kategori PARIS, en kategori som behöver ses över. Eftersom 2019 års sommar kom av sig alldeles (här finns inlägget om vad som hände i Paris)  så finns knappt inget aktuellt där. Men jag har redan lovat att ge kategorin den kärlek den förtjänar. Såsom min stad på jorden.

 

 

Jag vet ju verkligen inte om de här ställena finns kvar, Mamie Gateaux. Kanske har någon ung och modern tagit över och blåst ut stället. Men när vi var där älskade jag just att det var allt annat än utblåst. Hur fina kan äppeljuiceflaskor vara förövrigt? Psst! Jag vet sedan i somras att det finns kvar!

 

 

När franska damer driver kafé i en herran massa år sitter det hela liksom i väggarna. Inget fancy, inget trendigt. Bara kafé.

 

 

Lilla Viggo, 9 år. Sådär ska pajer bakas.

 

 

Liv var 10. Så himla fint med rufsiga margaretaflätor, av regn och lek. Numera gör vi strama och inte ett hårstrå får sticka åt annat håll.

 

 

Och Charlie 6. Liksom Nomi. Såklart.

 

 

När vi har varit i Paris har vi mest gått på rekommendationer och tips men en slags ”guide” som jag verkligen tyckt om är Marin Montagut City guider – som finns för Paris, London och New York. Plus lite utanför Paris också. De finns bla på Amazon. Nu är jag inte hundra på hur aktuella de är men om det fortfarande går att köpa så kan de ju inte vara helt vilse. Slå till på den nyare upplagan!

 

 

Hursomhelst, du får inga tips om storartade sevärdheter och dussinställen för all världens turister. Men sköna, mysiga ställen att hänga på.

 

 

Perfekta sådana i mina ögon.

 

 

Så här var det under just de där åren. Livet var en lek. Alltid.

 

 

Här hade det ju ändå börjat lugna ner sig. Annat var det tre år innan. OMG. Minns knappt inte de åren. I ärlighetens namn var det så. Liv var ju 4 år, Viggo 2,5 och sedan föddes Nomi och Charlie. Det var lite körigt då.

 

 

Det gällde att hålla huvudet kallt om man ville njuta av ett glas vin tillsammans med sin käre man. Alltid tusen saker i väskan. Block och pennor kommer man långt med. Fortfarande faktiskt. Samt en kortlek.

 

 

Och stavningstävling. Haha, vad gjorde man inte. Flaggstångspoleringsmedel och bruttonationalprodukter.

 

 

Knepet är väl annars mycket stadsspring mellan varven. Det här måste vara min favoritadress i Paris. Den ska ni få av mig, bara jag hittar bilderna från sommaren. Insåg i somras att den var en promenad bort från där vi alltid bor.

 

 

Lite så. Som att hoppa twist mellan kedjor. Tusen hopp innan restaurangbesök var en regel.

 

 

Å andra sidan är stan storartat bara som den är. Hur spännande som helst med precis allting. Och lite läskigt också.

 

 

Hur ofta åt vi inte en pizza på en parkbänk, en crepe på stående fot. Det behöver ju inte vara så snajdigt, det enda viktiga är att hålla blodsockret i balans. Uppenbarligen har något gått snett här…

 

 

Att hyra lägenhet i storstäder slår allt när det kommer till att resa med barn. Även när det inte är storstäder. Att kunna laga sin egen mat, tvätta och leva lite vardag på låtsats är så himla skönt. Som att ta lillebror i handen och gå till bageriet för att köpa frukostbaguetten. Och få kostymklädd eskort på vägen hem.

 

 

Våra barn har alltid älskat lekparker. Till och med mer än Disneyland. Den där är inget ljug. I efterhand så konstaterade de att lekparken i Jardin du Luxembourg var roligare. Mitt tips är att alltid leta upp lekparker vid semester i städer. Ingen är den andra lik, de får ”snacka” ihop sig med andra barn och leka, de kan röja runt i timmar. Och jaaa… du kan sitta på en bänk och dricka kaffe, de kommer när de vill något. Om de vill något.

 

 

Efter det kan man enkelt kosta på sig lite vuxen-shopping. Fast det finns ju ingen lek som slutar med det.

 

 

Merci är ju hur kul som helst.

 

 

Expediten ser dock en aning tveksam ut…

 

 

Det var nog här jag blev William Morris – kär.

 

 

Den här bilden har jag sett i en hel massa flöden som inte är mitt egna. Det roliga är att både Viggo och Nomi ser ut som de sover. Men all fokus på tapeten.

 

 

Varken första eller sista gången. Den här ungen var bara rädd för en sak i Paris. Det var svängdörrana i tunnelbanan. Året innan skrev jag ett inlägg som hette : Ni vet väl att jag vågar allt, nästan allt.

 

 

När jag tänker på vår familj och de fyra barnen så känns det som allt går i en rasande fart nästan jämt. Jag minns liksom inte tiden innan vi fick barn. Vad gjorde man av den då?

 

 

Jag inser ganska så glasklart varför jag tappade allt kontrollbehov någonstans runt 2007. Det var liksom ingen idé att upprätthålla någon fasad med snutna, välkammade barn. Funkade ändå inte, haha!

 

 

Fast ibland så.

 

Men. Perfekt ändå tycker jag.

Jag fick en kommentar om varför jag instagrammar så mycket mer frekvent än vad jag uppdaterar bloggen. Att jag alltid annars brukar göra tvärtom. Det är jättesant. Jag vet också varför det är så just nu. Jag har känt att feedbacken på instagram varit så himla fin på sistone. Överlag och dessutom allt fint som ni skriver om boken, det är lätt att surfa som på moln. Helt ärligt, det har verkligen gett mig en sådan enorm energi men den dialog som är där just nu. Kanske har det att göra med att jag skriver längre än bara lämnar en anonym emoji under en bild, instagram har för tillfället verkat som ett litet miniformat av min blogg. Och tyvärr är det ju motsatt här på bloggen, att lämna avtryck alltså. Det är ganska tyst.  Jag förstår att det är enklare på instagram, jag fattar att personliga dm fyller en annan roll. Man kan vara personlig och slipper ”skylta med” sin kommentar.  Men jag ska inte sticka under stol med att dialog och feedback blir som syre för ett digitalt forum. Så därför har jag varit mer aktiv där, det har helt enkelt gett mig mer på sistone. Trots att jag alltid kommer hålla bloggformatet mer kärt. Men ibland blir det lite som att skriva i blindo, trots att jag ser att ni läser. Hursomhelst så uppmärksammade samma läsare mig om att alla faktiskt inte har instagram och det blir så synd när man inte får ta del av inspirationen. Lite så kan det vara såklart men här kommer en snabb uppdatering om vad som hänt på senaste tiden på min instagram där jag heter @sofiaatmokkasin.

 

 

Jag fick en ljuvlig tavla, som jag älskar. Den är målad av Johan Barrett och heter ”Early morning walk”. Jag är väldigt förtjust i att man ges möjligheten att köpa reproduktioner av konst även om man inte har möjligheten att köpa originalet. Äktheten är ju fortfarande lika stor och därmed hela känslan.  Verken är numrerade och signerade så det unika finns också fortfarande kvar. Se flera målningar här av Johan.

 

 

Precis innan jul så förberedde jag en hel massa inför nyårspysslet på Nyhetsmorgon. Barnen startade upp jullovet och sjöng så glasrutorna skallrade. Jag bestämde mig för att vara nöjd, klar och lovade mig själv två timmar ytterligare i jobb sedan skulle vi gå ut och äta middag. Samtidigt som jag postade bilden insåg jag att det var stopp i vår toa. Och om julefriden kändes avlägsen innan så var den plötsligt väldigt avlägsen. Och jag stank klorin på restaurangen.

 

 

Den här dagen var allt bara mjukt. Jag hade bestämt mig för så mycket den här dagen. Framför allt att må bra och inte tänka mer på sådant som i själva verket är så pyttelitet i det stora hela, men ändå tar så orimligt stor plats. Det blev som en punkt, för alltid. Men också att jag var så himla nöjd såsom allt var och ville inte fortsätta pricka av måsten och vägrade stressa rakt in i uppesittarekvällen. Nomi vid den lilla bäcken med flor-tunn is fick symbolisera det. Så blev det en slags god jul – bild också för sen kopplade jag ur och vilade lite.

 

 

Vi levde vid det stora julbordet även i mellandagarna. Jag drog fram mormors gamla lampa och där bakom porslinet lyckades jag slutföra allt som jag gick bet på i avloppsfixet.

 

 

Fredagen efter annandag jul var det dags för mig och Nomi och vara med på Nyhetsmorgon <3

 

 

Och direkt hem för att förbereda inför måndagens sändning på SVT. De ville jag skulle ta med mig något som jag gjort för boken och jag bestämt mig för att inreda även insidan av dockhuset. Jag kände i bilen hem från Stockholm att det vände i ljus, det gjorde mig lättad. Likväl som att 2019 snart var till ända.

 

 

De mörkröda juliga banden på ljuskronorna byttes mot stora rosetter. Jag fiskade ur de röda bären ur det gröna och rev ett gammalt lakan i remsor. Klart inför nästa fest.

 

 

Efter helgen var det dags för SVT. Jag vaknade superkrasslig kl 05:00 men det var som bortblåst efter lite direktsändning.

 

 

Det var tur, för dagen efter var nyårsafton, och fest med trettio fina, familj och vänner. Vi körde ett superknytis, alla hjälpte till (som synes ) och det visade sig bli den finaste nyårsaftonen någonsin.

 

 

Jag postade 2019 års mest gillade bild och jag är innerligt glad att det var just den här. För att den är allt annat än sofistikerat lugn, för att den visar något som jag älskar att skapa, som jag tacksamt kan säga är mitt jobb. I år kommer mina blommor vara med i sitt flottaste uppdrag någonsin och ni anar inte hur stolt jag är för det. Längtar efter att få visa er.

 

 

Så var det dukbilden. Där jag erkände hur pinsamt nära jag hade spanat duklösningen på Svensk Tenn, sådär nära som inga normala människor gör. Jag har länge gillat dukar där det hela slutar med en jättevolang. Men jag har också tyckt att det känts fasligt jobbigt att sy en sådan duk. Uggh för att få rynket på rätt ställe och så vidare. Men i julrushen så såg jag plötsligt lösningen på räckhåll inom tio minuter, så jag härmade rakt av.

 

 

Vilken bordskiva som helst, i all världens former kan ju på detta viset bli urflotta. Ta vilken skräpskiva som helst eller mdf och såga din form. Använd bockar under.

 

 

Lägg sedan ett slätt tyg på bordskivan och häfta sedan veck efter veck i själva hänget. För några år sedan hittade jag en lång gardin som var en färdigveckad volang, den häftade jag fast på ett kommunalt skruttbord. Men som sagt, den jakten behövs inte. Tänk bara på att tyget som ska runt sväljer en del längd pågrund av vecken.

 

 

Och lampan som jag ärvt från min mormor som skulle fyllt 100 år nu på fredag. Nu blir det dagen vi säger farväl.

 

 

Igår började jag stort med nedplockningen av julsaker. Tyvärr har jag redan gett upp. Jag drömmer om att göra det filmiskt och lägga allt i vackra askar och frasigt silkespapper. Ser framför mig hur vi nästa år hittar allt på noll sekunder och att allt är helt. Men förmodligen kommer jag inte längre än hit och så blir det liggande, tills det måste ner i all hast runt påsk.

 

 

Och slutligen. Bilden på den utåtriktade klänningen som jag önskar att barnen inte lekt sönder.