AT WORK,  ÖSTERLEN

4 veckor och världens minsta.

Kommer ni ihåg när jag och Kristo sträckkörde till Österlen? Vi åkte ju akut för ett jobb och det var då stranden var borta. Men eftersom vi var alldeles nära Pomonadalen  och Thilde så var vi ju tvungen att svänga förbi. DET kunde jag ju inte blogga om förut, inte innan den här dagen! Men jag kan inte låta bli såhär i efterhand, kolla sååå små!

Det roliga var att vi här hade ingen aning om vem som skulle bli vår. Vi visste bara att vi hade önskat en rödbrun. Men eftersom det fanns bara en valp med slätare päls så vet jag att det är Chester eller Maui som han hette då.

Jag trodde nämligen att det var den enda tiken eftersom den valpen var mindre men Thilde berättade att det var Maui. Och Maui fick alltså namnet Chester! Och som tur är, som om man visste att han skulle bli vår så fastnade han på flera bilder. Titta så liten, som min sko! Här var de en månad gamla ungefär.

Chesters slätare päls gör att jag verkligen kan säga säkert att det är han. De andra var dock lika lurviga. Den här valpen skulle kunna vara Iris som här hette Vaiana men jag är inte hundra faktiskt. Men vi kanske kan låtsats så?!

Alltså de var så vilda och älskade min halsduk, mina vantar och min tröja.

Miljön de växer upp i på Pomonadalen är helt fantastisk! Jag tror det var därför jag föll dit, i hundköparsvängen alltså. Det var ju här vi hängde i somras, och vi inte lämnade gården mer än någon enstaka gång. Här hittas flera inlägg från gården. Eller jag VET att det var då jag tänkte – okej då. Jag trodde liksom ALDRIG att det skulle komma en hund till vår familj. Det har ju alltid varit 1 mot 5. Men det är något med det här stället och Thilde som driver alltsammans. Hela alltet valparna föds till. Hur de tillbringar sina första veckor bland djur, barn och fritt på gården. Där allt är som ett enda stort äventyr. Jag var ju inställd på att det skulle bli kämpigt i kubik, supersvårt, konstigt, krångligt, sömnlöst ja allt hade jag räknat med. Så visade det sig att allt har gått som en dans!

Jag och Chester faktiskt. Ovetandes om våra framtida band. Och hahaha! sååå sliten jag ser ut! Den absolut osminkade sanningen.

Men efter sträckkörning i 50 mil, några futtiga sömntimmar och en hel dag i storm och regn på en strand får man faktiskt vara lite förlåtande. Eller hur.

Fast vi landade ju vid det här runt midnatten. Talldungens gårdshotell <3 Så galet fint här, åk dit om ni inte gjort det tidigare.

Och vaknad till detta! Jag längtar ihjäl mig hit.  Här åt vi sommarfrukost!

Så otroligt knäpp morgon. Tänk att stranden var helt väck, den vi skulle plåta på.

Hela dagen var lite surrealistiskt faktiskt.

Inget konstigt alls, haha!

Eller när vi var tvungna att stylta upp oss med kameran på 10 sekunders fjärrutlösning på stativ vid vägkanten… Undrar vad alla som såg oss den här dagen egentligen tänkte…

3 Comments

Leave a Reply