Igår när jag promenerade såg jag hundratals fåglar som flög i plog, ni vet sådär i v-formation. Det som fick mig att stanna upp lite extra var att det säkert var sju olika grupper. Väldigt nära varann men ändå med lite glapp emellan. Var grupp med sin egen plog och ledare. Det var fint.  Visuellt var det magiskt och himlen var dessutom vacker. Men det såg också kärleksfullt ut. Som när många väljer att sluta upp tillsammans. Kanske är vi olika, inte samma familj, inte samma ursprung eller generation. Men vi flyger i flock ändå. För att bli starka. Sedan jag gick jag hemåt, räddade en ros i kommunal rabatt som brutits av blåsten. Tänkte rätt mycket på hur gatorna som jag alltid går på kändes så rena. Och tysta. Allt det där som jag brukar lida total tristess utav kändes just då mjukt och varmt. Lite sådär det brukar kunna kännas när man kommer hem. Vi kom hem sent i lördags efter en resa som blev så mycket längre än vad vi hade planerat (missade tom barnens skolstart…), eller grejen var väl att vi knappt planerat något alls. Jag minns att jag sade till min man när vi packade in oss i bilen för några veckor sedan ”fixar vi en roadtrip med 4 ungar (som dessutom ALLTID kräks mil efter mil) och hund på 10 månader utan att knappt planerat något i förväg så kommer det kännas lite förvånande”. Och med facit i hand så gick det galant, åtminstone i våra ögon sett. Det skulle möjligen varit det evinnerliga kräkandet då. Men när vi sträckkört mellan Paris och Köpenhamn på en dag så fick vi ett sådant supertips av Johanna Garmland som visade sig funka utmärkt. Och då snackar vi de som provat allt från tabletter, tuggummi, armband och rubbet. Men idag är det måndag och vi rivstartar hösten 2018. Barnen har jag skickat till skolan och det enda gisslet den här morgonen var att honungen de ringlade över yoghurten smakade soja??!!

Fast trots att världen kändes extra mjuk igår så saknar jag Paris. Jag vet inte vad det är. Jag kan trivas så in i vassen i andra städer, Amsterdam var härligt! Men jag känner mig så hemma i Paris. Utan att kunna ett ord franska. Vi alla gör det.

Trots att vi verkligen inte gör så himla storartade saker. Fast jag kan lova er en uppdaterad guide inom kort. Men mycket är faktiskt fortfarande väldigt aktuellt i vad som finns under min kategori Paris här på bloggen.

Som att kortlek och is-te alltid funkar.

Tricket för att ta reda på om det man dricker innehåller mjölk. Om man blåser det mest man kan i ett sugrör, blir det bubblor eller ej?

Det här är så mycket jag. Hur kan man gå runt med en femhundring i mynt? Utan att tänka så mycket på det.

Att Paris har en strand om sommaren, är sen gammalt. Tidigare var den mer sandig dock.

Men ångduscharna var desamma och de mindes exakt hur det kändes förra gången, då för 6 år sedan. Rätt likt eller hur. Men så pyttiga barn!

Alla önskade sig sådana här hemma och när staden är bakom hörnet blir det såklart extra lyxigt.

För att inte tala om att dansbanan är full med väldansande par. Utmed Seine, nästan under Pont Neuf. Det här är faktiskt sjukt romantiskt. De dansade och dansade.

Liv karvade N & L för allt vad hon var värd.

Och letade som en galning efter den här bron tills Viggo berättade att den var man tvungen att riva och ersätta med en ny. Det hade han läst. Låsens tyngd hade blivit risky business och bron riskerade att gå i tusen bitar rätt ner i Seine. Det var då en sorglig historia, konstaterade han. Jag menar om man låst sin kärlek vid en bro i Paris och sedan är den som raderad från världens yta.

Men Liv och Nomi lät inte det hindra dem. Systerskapet skulle absolut låsas för alltid.

Paris har semester från i slutet av juli för att komma tillbaka runt 20 augusti. Idag alltså.

Men jag gillar att fönstershoppa.

Vissa boklådor håller dock öppet.

Tour de France, visste du att loppet körts sedan 1903? Inte jag heller men det förklarar snyggheten på affisherna.

En boklåda kan vara det mest turistiga som rymts i en låda men också tvärtom.

Vi körde en tb på glassen för att se om det var så vi mindes den.

Rosglassen alla väntat på var slut! Så någon gjorde jordgubbssmaken till något ros-aktigt som plåster på såren.

Woodstock plus mango, perfekt match.  För övrigt så var glasskulorna så minimala att det hela blev löjligt. Kostnaden enorm för att vara en glass och med tanke på mängden. Tror att 2 kulor gick loss på 85 spänn. Alla konstaterade att glassen är otrolig god men samtliga tyckte att Frusen glädje var nästan minst lika god. Och där fick man ju istället nästan stoppa killen som skopade glass, 1 skopa var som 6 stycken från Berthillon. Det var dagens glassrecension.

Shakespeare & Co är ett turistmål utav råge och man undrar lite hur tröttsamt det kan vara att jobba där. Men samtidigt älskar jag stället. Alla som sitter och läser i nersjunkna fåtöljer med utsikt över Notre Dam.

Kristo köpte en bok som han inte vågat läsa ut förra gången.

Det bästa vi någonsin gjort.

När man känner att man inte vill ha sniglar till middag.

Fast vi ville ju ändå sitta utmed Seine och kolla in Eiffeltornet från håll. Så vi letade upp en pizzeria i närheten.

Vid 21 och ett folktomt Louvren vid sidan om.

Vi satte oss under Pont Arts. De flesta ställen utmed Seine funkar för stadspicnic. Även öarna mitt i floden. Att gå utmed den norra stranden funkar ända fram till Eiffeltornet.  Det finns trappor med jämna mellanrum för att ta sig ner.

Vi tjuvstartade för de andra hade fastnat vid någon konsert några broar bort.

Det här var allas absoluta favoritkväll. Sitta såhär är som på film. Mörkret lägger sig samtidigt staden sakta tänds upp. På floden passerar den ena båten efter den andra för att sluta upp kring foten av Eiffeltornet. Och nog för man är långt ifrån ensam men i jämförelse med att hänga exakt vid Eiffeltornet är det här rena rama lugnet. Ungefär vi 21 tänds Eiffeltornet och det älskar barnen. Det blir som guld och det är såklart att det är magiskt. Ungefär en timme senare blir det som tomtebloss och glittrar som om det inte fanns en morgondag.

Och en picnic behöver inte vara mer storartat än några hämtpizzor. Det är inte matupplevelsen som är prio. Allt är gott automatiskt.

Så kom vi till stunden, strax innan midnatt då det var dags att låsa fast systerskapet.

Där satt det.

Och nycklarna skulle slängas i Seine för det är så man gör.

Ändå lite svårt att lämna i mörket. Vi ses nästa är.

På trädet i jämnhöjd med den övre gatan. Kan man klättra högre i träd när man är extra kär? Klart att man kan.

Sedan tog några av oss en taxi och de andra metron. Ska berätta exakt hur det fungerar att resa med hund och vistas i städer som Paris. En annan dag. Jag ska berätta om hela vår sommar. Sommaren som knappt känns som jag varit ledig något alls men upplevt så mycket så jag minns inte när det var såhär senast. Och åksjukeknepet då? Som funkade var gång. Blöt pekfingret, stick ut det genom öppet fönster samtidigt som du fortsätter köra och titta rakt fram en stund. Efter en halv minut, ibland kortare och ibland längre, lägger sig illamåendet. När det kommer tillbaka, gör om. Haha, skön avslutning eller hur? Men så värdefullt om man vet hur det är med åksjukeri. Skulle helt klart kunna stoppa de bästa från att stick ut på roadtrip. Men nu vet ni, det tackar vi Johanna för, och då är det helt klart den bästa av semestrar! Bara gör´t, det gjorde vi.

Första gången vi var i paris med alla barnen var 2012. Innan hade vi bara varit här med Liv & Viggo, fast bott på hotell. Då var också första gången vi bodde i en lägenhet på Rue Oberkampf och därmed upptäckte ett alldeles nytt Paris för oss. 11e arr och 3e, numera är det här de känner sig lite som hemma och det är våra absoluta favoritkvarter. 11-åringarna kan lätt gå till mataffären själva och tonåringarna finns ingen hejd på vad de kan. Såklart. Den här tiden är parisarna själva på semester och det är därför lite lugnare än vanligt i just de här kvarteren, mycket är stängt och så. Men det gör verkligen inte alls särskilt mycket. Och att komma tillbaka till lägenheten är definitivt att känna sig som hemma. Det är EXAKT som vi minns, vrålar de om allt! Så mycket TB-time, enligt dem. Mest hela tiden. Vi går en liten husesyn, eller hur?

Om jag hade en lägenhet i Paris eller var som helst annars skulle den också vara såhär smart, smakfullt ursnygg och full utav böcker. Vacker i all sin enkelhet och funkar trots att vi är rätt många. Mina barn kallar den här lilla lägenheten för en Paris-stuga, samma sak som en sommarstuga fast tvärtom. Det mörka golvet här knarrar på ett alldeles särskilt vis, och det minns jag från första gången vi steg in här.

Livet blir lite som en film här om man bortser från det att vi är 6 personer på ganska liten yta. Och en hund. Fast vi vet ju inget annat. Många skulle nog tycka det var mer ett kaos, haha! Men det är bra på något vis, att uppleva kontrasterna. Jag tjatar visst om kontraster denna sommar men den råkar ju vara ett helt virrvarr av olika små äventyr.

Chester är helt, HELT fantastisk! Maken till coolare hund får man leta efter. Likväl som han sprungit runt fritt både på Österlen och med Helium på The Norrmans, har han åkt cykelkärra genom Amsterdam´s gator och glider numera runt som en världsvan Parishund. Han är så pass gullig att folk slänger ur sig ord som magnifique och en parisisk kvinna i kvarteret ville absolut ha namnet till uppfödaren.

Jag har inte trendspanat så värst. Åtminstone inte planerat. Men något som är uppenbart är att böcker och magasin har en tydlig och given plats överallt. I alla butiker, vilken det än är, har man liksom ringat in sitt eget genuina intresse och smak i just böcker. Det är såklart ingen nyhet men det är markant mera nu. Var man än befinner sig. Kanske har det bara varit i en svacka? Många av butikerna har översatt sig själva i bokform, den ena snyggare än den andra. Kanske är det ändå en motreaktion på gång, mot den digitala världen? Eller tillbaka som det varit. Inte mig emot, paradoxalt uttryckt kanske för att jobba som jag gör. Men jag älskar att omge mig av böcker och magasin i tryckt form. Själva har vi släpat med oss en hög egna under de här veckorna…

Å andra sidan är det helt överflödigt med egna böcker just här. Det finns rader och de är bra.

Det var just den här bokhyllan som inspirerade oss till en egen i pocketformat. Med andra ord en inte alls så djup, några centimeter extra än en pocketbok. Vi delade upp en gammal dörr som hyllplan. Vår finns alldeles säkert med i ”stora inlägget om bokhyllor.”

Bra jobbplats.

Liv har fotot hela sin semester med polaroid. Tycker även det är en skön kontrast till det digitala fotandet. Att vara tvungen att tänka till, vad vill jag ha på bild och liksom få en endaste chans. Allt annat blir svindyrt. Sedan kryllar det ju av gamla fotoautomater här. Vi tog även ett familjefoto på gatan på hederligt gammalt vis. Den enda som inte kunde stå still var jag!

Nomi har skickat post. Eftersom vi saknade kuvert just då så sydde vi ihop en papperspåse. Vi hade tidigare varit på en liten gömd butik där hon införskaffade kaligrafipenna och smutsrosa bläck. Mannen gav tips och i den lilla skrivboken kan man lära exakt som förr.

Och ett lacksigill med N.

Det är lite märkligt det där med städer som inte är hemma. Ett lacksigill är ju liksom inget världsomvälvande. Med i en butik vid hörnet om Seine är det något alldeles speciellt.

Lite samma är det ju med maten vi lagar. Fast nog är det härligare att köpa grönsaker på marknaden och fisk över disk?

Och allt med annan förpackning än hemma blir också en smula vackrare. Fast det liksom är buljongtärningar typ.

Minns att det var efter vår första vistelse här jag också började fästa hela kylkanten full med visitkort. Att det sedan gick överstyr hemma hos oss, kunde man ju räkna med.

Jag saknade Paris, det var länge sedan vi var här. Och när jag väl är här tycker jag så himla mycket om det. Egentligen räcker det fint med känslan att vakna om morgonen och ta dagen med ro. Fint. Som en sommarstuga alltså.