A Bloomsbury Story.

Det här med vart man hämtar inspiration är ju en rätt knivig fråga. Jag menar, den där lilla oansenliga tygbiten längst ner i en låda från loppis kan ju sätta igång mer tankar än allt surfande i världen. Och jag fattar ju att det låter trist att säga att det som inspirerar mig mest är samtalen och möten med andra människor. Och då menar jag allt från mina nära och kära till helt nya bekantskaper. Jag förstår ju att man vill ha något mer handfast för att kunna inspireras i andra hand. Konkret inspo liksom. Well. Det är väl bara så jag funkar. Min hjärna är rörig, inte särskilt konkret alls. Mina tankar kring inspiration är inte helt tydlig, och alltefter jag ursäktar frågan om var jag hittar inspirationen genom att linda in svaren i allmänt lösa föreställningar så känner jag mig själv helt nöjd så. Det är ju så jag funkar och alltid kommer göra. Sedan får man väl tycka att jag är den mest virriga som gått i ett par skor.
Men nu mina vänner ska ni få ett mycket konkret inspirationstips. Sedan att detta är långt ifrån kopier-bart är ju en annan femma. Men det här går jag igång på så till den milda grad. Charleston Farmhouse, Vanessa Bells sommarhus i Sussex. Där de hängde om somrarna, Bloomsbury gruppen. Någon som sett utställningen förresten?










Bildernas källor hittas via min pinterest.