Häromdagen höll jag en föreläsning för ungefär 50 kvinnor i olika åldrar. Jag pratade om boken. Det slutade med att alla vikte stjärnor. Jag älskar de där stunderna. Det enkla sättet att inspirera till något kreativt. Om än bara för en kväll. När alla lägger  prestation åt sidan och bara gör. Så ser man var det slutar. Glömmer tid och rum för en stund och låter händerna skapa något. En fokuserad stillhet som jag tror man i många fall kan likna med en meditativ känsla. För mig har skapandet så många olika parametrar och är definitivt så mycket djupare  än det  visuella. För övrigt fick jag så många peppande samtal om bloggen och insåg där, att alla inte ser instagram som det primära formatet att ta del av inspiration. Tvärtom faktiskt. Härligt, tänkte jag och tar mig i kragen ännu en gång …

Jag pratade bland annat om  själva grundessensen med boken. Det viktigaste för mig var att boken Hidden Places inte bara skulle bli en DIY-guide i mängden av alla andra. För mig blev den här boken ett sätt att knyta ihop alltsammans, spara i bild och text vad jag fått från barnen. Både från mina fyra egna och alla barn. Den är för dem och av dem. Utan dem ingen bok. För mig blev det också det som varit det allra bäst med den. Att få skapa den här boken tillsammans med dem. På något vis ser jag den också som ett slags ansvar, att förvalta det vi fått av våra barn och dela det vidare. Jag är stolt att många utav texterna är hämtade ur mina egna barns fantasi och har sin självklara plats i boken. Som små sagor, fast högst verkligt där läsaren får chans att tjuvtitta. Kanske kommer man läsa de just som  historier men min förhoppning är att det är i dessa texter man själv ska minnas stunder. Sådant man kanske glömt, platser man besökt och ord som passerat.

Jag blir glad när någon berättar att mina texter får en att plocka upp tankarna från sin egen barndom. Kristo sa,  efter att ha läst en av texterna, att den fick honom att befinna sig i sitt eget rum på 70-talet. I sin säng och hur några gamla miniräknare blev instrumentpanelen på ett rymdskepp, i timmar befann han sig svävande i hela universum.

Någon annan berättade hur hon mindes somrarna som liten, alltid var på hästryggen. Fast hon hade aldrig ägt en häst och  bara ridit ett varv på cirkus när hon var 7, men så berättade inte minnena djupt grundade i fantasin. Någon annan berättade om känslan av att bära hem något från skolan, som man gjort med egna händer. Det var så hemskt länge sedan, sade hon, jag använder inte händerna på det sättet längre.  Det är så jag vill att läsaren ska associera, väcka sin egen fantasi, minnas hur det kunde vara.

Boken gör ju till exempel nedslag i årstider.  Men det är ingen av er som läser som inte har upplevt en sommar, inte upplevt en lek och definitivt inte varit främmande för fantasi. Däremot kan det hända att man glömt hur det var.

Den där tiden då ögonen verkligen SÅG saker. Hjärnan på en annan kaliber. Då närvaron var total. Då ingen faktiskt sade till oss vad vi skulle se eller hur vi skulle tolka saker.

M som i modig. A som i assnäll. J som i jälpsam och V som vän. Såklart blir O den ostälskare man vet att hon är. Och R som i rolig. MAJVOR, granntanten i huset bortom åkern. Det var såklart att det var henne Lilly skulle ge ett grattis-kort.

För mig har det handlat oerhört mycket om att uppmana och inspirera till att skaka av sig det här förbannande vaneseendet, att hela tiden aktivt välja att se nytt. Det finns så  mycket bortom allt vi boxat in oss i som vuxna. Fantasi, hela äventyr och magiska platser. Gömt inom oss och många gånger väldigt nära bredvid oss.

Många gånger är det så enkelt som att lyfta blicken litegrann eller ändra riktning på den för att upptäcka världen bortom den här vanesynen. Inte svårare än så att ta klivet ur det som påverkar oss så in i vassen som vuxen. Få upp ögonen för hur vår fantasi har blivit sorgligt styrd och hur det boxat in våra tankar, seende och vårt skapande. Hur vi fallit dit i strukturer, normer och vad världen runtomkring förväntar sig utav oss. Jag är övertygad om att det inte var så det var tänkt.

