april 2018 - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
0
archive,date,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

Mani.


Helgen började ju så bra. Mamma fick ännu en stjärna på himlen av mig när hon planterade om alla mina pelargoner som jag faktiskt lyckats övervintra för första gången någonsin. Det hade inte hänt annars, var så säker. Är inte det höjden av lyx ändå? Själv hade jag ju lite att göra. Fattar fortfarande inte mina megabeställningar på knälar och fröer. Och ändå har jag gett bort…

Jag berättade ju att jag tagit hit en sådan seniorpool som skulle få styra upp i vår trädgård. Såg dock tusenlapparna flyga iväg när jag gick runt med själva arbetsledaren som sade säkert 50 gånger, jaaaa det finns ju att göra. Jag försökte styra in det på att vi ju gillar när det inte är så himla tillrättalagt. Hursomhelst så kläckte jag och mamma en helt annan trädgårdsidé som egentligen inte handlade om själva röjandet. Så därför tänkte jag om lite och Charlie fick kratta. På så vis får pensionärerna ta tag i idén istället. Återkommer till den!

Och i regnet tog vi tag i alla luktärtsfrön med. Jag erkänner. Det har gått överstyr. Jag har nu 50 sådana här krukor med 15 frön i vardera. Någon, inga namn nämnda, sa något om att du måste ju ta hand om dem också, det är ju inte bara att plantera. Var ska du sätta dem?

Fast då slog vi dövörat till och petade ner alla frön vi kunde hitta alltmedans vårregnet öste ner.

– Så mysigt ni har det bland blommorna. Vad fint att ni satte er just där och fikade, tyckte jag och tänkte gulligt.

Sure. Bästa stället att kolla i smyg.

Nomi hade sylördag. Eller sy var väl att ta i, mer åt klippande.

Äkta remake av sina bröders urvuxna kläder.

Ryggsnörning.

Ett par trosor ska bli en sport-top.

Då har ni inte sett det andra rummet…En lite lätt sting av mani. Nu har jag ju bloggat detta. Om ni inte kommer se en endaste blomma på bloggen i sommar kommer ju alla fatta hur ogröna fingrar jag ändå har. Som att jag drömmer om att bli en Paulina. Så är det nog.

Vi tar söndags-manin när vi ändå håller på. De andra åkte på fotboll och jag började med allt på samma gång. Lite här och lite där.

Det gick överstyr även här, jag kan verkligen inte påstå något annat. Men jag fick liksom feeling. Tvättade räckena (DET har inte hänt på 10 år!?), rensade skoningslöst ut boden, klippte, krattade, kånkade gjutjärnstunnor till ena gaveln och till andra, skurade trappor. Och nej, det blev inte så väldigt klart. Det blev kanske inte det någonstans om jag tänker efter.  Och nästa steg är lite oklart. Kristo kände inte den starka överentusiasmen när de kom hem från fotbollen. Kanske kunde han inte se skogen bland alla träd. Eller det där blev väl fel, han kunde nog i själva verket inte se något alls vad jag höll på med.

Annars älskar jag mest alla sallader man gör exakt samma gång som man börjar grilla. Gillar dem mer än grillningen.

En kvist i körsbärsträdet har slagit ut. Jag tjuvstartar några av de andra.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Hon försvann en förmiddag på Nordiska Museet…

När man får en inbjudan om frukost i Hazelius bibliotek på Nordiska Museet är man ju inte direkt sen med att tacka ja. De behövde ju inte fråga två gånger, så att säga. Det var Elsa Billgren som tillsammans med Nordiska Museet bjöd in till frukost och en liten promenix i hemliga, och för allmänheten stängda rum. Tycker du det låter som världens drömmigaste förmiddag? Då kan jag lova att den var ÄNNU drömmigare än du kan ana.
Jag har hängde rätt mycket på Nordiska när vi hade småbarn. Regniga dagar och vinterhalvåret vart man specialist på att nosa upp härliga ställen där barna kunde leka loss, Nordiska Museets lekstuga var exakt en sådan plats.

Allt är på låtsats, oömt och vackert. Men ändå som på riktigt, på en bondgård i slutet av 1800-talet. Perfekt kombo.

Här kan man leka i handelsboden, åka häst och vagn tvätta kläder i ån och mjölka korna.

Sådana här ställen är i mina ögon den allra bästa barnaktiviteten. Oftast är det inte hysteriskt och proppfullt utan bara lugnt och mysigt. Det kostar inte skjortan, eller egentligen pyttelite, men ändå kommer all fantasi på köpet. Sedan tar man lunch i restaurangen bredvid.

Ja nu var det ju inte lekstugan det här inlägget skulle handla om. Men jag var bara tvungen att göra lite reklam för detta ypperliga lekställe. Nu vidare till den där drömmiga dagen.

Hej, här står Elsa Billgren och posar dagen till ära, som galant värdinna.

Hazelius bibliotek alltså. Innan var jag ju tvungen att googla denna Hazelius och så snart jag fick chansen så bad jag om berättelsen bakom. Bakom hela alltet faktiskt. Grundare av både Nordiska Museet och Skansen minsann. Artur Hazelius blev under en resa till Dalarna 1872 lite nervös att allmogekulturen höll på att falla i glömska för framtida generationer, alltefter städer växte fram och industrisamhället skapades. Där och då fick han helt enkelt ett infall om att börja samla föremål från den tidens nutid. Det infallet kom att leda till en samling på ca 1,5 miljoner föremål, en fotografisk samling på 6 miljoner bilder och ca 4000 hyllmeter böcker. Hazelius försåg sig med sk ”skaffare” runt om i landet, ett gigantiskt nätverk som hjälpte honom att samla föremål. En intressant vinkel är att denne Hazelius saknade kapital för samlingar eller framtida bygge. Så alltsammans är alltså skänkt på ena eller andra sättet. 1907 invigdes sedan Nordiska Museet på Djurgården. Egentligen var det meningen att museet skulle bli 4 gånger så stort men det är ju inte direkt sparsmakat ändå i sin storlek.

Nu hade ju mer än gärna kunnat lyssna i veckor på alltsammans, men nu var det ju flott torsdagsfrukost på schemat. Men jag tackade genast ja till framtida besök och evighetsberättelser.

Anna, Elsa, Matilda & Marlene.

Lollo från Vintagefabriken.

Så mycket fotograferande så att kaffet kallnade. Men det är sådant vi gör. Och släcker lampor. Och flyttar grejor.

Men så småningom tog vi en rundtur i biblioteket. Finbläddring på hög nivå.

Tror jag lyfte, vände och vred på varannan sak. En bok måste ju tittas inuti. Viktor Rydberg´s alltså.

Sedan delade vi upp oss i grupper. Vi skulle på promenad i museets allra hemligaste vrår. Min grupp begav sig till kostymförråden. Och jag dooog. Alltså. Jag vill tillbaka. Jag vill tråckla på mig vita bomullsvantar och lyfta ur varje grej ur sitt gömme. Jag vill höra alla historier, namn på dem som bar allt det tjusiga och varför saker har sett ut som de gör.

Elsa i ett skoförråd. Där passar hon fint tycker jag.

Lite vardagsdojjor.

Helt vanliga tofflor. Såklart.

Snacka om skoinspo.

Att gå vidare såhär känns i magen vill jag lova. Lite svepande gardiner och knarrande dörrar. Exakt där vill man ju smyga runt. Lapa solstrålar från ett fönster och sedan dyka ner i magasinen igen. Emma spanar.


Sådant man sparar på om man hette Hazelius.

Ida Fondell hade skänkt både gigantisk hattask…

…med innehåll av hatt insnurrad i en fasan. Samt en boa av en annan fasan. Och en muff. Med tanke på min fågelfobi så hoppar vi denna studie i fasan- accessoarer.  Tydligen var fasanerna skjutna av den äkta maken, det var sådant man gjorde som kärleksbevis.

Skolådor.


Som julafton. Drottning Victorias klänning från 1908. Lägg av.

Såklart man matchar såhär 100 år senare.

Jag kan inte sluta drömma om att jobba såhär. Som att tillbringa dagarna i en skattkista ju. Risken är väl att jag inte skulle få något gjort. Drunkna i enastående sömmar och hantverksprecision med råge.

Och sådant här. Jag skulle säkert få sparken inom kort. Inte få något alls gjort.

Nathalie och instamoment. Det var ju en hel del. Vi hamnade tillsist i självaste fotoateljén där ljuset var totalt magiskt. Elsa hade tagit med sig en drös med klänningar. Allt var vackert så jag rös.

Elsa i sitt esse. Det där som hon är så bra på. Det snackades klänningsdrömmar och vintagetips.

Om ni kikar på mina sparade händelser på instagram ser ni mig intråcklad i den här skönheten. Den var så himla fin och är fullt hyrbar via Elsa.

Så även denna som hon själv gifte sig i.

Förstår ni hur det känns att klättra ut på taket på just Nordiska Museet ?  Från dess ateljé? Det känns såhär typ: Tänka sig att just jag skulle äga den här enkla ateljén. Den är inte stor, det är många trappsteg dit och lite halvmeckigt ända ute på Djurgårn. Men äsch, jag kan ta det. Innan jag börjar jobba om dagarna möter jag solstrålarna på taket. Och efter dagens slut kryper jag ut genom fönstret med en filt och somnar under stjärnorna. Så well… Det. Är. Fantastiskt. Eller hur Emma?

Gustav, Anna och kamerasamlingen.


Jag vet att Anna drömmer här. Hur hon ska få tillgång till denna fotoateljé? Kika på hennes magiska inlägg från dagen.

Tack Elsa och Nordiska Museet. Sicken drömdag ni hade ordnat.

Självklart var jag sist ut från huset. Glömde telefon i ateljén och var tvungen att kila tillbaka. Själv skulle jag nog också kunna glömmas bort på ett sådant här ställe. Slukas upp av själva huset liksom. Tänk va, hon försvann en förmiddag på Nordiska Museet och återfanns aldrig. Sorgligt på sitt vis men drömmigt värre om det vore på låtsats. Så levde hon lycklig i alla sina dar bland samlingar och böcker. Och hur många fotografier var det nu…? 6 miljoner väl? Jag skulle i alla fall ha att göra. Om allt vore mer på riktigt kanske det vore smartare att forska på gamla dar. Hörde att man får sitta i biblioteket då…

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Tills sommaren måste det bli jag och ett blomsterhav.

Älskar peppen efter det man varit krasslig. Man liksom vaknar och känner att NU, nu är det väck. Och man bockar av den ena viktigheten efter den andra och det haglar snilleblixtar över en. Man känner sig liksom så där hemskt bra, i jämförelse från dagarna innan. Skarp liksom. Och så plötsligt som från ingenstans somnar man sittande, släpar sig i som en dimma till sängen för att sova djupt i tre timmar på raken. Både jag och Chester tyckte det var ett smart drag. Åtminstone just då och erkänner att jag längtat tillbaka till sovrummet resten av dagen.

Fick en leverans idag. Som jag uppenbarligen beställt men liksom glömt av.

Jag blev ju så otroligt överraskad över min megabeställning nummer 2 av luktärtor. Dessa kom jag ihåg att jag lagt en order på men inte att de var så många? Om jag inte lyckas nu kommer jag aldrig i hela världen lyckas, bara så ni vet det såhär i förväg.

Och dahliaknölar. Jag som redan har planterat ett hel hög. Men uppenbarligen måste jag varit blomsterpepp, sannerligen, och lagt en jätteorder till. Och en massa anemoner på det. Men då tänkte jag på mamma, att det är hennes älsklingsblommor.

Men det går undan på glasverandan. Det var inte många dagar som behövdes innan små skott började kika fram.

Och detsamma med luktärtorna. Weronicas tips är guld värda.

Fin blus från Maren Ingeborg. Visst är det fint när man får kläder i present av vänner, krävs lite mod för det.

Påtal om det så fick jag en annan present idag. Som faktiskt inte är öppnad ännu.

Redan i första meningen är jag såld. ”Jag har bestämt mig. Jag vill vara lika stolt över mina kläder som en närproducerad odlare är över sina morötter.” Fint av  Nygårds Anna och ni ska få se vad som finns i silkespappret.  

Min mamma hittade en liten assiett med Karin.

Jag måste visa er dessa böcker. När jag var i London så reste jag superlätt, hade gått in för en minimal packning som handbagage. Därför var det en aning otippat, för att inte säga osmart, att jag lyckades med konststycket att inhandla fyra tunga böcker. Fyra! En till vardera unge försvarade jag köpet med. Min fjäderlätta packning blev med ens astung.

Böckerna hade ju såklart gått att beställa till Sverige om de nu inte redan finns här. Men jag blev i alla fall sjukt förälskad som ni förstår. Så fina. Ska bläddra åt er så får ni se varför.

Visst är ljuset helt magiskt nu? För varje kväll hänger det kvar en timme extra. Avslutningsvis #veckansvissnadevackra och sweet dreams…

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Kanske går du runt och funderar på en minivärld?!


Tänkte köra en liten repris. Kanske går någon med lekstugedrömmar? Och det skadar ju aldrig att göra sin lista redan nu, då alltsammans i den här stugan, i stort sett, är från loppis. Vilket kan kräva lite letande. Fast pyttelite pengar. Och börjar man redan nu så är chansen stor att du har ordnat drömvärlden lagom till sommaren. Ni som följt mig en stund vet ju att vårt projekt sälja lekstuga blev så mycket större än vad vi någonsin kunnat drömma om. Och önskan om grej,  blev ett hundkonto istället, som blev en Chester!

Stugan var egentligen en alldeles vanlig men det blev en sådan uppståndelse efter jag lagt ut detta inlägg på bloggen så vi skippade blocket och gjorde såhär.

Jag kan inte påstå att det blev ett litet projekt direkt. Min pappa fick rödfärga stugan igen och måla alla knutar vita. Vi målade på insidan och en hel massa saker. Och sedan skapade vi den drömmigaste värld vi kunde tänka oss.

Självaste tepartyt gjorde vi lite som ”tack för allt och adjö” till stugan. Vid den tiden hade budet på lekstugan tagit oanande höjder. Och högre skulle det bli. Mycket högre.

Vi gjorde festliga trick som att hänga koppar i luften för att det blev som en karusell bland osynliga moln. Och byggde de högsta porslinstorn vi kunde. Tårtor av lampskärmar håller alltid stilen och blir definitivt höga som berg.

Silvriga sockertänger används helst till gårdsgrus och finkoppar till geggamojja. Och assietter till sandkakor. Det måste så det var tänkt från början.

Vi blev överraskade att vi lyckades hänga en hel sänghimmel i vår stuga. Men det blev liksom som ett extrarum. Och att knyta upp en sänghimmel går ju på en sekund om man vill ha lite mer våning över det.

Vi gjorde en låda också, som också var en pall. Och utsedd av oss till en av de bättre lekstugemöblerna någonsin. Här är en simpel beskrivning.

Det fina med en sänghimmel är ju att det också blir lite gardin.

På loppislistan- gammal telefon , skor med glitter som slänger solkatter.

Och små speglar för spegelvägg. En kryddhylla från 70-talet. Som såklart var i furu innan.

Och hemlisar.

Ja jisses vad vi proppade den där världen med hemlisar. Så många vi kunde hitta.

Vi hade de härligaste av dagar när vi skulle packa ner allt. Bara tanken av att alltsammans var en enda stor överraskning gjorde oss fnittriga och gjorde att vi inte fick nog.

Vi slutade räkna överraskningar och tänkte bara på att ingen anade något.

Jag minns att vi virade band och prassligt silkespapper i en evighet.

Vi printade ut lite fotografier om hur det kan se ut om man vill, studie i kaffekoppstorn och skickade med ett brev om att fylla stugan med drömmar och proppa den med kärlek. Om sandkakor och snigelcirkusar. Och det där om stordåd som ryms i det pyttelilla. Viktigheter som man vill föra vidare från stugägare till stugägare.

Med stugan följde såklart en bra-att-ha-väska. Med snyggparaply och posthorn, för att signalera sin ankomst och avfärd runt husknuten.

Smått, gott och lite lagom vackert läggs med fördel på loppislistan.

Speglar är alltid bra som tusan, kom ihåg det i lekstugor. Som ett fönster in i världen.


De allra bästa kopphängarna! Vi sparade inte på kaffekopparna här. Går en i kras står dig massor åter. Krokar och åter krokar.

Vi fick en snillrik idé och gjorde om en hylla till en spis. 

Och  lådan fylldes med träslevar, bakspade, små tygpåsar, grytlappar, små handdukar, dukar… Sådant man behöver. Krokar för det ena och andra och den väldiga viktiga bjällran för att signalera när middagen är klar. Trådrullar som krokar har vi hela vår vind full med. Man tager vad man haver.

Bästa sandkakeformarna. En hel massa för alla kakor som ska bakas i den här stugan.

Det är inte mycket i den här stugan som kommer från leksaksaffären. Eller verkligen inget alls. Allt är väldigt fyndat men det krävs ett sökande. Det är just därför det är bra att börja redan nu.

Utomhus väntade en väldigt tjusig våg, kastruller, ett gammalt styrkjärn som dörrstopp… Även en gammal ratt på fasaden. Husbil vet ni?!

Era barn kommer att sitta på lekstugetaket. Vare sig ni vill eller inte. När ni minst anar det, har de krupit upp och världen ligger för deras fötter. Det är sådant man måste göra för att växa en och annan centimeter.

Eller somna bland solkatterna av allt kaffe man druckit.

Kalasen ja! Såklart ska det bjudas på kafferep, teparty och kakkalas som om det inte finns någon morgondag! Evighetstårta och högsta tornen av kaffekoppar, snirkliga skedar med rosor, tång för kakorna och en för sockerbitarna! Som sagt, vi tepartajade och gjorde extra fint med rosor istället för kakor. Fast vi hade maränger också och sockerbitar för att liksom prova in den nya tången i silver. Som tack för den här tiden.

Detta är typiskt min man. Det rymdes ingen kranbil. Det fanns ingen hjälp till hands. Då kan man alltid göra på gammalt beprövat stenåldersvis. Att liksom rulla stugan på stockar. Skam den som ger sig.

Detta var det sista vi såg av stugan. En liten gullig last som for nedför backen. Men några dagar efter fick vi fint livstecken i form av små filmer som visade att stugan hamnat i de mest kärleksfulla händer. Hoppas ni fick lite idéer om minivärldar!
Här hittas de tidigare inläggen om lekstugan.
Sneak peek av minivärlden .
Snart till salu – en liten minivärld mellan fyra väggar och ett fönster. 
Varsågoda en liten värld till salu. 
En mjuk pall som är en hård låda, med blommor på. 
Lekstuga till salu. 
Lite som en karusell bland osynliga moln.
En gullig last, på sitt sätt. 

Jaha, då tar vi början till blodförgiftning med.

Idag har jag haft den här sköna på en mycket snabb lunch. Funderar verkligen om hon hann med tåget?! Men hur fint är det inte när någon bara tittar in, trots att det inte finns evighetstid. Uppskattar det så himla mycket.
Annars är snurrigt värre. Drog på mig en början till blodförgiftning i helgen. Hur kan det hända liksom? Note to self – det är ingen myt det där om strimmorna. Som jag trodde. ”Det är väl en myt det där om röda strimmor som når hjärtat och då blir det farligt värre…”, vrålade jag över trädgården. Nä, sade Kristo och tvingade mig iväg till akuten. Men dubbel dos antibiotika ska nog reda bot på saken. Men uhh vad illa man mår. Alltså, förstår inte hur de senaste veckorna varit. Jag som aldrig är sjuk. Och bestämde mig redan förra veckan att det räckte. Fast jag känner igen det här. Brukar oftast bli allt på en gång och mystiska saker, sedan är det frid och fröjd igen. Tur.

Jag ringde en seniorpool idag och frågade om de kunde röja upp hela vår trädgård. Måste vara värt och ett smart drag tänker jag. Jag ska vara i fas totalt (för hängmattan) innan äppelträden slår ut. Punkt.

Sommaren 2018 ska jag placera ut som små picnic-öar i vår trädgård. Och ibland ta med dem till en och annan åker som här. 

Jag vet att detta är ett kök men jag funderar på hur vi ska platsbygga en garderob. Jag vill nämligen bygga den som en fönsterlåda mitt i rummet.
 

Det här med att hänga tvätten ute är extra ljuvligt och supertrick för snabbtorkat. En sådan här skulle man kanske kan svänga ihop? Byggbeskrivning minsann. Eller liksom redan färdigbyggd?

Till sommaren ska vi dessutom bygga ett elementskydd som sträcker sig utmed fönsterväggen i Liv´s rum. Hon har hittat detta och det blir bra.

Smart solskydd ändå.

Och ni, jag vet att ni gillar veckomatsedeln.Och det känns superinspirerande att svänga om till våriga middagar. Måste bara friska på mig lite först.
Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM
 

Tidernas modigaste blogginlägg.


Idag, innan ni går ut och lapar vårsol, tycker jag ni ska klicka er vidare till tidernas modigaste blogginlägg. Det är skrivet av min vän Maren Ingeborg Gråblomst och totalt transparent skrivet om psykisk ohälsa och den diagnos hon bär på. Jag har haft den otroliga turen att lära känna Maren Ingeborg och för mig är hon en av de mest begåvade, inspirerande och ödmjuka människor jag känner. Att just hon numera ska ingå i ett expertråd kring hennes diagnos är en otrolig tillgång. För alla. Känslan av kraft och mod är så påtaglig hos Maren Ingeborg, så klarsynt i sitt sätt att avdramatisera stigmatiseringen när det kommer till psykisk ohälsa.  I sitt sätt att vara så kommer hon göra sådan otrolig skillnad, bara genom att vara den hon är. Läs och dela. Så viktigt.

Fredagslistan toppas av Paulina´s workshop!

Min morgon är rena rama drömmen. Orsak – våren bara. Vaknade med fönstren på vid gavel. Fåglarna kvittrar som om det inte fanns någon morgondag. Och var man än tittar så har alla träd små knoppar. Tidigare, när jag var yngre tyckte jag inte våren var något särskilt. Jag älskade bara höst, och hattar långt ner över öronen, långa halsdukar och tedrickande. Såg man inte ens allt det nyvakna, funderar jag. Åren kanske.

Tycker att  #veckansvissnadevackra har potential att bli så ytterst poetisk.
Lite fredagstips på det.

Och veckans roligaste och intressantaste kommentar angående min anknytning till Dalarna:
”Jodå, en anmoder från Dalarna har du faktiskt! Din mffffmffm (m=mor, f=far) Brita Eriksdotter Mederling, född 1709 i Larsbo, Söderbärke, DALARNA 🙂 död 1779 i Skedevi, Östergötland. Även om det kanske mest är en tillfällighet att hennes pappa Erik Hansson Mederling var mästersmed där just då, både han och hans fru var födda i Norberg, Västmanland. Han hämtades till Häfla Bruk i Skedevi år 1728, från Ludvika bruk, som då hade samma ägare. Mvh/Mikael (din mammas kusin)”
Jag älskar när ni kommenterar, får man säga så? Eller gapar man efter alldeles för mycket då och det där om att mista hela alltet och stycket. Här på Femina nu provas ett nytt kommentarssystem, än så länge bara inne hos Cecilia. Håller tummarna att det kommer göra att enkelheten att kommentera blir påtaglig. Fin fredag till er, puss och kram!

 Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Före och efter bilder – vår veranda.

När vi letade hus i Stockholm för en evighet sedan eller 11 år sedan var min största dröm en glasveranda. Även fast vi letade lägenhet, som om jag inbillade mig att de även satt på lägenheter. Jag minns att jag såg det fina i alla verandor, oavsett om de var ett mishmash av hemmabygge. Såklart såg jag mig blind på skyhöga bostadspriser, men?! Huset hade ju en veranda i alla fall?! Resten är ju historia för er som följer mig. Och för er som inte har gjort så hittade vi alltså nästan helt intakt glasveranda på vårt hus! Det är faktiskt helt sant. Under lager av masonit, tapeter och isolering satt den. Och två fasader på det, en vit och en faluröd. Men längst därunder, exakt så som den byggdes 1913. Med glas och allt. Sånär på en annan sprucken ruta då.

Renoverad och klar och typiskt älskvärd. Ni fattar när regnet smattrar här väl? Och åskmuller. Och ihopkurande långa nätter med stearinljus. Den är inte stor men alla får plats. Chester älskar den med.

Jag har varit dålig och visa för och efterbilder på bloggen. Kanske var den mesta renoveringen skedde innan jag hade en blogg. Men såhär såg det ut när vi köpte huset. Överspikat från alla håll. Och tre originalfönster hade ersatts av ett stort. Men faktiskt, de små ovanför var även de sparade. Kunde man ju inte våga drömma om.

När vårt hus var till salu fick inte jag lämna Stockholm. Jag var så väldigt jättegravid då med Nomi & Charlie. Så med andra ord, jag köpte huset helt osett. Det enda jag såg var bilderna som Kristo tagit. Bland annat denna då, haha! Ärligt talat, jag undrade länge vad jag egentligen föll för?! Detta är alltså, verandan sedd från insidan, då även ena ingången till detta tvåfamiljshus. Det fanns ingenting som kunde tyda på att där var en glasveranda. Verkligen ingenting.

Om man backade in i den långa korridoren, som fanns där när vi köpte huset, så hamnade man ungefär här. Där balken i taket sitter var en vägg.

Det var verkligen en lång korridor från ena kortsidan av huset, till den andra. Där människan i västen står är alltså …

 
..detta idag. Och där dörrhålet var är vårt skafferi. Det har jag faktiskt visat lite före och efter, här på bloggen.

Men verandan då.

Kände faktiskt en svag tveksamhet här. När det stora fönstret var väck och Kristo varsamt plockade bort ett efter ett. Som om alltsammans skulle rasa vilken sekund som helst. Men min man är alltid tvärsäker vid sådana här situationer. Finns liksom inget tveksamt eller nervöst över honom. Fast han aldrig tidigare gjort något liknande. Ingen misströstan liksom. Bara pepp. Inte ens när det visade sig att måtten på sidfönstrena, som vi använt som mall till snickeriet skilde sig på en centimeter från de främre fönstren.

Fast då fick vi  en anledning till att göra hål i väggen vid ett senare tillfälle.

Ni förstår väl att detta är ett drömfynd? Undrar ni något så tveka inte att ställ frågor i kommentarsfältet.

Detta är supermyset för mig. Alla dar. I sommar ska vi också fixa klart dubbeldörren till vänster, Kristo lärde ju sig spröjs förra sommaren.

När kvällsolen slår tillbaka från grannhuset är ljuset vårt mjukaste.

Känns väldigt överexponerat här men en solig vårdag är det minst sagt bländande. Och snart är utsikten rosa.

 Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Min mamma ändå <3


Minns ni när jag var i Dalarna i höstas? Och blev som besatt, så pass att jag började styra in jobb och uppdrag på Dala-tema trots att ingen frågat efter det. Och verkligen drömde mig tillbaka var och varannan dag, i form av en girlang kanske? Därför var det som hint från ovan om att kanske jag levt ett annat liv i skogen kring Dalarna, när jag en dag för några månader insåg att min mamma försett mig med böcker om Karin Larsson långt tillbaka. Långt innan jag ens visste om det själv, att mitt hjärta nog låg där i trakterna kring Sundborn. Måste tillägga att vi nog, tyvärr, inte har någon anknytning till Dalarna. Egentligen om man ska gå efter släktforskningen. Men min mamma, hon visste ändå.

För efter att ha scannat hela internet, läst och lyssnat på allt som gick att få tag i så hittade jag som en händelse böckerna om Karin Larsson. I min egen bokhylla! Obläddrade! Och med år på nacken. Allesammans, presenter från min mamma. Det var liksom inte en utan flera stycken! Karin Larsssons värld av Lena Rydin har jag läst om tre gånger nu. I min trädgård vill jag vara Karin är numera för alltid utsedd till min trädgårdsbibel. Den beskriver mina drömmars trädgård inser jag mer jag läser. Plus en riktig tegelsten, utgiven från Nationalmuseum 1992 då det var en stor Carl Larsson utställning som jag såg. Men hade liksom glömt på vägen. Och den blågula från sextiotalet…

Jag har läst och läst. Och känner att jag älskar allt. Nu menar jag allt. In i minsta detalj. Jag synar breven som skrevs, jag synar målningarna som gjorts, jag tjatar hål i huvudet på min man som kanske inte tycker alltsammans är exakt lika intressant. Som hur kransarna av förgätmigej låg på ostindia-servisen och hur sybordet hade en massa överfulla små lådor där varje låda var som ett äventyr. Eller hur breven mellan Carl och Karin var skrivna, och hur barnen var klädda och hur livet självt var där uppe i Lilla Hyttnäs. När inte Kristo lyssnar längre då går jag bara vidare till någon annan i närheten. Men alltså. Jag har typ tidernas största girlcrush. I Karin Larsson, dock död 1928. Men i allra högsta grad livs levande kan man tycka.

Det extra fina är att min egen mamma måste ha förstått det där. Till och med för 20 år sedan. Kanske redan när jag föddes, säg att det var så mamma?! Det låter så romantiskt. Men min bokskatt från mamma (ja från pappa också men jag tror inte det är han som köpt böckerna… däremot kan det mycket väl ha varit han som drog iväg mig till Nationalmuseum, vi gick ofta och kollade tavlor på den där tiden) tog ännu ett skutt när jag häromdagen fann denna bok. Även den i vår bokhylla. Tryckt 1969.

Och minsann på Anna-dagen 1998. Anna är mitt andra namn. För några veckor sedan hade jag tänkt att den boken skulle jag minsann önska äga, som ett inredningsmagasin. Att syna alla målningar i närbild och alla finurliga lösningar i all sin brokighet. Och så gick jag förbi bokhyllan vid gula soffan. Och vad skådade mitt norra öga, var där inte en bokpärm som såg sådär blå och varm gul ut?? Exakt som den där boken jag suktat efter? Jooo! Visst är det konstigt!? Där har den legat i 20 år (ja fast i alla våra olika hem) och aldrig har jag bläddrat i den. Otacksamt kan man tänka.

Å andra sidan ger det mig hopp om alla böcker och ting man ger sina barn, för man tänker – det här är du, på pricken! – och de kanske knappt höjer på ögonbrynet. Kanske måste det ta tjugo år för vissa?!

Det här barnrummet har kanske de smartaste av lösningar…

Mina, bara mina. Tack mamma för du känner din dotter så väl. Och liksom inte ger upp fast hon är lite trög i starten.

Det här är vare sig Karin eller Carl Larsson men en annan inspirerande konstnärssjäl. Vårens presentbok finns i nytryck – Blomsterfest i täppan. Sagolikt av Elsa Beskow såklart.

Papper från Bungalow ligger mig så varmt om hjärtat. Deras mönster på lådor och ark har nog aldrig varit finare.

Lite Karin Larsson över detta blå mönster. Och påtal om det. Imorgon är alla alarm satta på 10 prick. Jag tänker inte missa Conscious Collection inspirerad av just denna Karin. Jag totalmissade Erdem fast jag bloggat om det minst 4 gånger innan släpp. Insåg fyra dagar i efterskott när jag läste ett gammalt magasin hos en kompis men asch då. Är en katastrof när det kommer till sådant här. Men imorrn, ett alarm strax innan 10 kan väl inte glömmas på ett par minuter, eller?

Damskrivbord ändå. Observera hängräckena. Och vet du att bakdelen kan knäppas bort om man får för sig.

Alla vackra band från en av våra sponsorer till Hidden places, Studio Carta. Dessa breda är så fina. Och Le Piccole saxen som alla våra deltagare fick, så fin liten plåtlåda med världens smartaste lilla sax.

Mamma gav mig en kruka av den är sorten, Arabia Suvi. Tänker att jag ska samla på dem.

Sedan tänkte jag på en annan person och gjorde det här.

 Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Det svänger i sjukstugan.


Jag måste ändå säga att den här dagen började rent oklar i friskhetstecken. Kristo ligger fortfarande däckad i 40 graders feber, Viggo har dragit på sig en släng av magsjuka och jag är typ lite av allt. Plus mensvärk from hell. Med migrän av samma orsak. SÅ började tisdagen. Men framåt lunch sådär kände jag att nu får det banne mig vara nog. Jag menar så jädra förbannat trist att vara hängig flera veckor i sträck och ena dagen upp och andra ner. Så jag for ut på några ärenden. För att hemma igen mötas av tidernas lyckligaste bud som kört ända från Göteborg med endast blombuketter. Det kanske var mer från början men just när han sladdade in på vår uppfart var där endast min bukett plus varsin till Matilda och Nathalie kvar i bilen. Han tyckte i alla fall att han hade världens flottaste last, att han aldrig tidigare varit med om maken till fint och långväga bud. Så jag sade tack och sa att han skulle hälsa till Matilda & Nathalie. Som – tips ! – bloggat från Nordiska. Gaaah så fint!

Det absolut vackra blombudet kom från Boråstapeter och hade såklart koppling till gårdagen. Och jag vet inte exakt vad det är med tapetserare-lusten men den har i alla fall slagit till. Kan det vara mitt nya kall? Och trots att Kristo yrade något om jag och andra andningen så kände jag absolut på en sekund för att stryka ut tapeten (med strykjärn alltså) som buketten var invirad i och påbörja en sådan här vägg.

Tapeten var Thistle. Och nu ser det ju konstigt ut men jag säger bara, tapetkonstnären på le labo butikerna höll på i månader.

Så fasligt blek men faktiskt sjutton resor piggare nu. Efter den lilla tapetseringen så for jag runt som en liten galning, och liksom kände livet i mig.

Var tvungen att dra upp den här nyfyndade spegeln trots att väggen fortfarande var dyngsur av lim. Älskar etsade speglar.

Tack för blommorna Boråstapeter! Göteborg alltså och Blomrum. Nu ska jag hoppa i säng och sova skönhetssömn. Och sedan håller jag på med en maratonläsning som jag måste berätta mer om imorgon. Perfekt i sjukstugetider. Och annars med.

     Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM