-
Österlen.
Så hamnade vi ännu en gång i lugnet självt. Pomonadalen. Man hör ju redan på namnet. Stället på jorden. Och igen kommer säkerligen noll Österlen-tips, shoppingställen, loppisfynd och super-guider då vi förmodligen inte kommer längre än till hästhagarna och äppelodlingen.
Och till havet. Helst trycker vi ihop oss så många vi kan på fyrhjulingen med Chester i korgen. Med vind i öronen.
Vissa i sällskapet lever den absoluta drömmen. Med äppelkvist som i piska.
Och sina egna turridningar.
Rita, tjejen från förra sommaren som tog tag i manen och drog sig upp på hästen. Och galopperade jättejättefort. Barbacka. Äntligen får de ses igen.
Såklart man blir inspirerad!
Och den hästrädda mamman har hjärtat i halsgropen och fattar absolut ingenting. Ohhh, nooo, åhhh och hjälp går det inte lite väl snabbt?
Huset är fullt minst sagt. Myset. -
Inlägget från i torsdags och tjingeling för semester!
Det här inlägget skulle kunna heta jag och mitt team eller jag vet att man inte ska klaga men jag orkar inte så varmt det är. Fast efter jag påbörjade det här inlägget har det minsann regnat men istället antagit tropiskt klimat. Och det skulle också kunna heta inlägget som aldrig blir färdigt. Jag började i torsdags och nu är det söndagsmorgon. Klockan är 7.30 och det är dags att börja packa för semester tills sisådär 20 augusti! Åtminstone borta på annan ort. . För att landa foajén innan avfärd önskade jag hela tunga artilleriet för att landa detta innan semester. Som tungt i tre personer. Tre bra. Kristo såklart, fick ta sin första semestervecka och snickra järnet.
Min pappa. Jag tror jag sade 200 gånger under ett par dagar att kanske borde du ge dig nu och åka hem. Men nepp. Och mamma levererade köttfärslimpa och morotsbiffar till ungar och kompisar. Och strök en hel väska med kläder inför jobb som ska avklaras på resande fot. Alltid mina vardagshjältar.
Och jag då. Bortsmält och typ en alldeles otippad magtröja?!!! Till saken hör att i den lokalen jag befinner mig i finns ingen ventilation som det gör i alla de andra lokalerna, för den har lagt av. Igår och idag och säkerligen 10 ventilations-män passerat och stängt in sig i ventilationsrummet för att felsöka men nix ingen söktur där inte. Förrän senare på eftermiddagen idag så det berättade att nuså, fixat! Det var bara det att vad exakt vad som var fixat kan jag inte för mitt liv förstå. Luften kokade och stod fortfarande helt still. Och igen. Löjligt barnsligt att klaga på sådana petitesser men lite ”sur som en liten unge” – fasoner slänger jag mig med.
Det absolut smartaste draget var ändå att bygga elementskydd! Med rotting. Återkommer med beskrivning på saken. Jag har ju haft ett sjå att tvätta bort lite av den typiskt offentliga lokal-känslan där myset lyser med total frånvaro. Därför var elementskydd så värt.
Puss och frid och fröjd är det aldrig när vi jobbar ihop. Och i tusen graders värme är vi inte direkt den bästa versionen av oss själva. Men det är sedan gammalt och vi vet att det svänger som livet självt. Vem vore vi om inte tålamodet sviktade? Om vi bet ihop och kokade samman inombords?
Det är just detta som är lite av en utmaning. Det måste finnas utrymningsplan, hjärtstartare och brandsläckare synligt som solen. Det är liksom bara att gilla läget. Allt annat är ett sämre val utifall olyckan är framme. Den bästa funktionen är knappen till ventilationen om ett tåg börjar brinna på spåret och läcker ut gift. På en sekund ska inluften strypas.
Här tyckte jag att jag var nästan klar. Textade en kompis för att visa. Insåg sen att det var en jäkla röra. Haha! Så oklart.
Utrymningsplanen har aldrig fått en finare inramning om jag får säga det själv. Det är lite ironisk med just utrymningsplaner. Här finns verkligen bara en väg ut, inte så mycket plan för det liksom.
