Okategoriserade

På riktigt fobi och ett simpelt spel.

Idag har jag jobbat för del nr 2 i detta samarbete. Extra kul att mina två döttrar hade fått tycka till om sakerna i deras rum. Fortsättning följer. Dessutom insåg jag ännu en gång – jag har fobi mot döda fåglar. Alltså jättemycket. Om det ligger en halv fågel i trädgården ryser jag, räcker med ett fågelben om det varit slagsmål i naturen. Om det flyger in en fågel i fönstret tycker jag det är så hemskt jobbigt och vågar inte se på den. Om en fågel flyger runt inomhus och tuppar av för den flyger i fönstret på insidan kan jag inte ta den. Och den skadade lilla fågelungen som vid världens ände, var ett alldeles för sorgligt kapitel.

Den här lilla lurvtussen hade fullt sjå med att fastna på bild trots att han inte fick. Då och då kilade han ut i trädgården. Jag var på övervåningen, hörde att han kommit in men sedan var det väldigt tyst. Och då hittade jag honom på hallmattan, stolt med en död Sädesärla framför nosen. Inte för att han hade dräpt den själv, han hade väl hittat den i trädgården för den var  stelfrusen. Jag ljuger inte om jag säger att jag blev totalt matt. Totalt livrädd. helt överdrivet livrädd. Bortom all sans och vett.  Neeeeej Chester, neeej vrålade jag. Och sedan tog jag några steg bort för att andas. Andas Sofia, andas. Tårarna rann nerför kinderna och svetten forsade. ALLTSÅ !! Jag vet. Jag vet så jädrans väl, det var en död liten fågel. Och varför i hela friden reagerar man så?
När jag tittade upp igen hade Chester studsat upp i soffan. Med fågeln. Jag ringde till Kristo säkert tio gånger för att liksom få ett stöd. Han är ju i Stockholm på dagarna men kanske kunde han bara vara sådär klok och sansad tänkte jag. Han svarade inte. Jag hämtade handskar och påse. Tänkte hela tiden, jag ska inte ringa min pappa (jag är ganska van att ringa mina föräldrar, de är liksom vardagshjältar men nu kändes det så överdrivet. Inte som när det är stopp i toaletten.). Jag är jättevuxen. Jag är inte fem år. Jag måste hantera sådant här. Det är bara att andas, blunda, ta den, lägga ner den. Nä. Jag hämtade stora snöskoveln. Om jag har den emellan oss. tänkte jag. Fågeln och jag och en meter snöskovel, minst. Skoveln är jättestor, Sädesärlan är jätteliten. Men nä. Ni vet när hjärnan bara skriker nejnejnej fast förnuftet säger SKÄRP DIG. Men nej. Jag var som ett vrak. Totalt orimlig proportion till vad det hela handlade om. Så rädd. För något som inte fanns att vara rädd för. Svimfärdig.
Tillsist ringde Kristo ”jag ringer Ronny”. Och pappa kom på fem minuter och frågade varför jag inte ringt direkt. Och jag snörvlade och snörvlade och sa att jag tyckte att jag borde ha fixat det. Kära hjärtanes, hur vek är man? Men det kallas väl ren och skär fobi. Det enda positiva är väl att man kan sätta sig in i andra människors fobi. Trots orimligheten så är det högst verkligt. Och ja, får nog ta tag i det där.

Från det och till något helt annat. Älskar mina miniekar. Måste vara det mest perfekta gröna dukningstipset året runt. Måste tipsa i höst igen så ni alla samlar på er små ekollon.

Bordet var fullt med små lappar efter vi spelade en grej igår. Ska försöka förklara. Superenkelt men så kul. Och Liv sjönk genom jorden när hennes mamma trodde Travis Scott var ”en gammal gubbe med fiol”. Fast jag tänkte mer en amerikansk sing songwriter, haha! Inte så rappig. Så mossig morsa.

Vi hade ju redan firat Liv i helgen, så 15-årsdagen var mest kalas i mysbrallor.

Spelet var lite som visk-leken. Du behöver en massa papperslappar och pennor till samtliga. Alla deltagare får en hög lappar framför sig, så många lappar som antalet spelare. I vår fall 6 st lappar framför var och en, samt en penna. Allt går på tid, ca 1 min per lapp. Och nedan gäller ju liksom samma för alla.

  1. Skriv ditt eget namn på första lappen. Sedan skriver du något. En sak eller vad som helst. Något som är ritbart. lägg lappen överst i din hög.
  2. Skicka hela högen med den lappen du skrev överst, till spelaren till vänster om dig.
  3. Denna spelare läser vad det står, tar nästa lapp och ritar det som står. Lägger lappen överst och skickar vidare till vänster.
  4. Denna spelar tittar på teckningen, tar en blank lapp och skriver vad den tror det är. Lägger lappen överst och skickar vidare till vänster.
  5. Så håller man på så tills man gått laget runt. Då tar var och en den hög som den startade och redovisar vad som hänt.

Ovan blir det alltså så här.

  1. Jag skriver En unicorn med halsont.
  2. Nomi ritar En unicorn med halsont.
  3. Charlie skriver Bebisskallra.
  4. Viggo ritar en Skallerormsbebis.
  5. Kristo skriver Ormbebis
  6. Liv ritar en Ormbebis.

En unicorn med halsont blir en Ormbebis.

Och soltaket på Peugeot 5008 blir En rullande valnöt.

Mest komiskt var nog ändå när jag fick Nomi´s startlapp > HokiToki. Jag hade ingen aning, hokitoki liksom, vad var det för figur?? ”Fast det finns faktiskt på riktigt, sade hon triumferande. ”Det är sådana som poliser har och pratar i…”

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

4 Comments

  • Anna María

    Alltså fy för fobier! Jag har en som jag knappt kan prata om. Mår dåligt av att bara tänka på den. Det är liksom så sjukt för jag vet rent logiskt att jag inte har något att vara rädd för. Men det är som om varendaste liten muskel i kroppen skriker så fort jag pratar, ser eller tänker på dem. Drömmer mardrömmar om dem också så fort de varit på tal. Tycker du ändå var modig som försökte i alla fall. Kan inte ens skriva ut vad jag är rädd för. Men det är det som fåglar äter som de drar upp ur jorden och som en kan meta med. Fy farao!
    http://dnilva.se

    • Sofia på MOKKASIN

      Åh känner med dig Anna Maria! Fy farao alltså! Det är ju så himla märkligt, att det känns som rena rama livsfaran och att man ska dö på kuppen. Förnuftet som bortblåst! Vi får terapia oss ihop för döda fåglar och sådana vi inte nämner vid namn. Kram!!!

  • Maren Ingeborg Gråblomst

    Å, kjære Sofia. Jeg forstår deg så godt, samtidig som jeg måtte smile litt også, spesielt på ”Jag är jättevuxen” <3. Det er så mye lettere når man leser , og du er en god forteller… Og HokoToki fikk meg til å le, ha ha, så herlig når de er så store og så små på samme tid! Olea ble også "mye større" denne uka når hun valgte å klippe av seg veldig mye hår og farge det i fire ulike farger! Titta på bloggen 😉 Ha en fin helg nå, med musikal og engasjement. Dere er så bra folk!! Gleder meg vanvittig til vi sees igjen, det er ikke så lenge til 🙂

  • Li Argus Hultgren

    Jag förstår dig, alla har vi någon fobi och det är helt okej att ringa sina föräldrar.
    Jag är så rädd för spindlar. Min man får alltid ta dem. Vet att de inte är farliga men tycker de är så räliga. Har till och med fått en särskilt spindelfångare och ibland när modet är uppe så provar jag.
    Tack för tipset på det roliga spelet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *