-
Åh mitt favoritmönster på tapet och barnrumstips!
Tänkte egentligen tapettipsa. Men lite barnrum på köpet. När det kommer till barnrum har jag ju alltid velat uppmuntra till att tänka lite annorlunda och inreda långsiktigt. Jag tror nämligen att barnrummet är hemmets värsta slit och slängrum. Man kan få till känslan av barnets eget universum utan att prompt fastna i typiskt barnmöblemang, vilket oftast är en kortsiktig lösning eftersom det går undan i växandet. Kanske kan man tänka sig att göra remake på vintage som bordet här. Och våga blanda, loppis och klassiker. Jag tror man ska våga investera i dyrare möbler som kommer kunna hänga med dit barn även i vuxen ålder. Ett exempel i det här rummet är Pialampan, vem tröttnar på den liksom. Måla och ändra och låt små personliga detaljer sätta stämningen än att gå loss på hela möblemang. Och precis som med vilken annan inredning som helst – ett rum byggs inte på en dag. Låt det ta tid, spara eller vänta in det rätta.
Nu kommer tapettipset! I vaggan bäddade vi ett av de vackraste bäddtextilier som dykt upp de senaste åren, Fauna från Garbo & Friends.
Och nu till nyheten. Nu finns detta magiska mönster som tapet tillsammans med mönstrena Mares och Bows. Kollektionen heter Tiny Heroes och görs av Photowall. Så fantastiska väggar det skulle bli!
Naturvaggan är från Little Hedonist. Och de där stjärnorna, de gjorde min man. Funderar strakt på om vi kan göra en tutorial på dem…
Jag målade det här rummet med kalkfärg från Jotun. Kalkfärg blir så fint och ger verkligen ett lugn. Lite samma sak som med tapet, att det blir ombonat på direkten. Till och med utan möbler. Ytan är matt och intrycket blir rått och naturligt. Egentligen finns det inga regler när du ska måla med kalkfärg, men här är några tips som kan vara bra att ha med sig.- Använd stor och bred pensel.
- Snåla inte med färgen på penseln.
- Rör om då och då i färgburken, den är tjock och sjunker lätt till botten.
- Jobba in färgen ordentligt genom att svepa med långa penseldrag från sida till sida.
- Det ser ojämnt och mörkt ut innan det torkar, exakt så ska det vara.
Vi valde Grå harmoni från Jotun. Det är en naturligt grå färg som påminner om betong.
Och jag tycker fortfarande, tusen kopior efter, att originalet Be Kind från Secret Holiday är absolut finast. Korg från Afroart. Och kamera från bästa Fanny & Alexander.
Gillar att göra om skåp till tittskåp om än för en liten stund. Littlephant´s barnsortiment är fint.
Gullig servis.
Nästan alla bord kan bli små bord som passar ditt barns ålder. Genom att enkelt såga av benet så har du den höjd du önskar. Tänk bara på att ibland kan det vara tjusigare att lossa benen och såga upptill istället för tvärtom. Pelarbord är extra smarta då det ju bara är ett ben. Bordet är målat i Jotun Supreme Finish, kulörkod 5081 med namnet Fabrik 2403-B03G, matt.
Skåpet är målat i Jotun lady Supreme finish, kulörkod S1505-Y50R, matt. Bokstäverna är härifrån. Och ett par gjorda vi visst själva.
Nu har ju inte Svensk tenn släppt sitt julsortiment ännu men jag måste tipsa i förväg om de fina önsketräden som kommer finnas även i år. Och dess underbara hängen. Minns ni dem från förra året? Min tanke med just dessa hängen och önsketrädet är att barnen ska få samla lite på just vackra julhägnen. Få ett par varje jul liksom och spara i som vita skokartonger. Till en annan tid.
Förra året tog träden slut snabbt och hängena med, helt enkelt för att de är handgjorda och inte finns i mängder. Hörde med Svensk Tenn idag och julen där öppnar 15 november vilket jag tyckte lät sunt då hela stan svämmar över utav tomtar och glitter, helt i masskonsumtionens grepp. Får magont utav sådant. Därför blir jag glad att någon vågar vänta lite. Svensk Tenn tipsade också om lite nyheter bland önskningarna eller önskehängena, de är verkligen som smycken i sig.
-
Hur ett systersmycke blir till.
För en tid sedan frågade Kristin om jag & Johanna kunde göra ett systersmycke till henne och Miranda. Eller nu vill jag verkligen förtydliga en gång för alla, jag gör inte ens en endaste millimeter på smyckena. Jag bara babblar och vrider och vänder på skönheter hit och dit. Men guldsmed är tusen år bortom mina skills. Miljarder…
I alla fall, från början var nog tanken att det skulle bli ett She´s the rainbow men då frågade vi om vi inte fick göra nästan samma fast ändå inte. Som en kompisarmband till She´s a rainbow. Jag har nämligen helt trillat dit på ädelstenars egenskaper. Och Lotta på Bråkmakaregatan. Ni vet när hon föll i rosenbuskarna och armbandet hon fått av tant Berg for all världens väg. Just ett sådant armband kunde jag inte släppa ur tankarna.
När det gällde Kristin´s och Miranda´s systerarmband skulle såklart stenvalen gå i blå toner. Armbanden skulle vara unika men ändå höra ihop. Vi valde stenar utefter färg, form, storlek och slipning. Och här ser det mest vackert ut i sin enkelhet. Johanna hade precis börjat med infattningarna nämligen.
För hand måttade hon ut silver i som remsor.
Exakt den mängden som krävs för att fatta in varje sten. Både i längd och bredd. Detta är på halv millimeternivå.
Under själva infattningen var jag inte på plats i ateljén. Men Johanna har berättat att man gör varje ”silverram” klar till var unik sten innan själva infattningen tar vid. Man gör även öglor av silvertråd och löder alltsammans innan infattningen, då stenarna inte klarar denna hetta.
Men korkat nog drog jag ju till med ”och sedan limmar man fast stenarna då?” Johanna bara skrek ”limmar, här limmas ingenting, aldrig någonsin!! Lim är bannlyst hos en guldsmed! ” Oj, sade jag lite skamset för att i nästa andetag fascineras rejält av hantverket ännu en gång. Johanna förklarade hur man liksom trycker metallen försiktigt mot ädelstenen. Små dunlätta tryck för att inget ska hända med stenen. Massor av tryck, fler än man någonsin kan räkna, runt om stenen tills man liksom bildad som en liten, nästintill osynlig kant som håller stenen fast. Då stenarna är olikformade måste varje sten infattas helt för hand och man kan inte ens använda verktyget ovan. Som i och för sig också är lika mycket ett hantverk och ett urgammalt verktyg, ett universum från maskinella infattningar.
Här har alla stenarna fått sina infattningar. De är fortfarande liksom råa i sin metall och ska slipas lått och poleras mot slutet.
Stenarna fästes på sin kedja. Även avståndet och ordningen kräver en tanke, ibland ganska många tankar faktiskt.
Inget lämnas åt slumpen. Olika tyngder på stenar gör att fallet blir olika på ett färdigt smycke, så sådant måste man ha i beräkningen.
Vi jobbar med 100 % återvunnet silver, guld och roséguld, så långt det bara är möjligt. Att återvinna guld och silver är en process som få guldsmeder besitter idag och att Johanna är en av de få som kan denna metod är jag så otroligt tacksam för. På det viset har vi möjlighet att erbjuda smycken som är snälla mot miljö och vår värld. På samma vis arbetar vi med stenarna. Alltså att vi bara samarbetar med dem som kan garantera oss god etik kring stenarna och arbetsförhållanden.
Sodalite, auqamarin, labradorite, månsten… Alltså att man gillar namnen på stenarna. Som sagor.
Ateljén, den fina. Häromdagen fick vi en himmelsk leverans av stenar. Det var så otroligt vackra. Fast det var världens molnigaste dag och alldeles grått så glittrade de ändå och slipningen, som jag glömt namnet på, var helt magisk. Johanna hade gjort ett urval via bilder och jag tänkte på godis i de mjukaste färgerna. Nu får ni hålla utkik för nu är vi alldeles i startgroparna för dessa armband. Helt unika kommer de bli, då ingen sten är den andra lik. Förmodligen kommer det bli ”one of the kind” – stämpel på samtliga då vi aldrig kommer kunna hitta exakta stenar. Så många mail om systersmycken sedan Kristin bloggade detta vackra inlägg. Och ja, såklart vill vi göra systersmycken i långa rader. Men som ni förstår tar det tid, en hel massa dagar i Johannas hantverk. Att få till de stenar vi önskar är inte heller det enklaste. Så förmodligen kommer vi få lov att göra någon slags förbeställningsturordning. Lovar att berätta när jag vet.
Nu gör ju inte Johanna bara smycken åt Mokkasin, långt ifrån. Det är ju bara en minimal del av alla fina jobb hon och hennes mamma Inga gör på Garmlands. Kärade ner mig i lövet som Inga gjort för en herran massa år sedan. Och trädet är ett av Johannas signatursmycken, så vackert.
Johanna är så sjukt begåvad. Älskar det här. Jag har alltid varit stormförtjust i mitt She´s a rainbow (som också finns i silver här), bär det ju jämt och tar aldrig av det. Men det här är något alldeles extra. En typ av armband som jag saknat. Jag går verkligen igång på liknelsen av Lotta på Bråkmakaregatan – armband eller ringar som Madicken och Lisabet fick på posten av mormor. Eller för all del ringen hos tandläkaren man valde med stor beslutsångest när man var liten.
Polera som bara den.
Silvret och dess eviga glans.
Systersmycken till Kristin och Miranda.
Sen vill man ju äga gamla smyckeslådor. Men det gör man ju inte. Så jag letade som en galning för jag ville ha just något blått och blankt. Såklart har vi även våra fina lådor till vardags. Tänk när vi gjorde de här tjusiga, lägg av! Kolla bara skräpet vi fick med oss från Norrbacka.
Det jag fann var i alla fall sådana lådor man köpte äkta silverbestick i när det begav sig. Och så öppnade jag upp, lade i lite extra stoppning och limmade tvinnade band.
Och linne runtom med hortensia på toppen.
-
Oläskigt.
Jag vill ju inte påstå att jag och Halloween är någon perfekt match. Men absolut maskeradtätaste tiden på året. Vilket aldrig är fel. För ett par år sedan gjorde jag och barnen ett samarbete med Ikea´s maskeradkollektion. Typiskt bra med avsaknad av skräcktemat tycker jag. Jag tänkte passa på att tipsa lite om fin krona. Just nu är ju naturen vackrare än någonsin. Perfekt torkad redan och på så vis kan materialet aldrig vissna.
Den absolut bästa basen för sagokronor och kransar som inte kräver någon tyngd är en sk kranstomme, ungefär en sådan här. Just den här tiden finns de i butik annars kan det vara svårare att få tag på. En sådan krans är oftast gjord av lian vilket ju låter exotiskt värre men innebär att kvistarna är långa och hela, därför kan du enkelt dela kransen i flera tunnare kransar. Här gjorde vi flera väggkransar av en stomme. Du lossar den metall som oftast finns virad för att hålla ihop och sedan är det bara att dela och klippa av. Kransarna lär hålla ihop hur tunna du än väljer att göra dem. Så funkar lian. Trassligt liksom.
Skärp kan man också slå till på.
Sedan är det bara att ta fram lim-pistolen och klistra kvistar, blommor och grenar. Ta vad du önskar. Det fina med att ha blommor i att du på så vis lätt kan täcka limmet och därför kan limma rikligt på grenarna, vilket behövs. Hemligt är också att på insidan har vi limmat lite mjukt tyg för Nomi´s skull. Nu kan ju tro att en sådan här krona inte är långvarig. Men i själva verket är det exakt tvärtom. Just den här kronan har flyttats runt, lekts med, varit med i ett par olika föreställningar och senast i en ljuspromenad då Katrineholm firade 100 år men då vitsprayad och lysande.
Påtal om kostym, förra året postade jag några absoluta favoriter för kidsen. -
For the monday coffee.
Att Johanna Bradford säljer sin lägenhet på bästa adress i Göteborg har nog ingen missat. Det fina med att Johanna och familj beger sig på nya äventyr då och då, är ju att alla andra som är i flyttarsvängen får chansen att slå till på något vackert redan från start. Allt om lägenheten och världens maxade inspo i bilder hittar ni här hos Alvhem.
Gillar verkligen den här lösningen av barnrum. Snacka om eget universum. Hemmet finns i Köpenhamn och här hittar man hela hemmet.
Vi bor ju inte ett hus som kräver kreativa lösningar i rum. Rummen är ju liksom där de är redan och får såklart förbli. men jag kan ändå gå igång på det här med att se utanför boxen. På så vis kan varenda yta med tak skapa ett hem. Smart och vackert i Amsterdam.
Avslutningsvis bestämde jag mig för en sak när jag såg den här bilden från FGL store. Att Nomi står där på golvet känns så ärofullt och extra fint. Och nu tänker jag inte vrida och vända på tankarna kring att få upp prints i min lilla affär. Innan veckan är slut ska de vara där. Basta. -
Bästa tricket.
Hoppas helgen är fin! Är ni nyfikna vår blixtvisit till Österlen i veckan? Där vi vaknade exakt till utsikten ovan. Talldungen alltså. Jag kommer inte på något mer härligt ställe att landa en sen natt på. Så sagolikt så man knappt fattar att det är på riktigt.
Och den här om man vred huvudet ett litet snäpp. Någon sade ”det som om backarna är fulla av confetti”om fåren som betar där.
Efter att ha kört 6 timmar i sträck, i mörker och hällregn och mötas av en sådan här innergård då är det ju som att hamna i någon film. En väldigt fin. Klockan var strax efter midnatt. Och trots att jag funderade svagt på om väderprognosen om uppehåll dagen efter verkligen var korrekt så kunde jag ändå inte låta bli att tycka att regnet gjorde sig så fruktansvärt bra just då.
När vi satte nyckeln i låset var det lätt att inbilla sig att man kommit hem. Jag önskedrömde rätt friskt där och då, med regnet som smattrade mot fönstren. Kristo läste mest om ljudvågor. Vi har lite olika sätt att landa i natten.
Hur kom det sig då att vi hamnade här. Till saken hör att plåta miljö i utemiljö i ett höstigt Sverige kan vara en aningens oberäkneligt. Därför är man rätt van att plan A går i stöpet. Hoppsan liksom, inga saker i sikte och att fotografera förrän åkrarna var plöjda och endast brun jordemark. Inte så mycket att hetsa upp sig för då man alltid kan fundera ut en plan B. Plan B är alltid extra smart. Lite säkra kort sådär för att veta att man lyckas leverera det beställda uppdraget till kund. Framför allt i tid. Om den också skulle gå åt pipan, då får man liksom bara köra. Planeringen är oftast knapphändig och man håller mest tummarna att allt går vägen. Kan sammanfattas såhär:
På eftermiddagen skickade jag ett mess till Kristo typ såhär – ” tror du jag hinner åka fram och tillbaka Österlen på samma dag och jobba däremellan? Annars vet jag verkligen inte hur jag ska få ihop det…” På det messet fick jag svaret ”vi åker ikväll, packa ihop allt så sticker vi när jag kommer hem”. Turligt nog kunde mina föräldrar vara barnvakt och supersnälla Emma på Talldungen lät oss komma på detta superkorta varsel och trots att hotellet var stängt just den dagen inför konferens nästkommande dag. Sådan lycka för mig tillvaron kryllar av snälla och rara människor.
Talldungen besökte vi i somras. Jag blev totalt förälskad och har längtat tillbaka titt och väldigt tätt. Den gången var det sommarregn och ljus.Nu var hösten helt närvarande och solen hade just gått upp. 07.42. Första gången jag kollar av en soluppgångstid. Var liksom så illa tvungen
Ni måste kika på bilderna sedan i somras, här!
Varenda hörn är sagolikt. Så begåvat att lyckas med bedriften att inreda ett helt hotell med sådan total hemma-känsla. Tänker att allt som känns så självklart, mjukt och varmt har tusen tankar bakom sig. Och växterna. Jag insåg att flera av växterna var exakt samma sort som de vi har hemma. Men här är de träd i jämförelse över hur våra beter sig.
Brösarps backar, fåren och huset. Och hur du orsakar bilkö på morgonkvisten… Vad gör man inte för vyn. Fick förresten veta att huset byggdes som ålderdomshem en gång i tiden. Det enda kruxet var avsaknaden av hiss och vackra rum på andra våningen, och tredje. Då bar man.
Sedan åkte vi till stranden vi skulle plåta på. Det intressanta med havet, backar och kullar som stoppar vind och blåst, är ju att trots det inte blåser ens en vindpust där bortom backarna så kan man få världens överraskning. Eller som Katarina (följtips förresten, så fint och huset sedan !) uttryckte det på mitt instagram – ” älskar när naturen får fnatt”.
Ja fnatt är verkligen vad den hade fått. Redan när vi hoppade ur bilen sa jag ”hör du havet, det brusar helt galet vilt”. Japp, vilt och helt fnatt var det. Stranden var väck och där det brukar vara flera mil av sand var bara vågor och vågor.
Här kände jag ett lätt styng av ojojoj, det här var svårjobbat typ. Kristo tyckte mest det hela var värt att dokumentära.
Fast mitt i det där ojojoj så skrattade jag jättemycket för det hela var så galet. Stranden liksom, borta!
Men om sommaren, som en annan strand ju.
Vi tänkte att det kanske är precis såhär varenda dag om hösten och kände oss allmän okunniga om havet. Men då kom en kvinna som skulle balansera på stenarna för att plocka tång till att lägga på rosorna. Hon berättade att oh nej, om ett par dagar är nog stranden tillbaka igen. Sedan sade hon att vi borde fara till Haväng.
Sagt och gjort.
Inga sura miner här inte. Men desto mer frågor. Kanske tror man att stränderna är lite folktomma extra stormiga dagar. Men nejdå och jag tänkte att när han och jag är 70 plus eller så, ska vi också promenera på Haväng i vindarna.
Inget konstigt alls.
Eftersom vi skulle plåta färgen Stone grey för Numero 74 så var ju alla stenar perfekta. Tyvärr låg de inte alls där vi ville ha dem.
Det var verkligen inte bara vi och havet.
Det blåste så galet mycket. Så pass mycket att till och med kameraremmen orsakade rörelseoskärpa. Ingenting låg kvar utan stenar som tyngd. Men vågorna och det vackra i dem gjorde allt värt.
Däremot prickade vi nog av Plan C, D, E , F, G, H och en dator som dog totalt av blåst, regn och sand möjligen. Något nervöst med skärpadilemmat. Skulle hänga kläder på en tråd det gick sådär kan jag säga. Ungefär likadant som att hänga dem på en galge. Det var liksom noll mojnande i sikte, inte ens en liten sekund. Och det det var inte sådär som när de fladdrar lite tjusigt i plagg för vinden. Mer 90 grader rakt ut.
Efter tre stenar tog vinden vid.
Men tack ändå Haväng, vi gillar dig.
Men jag kan väl inte kalla jobbet särskilt glamoröst direkt.
När vi inte hittade ett enda öppet lunchställe vid fyra-snåret så passade vi på att plåta ett kommande samarbete. Om vi hade fått rätt många frågande blickar innan så blev det kanske inte bättre nu. Fast, äsch. Det finns värre saker.
Innan det var dags att styra de 50 milen hemåt så hann vi med ett fint besök. En hemlis…
Att åka bil, jättelångt, med den man är kär i är ett bra trick. Jag menar om man tycker att det kanske snurrar på lite snabbt där i vardagen med allt och barnen och livet så kan kanske detta är bästa planen. Framförhållning kan vara smart men man kan ju chansa, har man tur så har man. Vi var borta exakt trettio timmar allt som allt. Åkte klockan 18 på onsdagskvällen och kom hem vid midnatt på torsdagen. Trots att vi faktiskt jobbade superintensivt i en hel dag under ganska så struliga förhållanden och inklusive sovtid i några timmar, så kändes det ändå som en evighet med allt vi hann avverka i prat. I ärlighetens namn var vi rätt sura på varann i startskedet av bilturen. Men säg den surhet som varar i evighet…
På vägen hem var vi tvungna att stanna till vid något övergivet.
Där inne i den gamla möbelfabriken stod stolar som sorgliga skelett och när mörkret kom en sekund senare så kändes de som de viskade något om rädda oss, please…! Fast det kan ha varit inbillning.
Vid niotiden åt vi middag på Sjön och sade att det räcker med ett dygns semester, fast det ju var helt tvärtom och jobb. Men liksom för att hamna i fin i balans igen. Eller så sade vi nog inte alls när allt kommer omkring…fast exakt så är det ju. Och helt klart kan vissa dygn visa sig bli perfekta trots att det från början känns en aningens ogenomtänkt och lite halvt galet. Helt klart bra att ha i bakhuvudet om man nu inte lyckas med hela den dära långa weekenden i Paris eller nåt.
-
bara fredag.
Sent fredagsinlägg… Och inte särskilt helgpeppigt. Mycket snurrar i mitt huvud just nu. Det där med att alla kämpar med sin egen kamp är ännu en gång så uppenbart. Ibland alldeles osynlig för någon annan som bara passerar. Önskar att styrka och kärlek kunde skickas på moln, det hade varit fint.
Men det som känns mjukt är att jag är som hemkommen från världens snabbaste semester som varade endast 30 timmar prick varav nästan halva tiden var jobb. Och väldigt glad av Österlen om hösten. Påtal om ekollon så kan jag intyga att vid Haväng är de så otroliga stora. Kvista dit om du är nära! Och hur går det för våra små ekollon-bebisar då. Kom ihåg att byta vatten ofta! Jätteofta på vissa av dem, vet faktiskt inte vad skillnaden är men beror säkert lite på hur ekollonen är vid starten. När vattnet blir brunt och lite sörjigt, häll ut , diska ur glaset och fyll på.
Taa-daa många av våra har redan långa rötter och under helgen ska de få egna flaskor då rötterna slår i glasets botten nu. Däremot de jag lade tillsammans i en skål med vatten ruttnade snabbare än jag hann upptäcka det. Vi har haft våra i glasverandan. Soligt, ljust men kylslaget.
Nomi hade mixtrat med en variant av fladdermus. Mina barn är lite väl pepp på sprayfärg och vårt grus är numera inte grått utan guldigt och regnbågsfärgat.
Är galet förtjust i detta lakrits, tur för mig att det låg i vårt rum när vi landade här. Exakt det sagolika stället ska jag blogga om imorrn. Nu äta, läsa och sova. Bra och alldeles tillräcklig fredagskväll. För mig.
-
#metoo
Picture: Witchoria via Brita
Ingen har väl missat #metoo. Och fast varenda berättelse bakom hashtaggen får det att knyta sig i magen på mig så blir jag varm i hjärtat av det faktum att digitala kanaler gör det möjligt att stå bakom varandra och låta det viktigaste växa i exakt den storlek som krävs. Något som jag däremot hade missat och som gör mig iskall inombords var det Elisabeth Höglund skrev i expressen häromdagen , som alltså Brita Zackari upplyste om i sin väldigt bra text i ämnet.
Jag blev så förbannad så jag lyckades inte somna förren fram på småtimmarna. Hur i hela friden kan man missa hela poängen..?? ”Jag bagatelliserar inte problemet, skriver Elisabeth Höglund, men vissa kvinnor bär själva en del av ansvaret ” På något vis existerar inte ett men i en sådan här fråga. Hon skriver också ” värre saker kan man som kvinna bli utsatt för ”. Alltså. Jag vill nästan kräkas. Vem är hon att tycka sig sitta på den vetskapen ? Och det blir värre trots att det redan är galenskap vid inledningen: ”Det är alltså inte helt enkelt att definiera, men kvinnorna i den här kampanjen tycks inte bry sig om sådant analytiskt finlir. Om en man nyper en kvinna i rumpan så tycker inte jag att det är det värsta som kan hända. Det är bara att nypa tillbaka. Det brukar jag göra.”
Att hon tar sig rätten att avgöra vad som anses vara sexuella trakasserier är totalt obegripligt. Och skrämmande. Att allt bortom det allra grövsta skulle vara lite skoj sådär, lite sådant som man får leva med. Som kvinna.
Det kanske är dags att någon upplyser Elisabeth om vad ordet trakasseri betyder?? Att det enda som spelar roll är att någon annan inte respekterar dig och att du känner obehag. Då är det trakasserier. Om det dessutom anspelar på sex då är det sexuella trakasserier. Att någon tar på dig mot din vilja. Skickar sms och bilder med anspelan på sex. Sprider rykten kring detta ämne. Även prat och skämt om det inger obehag. Synande blickar, att titta på någon på ett obehagligt sätt. Inte så svårt att förstå , eller hur?
I förrgår vid middagsbordet hade vi ett bra prat om just detta. Det var någon av barnen som tog upp det och sedan var det igång. Jag är som sagt himla glad för den öppenhet och spridning som ändå kommit i och med digitala kanaler. Vår tids demonstrationer fast på ett världsomfattande vis. Och igen, jag vet att jag tjatar om det men det är så viktigt. Vi MÅSTE prata om detta med alla våra barn. Precis lika mycket om inte mer med våra pojkar. Jag har skrivit om detta förut här
Jag vill inte att vi kvinnor ska ändra oss för att samhället ska få den förändring som krävs. Problemet är snarare att män dikterar villkoren. Jag skulle hellre se en värld där vi strävar efter kvinnlig norm och mjuka värden. Och glöm ALDRIG, att de redan uppväxta männen också måste ta ett ansvar. Ett jättestort ansvar. Barn gör som de vuxna och lär av dem. Dagens män måste vara förebilder för sina barn, sina söner och döttrar.
Då fick jag fick kommentaren ”När tiderna blir hårdare kommer du att sakna manliga män. Du verkar väldigt lättpåverkad av vad auktoriteter som staten, medier, reklambyråer, banker och företag säger åt dig att tänka” Hmm, mycket knepigt svar det där.
Såhär svarade min man på frågan: ” Tänker du att ”manliga män” ska ordna upp all dagens olycka som i stort sett männen har ställt till med? För alltför många är samhällsklimatet redan idag alltför hårt och exkluderande. Speciellt för kvinnor. Det beror på att männen har tagit sig positionen att sätta agendan för i princip allt som berör samhället. Nu är det dags att nya värderingar som bottnar i andra ideal än de ”manliga männens” får ta plats för att forma ett jämlikt och tryggt samhälle i framtiden. För både män och kvinnors skull. ”
Sedan skrev jag ännu ett inlägg som grundade sig i samma sak.
Det är ju inte vi kvinnor som ska nypa tillbaka som Elisabeth påstår. Självklart ska inte vi kvinnor och våra döttrar ta emot, aldrig någonsin. Men den stora poängen är att det främst är männen som ska sluta. Detta får aldrig tystas ner, glömmas bort eller bagatelliseras. Det är ju för fasen männen som ska fatta att det inte är okej. Det är som när den som mobbas får flytta från skolan fastän mobbaren går kvar. Sjukt. Enkel logik att det bör vara tvärtom. Alla ska veta att det är inte okej någonstans att göra något mot någon annans vilja. Och glöm inte att detta handlar lika mycket om det grövsta som de gånger som följs av ”det var väl inte så farligt” eller ”det finns värre saker” En gång för alla -det är aldrig okej. Det är din kropp, bara din. Alltid.
-
Snabba ryck.
Egentligen hade jag påbörjat ett annat inlägg, inatt faktiskt, efter att ha legat osovbar efter att ha läst inne hos Brita. Inte för det Brita skrev för det är fantastiskt bra och viktigt, men för detta. Herregud. Men jag blev tvungen att packa en massa skön rekvisita i all hast så jag får skriva klart sedan.
Vi bestämde nämligen för en timme sedan att vi landar här till kvällen.
Samtal med Viggo när han kom hem nyss:
-Hej, det var en sak. Kan du packa ihop lite grejor. Jag och pappa måste dra till Österlen.
-Österlen, Skåne alltså?
-Ja nu inom en timme.
-Hahaha, coolt. Bara sådär. Kan ni köpa med en kebab från Malmö?
Nomi vrålade mer jaaaaaaaa! Får vi sova hos mormor & morfar!!? Inte särskilt ängsliga barn. Och inte så knussliga barnvakter. Skönt. Tack. -
Le Labo.
Idag är det tisdag och egentligen DIY men då jag suttit handen i en balja idag så blev det inget med den saken. Råkade nämligen ut för en liten brand imorse, fast om man bortser från att det var minst sagt skakigt i stundens hetta så gick det ju bra sånär på några blåsor. Men fy vad läskigt det är med saker som brinner.
Hur som helst så jag hade jag turen att besöka lite Frankrike på Bondegatan 48 i lördags. Det franska ( och New York ju ) dofthuset Le Labo har ju sin lilla butik just där.
Den franska känslan går ju verkligen inte ta miste på trots att företaget är New York-baserat. Men hela konceptet föddes i Grasse. Såklart, i de bästa parfymområdena. Kolla själva doftlaboratoriet där bakom glaset!
Egna skräddarsydda dofter är ju deras nisch. Parfymen blandas efter beställning. Jag kände redan direkt att jag aldrig skulle kunna bestämma mig då vi ju faktiskt var väldigt mycket på språng.
Tur för mig ändå att Kristin bestämde sig att shoppa ett litet parfymkit, så jag hann smyga runt med kameran.
Jag hade ju tidigare fått veta om den franske tapetkonstnären, det var under den tiden då jag hade fastnat för denna utomordentligt trevliga syssla. Det var Petra som berättade att just här hade just en tapetkonstnär jobbat med väggarna i flera månader. ATT jag också ska bli det någon gång.
Ännu ett bevis på att vackra väggar aldrig behöver vara hela och enhetliga liksom. Snarare precis tvärtom. Snacka om att jag blev megainspirerad på det här stället. Tio minuter max var vi där och ändå så hade jag insett det ena smarta draget efter det andra innan kvällen var slut. Så kan det bli.
Hur himla svårt att välja?
Dofterna baseras helt på naturliga ingredienser, både ekologiska och veganska. Dofterna är unisex och Santal 33 sägs vara den mest hypade doften. Men dofter är ju alltid det yttersta av personlighet.
Himla trevlig och kunnig personal. Tror minsann jag återvänder snart med oceaner av tid.
Jag tror att Kristin bestämde sig för ett discovery set. Blandat på plats och signerat med hennes namn. Hur flott present?
Som ett apotek fast fullt med doftnoter.
Kristin lär blogga om sin favorit var så säker.
-
For the monday coffee.
Världens senaste For the monday coffee. Men jag har varit med mamma och syster på en viktig föreläsning som ni får veta mer om en annan dag. Nu kör vi däremot några helt andra små stories.
Maren Ingeborg Gråblomst som driver vackraste Villa Betula blog har köpt en dröm utanför Prag. Man kan följa hela härligheten på ett nyöppnat instagramkonto och jag tänker absolut drömma med henne.
Åh jag vet att jag tjatar om detta samarbete. Men just svämmar nätet över med allt vackert som släpps den 2 november. Min granne här och Feminas modechef Sarah Thörnqvist väljer sina favoriter från HM plus Erdem.
Elisabeth har postat så mycket bilder från sagolika hus så jag knappt kan ta in alla mönster, färger och möbler. Det är ett krav att surfa in hos Fine Little Day och scrolla nedåt, ni kommer bli förlorade i skönhet. Att det sedan finns ett nyligen uppstartat samarbete med Gysinge Byggnadsvård och Fine Little Day får mig att tänka på den allra mest perfekta matchen.
Emma, som för övrigt är en av de härligaste som gått i ett par skor (träffade henne turligt nog på galan) köpte en bok häromsistens som jag blev nyfiken på. Ser så fin ut och självklar, såklart.
Barnrums-goals, made by Anna. Har försökt zooma in det sagolika dockhuset mer än en gång.
Imorgon släpper FGL den här tjusiga för pre-order. Vid lunchtid! Tänker att det gäller att hänga på låset då så många som frågar om denna prickiga skönhet.