“Du blåste världens största bubbla men min var större. Den speglade hela världen uppochner.  Solkatterna bröt det världsliga och gjorde om alla färger till regnbågens. Plötsligt önskade jag att jag fick kliva rätt in i bubblan. Bara för allt det vackra och stanna för en stund. Fast ju mer jag tänkte på det, man vill ju inte fastna där… Tack och lov brister de så lätt, såpbubblorna. Å så bra ändå, då provar jag!”

Albert Einstein sade såhär en gång –Fantasi är viktigare än kunskap. För kunskapen är begränsad, medan fantasin omgärdar hela världen, stimulerar framsteg, och föder utveckling. Det är inte så att jag inte tror på fakta och vetenskap men jag tror att man många gånger avfärdar fantasi som något banalt och betydelselöst. Något man många gånger förringar och bagatelliserar.

Att tänka kreativt kommer bli en av framtidens mest betydelsefulla egenskaper. Det som ligger framför oss kommer tvinga oss att tänka nytt, långt utanför boxen och strukturer. Vi människor måste bli skarpa problemlösare för vår egen fortsatta levnad. Ett skenande klimathot kräver kreativa lösningar. Jag ser boken som en slags kick-starter för kreativitet. Visionen är att den ska få läsaren att tänka vidare själv. Att den helt enkelt kickar igång en passivitet som många av oss hamnat i allteftersom samhället förenklat för oss. Kreativitet handlar om undersöka, reflektera, bearbeta och förstå omvärlden.  Och det fantastiskt, finurliga är att det kan börja i en garnboll…

En av de pågående processer jag följt på nära håll under våren är Majas samarbete med Svensk Tenn. Maja Sten är ju vår helt briljanta illustratör till boken, mina drömmars illustratör som blev sann. Hon har gjort finaste juletingen till Svenskt Tenn som släpps imorrn i butik och just nu på webben. Jag visste från dag ett att det skulle bli magiskt. Det extra fina är att jag känner igen Majas form och sinne i alltsammans. Och tillsammans med klassisk Svensk Tenn-anda och mässing vill man nästan gråta av lycka. Jag tänker såhär. Ska man köpa något till julen 2019 så blir det detta. Det fantastiska och sagolika smarta, är att detta kommer du ha för evigt. Så länge du lever och sedan skjutsats det vidare, i en ask, till någon annan. När Viggo och jag var och hälsade på i Majas ateljé häromsistens så pratade vi om alltsammans och jag tänker att Majas sätt att se på konstnärskapet verkligen lyser i dessa saker. Så mycket känsla inbakat i den perforerade mässingen. Att allt från att månar, stjärnfall och fåglar har ett liv. Det unika väger så tungt i tinget och det är just därför jag fastnar så starkt. Jag vet att det fanns en önskan om något som skulle hålla i generation efter generation, något att längta efter att plocka fram inför varje december. Något som man minns från när man var liten. När någon letade fram det där väldigt speciella. Känslan av att det är nu det börjar. Nu är det nära, snart är julen här.

Vi kikade på prototyper.

Viggo valde sin favorit bland fåglar. ”Det är något särskilt med den här, jag vet inte exakt. Men den känns som levande.” 

Som faktiskt var exakt den fågeln som slutligen Maja skapade i Bottle Opener Fenix. Och här hade Viggo redan sett den i vårat hem, på vårat bord, som ett tidlöst ting bland andra. Lite kul, när han gick igång på den här biten. Det är inte varje dag jag hör honom prata stilleben, hur fågeln skulle passa där bland ljusen…

Och så var det mobilen. Så ÄR det mobilen. Mobilernas mobil. Den fjäderlätta, med livet inblåst utav vindpustar mellan änglavingar och stjärnfall. Vintergatan såsom den var tänkt. Redan från första skissen så tänkte jag, en klassiker. En sådan och sedan inget mer jule-önskande någonsin. Så fantastiskt vacker. Bara av att se den i kartong och som första prototyp kunde jag ana hur den skulle bli i perforerad mässing. Kika på Majas instagram!

Ikväll släpptes Svenskt Tenns jul på webben och imorrn i butik.  Majas Milky Way finns också som hängen. Jag har hört att mobilen ska dröja något men hängena finns redan nu. För några år sedan fick barnen önsketrädet från Svenskt Tenn, sedan dess brukar jag köpa dem ett par hängen i julklapp så de har sin egen samling en vacker dag. För varje hänge i trädet, så föds en önskan. Man kan ju faktiskt aldrig veta om önskningar slår in men om inte annat så känns det alltid extra fint att uttala den och sedan bära den med sig. Nära hjärtat. I år kommer de hänga Maja´s Vintergata i trädet.

När någon skriver att hon läser boken som godnattsaga till sitt barn, när någon annan gömmer den för att barnet aldrig slutar pyssla och en tredje skriver att hon inte  har några barn i sin närhet men tycker att alla borde ha den här boken för att bli inspirerad av livet självt och att det trots all jäkelskap är magiskt. DÅ… ja då vet jag att alltsammans kokades ner exakt såsom jag önskade. Den senaste tiden har det hänt detta om boken på bloggar.

Anna Kubel har gjort dockhuset. Det som min man byggde och gjorde det smart så att andra kunde göra likadant efter mallar och mått i boken. När ni visar vad ni gjort från inspiration från boken, smälter jag. Det är som presenter och jag älskar allt från minsta lilla garnboll till det som blev något helt annat.

Volang-Linda har skrivit så himla fint och postat en hög av bilderna från boken.

Emma på Whats decorate my day får självförtroende för att pyssla och har den som godnattbok med sin son.

Barnens boktips och Johanna Stenlund är något av det bästa Sverige har när det kommer till boktips för barn och ungdomar. Läs hennes blogg och följ på instagram för bokkoll. Eftersom jag vet att hon läser i princip allt i bokväg så är en recension från henne extra kul.

Pysselbolaget aka Karin och Freja  och tillika superkreativ mor och dotter har postat ett så fint inlägg. De har skrivit att det är som att ge bort en gnutta magi. Köp den till dig själv, till mor- och farföräldrar, bästa vänner och arbetskamrater. Och den sär sista meningen ska jag grotta ner mig i någon dag, för frågan kommer. Vem passar boken att köpa till? Jag säger alla och jag vill förklara varför.

Viktoria Holmgren har också gjort ett inlägg och det är så himla fint att se boken hamna i nya hem, andras bokhyllor och ALLA fotograferar den så vackert.

Och en uppdatering! Då även Anna & Malin, självaste Mrs Mighetto recenserade boken idag. Jag svävar vidare, så fint!

På instagram skrev jag: ”Jag blir så väldigt glad när ni gör något med inspiration från boken! Det var ju just DÄRFÖR den skrevs. För världen snurrar lite saktare då (på ett briljant och bra sätt) om man gör grejor och badar i fantasi, så sant som det är sagt. Säg det ena som inte ger det andra och tvärtom! Älskar att höra att ni läser, att ni bläddrar sönder den, spiller lim i den och ritar egna små fantastiska anteckningar och tankar inspo och gör om till något eget, oavsett om det rör sig om garnboll, något osynligt kanske eller ett helt dockhus! Eller att det blev något HELT annat än vad det var tänkt liksom. Det händer mig varje dag! Det är nämligen HELT oviktigt vad det blir, det viktiga är att det blir. Eller snarare är och pågår.”

Har jag sagt att jag är obotligt förtjust i Lennart Hellsing? Att jag läser hans texter som de vore en faktabok om fantasi. Och en lära i språkbruk. Så pass att jag till och med blev medlem i Lennart Hellsing sällskapet , för all tid och evighet. Kusin till och med.

Så dessa böcker ligger inte här  för själva musiken, om än jag inte har något emot den. Det är orden jag vill åt.

Jag vill bara tala om! Supersnabbt, för jag är påväg till min första lilla författarträff aka pysselstund på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Men med mjuk trumvirvel och glittrig confetti! Den är här nu! Bokens födelsedag, 1 november med frost utanför fönstret. Från och med idag finns boken överallt och det gör mig nästan knäsvag och lite vimmelkantig. Så himla många fjärilar i magen just nu.