DAILY LIFE

Har du sprungit ett maraton?

En får verkligen tacka sin lyckliga stjärna att ens son kickade igång hela alltet igår. Om jag än känner mig lite ringrostig. Men åt fanders med det ringrostiga. Det blir som det blir. Kanske ska jag ta fasta på en kommentar på Viggos inlägg ” Åh vilken bra ide! Jätteroligt! Låt alla familjemedlemmar blogga här. Det är ju som sagt lite få inlägg just nu. Låt det bli en familjeblogg.” Varför inte? Det skulle verkligen inte bli långtråkigt i alla fall! Dock oklart om samtliga familjemedlemmar skulle uppskatta att lägga till blogginlägg på vardagslistan. Bland läxor, gå ut med Chester, plocka ur diskmaskinen, blogga på mammas blogg…?! Våra spretiga intressen skulle säkert liva upp. Som ikväll, i mörker, regn och blåst.

Jag: Jag ska ut och springa. Ganska länge tror jag. Förresten ska jag nog springa maraton…. Paris maraton är i april.

Kristo: Jag tar ett glas vin och drar några ackord på synten.

Jag: Hallååå, jag sade maraton??!!!

Verkligen synkade. Själv har jag googlat maraton sedan igår. Så typiskt mig. Mani de luxe. Men i alla fall, vill du bli min coach? Hur gör man? Hur lägger man upp det hela? Hur tränar man? Vad tränar man? Hur länge måste man träna tills man kan tänka sig att orka, utan att dö på kuppen liksom? Är det ens möjligt, men det är väl SÅKLART att det är!

När jag upplyst Kristo om det hela igen så frågade han varför? För att jag kan. Såklart. Inget annat. Idag kändes det exakt så i alla fall. Att jag lätt hade kunnat kutat ett maraton.

Nu kan vi inte påstå att jag ens är i närheten av ett maraton men jag är så väldigt nöjd över hur mycket jag kutar runt nuförtiden. Jag har visst saknat detta. I trettio år. Är det någon som inser hur lång tid det är? Jag var sjukt bra på att springa. Jag sprang milar hit och dit och utan problem. Och fort. Jättefort. Sedan hände något och jag hamnade i en… svacka? Kanske den längsta som existerat på denna jord. Det finns ju ingen träningsform som dessutom är så svår att fuska i. Som gör en plågsamt medveten om sin icke-form.

Men så började jag springa. Inte alls för särskilt länge sedan. Springa för att rensa allt som var jobbigt, åtminstone för en stund. Det funkade. Och jag sprang. Nästan varje dag. Var liksom tvungen. ÄR tvungen. Inte jättelångt men heller inte jättekort. Men snällt. Om det inte funkar och jag är tvungen att gå, så är jag glad ändå. Och om det inte alls blir så långt som jag tänkt från början eller kanske rentav kort, samma sak. Glad. Nöjd. Jag är verkligen varit jättesnäll mot mig själv. Och vips springer jag utan att stanna. Och vet ni, jag ler till och med när jag springer. LER! Och världen är vacker fast det egentligen är dimma och blåser och regnar och fötterna blir dyngsura av regnet.  Det är säkert jättefånigt att springa och le. Till och med provocerande. För vissa.  Men vet ni vad, då får man väl tycka det. För jag kommer fortsätta le ändå.

 

Det borde ju vara en bild på mig. I springjacka med Löplabbets logga, inköpt 1987. Fast jag fick nya skor när jag fyllde år. Smart för de andra var nog minsann lika gamla. Men hursomhelst har vi gjort blommorna till My färdiga under dagen. Sedan satte jag Viggo på eldprovet när det kommer till retusch. Och imorgon ska vi träffa Maja som har illustrerat vår bok! Bra prao, tycker Viggo.

8 Comments

  • Karin

    Hm, inte sprungit ett marathon. Men väl cyklat ett Vasalopp på mountainbike i somras. Jag som alltid intalat mig att jag inte alls kunde cykla, för jag lärde mig det inte förens jag var 12…. tänker ändå alla individuella idrottsprestationer är lite lika, mycket psykologi och pannben. Att hålla sig frisk och stark och att nöta länge och mycket. Att blanda intervaller med längre pass och att våga låta det ta timme efter timme… och att det jobbigaste ändå är just att det tar tiiiimmar. Att kroppen inte är van vid det. Mitt Vasalopp gick långsamt. I 7 timmar cyklade jag konstant och det var ryggen som tog mest stryk. Psyket också, men det kändes så mycket jobbigare att sluta för ”vart skulle ens hända då?”

    Tips är att följa ultralöperskan Frida Södermark på instagram! Tror du skulle gilla henne, från norrköping och har sån härlig energi! Pepp och ser bara möjligheter. Åh lycka till!! Du är så grym. Har inget tvek i kroppen alls på att du kommer klara det ❤️
    Kraaam!!!

    • Mokkasin

      Men Karin ! Ett Vasalopp – jäklar i havet vilken bedrift! Hej dig tusen gånger om! Å tack för peppen jag känner fortfarande att jag kan ! Och vilket bra tips, jag kikade direkt och hjälp ultralöperska ändå, jag som inte ens visste vad det var! När jag läste
      att definitionen för en ultra är allt över maratondistansens 42195 meter så tänkte jag men hjälp finns det ens de som gör det om och om igen. Jaa uppenbarligen och sedan hamnade jag på någon artikel om någon vars första sträcka var på 16 mil!! Det vore nåt – hejdå kids, mamma ska bara springa till Stockholm idag… haha! Kram!

  • Caisa

    Det där var precis som jag tänkt själv. Började kuta ut i blåst, sol och vintermodd förra hösten . Ibland går det bra, ibland går det sådär och det blir mest promenad av det. Magen kanske börjar värka lite och ajaj, när åt jag senast egentligen? Men försöker vara så snäll mot mig själv, får rå-ångest av Runners World med alla sina termer och ultramaraton. Har också en dröm att någon gång springa ett maraton, det är klart det ska gå. I augusti sprang jag tjejmilen och jag hade aldrig sprungit en mil innan, men det gick ju bra och det var ROLIGT. Och nu har jag anmält mig till Köpenhamns halvmaraton och vi får väl se hur det går. Det är ju KUL att springa, men måste man vara så himla grym på allt? Kan man inte bara få ha roligt och så är det med det!

    • Mokkasin

      Caisa! HEJA HEJA dig! Wow!!! Tjejmil och halvmara det är COOLT men såklart man MÅSTE ha roligt!! Alltid roligt!! Det går först. Jag tänker att det inte får handla om vad andra gör för tider, inte mäta sig med andra eller ens sig själv. Man måste vara snäll hela tiden mot sig själv. Jag tänker att känslan när du springer i Köpenhamn kommer vara rolig med allt som hör till sedan om du behöver promenixa lite eller kanske ta en fika under loppet må vara en världslig sak. Jag tror jag dras allra mest till känslan som kommer när jag springer, nästan som en slags drog tänker jag (en snäll) att hela kroppen känns bra och att tankarna sorterar sig utan att jag märker det. I små fack liksom, de bara har hamnat där när jag snör av mig dojjorna. Att den där spingstunden skingrar ångest (fast i början var det inte så, då kunde ångesten fortfarande ta tag i mig med järnhand fast jag sprang, då sjönk jag ihop i som en liten hög där i skogen, men nu händer det inte) är värt ALLT för mig. Därför kan jag inte sluta, det går liksom inte. Lite nervös att jag ska dra på mig någon skada på det här viset av allt springande men jag får läsa på så jag undviker det.
      Heja dig, igen och lycka till! Kram!!
      Psst! Köpenhamn verkar asmysigt att springa i!

  • Emilia

    Gillade det här inlägget så otroligt mycket. För att det är så löpning kan vara. Kravlös, ångestdämpande, lustfylld, för alla. För alla. Mest det kanske.
    Jag springer för att jag älskar det, springer sen 15 år tillbaka men har alltid tänkt att lopp inte är för mig och trott att aldrig kan jag springa längre än två mil. Sen flyttade jag till andra sidan jorden och det är 30 grader mest jämt och jag fortsatte springa, och träffade vänner när jag sprang och vi sprang där på motorvägen klockan 05.30 på morgonen och hur det nu var så bestämde jag mig för att springa ett ultramarathon i bergen med en vän, det kan jag. Jag intalade mig att jag kan. Och jag kunde, dog ju inte. Jag log, jag skrek även ett Ronja Rövardotter vår skrik där i bergen, i djungeln. Av lycka. För att jag kan springa. Och när jag springer, när det är som bäst så flyter jag, omvärlden försvinner. Jag springe rutan musik, vill bara vara jag. I mig. I en flytande bubbla som tar sig fram i världen. Jag känner mig stark, lycklig, lugn när jag springer.
    Klart att du skall springa Paris marathon.

    • Jessica

      Men jaa, det är klart du ska springa ett maraton! Jag sprang mitt första 2016, och har sprungit två till nu. Att klara det och gå i mål var den bästa känslan jag har känt. Jag kan återskapa den känslan fortfarande, känslan att ha sprungit mot ett mål och sen fixa det.
      Det låter som du har bra förutsättningar och framför allt glädjen!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *