Mycket kan en skylla på. Höstlov, idétorka, tidsbrist, tekniskt strul (för visst räknas att man inte ens ids sätta igång sin dator…?) och faktiskt sjuk med. Mörket kanske. Vintertid. Någon sade att det var värst vad du ser trött ut. Någon annan tyckte att det faktiskt varit så mycket värre. Så lite svänger det allt. Som dagen då jag tyckte att jag och löpbandet var de mest kompatibla någonsin. För att inte kunna sträcka ut högra stortån dagen efter, för det är sådant jag gör. Vad är det med löpband, visst får den en att känna att man aldrig varit mer vältränad. Fast man med största sannolikhet INTE kan vara det ? Så jag passade på att boka ett årskort med autogiro. När jag ändå var i farten. Grattis Friskis, medlemmar som jag måste vara de bästa. Inga krav, aldrig där men betalar i det stilla sinnet. Väldigt stilla i sinnet.
Och nu har vi har nu lagt oss till med rutinen att inte snooza så att vi hinner tända ljus, äta frukost, fläta hår och inte bara springa runt som yra hönor och leta grejor. Vi började idag och det gick väldigt bra. Som om att det skulle ändra mina bloggvanor? Inte helt klar tanke där men sämre kan det inte bli. Vi hoppas så. På höstlovet gick Nomi upp tidigt nästan varje morgon. Och blåste på den varma chokladen.

Åt kärleksmums till frukost och lekte att hon hade en egen häst.

Nu varade det bara i en vecka. Hon undrade också varför hon inte ens kunde få ett av Mia Linnman´s hästportätt till julklapp. Jag sa att hon kunde måla ett själv.

Eller sy vidare på sin käpphäst.

Fast jag fattar ju att det inte är samma sak.

Låt oss tänka såhär – att en egen häst inte innefattade själva hästen. Eller att själva hästen var ungefär en knähöjd hög och jättemycket svagare varelse än mig. Den fick gärna prata också, så att man förstod den. I så fall skulle jag inte ha något emot det. För hur perfekt är då inte ett höloft? Jag har inget emot det alls, höhämtadet. Kan till och med tycka att mocka är okej. Och sno med mig lite hästgödsel hem i bilen.

Det är bara när vi kommer till resten som jag inte längre är med på noterna. Min 150 cm höga dotter hämtar, donar och ryktar och säger till på skarpen när han busar. Jag står typ tre meter längre bort, storögd kollar jag in när han skrapar med hovarna i marken och puttar på henne. Det är lekfullt bara, säger Nomi. Själva hovskrapandet alltså, ”han är lekfull”. Jag tänker hela tiden att hon vet exakt vad hon gör fast visst är det en märklig känsla att min 11-åriga unge kan något så galant och fenomenalt allt medans mammans ben är som kokt spagetti. När tränset ska på och ”den lilla gullungen” trixar som alla dar går mamman dock fram. Gör en manöver och trycker in bettet i det stora gapet. Som hon aldrig gjort något annat. Dottern blir mäkta imponerad och ger mig en high five. Utan att jag egentligen fattade vad som hände.

Fast här tänker jag att jag förstår alltihopa. Skogen, hästryggen och myset ändå, tänker att alla som sitter där har fattat grejen. I den sekunden kunde jag ha köpt henne en häst.

Hela det där stället är ju för övrigt hela anledningen till att man flyttar till landet. Ser ni huset där bakom? Borde vi inte ha köpt något åt det hållet? Det var till och med till salu EFTER vi flyttat från stan.

Broar och forsar.

Och 1-metershopp. Med mig tillbaka i verkligheten. Jättejobbigt, jättestora och inte alls bara till knäet. Gnäggar gör de också.

Sedan hotade hon med att om hon inte får en egen häst ska hon ha en nätstrumpa över huvudet resten av livet.

Jag trodde såklart lika lite på det som att hon har brutit näsan. Sedan löste jag ett par korsord i tidningen Vi. Alltså shit, jag vet, det känns inte som jag. Och ÄR inte som jag, för jag är kass. Men jag tänker att man bli klok utav det. I längden. Trots att jag måste googla var tredje ord. Kanske ska ha en korsordslexikon? Visst känns det mer riktigt än goooglandet?
För övrigt. Två bra böcker. Mycket bra böcker. Pappaklausulen och Arv & Miljö. Synd att de är slut. Boktips någon?

Äntligen har vi flyttat ut Viggo från hallen tillbaka till sitt eget rum. Det tog exakt två månader.

Han passade på att rensa bland pinalerna och har bara det viktigaste kvar. Då har ni inte sett den andra hyllan. Det som fick äran att förflyttas till vinden rymdes i en skokartong.

En helt annan dag mötte jag Nathalie för ett spännande möte. Kolla här då, en hel hög med bloggar har flyttat till Lantliv. Babes in Boyland, Lina (som har bloggat från workshopen!) och Anna Cate! Grattis Lantliv säger jag, snygg rekrytering och superlyft!

Mötet var på Centralbadet. Glömmer ofta att det är fint där, blir avundsjuk på Monstrean och tycker min är sorglig.

Av någon märklig anledning kom jag plötsligt att tänka på Ett hem ?! I alla fall satte jag mig själv i lite julstämning med att kolla in när vi var där en decemberdag. 

Nordiska Museets lekstuga är drömmig och världens bästa lekplats, allra särskilt under vinterhalvåret. Så mycket som vi hängde här när barnen var små och vi fortfarande bodde i stan. Kvistade dit samma dag för ytterligare ett möte.

Emma visade mig mina drömmars fönster.

Och den alldeles nya museibutiken. Eftersom jag väldigt sällan ”går på stan” blev jag lite som med reklam på tv, eftersom jag väldigt sällan (nästan aldrig) kollar på tv. Wow liksom! Ica-reklamen blir som bio. Fast på riktigt, det var inte bara min utsvultenhet som fick mig på fall. Sortimentet och urvalet i den här shopen måste bara det bästa i Stockholm.

Jag fingrade på allt eller blåste på mobiler utav näver.

Vill ha i storformat.

Och allt med mönster ur den Berchska samlingen.

Har kommit på att jag hädan efter ska önska mig fina handgjorda, krukor. Så när jag blir gammal har alla mina pelargoner och sånt i de vackraste krukorna.

Tycker inredningen på museishopen är så fin. Tre Sekel har snickrat.
 

En kåsa till fars dag är bra present. Älskade muggarna också. Ännu en gång grattade jag på fars dag och bjussade in till fika redan i söndags. Fattar inte varför jag alltid gör det en vecka i förväg? DET är jättekonstigt eftersom jag alltid gör allting annat för sent. Det är bara fars dag som jag tvärtom med.

Åh näbbskor ändå! Jag har ett par näbbstövlar som var min mammas från 70-talet. 2018 ska bli året då jag fixar dem med ny sula för de är så nedslitna i sulan att man halkar genom vintern med dem. Och det är så himla bra att man kan uppdatera dem med nya tofsar och så, fast jag tror mina är härifrån. Håller med om att de är sorgligt slitna ut. Fodret alldeles ofluffigt! Näbbarna liksom skeva?!  Fast ändå med 50 år på nacken… Kanske får uppdatera mig med ett par från Tradera? Fast mammas vill man ju ha, bara för att.