Gröna sammetsgardiner gjorde verkligen så mycket här. Och i sista sekunden innan gårdagens födelsedagsmiddag gjorde jag en sista grej som jag inte alls hade tid med. Men ni vet när man känner i magen att det kommer vara så värt det. Och jaa. Efter det var jag typ nöjd.
Biltema-påsen på styret. Får någon känsla av matlådan i kassen här. Ni vet en sådan där rostfri.
Kuddar som godis.
Och nu ska jag packa ihop den här familjen och en del viktigheter i jobb som får följa med på tur. Sedan sladdar jag in på Turbinen och tar några bilder på hur det hela blev sånär på kristallkronorna som kommer upp i veckan. Wish me luck i packningssvängen. Känner alltid att jag har stenkoll men fyra barn och hund kanske inte alltid är lättpackat. Eller jo, det är det visst det! Jag ska sikta in mig på det viktigaste, passen må möjligen vara högst på den listan. Resten löser sig. Det gör det alltid. Tjingeling, vi ses i Skåne! -
Sådant man har skrapat ihop på sistone.
Jag tycker vi kikar på vad jag lyckats skrapa ihop såhär långt till foajén invid teaterscenen Turbinen. Som ni ser så är allt splittnytt, inte en repa, inte ett märke. Och om känslan ska bli mer åt det insuttna hållet så har jag mest letat vintage men kommer också ta dit lite sammetsprylar som behövs för att mjuka upp. Som jag skrev igår finns många regler när det kommer till kommunala lokaler. Det är bara att ta det till sig, å andra sidan ger mig aldrig innan jag dubbelkollat. Ofta finns det tricks som man liksom får föreslå själv, de kommer inte till en så att säga.
Jag har finkammat den del av lokstallarna som jag ordnade tidigare fast som nu av olika skäl används som tillfälligt förråd. Såklart man fångar upp små bord, böcker, palmen och Kronblom.
Tanken har hela tiden varit att finna saker som skulle fungera som vilken skön rekvisita som helst. Och med några år på nacken, helt enkelt för det är sådana saker som vi oftast inte är vana att ha hemma.
Tur att järnpelarna från Bergsunds mekaniska verkstad, står där de står. och att man aldrig får nog av höga hattar.
Från Luleå till Älvsbyn. Dessa koffertar är små resegarderober!
Det här bordet tänkte jag först behålla själv. Älskar de gula rosorna under glaset.
En piedestal värdig för en teaterfoajé. Tung är den också. Tveksam från början men den passade perfekt här.
Gamla teaterprogram är alltid skattvarning på.
En valborgsmässoafton 1952 gick någon på Folkan. Och en annan firade med en festföreställning på Kungliga teatern på sin 60-årsdag 1928.
Lätt att hamna i lusläsning på dessa. Allt från finreklam och NK till de skeva annonserna med männen i fåtölj med pipan och kvinnorna med dammvippa och förkläde. Urk.
Kristallkronorna ska samlas i grupp.
Och äntligen fick jag en anledning att köpa denna magiska tapetserarsoffa av Helena. Det fällbara pelarbordet köpte jag hos Marielund i Vingåker. Och biostolarna på Blocket.
Sedan har jag hängt på Möbelmagasinet vareviga dag i flera veckor. Jag är ju dessutom lite byt-benägen just nu vilket innebär att jag kånkar skåp och allt för att sedan ändra mig för ny plan. Imorse drog jag dit min pappa för ett målarprojekt. ”Ska du verkligen måla dem?” frågade pappa. ”Nääää”, svarade jag. Så han fick åka hem igen. Det är oklart nu vill jag lova.
Den här soffan är en våt dröm. Allt från tyget, fransarna och hjulen.
Och jättetofsarna!
Också ett sådant fantastiskt hantverk.
Prismor förtrollar den bästa.
Kan detta vara Sveriges snyggaste förråd? Alltså. Det ligger för nära spåret för offentlig verksamhet, därav föll lotten på förråd. Men alltså, jag kan ta det. Inga problem på den punkten, sa hon, utan att tänka det minsta på skenande tåg. -
Svepet.
Jag har hela kameran full med bilder från den senaste dagarnas lilla roadtrip. Kanske var det ett teståk om vi pallar ner till Paris?? Helt klart var det en alldeles perfekt liten tur om ser till själva målet i alla fall. Sedan kan jag väl inte påstå att de fyra ungarna var som filbunkar därbak i bilen. Till sist bestämde vi oss för ett rullande schema då alla ville sitta fram eller i mitten. Jag tror jag kö hela vägen till Paris, helt klart lugnast. Nu kom jag hem alldeles för sent för att ta mig an bilderna i min kamera så bara ett snabbt hej och några bilder från mobilen och senaste dagarnas instagram! Gissa stugan längst bort på vägen i Dalaskogen?
Jag jobbar fortfarande. Sista skälvande veckan innan semester ska jag färdigställa en foajé intill vår nya teaterscen här i katrineholm. Ärligt talat, vintage i all ära men när man absolut inte springer på det man söker blir det en högst knivig situation. Men trots att det hela ser lite oklart ut tror jag att jag lyckas med ihopskrapandet. Planen är som en inrökt, dammig och skev historia med säkert 100 år på nacken. Inte helt lätt i en nyrenoverad lokal med kommunens alla föreskrifter och säkerhetsregler för det offentliga rummet. Som alltid gör dig påmind på det mest synliga sättet och mitt på väggen.
Huset med blundande ögon i morgonkvisten är ju såklart supersköna familjen Mc Allisters! Fy fasiken vad fint det var att ramla in deras torp i Dalarna! Alla, inklusive Chester trivdes som fiskar i vatten och det är så jäkla fint när allt bara klaffar som det aldrig funnits något annat.
Och Dalarna. Så märklig känsla i magen att inte se över Siljan för röken som spridit sig med vinden. En morgon trodde jag bara ängar och åkrar hade en slöja av dimma och att det var någon som eldade i en öppen spis (SÅKLART inte) förrän Isabelle upplyste mig. Brandrök med vinden, när skogen brinner. Nästintill svårt att ta in när världen ser ut så här.
I detta härbre vaknade jag, i en säkert 200 år gammal utdragssoffa till hästgnägget. Som sagt, det kommer fler bilder. Så länge kan ni kika hos Isabelle, ni följer väl henne!? Vet nog ingen så outsinlig källa till inspiration, på alla plan.
Och måste redan nu ge ett sommartips – Isabelle och Eva Röse har en podd ihop och den är fantastisk. Ganska så nystartat men så intressant, kul, klok och viktig. Ska ge er en djuplodande recension men jag som annars gått och blivit mycket kräsen i podd-djungeln tycker deras podd är knivskarp, spot on och grymt ärlig. Lyssna!
Innan vi lämnade Dalarna var vi ju bara tvungna att svänga förbi Sundborn. Jag hade fjärilar i magen av upphetsning och barna var raka motsatsen. Vem sade du?? Carl?? Vem Carl Larsson??? Men japp, då var det bekräftat. Helt säkert att jag levt här förut, möjligtvis som piga men ändå, utbrast jag nu när Kristo och jag skulle gå på visningen av huset. Alla tittade på mig som de trodde jag var galen. När jag gick trädgårdsvisningen och guiden sade att jag liknade Karin där jag stod utmed rabatten vid ån visste galenskapen inga gränser. Jaaaa, gärna, ropade jag. Högt och typ malligt. Mycket ska man häva ur sig innan öronen trillar av. Fast det var väl magkänslan som kom över mig.
Framåt lördagkvällen sladdade vi in hos nästa härliga familj, hemma hos Mari. Alltså, de här dagarna. Så sjukt mysigt att jag nästan blir avundsjuk på mig själv. Min hjärna håller på att koka över av all härlighet. Så från härbre i skogen till lillstuga i skärgården. Egentligen räcker det såhär i sommar, jag är typ nöjd.
Och i rabatten har dahliorna vuxit om barna. Den här är ju helt otroligt. Från en torr liten knöl liksom. -
Sandal-köp.
Jag köpte ett par nya sandaler idag. Efter en ytterst långdragen och svettig resa till Hallsberg för att förnya pass till Nomi & Charlie. Intressant att hela länet ska fara dit om man nu inte visste om att man behövde pass i förtid. Typ i januari. Jag var så pass matt att jag till och med blandade ihop deras personnummer. När jag skulle korrläsa det hela på skärmen och på ”heder & samvete” (älskar det ytterst korrekta i språket) bedyra att det var Nomi Elisabeth Vusir på bilden var jag ju tvungen att erkänna att det var Charlie. Jag tror pass-killen var minst lika seg i hjärnan för han utbrast OJ, det har aldrig hänt tidigare, jag vet inte alls hur vi gör nu! Var det samma siffror i början sa du?!! Jag tänkte att eftersom det är väldigt hederligt och samvetsfullt det där med pass så kanske det verkligen inte fanns någon återvändo. Det hade varit ytterst knöligt i förlängningen kände jag i bakhuvudet. Men det ordnade sig. Under tidigt 90-tal reste jag en hel del. Transsibiriska järnvägen, Kina, USA, Tanzania, Malawi, Zimbawe, Thailand. När jag flera år senare skulle förnya mitt pass upptäckte man att det aldrig varit attesterat. Man hade helt enkelt aldrig skrivit under, stämplat och godkänt det från Polisen?!! Tänk om det hade upptäcks på gränsen till Mongoliet och jag blivit avslängd i Ulan Bator eller nåt.
Jag bad Kristo ta en bild på mina nya skor. Visst är de snygga?
När jag bad honom att koncentrera sig blev det liksom inte så väldigt mycket bättre. Men vem orkar sätta press i den superheta sommarkvällen. Kolla in dem här! Som bomull för fötterna och eko. -
Our weekend diary.
Åh jag vet ju att det är barnsligt att klaga. Och att det inte är värre för mig än någon annan. Verkligen inte. Men herre jisses, det är ju så varmt. Jag vet liksom inte vart jag ska ta vägen. Och lika kallt som vårt hus är i smällkalla vintern, exakt lika varmt är det nu. Huset ställer liksom in sig på temperaturen. Av förklarliga skäl är detta inte stordådens tid. Men med tanke på superhettan får man vara glad åt det lilla.
I fredags oljade min pappa och jag in en fantastisk köpmandisk. En väldans snäll bloggläsare hörde av sig när jag efterlyste en och det var nog en av de finare jag sett.
Vi tvättade den med såpa och oljade med naturolja. Sedan var den så tjusig, ni ska få se senare.
Dagen innan hade min far dragit upp några abborrar. Och förstå lyxen när man mamma ringer och frågar om vi vill ha lunch och liksom redan har gjort dem klara! Hela alltet från rensning, panering, stek och leverans.
Och egenodlad sallad och tomat.
Vi for ut till Helena för att hämta en soffa till ett projekt jag håller på med. Hon gjorde en pall som såg ut som godis och berättade att själva volangen var en gammal kjol. Smart.
Så gullig.
Kristo håller på med ett eget remake-projekt och letade ben och hyllor.
Keiron och Nomi. Innan stora gråten kom. Hon hade i och för sig gråtit lite här med. Men på vägen hem och en timme efter var det floder, jag trodde aldrig det skulle lägga sig. Så är det när man varit på en veckas ridläger och ska skiljas från sin häst.
Försvunna diamanten är alltid en hit.
Nu är tiden då vi aldrig ställer in porslinet i skåpet. Det är alltid någon som kommer förbi och det är absolut bäst med sommaren.
Evy.
I lyckan råkade Chester putta omkull Evy så det var lite skönt när han höll sig på replängds avstånd.
Lilly hade fått en av Nomi´s blusar. Dagen innan sade hon till mig att hon nog gillade lite enklare kläder, att kjol och sånt där var inget för henne längre. Därför var det extra kul att hon ÄLSKADE blusen där volangerna är allt annat än sparsmakade.
Gullisar.
Viggo skulle vidare till en kompis efter middagen. Man vet aldrig hur många som sover hemma om sommarnätterna. Ibland minskar syskonskaran till hälften och ibland är den mer än dubbel.
Lilly lärde sig simma! Det är faktiskt väldigt många barn som tagit sina första simtag i vår pool. Så himla kul att få uppleva detta gång på gång. Fatta lyckan.
Magiska är kvällarna.
Och trädkronorna och himlen när den mörknar.
Har lite härliga saker att visa er! Den här är helt ljuvlig.
Det är mycket nytt på sängfronten. Nomi har haft en het önskan om våningssäng för kompisars skull och finare än såhär blir nog inte.
Klänningen från Zara är superfin.
Jag vet knappt vad som är ute eller inne längre.
Kvällsbuketten. Luktärtorna är nog favoriterna nu. Fin kväll, det är nu det börjar va?! Det svala, ljuva livet. -
Ett jävla solsken!
Ett evinnerligt postande av blommor och trädgård. Men ni kan bortse från dem. Vill egentligen bara ha en sak sagt. Läs Ett jävla solsken om du inte redan gjort.HERREGUD – ännu en girlcrush signerad tidigt 1900-tal! Ester Blenda Nordström. Kvinnan som wallraffade långt innan begreppet var uppfunnet och som får en verkligen att fundera på varför det hela inte heter ”nordströmma” istället. Men jaa just det, jag glömde. Hon var ju kvinna ju… Till skillnad från Günther…
Men SÅ pepp på modet! Hennes sätt att ställa normerna på kant (och om vi snackar normbryt idag, vad var det då inte i början av 1900-talet), våghalsigheten som inte visste gränser och modet då. Vågade hon och alla pennskaft så vågar vi väl också ?!!! Att ALLTID våga höras. Att aldrig sluta. Det må kännas en smula bistert att 100 år till passerade tills vi fick metoo men istället för att fokusera på den förbannade trögheten så blir jag otroligt pepp på det faktum att allt egentligen borde vara enklare nu. Ester Blenda’s kompis Elin Wägner samlade in 350 000 namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt sådär 1914! Jag trodde jag hörde fel, spelade tillbaka och lyssnade igen. Förstår ni den mängden, utan instagram? Jag menar, vad kan vi inte förändra i en tid som denna?! Allt borde vara så mycket enklare. Ändå blir Trump president. Nazister får mer och mer utrymme på gator och torg. Demokratin ligger under ett ständigt hot och SD vinner mark och röster för var dag som går. Ett av mina barn berättade att någon på hans skola tycker det är helt fritt fram att lägga ut rasistiska och homofobiska inlägg på instagram. Som en självklarhet och mänsklig rättighet. Det barnet var 14 år. Jag har hört att det är lite samma sak på FB, själv är jag aldrig där. Det märkliga är att alla de som tycker att demokratin ska jämnas med marken, för i själva verket är det ju det allt handlar om oavsett hur man nu väljer att linda in det, alltid hörs så mycket högre än alla vi andra som tycker exakt tvärtom.
Kan vi inte bara bestämma att det får vara nog nu. Vi kan ju inte låta historien upprepas? Det är banne mig dags att alla oss som inte håller med att skrika högst. Jättehögt! Vi borde lätt kunna vända ödesvalet 2018 till ett jävla solsken. Eller hur?!
Ett litet sidospår där men ack så viktigt. Boken då. Bigografin om Ester Blenda Nordström. Jag lyssnar när jag inte kan läsa och läser när jag kan. I sträck. Som tur är jobbar jag fortfarande och MÅSTE därför skärma av med hörlurar, jag åker bil i flera mil och det är också tur, jag tvättar köpmandiskar och finkammar loppis efter loppis och liksom sitter fast i mina hörlurar. Jag är ytterst osocial. Citerar för man och barn, textar till alla jag känner att de ska läsa och känner mig hoppfullare än på länge.
Grattis till världens upplevelse i hängmattan! Puss och kram och fin helg! -
Kan det vara vackraste sommarpratet någonsin?
Jesper Waldersten´s sommarprat. Kan det vara det vackraste sommarpratet någonsin? Och klokaste. Svindlande, vindlande, finurligt i en magisk form som får mig att falla pladask. Jag lyssnar om och om igen och tänker att jag gärna skulle vilja bli hans kompis. Såklart förstår jag att det är inte såhär han pratar till eftermiddagsfikat men för mig är det här ord i sin allra främsta form. Poesi javisst. Vissa påstår att det är pretentiöst. På ett förbaskat bra vis i så fall. Om man lyssnar mellan raderna så är det långt ifrån bara vidunderligt vackert. Det är viktigt också och träffsäkert smart. Klokhet i ett nötskal. För där i orden som inte är sammansatta som de annars brukar avhandlas både livssanningar och ärlighet. Geniala betraktelser i föräldraskap, välmående och livsval. I sorg och livräddhet. I skratt och kreativitet. Och i fantasins förlorade land. Åtminstone förlorad av så många, i tiden och bland år.
Jag förundras ofta över att många idag förlitar sig på en outsinlig mängd av förstå sig påare, frotterande i som egna avhandlingar utav rena,rama självklarheter. Hur så många vill visa oss lösningar i välmående och uppfostran av våra barn när det i själva verket handlar om självklarheter. Sådant som de allra flesta utav oss vet innerst inne, det är jag helt säker på, fast det är såsom nutiden har diskvalificerat oss själva, som om vi måste förlita oss på de som säger sig vara experter bara för att de råkar få det självklara att låta nyuppfunnet och så storartat. Som att vi inte längre litar på våra egna tankar och betraktelser. Därför blir ett sommarprat som detta så mycket mera. Som om det självklara, kloka och tänkvärda i en annan förpackning får oss att minnas att det var exakt just så här det i själva verket är.
Och buketten är minst sagt sagolik. Fick den igår då Mari och hennes familj var här på middag. Plockad från hennes mammas trädgård.
Mari har börjat blogga på Elle Decoration. Grattis Elle kan man verkligen säga. Och verkligen snygga värvningar på sistone med Mari och Elin Lannsjö. Mari har bloggat länge men ändå blir hennes blogg bara bättre och skönare för var dag. Deras liv på Dalarö vill man ha och vissa hus hon visar vill man VERKLIGEN ha. Hon hann minsann ta några bilder hemifrån oss igår, kolla in! Det var verkligen mer än vad jag hann bland alla samtal och sidospår. Undrar hur mycket man kan hinna med på några timmar egentligen?! Fascineras så ofta över samtalshastigheten! Följ Mari på instagram , de är på roadtrip och checkade just in neråt landet!
Mari och Lina´s bok! Så HIMLA fin! Såklart kommer jag bläddra i den med er. Men jag kan redan säga nu att den är väldigt fin. En familjeberättelse i fyra årstider inklusive ALLT känns det som. Lillingboken hittas här. Och det kommer mera, var så säker.
I röran på hurtsen. Längtar efter att få äta mig genom Paris allra helst genom denna bok.
Jag samlar porslin till en kompis. När man springer på det.
Hennes önskan är Flora från Gustafsberg.
Måste öppna detta paket insåg jag precis. En present.
Hon får lite Alpviol från Gefle också. Uppläggningsfat för 15 spänn, så värt.
Detta är det absolut bästa beviset på att mina fingrar är lite grönare. Jag har fått ett par sticklingar av Blomsterlönn tidigare av Linn. De har alltid dött trots att jag har vårdat dem enligt konstens alla regler. Nu fick jag en ny stickling av Maria och taadaa – 2 blomsterknoppar och en tredje påväg. Kallas även Klockmalva och är vacker i sin sirlighet och det rangliga liksom.
Nu ska jag lyssna på den här boken . Så många lästips att beta av. Someone has to do it.
-
Projekten som inte blir av och kaprifol, blomsterböna och vildvin.
Vi har en sjukt stor trädgård för att vara såhär i stan (skulle lätt kunna stycka av den man nu kände för det) och det är helt klart på gott och ont. Mer åt det senare när man kommer till plantering. ALLT ser futtigt ut och allt blir rent utav lite oöverstigligt. Vi får aldrig in i våra hjärnor hur stort det är. Därför ”räcker” det aldrig. Ska vi göra en grusplan får vi hämta grus en gång, två gånger och ja som nu, fyra gånger. Just därför är det lätt att ta sig vatten över huvudet och tänka att nu jäklar ska vi göra det och det andra och allt vi drömt om. På en enda gång. Ni fattar ju hur det slutar, att man håller på jämt och ständigt och hängmattetiden känns avlägsnare än någonsin.
Risken i år var helt klart överhängande att vi skulle sätta igång projekt efter projekt. En till rabatt och en till. Bygga fönstervägg under det stora taket och kanske lite växthus, men bara ett enkelt sa vi ju. Plantera om och flytta. Bygga staket till norr, åt hörnet i söder och där det var trasigt i norr. Flytta vildvinet vi hittade under rhododendrom-buskaget. Flytta buxbom vid andra trappen för att plantera ännu mer rosor. Bygga ett utekök. Ordna med elen under taket så vi får dit de stora grislamporna. Göra en utedusch. Och en pergola eller vad kallade vi det senaste, en meditationsrundel, haha! Så blint inspirerade av Yasuargi. Samtidigt kom en iskall källa på tal. Och en mur i olika nivåer. Lite rundat sådär. LÄGG AV! Jag blir helt matt bara av att skriva alltsammans.
Därför kände jag imorse efter att ha flyttat några kartonger att jag är så sjukt nöjd såhär. Nu är det klart för i år. Så bara. Från tusen till noll. Visst det kan vara skoj med de tusentaliga projekten men risken att tiden försvinner. För oss är risken dessutom väldigt stor att vi inte håller oss till ett och gör klart. Utan snarare påbörjar ett tjugotal samtidigt. Så därför satte jag liksom ner foten, för mig själv. Nu ska jag bara vattna, knipsa lite blommor och jaga bladlöss. Och tänka, det var värst vilken underbar trädgård vi har ändå!
På något vis är den här skålen lite gräslig. Så att den bli vacker.
Vi har byggt lite blomlådor på baksidan också. Köpte humle men ångrade mig. Humlen fick flytta till bättre platser i trädgården.
Ändrade mig till vildkaprifol och vildvin. Älskar kaprifolen redan som den är nu, deras mörkare stjälkar och mjukt slingriga sätt att växa är vackert. Så blommar den ju med. Så småningom.
Har alltså blandat vildvinet och kaprifolen. Plus att jag så länge tills det har blivit en vägg av det har flyttat dit Blomsterbönorna. De slingrade tidigare på trådar lite här och var. Jag klippte bara väck trådarna och hjälpte dem att slingra på armeringsjärnet istället.
Blomsterböna kallas också Rosenböna och jag fick flera sticklingar av Katarina på Ändebols gård. Jag har odlat dem i kruka och ställt hela krukan direkt i den stora blomsterlådan. Runt kanten av krukan börjar krassefröna att ta sig.
Vackraste 3 i rad ändå. Finns här.
Gillar att lite sådana skålar med vatten där blommor får simma runt i godan ro. De som kanske gått av. Sedan är de fortfarande ute, blommorna alltså, och fjärilarna hittar dit. Fint! -
Glasveranda, blomlåda, ridläger och efterlysning!
God morgon! Egentligen kallar hängmattan och alla hundra boktips jag fick här. Så jädra fint att man kan fråga och så kommer det som på beställning. Jag frågade om härliga böcker men kom på efteråt att jag kanske inte tänker på samma härligt som de många förknippar med härligt. Det får liksom inte vara plastigt härligt, det måste vara lite skevt, absolut verkligt och som livet självt bara. Verkar som de flesta av mina läsare dock fattar poängen. Återkommer med en lista för där fanns godingar som är mina favoriter sedan jag var typ 20.
Sommaren ändå. Ljuset, fjärilarna och alla ljud som blir så tydliga när fönstren står öppna dygnet runt. Som när någon passerar i en nattpromenad, någon granne har sen middag eller att man vaknar av fåglarna. Älskar att höra andras liv om det är mjukt vill säga. Det saknade jag allra mest när vi flyttade från Söder. Att ljuden utifrån inte kom lika frekvent. Där hade vi å andra sidan 2:ans buss som gasade för att ta sig upp i backen mot Vita bergsparken. Det var ett dundrande som inte var så skönt.
Min dukfrossa har även gått över i prydnadsdukar.
Det här med att ha en hylla utanför fönstret är otippat nog ett av min sommars smartaste drag.
Den förlänger ju inne till ute och vårt hus som är ganska högt i grunden på sina ställen blir liksom mer inbäddat. På nära håll.
Hyllan i sig är väl ingen storartad historia. Hittad på vinden. Det är så mycket man kan springa på där uppe. Ändå lite bra om man ser förbi allt bråte som nog många ser det. Glömmer aldrig när jag hade städat vår vind i fem dagar och min systers man frågade VAR jag hade städat. När han stod mitt i den städade vinden. Haha!
Mitt odlande har gått överstyr. Det är helgalet, jag vet! Men jag tänker att det är som en studie i hur man gör med blomster. Att liksom välja allt, gör väl att jag så småningom lär mig på kuppen.
Man kan ju inte bara välja de säkra korten, hur ska man då veta vad man gillar bäst? Jag har till exempel kommit på att Rosenskäran gillar jag bara när jag fokuserar på blomman, gillar inte det dilliga utseendet. Krasse är en favorit och dahlia är som presenter, som man liksom går och stirrar på i dagar tills de paff slår ut i blom och man dånar. Älskar att jag inte vet alls vad jag har planterat, överraskningsmomentet är allt jag behöver. Tagetes är finast i salladen. Och luktärt är som godis. Vädd är ljuvlig och kaprifol slingrar bäst.
Vår veranda är jätteliten och skulle behöva ses över både här och där. Men den är min absolut bästa plats. Det första jag gör när jag vaknar är att öppna dörrarna och de nedre fönstrena. Och tvärtom, det sista jag gör på kvällen. På morgonen går jag och Chester ut direkt.
Och kollar in blomsterkaoset och vad som slagit ut sedan igår.
Vi var på Hasseludden med mina föräldrar i helgen. När vi kom hem sade jag till mamma, när ska krassen slå ut egentligen? Sedan såg jag den, en röd liten blomma!!! Jag skrek som om om jag vunnit på tipset! Ehh, tipset?!! Har jag någonsin spelat på tipset?!
Igår kväll skulle vi kolla in ett avsnitt på Handmaids tale och DÅ upptäckte jag bladlössen! På krassen.Herre gud, paniken var lika stor som lyckan över krasseblomman. Jag hade verkligen inte tid med någon tv-serie. Rädda det som räddas kan! Det fick bli såpvatten men jag googlade fram t-sprit vilket kändes alldeles för giftigt! Någon som vet?!
Vänstra sidan av verandan.
Och den högra. Gruset som bara räckte bara halvvägs, staketet för vovven och det ständiga madrassbärandet när barna övernattar här och där.
Nomi 2011.
Liv hade hämtat den gamla tidningen för att visa sina vänner hur himla fint vårt hem var på den tiden. Haha! Hon älskar det här och tycker vi helt har förstört här hemma. Rummet på den högra sidan är numera rummet Liv kallar för spökrum. Morristapet och gungstol, kan det bli värre? Som tur var hennes kompisar på min sida och tyckte INTE det var bättre förr.
Igår packade vi in Nomi och körde henne till ett veckolångt ridläger. Jag är alltid lika nervös när barnen ska på läger men vet ju att den nervositeten får jag hålla för mig själv. Hur skulle de annars växa?
Pirret i magen! Vem ska man träffa, vad ska man göra!! Det är modigt att inte känna någon men det har inte hindrat någon av våra barn från att fara på läger. Verkar bara vara deras mamma som är mest nervös över den saken.
Minns när Viggo kom hem efter en veckas skogstältande och lajv när han var 10. Skitigare unge fick man leta efter, han hade samma kläder som när han åkte och allt det andra låg kvar, prydligt nedvikt, i väskan. Han hade svarat på ett endaste mess – med att nog inte hann ringa för han skulle diska. Han hade tusen myggbett, berättade att han vaknat utanför tältet om nätterna. Sådär tre meter ut i tallbarren hade han rullat. Han hade till och med bytt dialekt och pratade exakt som i filmen Fucking Åmål men hans nya kompis var från Helsingborg. Det tog en vecka tills han gick tillbaka till sörmländska.
Detta är allt annat än min värld. Men till och med en hästrädd kan ju se det ljuvliga med alla hagar vid vägens slut. Nomi skrek när vi körde fram på grusvägen, är det på riktigt???
Fast jag är den mest hästrädda som gått i ett par skor så är jag innerst inne lite avis på Nomi. För henne är hästar en egen värld som jag aldrig någonsin har närmat mig. Det är hon och hästarna i något som jag absolut inte förstår.
Jag menar helt på sant att jag vågar inte ens gå närmare än såhär. Jag står som fastfrusen och ser när hon går fram till häst efter häst. Pratar lugnt och hälsar. Vill inte bli störd, vill inte att jag frågar om ovidkommande saker. Jag borde förstå att hon är här nu, det är hon och hästarna.
Så vi åkte hem. Nu är det måndag och jag tänker ta tillfället i akt att efterlysa en köpmandisk. En glasdisk, vacker och antik. Om någon har, vet eller kan tipsa skulle ingen vara mer tacksam än jag.