• Okategoriserade

    Lim för papiermache, någon sover på tre bolster och tapeter.


    Det är knappt att jag vågar säga detta, tänker att någon som vet allt om barns madrasser och sovvanor skulle säga att detta förmodligen är helt galet. Men Nomi sover numera här, exakt här under fönstret på tre tjocka bolster. Det har hon gjort i två månader nu trots att hon har världens finaste våningssäng och egentligen inte skulle vara tvungen. Men hon tvärvägrar något annat än denna hög. Och när hon är i skolan intar Chester platsen som sin.

    Jag vet att det är exakt två månader, för jag vet när de där madrasserna kom in i vårt hem.

    Jag gjorde ett jobb för Mrs Mighetto och då snodde hon dem i hemlighet och sedan dess så lämnar hon dem inte.

    Påtal om helt andra saker var jag hos min vän Sarah häromdagen, i deras sommarhus. Älskar att se barn i pysseltrans. Lilly är 6 och hennes syster är 3 och de var djupt försjunkna i sitt papiermacheskapande. Lilly gjorde en delfin som var en enhörning och Evy ett flygplan. Bra pyssel. Hönsnät eller gamla mjölkkartonger som stomme sedan kan de klistra och klistra. Sarah gav mig receptet på ett perfekt lim för papiermache.
    LIM

    • 4 dl vatten
    • 0,5 dl socker
    • 1,5 msk potatismjöl

    Häll 2 dl vatten och socker i en kastrull, värm tills sockret smält.
    Ta en annan bunke, den fyller du med resten av vattnet plus potatismjölet. Häll sedan denna blandning i kastrullen. Värm tills första bubblan. Rör om under tiden.
    Häll i en glasburk och sätt på locket direkt. Låt den svalna utomhus. Om den blir för tjock kan man späda med mer vatten.

    Den här loppisfyndade lampan blev man ju inte avis på, får så mycket svensk tenn- vibbar.

    Jag hade med mig en massa tapetprover. Detta hus skulle må så fint av att bli en tapetdröm. Tids nog kommer det bli så. Kommer ni ihåg när vi rev plastmattor istället för att äta middag?!

    Jag var så förberedd för detta, långklänning och alltid redo.

    Den här gången var det lite mer soft, fäste tapetbitar här och där. Tycker att den översta från kollektionen Apelviken skulle vara ljuvlig.

    Fast kanske mer i den här färgställningen som hos Anna Cate.  Såg förresten på hennes blogg att just nu fotograferas Hanna Wendelbo´s fjärde kollektion med namnet Lyckebo.

    Hos Sarah växer allt. Hon säger jämt att hon bara planterade ett litet frö sedan växer det som det inte fanns någon morgondag eller ända till frosten. Och brysselkålen tål frosten och även snö! Det är galet gott, smällde just i mig ett halvt kilo, bara som de är.

     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
    Så himla fint också. Sedan var det även något som var himla bra med kål i rabatten, fast det har jag glömt.

    Och i leran växte mangold.

    Chester alltså. Lika förvånad varje dag att det var såhär att ha hund. Han liksom bara kom in i vår familj som det aldrig funnits något annat.

  • FOR THE MONDAY COFFEE

    Sådant som inte gått mig förbi.


    Såg den här brudklänningen och tyckte så mycket om hela alltet. Novemberbröllop var det också.

    Det här var ju minst sagt ljuvligt. Ikea´s tyllgardiner Lill fast i infärgad variant. Borde växtfärga med avokado.

    Jag har med spänning, och inte så lite avund, följt hantverket med de magiska masker  Sara Lowes / Animalesque skapar för Royal Opera House i London. Hon har haft möjlighet att botanisera fritt i kostymförrådet vid operan och tagit till vara på det som ”blivit över”. Alltså, sa jag avundsjuk?

    Såg den här blusen hos Emile et Ida och såg att den fanns i vuxenstorlek. Tack tomten.

     
    Elisabeth Dunker lade ut ett minst sagt sagolikt bildsvep med målningar utav Josabeth Sjöberg. Älskar den här typen av tidsdokumentation. Josabeth målade sina saker, sina hem och dess utsikt. Vill därför gärna ha denna bok.
     

  • AT WORK,  OUR WEEKEND DIARY

    Jag packar deg på plåt, lyssnar mig igenom lördagen och det var tur att vi såg just den filmen.


    Visst ser det asmysigt ut, som om man sörplat choklad i godan ro. men skenet bedrar som alltid och egentligen är det vatten med vispgrädde och kanelstång. Fluffigt ändå. Fast det gör inget, skön jobblördag i ett ödehus där det saknades fler fönster än vanligt. Så pepparkakorna liksom slokade på mitten av fukten.

    Tur att jag hade deg med mig ändå. Älskar (inte så mycket) mitt sätt att packa. När kristo jobbar med mig packar vi helst i flyttkartonger, åtminstone ikeapåsar (förlåt darling jag vet att du är bra på det här, så mycket bättre än mig) , allt ska liksom staplas och packas smart, hållbart (i bemärkelsen att det kommer fram helt) och säkert, med andra ord inte vara risk att flyga runt. När jag packar gör jag det mer med stil liksom. Känslan liksom…att ha en pepparkaksdeg utkavlad och klar på en plåt, DET kallar jag packa snyggt.

    Myset. En hel dag framför mig. Jag och Säkert i lurarna. Eller Annika Norlin. Jag har nu sträcklyssnat på Frida Hyvönen i ett år drygt men gör nu ett byte. Här växlar men inte i onödan säger hon som faktiskt kan repeata en låt en timme i sträck. Minst. Idag var det Skadat exemplar. Dör på texten, vill också skriva sådär.

    Förutom detta har jag lyssnat på två tips av Nathalie, senaste avsnittet av Stil om John Bauer, sjukt intressant om filmen Gräns. Och även avsnittet på Värvet med Daniel Hallberg. Som för övrigt var med i The Square som vi äntligen lyckades se igår. Tur att vi såg den. Galet bra. Tänkvärd, intressant och hur mycket kan hända i en film egentligen? Det finns nog heller inget som får mig att skratta hysteriskt som realism och igenkänning från hur världen ser ut, hur sjukt och skevt ( på ett dåligt sätt) det ändå kan vara. Och ur det där gapflabbet snurrar det på bra, liksom i kölvattnet, om vår cyniska verklighet som vi oftast bara följer med i, utan närmare eftertanke.

    Nu ska jag läsa önskelistor. Julfeelingen är som sagt tidig i år.
     
     

  • AT WORK

    Ibland tänker man rätt.


    Ringde mig precis tillbaka till det här stället. Enda platsen där ljuset på något vis håller sig kvar ända tills månen tar vid. Ett typiskt smart drag inför morgondagen. En annan november då frös låtsatstvålen till is under natten. Men idag såg jag en blåklocka som precis slagit ut?!!

    Påtal om något alldeles annat så vann Charlie, i smyg, någon slags tacolåda för ett tag sedan. På posten kom all världens tacobehör helt otippat. Därför åt vi någon ny variant av kokostortillia i den här tappningen. Otippat men gott! Om du inte vet vad ni ska äta till middag, menar jag. Fin helg!!

  • SUSTAINABILITY,  TIP ABOUT GIFTS

    Nästan som Astier de Villatte!


    Kom igen nu ljuset eller kan vi inte bestämma att snön kommer strax?! Det vore nåt, bitande vargavinter och snökristaller. Västerbotten-längtet slog till igen. 14:28 och vi hade verkligen inte kunnat dricka te utan tusen tända ljus. Fast här drack jag inte te utan hade en studie i hur länge skummad havremjölk höll sig fluffig, exakt 7 minuter. Utifall du undrar. Men jag skulle egentligen berätta att jag fått en ny krukmakare-favorit! Som lätt mäter sig med Astier de Villatte , som liksom gifter sig fint med detta parisiska porslin som ni vet sedan länge att jag är stormförtjust i. Men som jag också måste spara i evigheter för att ens tycka mig ha råd med en kopp, typ.

    Jag säger bara Paula Lundberg. Hon hade med sig sitt porslin på vår workshop på Julita, för att fotografera det, och hon behövde liksom inte ta med det hem igen. För jag köpte det! Så med andra ord är det inte lika kostsamt som det andra porslinet, trots att det absolut är värt ett mycket högre pris. Precis som A.V så är keramiken av tunnare slag, unika små skevheter får finnas kvar och DET älskar jag. Att det märks att händer har gjort det. Den stora likheten är nog att själva leran är mörkt grå eller nästan svart för då får den vita glasyren en annan ton, tänker jag.

    Perfekt litet fat för torsdagschokladen eller nä, den var inte alls särskilt ätbar. Var bara tvungen att slänga dit något där. Knäckebrödet var dock mer relevant.

    Nu kan man ju ha en gissningslek här, vilket porslin är Paula Lundberg och vilket är Astier de Villatte? Tips! Paula har Första advents – öppet i sommarbutiken! Kolla tider på hennes instagram, Uppsala är stället! Så väldigt mycket närmare än Paris.

  • INSPIRATION - CHRISTMAS

    Det stora julinlägget.

    – Det är väl inte en julgran som ligger där? sa Nomi imorse. För isåfall pinkade Chester nyss på den. Asch då, för det var nästan en julgran. Åtminstone tall som jag tänkte sätta i tunnorna som vi hade krasse i somras. Och fyra små adventsgranar till barna. Ingen i hela familjen trodde att det där  redan hade hänt, det där med jultallen och minigranarna, för i den här familjen julpyntar vi aldrig i god tid. Men YES, jag följde med min pappa till landet och fixade barr. I början av november. Plötsligt händer det verkligen. Bildgooglade därför mig själv och jul för att komma i stämning. Fast till och med barna tycker att kanske var det i tidigaste laget, trots att de redan börjat med julmusten. Och nu kom Liv hem – Jag ska dricka varm choklad och kolla på en julfilm. Julen är bättre än min födelsedag.  Så jag sa att det är bättre såhär för då har vi lite tid på oss till nästa steg. Smart ändå, tyckte de.

    Weronica skrev om att Svensk tenn skulle julöppna denna vecka. Ett år köpte vi ett önsketräd där.

    Mamma gav mig nästan alla hennes halmdekorationer förra året. Snällt.

    Den här känns som en blandning av himmeli och halmslöjd.

    Småekar kan kännas vår men inte med snö ute.

    Man kan pyssla granar såhär.

    Här finns mallar på snöstjärnor.

    Juläventyr känns fint, 24 saker x 4 barn känns dock som rena raka motsatsen.

    Julstjärnor är kanske fint, vissa år i alla fall. Fotogenlampor är däremot alltid det och notböcker med långdans.

    Sjukt minimalistisk ju. Förresten har jag varit en sann mimimalist, 2002 tror jag. Kanske var det för man liksom var inne i flyttkarusellens Stockholm, att det liksom var enklare om man hade lite saker eller annars vet jag inte hur det liksom kunde gå överstyr.

    Kommer nog inte göra kransar i år.

    Fast kommer klä in ljuskronorna.

    Allt grönt på denna jul tydligen. Kransar här och där och mistel, måste vart för den skrala granen.

    Inte så skral gran men alltid korg som fot.

    Lera som etiketter. Såg någon som gjorde sina pepparkakor såhär.

    Storbaket måste bli av. Ju fler ungar desto bättre. Plus bästa degen.



    Julkyrkan som är en speldosa som hamnade hos oss, för mig nostalgi men barnen tyckte det kändes helt mystiskt. Dessutom var fönsterrutorna till kyrkan röda, läskigt röda! Tradera funkar fint för den som ingen har, fullt av julkyrkor.

    Likadant med de små domherrarna, också barndomsminne. Jag tycker den här är så himla fin att jag funderade starkt på att tälja en själv, eller flera. Fast insåg att Tradera levererar på alla julfronter.

    Mintkyssar.

    Mest förtjust är jag i vår utestjärna från Byggfabriken.  Minst förtjust är jag i att Nomi hade lekt sönder en av innestjärnorna pågrund av dålig vindsplanering, vad hon nu skulle göra uppe på tvärbalkarna.

    Hängde visst utestjärnan inne förra året?

    Om man har vägarna förbi Oskarshamn så har Liljeholmen en fabriksbutik. Helt perfekta priser på 100 % (=väldigt bra) ljus.

    Så mycket att kapa i trädgården.

    Absolut en ur-balans-jul, annars hade det aldrig sett ut så här. När jag är under isen så städar jag alltid hysteriskt. Som om man städar bort sig själv minst sagt, hallååå var är vi?

    Tur att det kom dit ett bord fullt av julmat.

    Ahh förra året införskaffade vi ljusstakar till flera fönster! Jag som alltid avskytt julljusstakar. Det har varit jag mot Kristo, ända sedan vi träffade varann. När vi flyttade ihop så försökte han alltid smyga fram en och annan, eller egentligen bara en (en liten), som om han trodde att det skulle passera obemärkt?! Jag var sådan julpolis på den tiden, pekade med hela handen hur det skulle vara. Om jag inte gillade julljusstakar så blev det liksom inga. Han fick snällt ta bort den, så förbannat otrevligt och snålt. Tur att man växt till sig, eller upp.

    Kan detta vara julbilden NO 1. En dag innan julafton. Sovgäster i alla hörn. Målbilden. No julehets, ingen fixarpress, bara myset. Julskivor och tomteskum och glöggsörplande…

  • Okategoriserade

    Mycket kan en skylla på. Höstlov, idétorka, tidsbrist, tekniskt strul och faktiskt sjuk med. Mörket kanske. Och vintertiden…


    Mycket kan en skylla på. Höstlov, idétorka, tidsbrist, tekniskt strul (för visst räknas att man inte ens ids sätta igång sin dator…?) och faktiskt sjuk med. Mörket kanske. Vintertid. Någon sade att det var värst vad du ser trött ut. Någon annan tyckte att det faktiskt varit så mycket värre. Så lite svänger det allt. Som dagen då jag tyckte att jag och löpbandet var de mest kompatibla någonsin. För att inte kunna sträcka ut högra stortån dagen efter, för det är sådant jag gör. Vad är det med löpband, visst får den en att känna att man aldrig varit mer vältränad. Fast man med största sannolikhet INTE kan vara det ? Så jag passade på att boka ett årskort med autogiro. När jag ändå var i farten. Grattis Friskis, medlemmar som jag måste vara de bästa. Inga krav, aldrig där men betalar i det stilla sinnet. Väldigt stilla i sinnet.
    Och nu har vi har nu lagt oss till med rutinen att inte snooza så att vi hinner tända ljus, äta frukost, fläta hår och inte bara springa runt som yra hönor och leta grejor. Vi började idag och det gick väldigt bra. Som om att det skulle ändra mina bloggvanor? Inte helt klar tanke där men sämre kan det inte bli. Vi hoppas så. På höstlovet gick Nomi upp tidigt nästan varje morgon. Och blåste på den varma chokladen.

    Åt kärleksmums till frukost och lekte att hon hade en egen häst.

    Nu varade det bara i en vecka. Hon undrade också varför hon inte ens kunde få ett av Mia Linnman´s hästportätt till julklapp. Jag sa att hon kunde måla ett själv.

    Eller sy vidare på sin käpphäst.

    Fast jag fattar ju att det inte är samma sak.

    Låt oss tänka såhär – att en egen häst inte innefattade själva hästen. Eller att själva hästen var ungefär en knähöjd hög och jättemycket svagare varelse än mig. Den fick gärna prata också, så att man förstod den. I så fall skulle jag inte ha något emot det. För hur perfekt är då inte ett höloft? Jag har inget emot det alls, höhämtadet. Kan till och med tycka att mocka är okej. Och sno med mig lite hästgödsel hem i bilen.

    Det är bara när vi kommer till resten som jag inte längre är med på noterna. Min 150 cm höga dotter hämtar, donar och ryktar och säger till på skarpen när han busar. Jag står typ tre meter längre bort, storögd kollar jag in när han skrapar med hovarna i marken och puttar på henne. Det är lekfullt bara, säger Nomi. Själva hovskrapandet alltså, ”han är lekfull”. Jag tänker hela tiden att hon vet exakt vad hon gör fast visst är det en märklig känsla att min 11-åriga unge kan något så galant och fenomenalt allt medans mammans ben är som kokt spagetti. När tränset ska på och ”den lilla gullungen” trixar som alla dar går mamman dock fram. Gör en manöver och trycker in bettet i det stora gapet. Som hon aldrig gjort något annat. Dottern blir mäkta imponerad och ger mig en high five. Utan att jag egentligen fattade vad som hände.

    Fast här tänker jag att jag förstår alltihopa. Skogen, hästryggen och myset ändå, tänker att alla som sitter där har fattat grejen. I den sekunden kunde jag ha köpt henne en häst.

    Hela det där stället är ju för övrigt hela anledningen till att man flyttar till landet. Ser ni huset där bakom? Borde vi inte ha köpt något åt det hållet? Det var till och med till salu EFTER vi flyttat från stan.

    Broar och forsar.

    Och 1-metershopp. Med mig tillbaka i verkligheten. Jättejobbigt, jättestora och inte alls bara till knäet. Gnäggar gör de också.

    Sedan hotade hon med att om hon inte får en egen häst ska hon ha en nätstrumpa över huvudet resten av livet.

    Jag trodde såklart lika lite på det som att hon har brutit näsan. Sedan löste jag ett par korsord i tidningen Vi. Alltså shit, jag vet, det känns inte som jag. Och ÄR inte som jag, för jag är kass. Men jag tänker att man bli klok utav det. I längden. Trots att jag måste googla var tredje ord. Kanske ska ha en korsordslexikon? Visst känns det mer riktigt än goooglandet?
    För övrigt. Två bra böcker. Mycket bra böcker. Pappaklausulen och Arv & Miljö. Synd att de är slut. Boktips någon?

    Äntligen har vi flyttat ut Viggo från hallen tillbaka till sitt eget rum. Det tog exakt två månader.

    Han passade på att rensa bland pinalerna och har bara det viktigaste kvar. Då har ni inte sett den andra hyllan. Det som fick äran att förflyttas till vinden rymdes i en skokartong.

    En helt annan dag mötte jag Nathalie för ett spännande möte. Kolla här då, en hel hög med bloggar har flyttat till Lantliv. Babes in Boyland, Lina (som har bloggat från workshopen!) och Anna Cate! Grattis Lantliv säger jag, snygg rekrytering och superlyft!

    Mötet var på Centralbadet. Glömmer ofta att det är fint där, blir avundsjuk på Monstrean och tycker min är sorglig.

    Av någon märklig anledning kom jag plötsligt att tänka på Ett hem ?! I alla fall satte jag mig själv i lite julstämning med att kolla in när vi var där en decemberdag. 

    Nordiska Museets lekstuga är drömmig och världens bästa lekplats, allra särskilt under vinterhalvåret. Så mycket som vi hängde här när barnen var små och vi fortfarande bodde i stan. Kvistade dit samma dag för ytterligare ett möte.

    Emma visade mig mina drömmars fönster.

    Och den alldeles nya museibutiken. Eftersom jag väldigt sällan ”går på stan” blev jag lite som med reklam på tv, eftersom jag väldigt sällan (nästan aldrig) kollar på tv. Wow liksom! Ica-reklamen blir som bio. Fast på riktigt, det var inte bara min utsvultenhet som fick mig på fall. Sortimentet och urvalet i den här shopen måste bara det bästa i Stockholm.

    Jag fingrade på allt eller blåste på mobiler utav näver.

    Vill ha i storformat.

    Och allt med mönster ur den Berchska samlingen.

    Har kommit på att jag hädan efter ska önska mig fina handgjorda, krukor. Så när jag blir gammal har alla mina pelargoner och sånt i de vackraste krukorna.

    Tycker inredningen på museishopen är så fin. Tre Sekel har snickrat.
     

    En kåsa till fars dag är bra present. Älskade muggarna också. Ännu en gång grattade jag på fars dag och bjussade in till fika redan i söndags. Fattar inte varför jag alltid gör det en vecka i förväg? DET är jättekonstigt eftersom jag alltid gör allting annat för sent. Det är bara fars dag som jag tvärtom med.

    Åh näbbskor ändå! Jag har ett par näbbstövlar som var min mammas från 70-talet. 2018 ska bli året då jag fixar dem med ny sula för de är så nedslitna i sulan att man halkar genom vintern med dem. Och det är så himla bra att man kan uppdatera dem med nya tofsar och så, fast jag tror mina är härifrån. Håller med om att de är sorgligt slitna ut. Fodret alldeles ofluffigt! Näbbarna liksom skeva?!  Fast ändå med 50 år på nacken… Kanske får uppdatera mig med ett par från Tradera? Fast mammas vill man ju ha, bara för att.

  • Okategoriserade,  TILLBAKABLICKAR

    det behöver inte va nåt speciellt…det är ändå allt


    En sak som jag älskar med att ha bloggat under många år är själva dagboksvinklingen. Helt personligt såklart. Som om jag bloggade för mig själv. En dagbok till allmän beskådan. Men jag ser det som en del av vinsten av allt man delat. Istället för att drabbas av någon slags skräck att så mycket är sökbart och offentligt så tycker jag tvärtom. Åh, sa någon av barnen. Kolla när jag söker Chester Vusir. Lite så kan vi ju roa oss. Kolla tillbaka och lite utav här är vårt liv, åtminstone en del av det. Fast det finns ju en extra finess med bilder. Något där, i den för andra, osynliga marginalen, det bara jag eller de som var med vet och kan läsa in. Känslan och allt runtomkring. Och det kan vara hemskt långt ifrån vad någon annan ser i bilden. Det är det som är grejen. På samma vis fungerar ju text. Den innehåller långtifrån allt.  Tillsynes en helt öppen dagbok, fritt att läsa mellan raderna och i periferin. Det behöver inte va nåt speciellt, det är ändå allt… (<— älskar den meningen, ja hela texten. Sist ut på bollen…)

    Och jag läser tillbaka för exakt ett år sedan. Blixtvisit till Österlen. Där vi vaknade exakt till utsikten ovan. Talldungen alltså. Jag kommer inte på något mer härligt ställe att landa en sen natt på. Så sagolikt så man knappt fattar att det är på riktigt.
    Att åka bil, jättelångt,  med den man är kär i är ett bra trick. Jag menar om man tycker att det kanske snurrar på lite snabbt där i vardagen med allt och barnen och livet så kan kanske detta är bästa planen. Framförhållning kan vara smart men man kan ju chansa, har man tur så har man. Vi var borta exakt trettio timmar allt som allt.  Åkte klockan 18 på onsdagskvällen och kom hem vid midnatt på torsdagen. Trots att vi faktiskt jobbade superintensivt i en hel dag under ganska så struliga förhållanden och inklusive sovtid i exakt fyra timmar, så kändes det ändå som en evighet med allt vi hann avverka i prat. I ärlighetens namn var vi rätt sura på varann i startskedet av bilturen. Men säg den surhet som varar i evighet… Och ja vi var skitsura. När vi satte oss i bilen var läget mer stabilt mellan ett par 3-åringar, än mellan oss. Egentligen var det bara någon struntsak som jag inte ens minns men tidsbristen på prat ger alltid våra sämsta sidor. Tur att vi fick en bilfärd sådär som på nåder.

    Kolla på morgonen. Brösarps backar och en hög confetti. Eller får.

    Efter att ha kört 6 timmar i sträck, i mörker och hällregn och mötas av en sådan här innergård då är det ju som att hamna i någon film. En väldigt fin. Klockan var strax efter midnatt. Egentligen var regn otippat och högst olämpligt inför morgondagen men just då gjorde det sig så fruktansvärt bra.

    När vi satte nyckeln i låset var det lätt att inbilla sig att man kommit hem. Jag önskedrömde rätt friskt där och då, med regnet som smattrade mot fönstren. Kristo läste mest om ljudvågor. Vi har lite olika sätt att landa i natten.

    Hur kom det sig då att vi hamnade här. Till saken hör att plåta miljö i utemiljö i ett höstigt Sverige kan vara en aningens oberäkneligt. Därför är man rätt van att plan A går i stöpet. Hoppsan liksom, inga saker i sikte och att fotografera förrän åkrarna var plöjda och endast brun jordemark. Inte så mycket att hetsa upp sig för då man alltid kan fundera ut en plan B. Plan B är alltid extra smart. Lite säkra kort sådär för att veta att man lyckas leverera det beställda uppdraget till kund. Framför allt i tid. Om den också skulle gå åt pipan, då får man liksom bara köra. Planeringen är oftast knapphändig och man håller mest tummarna att allt går vägen. Kan sammanfattas såhär:
    På eftermiddagen skickade jag ett mess till Kristo typ såhär – ” tror du jag hinner åka fram och tillbaka Österlen på samma dag och jobba däremellan? Annars vet jag verkligen inte hur jag ska få ihop det…” På det messet fick jag svaret ”vi åker ikväll, packa ihop allt så sticker vi när jag kommer hem”. Turligt nog kunde mina föräldrar vara barnvakt och supersnälla Emma på Talldungen lät oss komma på detta superkorta varsel och trots att hotellet var stängt just den dagen inför konferens nästkommande dag. Sådan lycka för mig tillvaron kryllar av snälla och rara människor.

    Talldungen är mysigast. Första gången var förra sommaren, sedan har vi varit där och firat 40-åring, ätit sommarmiddag och frukostar. Jag är totalt förälskad i stället. Första gången var det sommarregn och ljus.Nu var hösten helt närvarande och solen hade just gått upp. 07.42. Första gången jag kollar av en soluppgångstid. Var liksom så illa tvungen.

    Ni måste kika på bilderna sedan i somras, här!

    Varenda hörn är sagolikt. Så begåvat att lyckas med bedriften att inreda ett helt hotell med sådan total hemma-känsla. Tänker att allt som känns så självklart, mjukt och varmt har tusen tankar bakom sig. Och växterna. Jag insåg att flera av växterna var exakt samma sort som de vi har hemma. Men här är de träd i jämförelse över hur våra beter sig.

    Brösarps backar, fåren och huset. Och hur du orsakar bilkö på morgonkvisten… Vad gör man inte för vyn. Fick förresten veta att huset byggdes som ålderdomshem en gång i tiden. Det enda kruxet var avsaknaden av hiss och vackra rum på andra våningen, och tredje. Då bar man.

    Sedan åkte vi till stranden. Den vi skulle plåta på. Den vi hade åkt för. Det intressanta med havet, backar och kullar som stoppar vind och blåst, är ju att trots det inte blåser ens en vindpust där bortom backarna så kan man få världens överraskning. Eller som Katarina (följtips förresten, så fint och huset sedan !) uttryckte det på mitt instagram – ” älskar när naturen får fnatt”.
    Ja fnatt är verkligen vad den hade fått. Redan när vi hoppade ur bilen sa jag ”hör du havet, det brusar helt galet vilt”. Japp, vilt och helt fnatt var det. Stranden var väck och där det brukar vara flera mil av sand var bara vågor och vågor.

    Här kände jag ett lätt styng av ojojoj, det här var minst sagt ett svårjobbat typ. Kristo tyckte mest det hela var värt att dokumentära.

    Fast mitt i det där ojojoj så skrattade jag jättemycket för det hela var så galet. Stranden liksom, borta!

    Men om sommaren, som en annan strand  ju. 

    Vi tänkte att det kanske är precis såhär varenda dag om hösten och kände oss allmänt okunniga om havet. Som de från landet som aldrig sett ett hav. Men då kom en kvinna. Hon skulle balansera på stenarna för att plocka tång till att lägga på rosorna. Hon berättade att oh nej, om ett par dagar är nog stranden tillbaka igen. Sedan sade hon att vi borde fara till Haväng.

    Sagt och gjort.

    Inga sura miner här inte. Men desto mer frågor. Kanske tror man att stränderna är lite folktomma extra stormiga dagar. Men nejdå och jag tänkte att när han och jag är 70 plus eller så, ska vi också promenera på Haväng i vindarna.

    Inget konstigt alls.

    Eftersom vi skulle plåta färgen Stone grey för Numero 74  så var ju alla stenar perfekta. Tyvärr låg de inte alls där vi ville ha dem.

    Det var verkligen inte bara vi och havet.

    Det blåste så galet mycket. Så pass mycket att till och med kameraremmen orsakade rörelseoskärpa. Ingenting låg kvar utan stenar som tyngd. Men vågorna och det vackra i dem gjorde allt värt.

    Däremot prickade vi nog av Plan C, D, E , F, G, H och en dator som dog totalt av blåst, regn och sand möjligen. Något nervöst med skärpadilemmat. Skulle hänga kläder på en tråd det gick sådär kan jag säga. Ungefär likadant som att hänga dem på en galge. Det var liksom noll mojnande i sikte, inte ens en liten sekund. Och det det var inte sådär som när de fladdrar lite tjusigt i plagg för vinden. Mer 90 grader rakt ut.

    Efter tre stenar tog vinden vid.

    Men tack ändå Haväng, vi gillar dig.

    Men jag kan väl inte kalla jobbet särskilt glamoröst direkt.

     
    När vi inte hittade ett enda öppet lunchställe vid fyra-snåret så passade vi på att plåta ett kommande samarbete. Om vi hade fått rätt många frågande blickar innan så blev det kanske inte bättre nu. Fast, äsch. Det finns värre saker.

    Innan det var dags att styra de 50 milen hemåt så hann vi med ett fint besök. En hemlis var det när inlägget gjordes.

    Men det här var sanningen! Det roliga var att vi här hade ingen aning om vem som skulle bli vår. Vi visste bara att vi hade önskat en rödbrun. Men eftersom det fanns bara en valp med slätare päls så vet jag att det är Chester eller Maui som han hette då.

    Jag trodde nämligen att det var den enda tiken eftersom den valpen var mindre men Thilde berättade att det var Maui. Och Maui fick alltså namnet Chester! Och som tur är, som om man visste att han skulle bli vår så fastnade han på flera bilder. Titta så liten, som min sko! Här var de en månad gamla ungefär.Chesters slätare päls gör att jag verkligen kan säga säkert att det är han.

    Alltså de var så vilda och älskade min halsduk, mina vantar och min tröja.
     
     

    Jag och Chester faktiskt. Ovetandes om våra framtida band. Och hahaha! sååå sliten jag ser ut! Den absolut osminkade sanningen.

    På vägen hem var vi tvungna att stanna till vid något övergivet.

    Där inne i den gamla möbelfabriken stod stolar som sorgliga skelett och när mörkret kom en sekund senare så kändes de som de viskade något om rädda oss, please…! Fast det kan ha varit inbillning.

    Vid niotiden åt vi middag på Sjön och sade att det räcker med ett dygns semester, fast det ju var helt tvärtom och jobb. Men liksom för att hamna i fin i balans igen. Eller så sade vi nog inte alls när allt kommer omkring…fast exakt så är det ju. Och helt klart kan vissa dygn visa sig bli perfekta trots att det från början känns en aningens ogenomtänkt och lite halvt galet. Helt klart bra att ha i bakhuvudet om man nu inte lyckas med hela den dära långa weekenden i Paris eller nåt.
     

    Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

  • FOR THE MONDAY COFFEE

    For the monday coffee.


    Babes in Boyland och Linda Eliasson har skapat bröllopsmagi,åter igen, i form av en workshop. Om förutsättningarna var såhär skulle  även jag kunna falla dit i genren.

    Kolla bara så vackert. Just denna bild är Linda´s och klänningar från Elsa.

    Just nu är jag inne i ett mood som innebär att jag mer eller mindre får trycka in inspirationen i min hjärna. Den funkar nämligen på helt motsatt vis i vanliga fall. Lovar att jag gillar mitt andra jag så mycket bättre trots kaoset som kommer med det. Hursomhelt har jag varit lite inne på gardin och draperilösningar på sistone. Tror att det började med att jag såg det sista avsnittet av Killing Eve, då det är ett kort besök hos den gamla damen i Paris (utan att riskera att spoila). Där var det i alla fall en väldigt fin gardinupphängning med bollfrans och svepande tunna under. En liknande fastnade jag vid på Julita Gård när vi var där och rekade, men har tyvärr raderat bilden.

    Det är ytterst smart att hänga att knopplist som gardinstång. Det var Fanny som satt på den.

    I samma rum fanns även denna fina lilla lösning. Kanske även jag skulle kunna leva med, jag som alltid sover gardinlöst. Ljusa sommarnätter är allra bäst. Tycker dock inte min man som förmodligen kommer kvävas av sin egen kudde. Fast om mörka vintertiden blir det ju motsatt effekt av ljusa gardiner: Som att ögat lurar sig om att natten badar i sol eller nåt trots att det är kolmörkt där utanför.

    Det där med bollfransgardin igen. Av samma princip om man nu råkar ha flera meter av bollfrans eller andra tofsar. Enklast är väl ändå såhär.

    Emily Slotte har fina bollfransgardiner från Indiska. Och helt bortsett från fransar och draperier så skriver hon öppet om berg och dalarna och allt kärleksfullt, om vad det kan innebära med barn. Så fint tycker jag.

  • INSPIRATION -GARDEN,  Okategoriserade

    Det var ingen som sade att luktärtorna börjar blomma som attan vid frostmornar.


    Så löjligt glad igen och åter igen att jag lyckades få vår trädgård att blomma. Jag måste ändå poängtera att ingen tror på det eller åtminstone höjer ögonbryna – jag är inte född med gröna fingrar. Eller annars är det bara det där högst väsentliga som vattnandet. Jag är en sådan som drar en lättnads suck när vi ska vara borta några veckor och någon annan sköter krukväxterna. Och som fasas när någon ber om en liknande gentjänst. Å andra sidan händer det inte. Inte längre.

    Luktärtorna kom igång såhär bland frostmornar. De har verkligen inte blommat under sommaren men nu kan jag plocka nya hela tiden.

    Jag fattar ju att ingen svimmar av utav 2018 års bragd. Utom jag då. Kanske är min mamma lite stolt i smyg när jag säger – men plocka du, plocka så mycket du vill! Omvänd ordning. Nu tänker jag säga glad fredag och fortsätta pyssla om mina pelargoner över ett glas vin.