Hus om våren och balansgången.

Jag kikar tillbaka på inlägget ”Tänk att de och huset fann varandra och att de landade såsom på molnen”  och minns att det var sommar och vi skulle käka middag ihop men rev golv istället. I långklänning. Åtminstone några av oss som egentligen bara tänkt och smutta på lite bubbel men kom på bättre tankar. Ibland när jag kollar tillbaka gamla inlägg och har distans till dem så blir jag nästan förvånad över mig  själv, är det mitt liv liksom? När man sitter mitt uppe i bloggandet kan jag ibland vrida och vända och tänka på både det ena och andra.  Men som sagt, när jag kikar tillbaka så ser det liksom helt annorlunda ut. Glad att ha en sådan dagbok. I lördags for vi ut till det huset igen.

Det var en bra balans denna påsk. Om jag ändå var tvungen att jobba så varvades det med en massa mysiga middagar. Bra plan!

Jag tog en tur och letade lite födelsdagspresenter att ta med.

Sarah ville dessutom att jag skulle ta med nål och tråd så då såg jag det ypperliga tillfället att göra ett litet sykit.

Lilly har fyllt 6 år och hon skulle få ett par tåspetsskor, vi har ju så många. Och sedan är hon trollbunden av balett och såg nyligen Svansjön på Operan.

Så perfekt låda för ett par tåspetsskor. De skulle alltid få ligga där mellan varven, sade Lilly.

Gillar att jag har så mycket saker som ligger och dräller, allra särskilt när man ska göra sykit i all hast.

Presentklara.

Sarah och Patrik köpte huset förra sommaren och flyttade samtidigt en snabbis till Karlskrona från Stockholm där de egentligen bor. Men i alla fall så skyndar de långsamt med huset, så bra. Och de har aldrig mött våren här.

Det blir så tydligt med årstiderna när jag kikar tillbaka. Det är nästan svårt att greppa att allt exploderar alldeles snart.

Viggo´s ickefrisyr är så skön. Utvuxen från när Liv och hennes kompisar rakade av allt.

Sanningar haglar på hundpromenader.

Jag och Sarah hade fullt sjå att fotografera ett kommande samarbete. Hädanefter ska hon alltid få plåta mig och samarbeten. För första gången i världshistorien blev jag skarp. Det händer typ en gång vartannat år annars.

Det är här de hänger. Och Chester är en vovve som är som en katt. Han älskar att bäras runt på av barnen och mega-gosas med i evighet.

Jag: meeen !! Där får ni inte ha Chester!!! Barnen: nähä.. Jag: Men vääänta, måste hämta kamera först! Barnen: Det där är så typiskt mamma. Först skriker hon, neeeeej! Så får ni inte göra. Sen, i nästa sekund. Men vänta, kan ni göra så bara lite till, jag ska bara hämta kameran först.
Vilken usel uppfostran…

Ewy höll sig på lagom avstånd.

Kökshäng ändå.

Och vinylspelare.


Det här huset har tre fungerande kakelugnar. Lyllos dem som bor här.

Efter att ha sprungit runt i en plöjd kohage så hade Nomi en plan.

Har man inte stövlar så har man inte.

Så redo för första parkett och solnedgången.

Som kosläpp.

De hade planerat detta redan tidigare på dagen. Stora stenen kl. 19:34. Prick.

Och där satt de tills solen gick ner.

Dragkedjor och upp med hakan.

Älskar att vi har kompisar som är så små. Tycker det är så fint så jag blir helt varm när de stora barnen tar hand om de små. Självklart eller hur men de annars rätt tuffa tonåringarna blir verkligen som förbytta. Det hjälps där man kan, läses böcker och lyssnar. Gullisar!

Passar på att tipsa om Nomi´s skönaste dress just nu – dessa brallor. Och denna tröja. 

Ett hus som inte är fyllt ännu har något extra spännande över sig. De få saker som finns blir mer synliga och speciella.

Är så himla glad att Chester bara finner sig och gillar läget. Att han gillar att vara där vi är och absolut en i gänget. Att man aldrig behöver oroa sig att han ska sura ur liksom.

Mys eller lek. Av och på.

Varför bara ha ett?

Ni fattar det där om balansen väl? Har inte gått någon nöd på mig direkt.