• OUR WEEKEND DIARY

    Our weekend diary.


    Kalashelg! Älskade barn, vad de växer! Nu var det Viggo som fyllde 13 och därmed har vi två tonåringar i huset.

    Visst trodde man aldrig på det där om att ”det går så fort” och råden om att stanna upp i nuet. Men tänka sig, jag har så här i efterhand aldrig hört någon säga tvärtom.

    Det tär på krafterna att fylla 13. Men han snackade om det här med att backpacka verkar nice. Asien tror jag. Vietnam, Kina…Och bungyjump ska jag hoppa. Det är rätt många saker man måste prova på när allt kommer omkring. Och jag tänkte nog mest bara – hjääälp!

    Nu är det inte födelsedagspresenter. Men tips på bra bok. Och definitivt inte bara för de minsta, som det stod där i någon recension. Viggo frågade om han kunde ta med den till en lärare som han ansåg var i stort behov av den. Förresten, så kul med alla som hört av sig om denna bok. Verkar absolut bli årets julklappsbok.

    Den godaste ”yougurt” de ätit någon gång, sade de. Vegansk.

    Och lite Pucko på det. Är det födelsedag så är det.

    Nu kan man ju fråga sig vem som tyckte att födelsedagspresenten var roligast. Jag lovar att Viggo har haft en ivrig assistent vid sin sida hela helgen.

    En DJ controler. Väldigt långt från mina skills kan jag erkänna. Men hur kul som helst uppenbarligen.

    Sen fortsatte vi kalasa hela dagen lång. Med släkt och kusiner och två valpar som racade järnet. Lovar att Chester har varit alldeles matt idag.

    Imorse vaknade vi i ett iskallt hus och hoppades att känslan av snö var sann. Men jag tror jag kan räkna snöflingorna som föll ner på en storögd Chester.

    Hursomhelst, så tyckte vi det var perfekt att börja julstöka lite. Eller det där var väl att ta i men lite julfeeling i november har vi inte gjort så många gånger tidigare, så vi tyckte det var dags nu. Nu tyckte Nomi att vi både kunde baka lussekatter och pepparkakor på en gång. Så att vi verkligen skulle hinna med.

    Fast det kändes som att börja i fel ände. Sedan fick hon vara smakråd i guld på nya visitkort som bästa Norrbacka ska ordna till oss.


    Alltså de små juldekorationerna från Svensk Tenn är helt ljuvliga. Kolla bara blomman i mässing. Och precis som förra året är hängena till önsketräd eller gran som smycken.

    Alltså förlåt.

    Fast helt magiska blomsterpinnar. Så perfekt present i sin litenhet.

    Lampan i mässing är den absolut fulaste lampa Liv någonsin har sett. Hon tycker den ser ut som en jätteinsekt. Därför är det extra kul att vi nu har två.

    Jag skulle förbereda för ett samarbete idag. Jag behövde några händer. Mycket taggad Liv.

    Den gula tröjan är slut online men den är en av mina favoriter så spana om den inte finns kvar i någon butik. Det står att den är beige men den är verkligen gul, perfekt gul dessutom.

    På kvällskvisten kom jag på den briljanta idén att göra en adventskalender till min mamma, på detta tema. Eftersom hon fick ett önsketräd av oss förra året. Och framför allt för att det är hög tid för paybacktime när det kommer till kalendrar, kan jag tycka. Tänker alla år hon gjorde kalendrar till mig och mina systrar. Och det här kändes ju bara så himla perfekt som överraskningar varje dag. Så värd!

    Jag bytte bara till röda sammetsband och skrev siffror, då jag inte hittade stämpeldynorna. Nu blev det bara en halv kalender till att börja med. Men alltid nåt tänker jag.

    Och så lite mera julefrid på det. Vi tjuvstartar nu, bara så ni vet.

    Och på begäran: Lampan är denna med mässingssockel.

    Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

  • Okategoriserade

    Jag roar mig med en repris.


    Denna fredag går inte till historien som den med mest fredagsfeeling. Men ändå, jag har varit sjukt effektiv. Lille Chester slog till och sov några timmar i sträck och jag känner att jag snart är där jag skulle varit för två veckor sedan. Alltid nåt. Förra året såhär dags åt jag väldigt många sådana här frukostar. Väldigt långa var de och hemskt härliga.

    De här blommorna måste ha varit någon typ av snittorkidé och jag minns att de stod hela november och mitten av december med.

    En helg efter den där frukosten såg det ut såhär istället. Då hade vi också hunnit kalasa för Viggo under helgen.

    Tydligen tyckte jag det var smart att hänga dekorationer i ljuskronan.

    Linn jobbade hos mig, mysigt vi hade det! Och vilka kostymer vi svängde ihop. De ska återanvändas förresten, jag måste syna dem i sömmarna.

    Kristo var mellan två jobb och gick runt och spelade gitarr om dagarna. I världens längsta hår.

    Vi renoverade det andra köket som blev Livs nya rum. Och slipade, lutade och oljade två rum av 6 på övervåningen.

    Kommer aldrig vilja byta ut Nomis tapet.

    Om jag jämför så var vårt hus jättestökigt i jämförelse. Och den där sängen som var stor som en scen och inte gick in genom dörren dörrens vi hade sågat den i tre delar.

    Tjaa, inte så smidig kanske. Men tjusigt minsann.

    Vi höll på en miniatyrstad med.

    Som ju blev ett helt vinterland. Fint ändå, kolla här!

    Kanske månadens mest oklara blogginlägg. Men repriser får man ta till ibland väl? Önskar er en fin helg!

    Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

  • ÖSTERLEN

    Byvägen 35.


    På morgonen innan den stora valpöverraskningen åkte vi och åt frukost i St Olof på Byvägen 35. Först och främst vill jag meddela att denna pärla har öppet året om torsdag – söndag 8-18 förutom en stund i januari då det är stängt. Man kan äta frukost, luncher, fika och köpa bröd ,det är såå gott och väldigt mysigt. Som ett andra hem. Undrar just hur många andra hem jag tycks mig ha på Österlen…

    Jag tänker att jag älskar den här tiden på året ännu mer än sommaren. Lite vemodigt kan tyckas men man vet ju med sig att det bara är en stunds vila. Skönt på något vis.

    Hur fin hörna? Om jag vore en soffa skulle jag vilja vara exakt så. Viggo sade förresten häromdagen ”om inte du hade träffat pappa och fått oss hade du helt säkert varit en kattkvinna, du skulle alltid burit en stor hatt översvämmad med blommor och om kvällarna skulle du sitta på din balkong och prata med dina katter, typ nitton stycken…” Jag tyckte det lät lite som Mademoiselle Oiseau ”ja det var ju så jag tänkte, att du skulle vara som hon”. Kunde absolut förlika mig med tanken trots att det där med de nitton katterna kändes en aningens småjobbigt med tanke på hur jag for runt med endast två valpar i huset.

    Jag tycker att vi här och nu kan bestämma att alla brickställ ska vara gamla bakplåtsvagnar. Brickställ är kanske bland det fulaste annars. Men det här är ju så fint. Faktiskt tänkte jag köpa en sådan bakplåtsvagn en gång, den var petrolblå till färgen och sjukt fin. Jag kom bara inte på exakt vad jag skulle med den till. Fattar inte hur jag tänkte där, hade ju räckt att ha dem som hylla om jag nu inte hade tänkt att samla brickor.

    Jag pratade en del med supertrevliga ägarinnan (hela personalen är jätterar) och jag var så imponerad över hur de drev detta ställe. Så mycket kärlek och klokhet. Som med öppettiderna. Trots att alla fattar att ett sådant här ställe kan vara öppet alla dagar och timmar i veckan, allra särskilt en österlensk sommar, hade man redan från början bestämt att öppettiderna är torsdag-söndag, varken mer eller mindre. För att hinna andas också och så var det ju faktiskt så att livet pågår även utanför jobbet.

    Så perfekt frukost för en femtiolapp styck.

    Och så var det där med skiljeväggar. Tänk så ofta man behöver ett hörn.

    Vi var ju här i juli också, inte så svårt att förstå…

    Jättekul att tänka på att de inte vet något av vad som komma skall…


    Liv kröp under bordet när jag smygfotade någons köp. Men så älskvärt att leverera brödet såhär.

    Myset.


    En bra grej med min systers familj är att de heller aldrig har bråttom. Det är liksom aldrig någon som sitter med andan i halsen och trummar på bordet. Skönt.

    Här börjar jag bli helt knäsvag inför kommande stund. Vi tisslade och tasslade rätt mycket i smyg.

    Men sluta vad fint! Här sade vi typ samtidigt att oj det ser ut som @lifebylinus -land! Följer ni honom på instagram förresten, snacka om att naturen är en saga där. Tycker så mycket om den här lilla filmen där han berättar om sina bilder och allt som hör till. Då tänker jag bestämt att skogen är där man borde vara.

    Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

  • Okategoriserade

    Bara onsdag.


    Idag har jag haft Patrica och Anna här. Finingar! Så härliga timmar! Lite för få timmar bara. Lustigt det där med människor man aldrig tidigare träffat och ändå känner man att man gärna skulle hänga några dygn och babbla. Gillar jeansen som Patricia har, så pass att jag köpte dem till mig själv för en tid sedan men fick lämna tillbaka dem. Surt nog satt de inte sådär tjusigt på mig.

    Älskar när någon annan plåtar hemma. Kan säga att dessutom var ett rent lyxdrag en dag som denna. Känner att det här valplivet har gjort mig till virrigaste på jorden, snurrig och studsig på något vis. Ena sekunden käkar han på en blomma, en annan gnager han på en sladd, en annan minut är han spårlöst försvunnen.

    Nästan sådär virrig som jag var vid bebisåren… Inte särskilt charmigt om jag får säga det själv. Och jag som egentligen tycker att jag är så cool nuförtiden och inte särskilt hönsig alls, inser att en vecka med valp har gjort mig till en virrpanna utan dess like. Som dessutom påbörjar samtal för att sedan studsa iväg för att leta valp innan svaret kommer. Fast jag tänker att det är övergående, säg att det är det?! Bara själva ovanan liksom.

    Ljuset om vintern. Så underbart men så satans kort. Jag känner att det här med att hänga ömtåliga saker i taken är smart utrymme.

    Utan att avslöja exakt vad plåtningen idag handlade om så var Patricia och Anna här i uppdrag av Erikshjälpen. Jag fick en del berättat om organisationen  och genom att kika runt på hemsidan förstår jag det fantastiska. Jag tillägnar ett eget inlägg åt denna barnrättsorganisation.

    Såklart skickade jag med sticklingar från Johannas palettblomma. Den som har egen hashtag #palettbladunite. Fin historia och tänker den svindlande tanken hur många växter ur en och samma blomma. Förresten  sade Anna något om att jag hade gröna fingrar, blev nästan mallig för egentligen är det ju exakt tvärtom. Men jag har uppenbart haft lite tur på sistone eller annars har det mest med det där som heter vattna, att göra.

    Vad jag gjort annars idag:

    • Beställt smyckesaskar med ny logga, ritad av Kristo.
    • Beställt visitkort av samma slag.
    • Dubbelkollar med Johanna Garmland om exakt hur många medaljonger vi kan nylansera om en vecka. Alltså denna.
    • Tänkt på hur fin jag tycker den lilla ballerinan är i förgyllt guld och vit kjol. Snart, innan jul, finns den till försäljning.
    • Och sedan fingrar jag extremt mycket på topaser, citriner och ametister…


    Kom just på att jag är förtjust i små, små hyllor med minimala snirkliga konsoller.

    Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

  • INSPIRATION - INTERIOR,  INSPIRATION - KIDSROOM

    Sweet dreams.


    Detta sena inlägg måste ha sovtema känner jag starkt. Eftersom mina ögon går i kors efter denna dag så passar det utmärkt om att tipsa om Numero 74´s baldakin eller Bed drape som de kallar den, äntligen finns hos återförsäljare världen över. Numera plåtar jag ju ”bara” för Numero 74 men varumärket ligger mig lika varmt om hjärtat som då jag sålde dem i butiken. Till och med ännu mer då jag känner och klämmer på allt fint så mycket mer den här vägen. Ser alla skiftningar och detaljer på ett helt annat vis. Deras produkter är ljuvliga och färgerna likaså. Och företaget är bara så inlindat i kärlek. Om du inte redan läst om deras filosofi kan jag verkligen tipsa dig om att göra det här. Önskar att alla tänkte så.

    Baldakinen finns i massor av ljuvliga färger och det känns extra fint då man är van att se baldakiner mest i vitt.

    Sweet dreams <3

    Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

  • FOR THE MONDAY COFFEE

    For the monday coffee.


    Är så glad för mina fina vänner som tagit steget och startat upp sin egen plats The Northern Sisters Collective. Jag önskar dem all världens lycka till och rekommenderar dig varmt att klicka dig vidare dit på momangen. Magiskt fint!

    Det kommer många mail om Emily Martin / The Black Apple´s print som vi hade i butiken när det begav sig. Jag vill tipsa om att Vintagefabriken numera har dem i sitt sortiment.

    The Way We Play har Small talk med bästa Johanna Bradford. Inspirerande läsning och godis i bilder av Kristin. Idag bloggar Johanna förresten en hel massa köksinspiration inför flytt till nytt hus. Så perfekt för dig som går i dessa tankar.

    Julkort känns så himla gammaldags nuförtiden. Minns när jag sorterade julkort på Posten när jag var 14 och högarna var nästintill oöverstigliga. Men en hälsning med skrivna ord kan aldrig någonsin vara fel. Atelier Graphique ligger bakom årets julkortsserie från PostNord, fint tycker jag. Förutom hyacinten så är julbocken och fjällrenen illustrerad. Finns på PostNords butiker och ombud från och med den 16 november. Gratis och bara att hämta.

    Jag blev så himla nyfiken av spelet Skogen – redan vid filmen, kolla! Ett familjespel utvecklat under många år av biolgen Daniel Thorell. Spelet sägs vara en ögonöppnare för den mångfald av arter och miljöer som finns omkring oss. Ett roligt sätt att lära sig mer om skogen. Och så viktigt tänker jag. Finns bla hos PaperCut.n s
    skog
    Och sist men långt ifrån minst. En julkalender från Novellix . Fy tusan vad fint, jag som redan är stormförtjust i dessa små noveller och allra särskilt askarna med 4 noveller i varje. Och tänk tanken här, att sjunka ner i självaste julfriden i form av en berättelse. hela vägen fram till julaftonen. Åhh!

    Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

  • OUR WEEKEND DIARY

    Dagen då världens största hemlighet avslöjades.


    Förra söndagen var det ju alltså dags för den stora hemligheten att avslöjas. Faktiskt hade vi hållt det hemligt ända sedan i somras när vi besökte Pomonadalen och Tilde. Jag kan ärligt säga att jag har varit den tvekande länken i familjens hundönskningar. Mycket tvekande.

    Allt sedan den här dagen för sex år sedan har det önskats och önskats. Kanske är det miljarder små lappar som klistrats i vårt hem på strategiska platser där man liksom inte kan missa. Som till exempel i kylskåpet, under toalettlocket, på kranen, i skorna osv. Allt med meddelanden om ”Hund önskas”  Skam den som ger sig.

    Från bloggen 24 januari 2011
    ” Men för en sjuåring och hennes sexåriga lillebror är just nu drömmen om en chihuahua väldans stor. Jag och min man säger blankt nej. Till en hund överhuvudtaget. Nope kids, någon hund blir det inte. Tills för några dagar sedan. Kaostimmen mellan sjutton och arton. Evinnerlighetstjat om det ena och det andra. Trött mamma plus trötta barn 
    – Men mamma, kan vi inte ens få en chihuahua när jag fyller tretton ?! frågar Liv.
    Jag är supersnabb att svara. Det är ju så enkelt att det är fem år tills hon fyller tretton. Drygt. Så jag tänker kortsiktigt och svarar inte särskilt (inte alls) uppriktigt. Jag ser bara till  min chans för ro en stund. 
    – Jorå, det är klart att ni kan! 
    Jag ser hur både Liv och Viggo stannar upp. Tittar på varann. Skiner upp som två solar. Och sen dansar de runt i köket. 
    – Wihoo, mamma har lovat oss en chihuahua!! Småsyskonen hänger på. Chihuahua, chihuahua, wihiii!
    Men kära nån. Jag upprepar.
     – Men höörni. Det är fem år tills dess! Jääättelänge är det, faktiskt väldigt många dagar. 
    Men de skrålar vidare.
     – Vi vet, vi vet! Men när Liv fyller tretton! Vi ska få en chihuahua, chihuahua!
    Man ska inte lova sina barn sådant man inte kan hålla. Man ska inte säga dem osanningar. Man ska vara uppriktig och sann. Jag vet och till mitt försvar, jag är det. Alltid. Nåja, en och annan nödlögn har väl hänt men nästan alltid.
    Men nu är det ”vi ska köpa hund stämning” här hemma. Det ritas teckningar med söta små vovvar och görs scheman i vilket rum hunden ska sova. Liv frågade om jag hade skumfyllning för hon skulle sy en madrass. Hon behövde rätt mycket.  Det skulle bli en madrass till hunden. Och i förhållande till ett penntrolls madrass blir ju även en chihuahuas madrass stor. Jag påminde henne om att det trots allt inte är någon panik. Fast hon tyckte det var lika bra att vara förberedd. Sen undrade hon om det skulle funka att limma en pappershund på madrassen. Viggo oroar sig mest över att hans mamma ska glömma ge chihuahuan mat och jag måste ju försäkra honom om att sånt glömmer man inte. Så jag spelar med lite men innerst inne tänker jag ju (förstås) att de glömmer nog. För de gör de väl? 
    Livs inställning till den fasligt långa väntetiden är rätt skön. 
    – Nu måste jag ha jättekul varje dag så att dagarna går snabbt tills jag ska fylla tretton.”

    Och nej jag hade inte tänkt så. Faktiskt inte alls. Så fult av en mamma. Min man däremot har under åren som gått hamnat på barnens sida. Tillsammans har de önskat, han har visat dem alla gulliga hundfilmer i världen och gissa vem som har varit så tråkig, sååå trist och bara sagt nope, det blir ingen hund. Och Liv fyllde 13 och faktiskt 14 med.

    Men så hängde vi ju på helt fantastiska Pomonadalen. En hel vecka i somras. Det hände något då, kanske inte så konstigt, kolla här och när jag då till och med galopperade! Vilket kändes större än själva havet. Jag, den mest hästrädda som gått i ett par skor. Men Thilde är fantastisk och hennes mindset smittar liksom av sig. Men vill typ vara som hon trots att man är ljusår ifrån. Så det var helt klart därför jag började viska med min man när vi lämnade stället och var ungefär vid Ystad. Ska vi? I största hemlighet med min lillasyster och hennes man smed vi planer och väntade på valpar. Och så föddes de då i början av september. Och så här hemligt i vår familj har det aldrig någonsin varit.

    Men efter det vi hade varit i Karlskrona på höstlovet var det bestämt att vi skulle överraska min systers man Andreas på hans 40-årsdag. Eftersom de redan hängde på Pomonadalen var det middag på Talldungen som gällde. Vi möttes vi upp på lördagseftermiddagen. Valpmysigt värre och våra barn och deras kusiner anande ingenting. Alicia däremot som kommit med sin familj från Malmö för firandet visste allt men var tyst som muren.

    Och vi åt ljuvlig 40-årsmiddag på Talldungen. Somnade till tystnaden och vaknade urtidigt av både tupp och väckarklocka.

    Barnen visste att vi skulle lämna Pomonadalen tidigt pågrund av ”viktiga saker hemma” och ville verkligen inte sova bort en endaste minut av valphäng.

    Hästarnas boxar behövde putsats lite och hönsen skulle ha flott frulle.

    Alltså hösten här nere. Så galet vacker. Så på vägen hem från frukost hade vi redan köpt en Skånegård ihop och bestämt allt som behövdes bestämmas. Dream on…

    Totalt ovetande var de alla om vad som komma skall. Tanka myset så länge tid är.

    Thilde var så pepp vår idé och har smidit så smart med oss. Och här kan jag lova att alla våra hjärtan slog lite extra.

    Vår plan var ett familjefoto som Thilde skulle hjälpa oss att ta. Plötsligt sade hon att vi skulle vänta ett tag, gick iväg och resten är ju sparad historia här. Tror jag kommer kunna se den filmen hur många gånger som helst.

    Nomi började storgråta. Liv och Charlie fattade väldigt långsamt. Viggo trodde länge att det var Estrid och Svea som skulle få med sig en valp hem och meningen med det hela var att de skulle få välja av de båda.

    Allt var både jättejättemärkligt och väldigt mycket dröm över, förstå själv  dessa minuter.

    Samtidigt var ju lyckan större än att det går att förstå. Svårt att ta in liksom.

    Här var känslorna i ett enda virrvarr. Den enorma lyckan över att Iris skulle vara Estrids och Sveas valp. Samtidigt blev sorgen  så närvarande över lilla valpen Sigge som är i hundhimlen. Rädslan över att förlora någon man älskat och tagit till sin. Det är en helt annan historia men deras fina Sigge hade en medfödd sjukdom som visade sig först när han var runt ett år.

    Sju i familjen.

    Och fem.

    Chester hette Maui här.

    Mycket face-timande den första stunden.

      

    Sedan packade vi ihop allesammans och tackade Thilde för att vi fått med hos de finaste valparna hem. Här kan ni läsa mer om Pomonadalens Labradoodle och om själva rasen. Kan faktiskt inte tänka mig ett finare ställe för en liten valp att se dagens ljus på. Kolla bara första bilden i detta inlägg. Det är så de har det tillsammans med Thilde och hennes två barn.

    De femtio milen hem var en blandning av kisspauser och namnbryderier.

    Att Vaiana skulle bli en Iris var redan bestämt.

    Sådärja lilla valp, jag ska lära dig allt jag kan.

    Och Chester bytte namn typ tusen gånger under färden hem. Han hette Rusty (det hette han faktiskt längst tid), Elvis, Cooper, Lilo, Nemo, Nico, Mini, Maxi, Lucky, Happy, Dexter, Storm, Pluto, Milo, Jupiter, Diesel, Prince, Bowie, Simba, Bernhard, Pongo… och hur många fler namn som helst. Ni förstår ju själva 6 i familjen ska vara ense. Men framåt 10-tiden på kvällen var skaran enad. Så gick det till i alla fall. När Chester kom till oss.

    Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

  • Okategoriserade

    Inget jag brukar göra om fredagarna men sjukt kul när det händer.


    Imorse for Chester till min mamma och pappa. Inte nog med att de alltid ställer upp i vått och torrt för 9 barnbarn, nu fick de plötsligt rycka i, på egen begäran, att vara valpvakt. x 2 dessutom. Chesters valpsyster Iris var också där och de röjde järnet. Det kändes som när barnen var bebisar och jag jobbade galet fokuserat de timmar jag hade framför mig. Redigerade tills det ryckte i ögonvråna. Om det inte hade varit för ett smått irriterande missöde i strukturen hade jag dragit en lättnads suck nu. Det gör jag inte men det känns ändå miljarder gånger bättre än i morse. Balansen vet ni…

    Mellan varven sökte jag på Art deco. Jag tänkte på 20-talet och att man borde levt då. För tjusighetens skull.

    Framåt småtimmarna gjorde jag något helt ogenomtänkt och synnerligen otippat. På en sekund hade jag bokat in mig på den här. Utan betänketid, vet inte exakt vad som flög i mig. Men fatta hur kul!!!?? Snacka om fredagsfeeling!
    Bilder 1 mina, 2 från denna mapp, 3 härifrån.

    Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

  • Okategoriserade

    Chester.


    Jag vet inte om det var förskräckelsen över den stora, orangea katten som helt plötsligt tycktes äga vår väg. Eller av ren utmattning hos både valp och mig. Vi somnade i alla fall pladask direkt på golvet. Mitt på ljusa dagen. Alltså det här valplivet. Det verkar kanske inte så storslaget för någon annan men vågar man kika över korgens kant inser man ju det märkvärdiga. Och vi sitter och tittar på höstlöven som faller ner på den frostiga gräsmattan. Det märkliga är att det knastrar till lite varje gång det landar. Då kan det hända att man rycker till lite av själva överraskningen. Vi letar pinnar och bygger ett pinntorn under äppelträdet. Och stannar och tittar storögt så fort en bil passerar eller en fågel kvittrar. Vägen ner mot soptunnorna är liksom ett minfält då vi insett att man aldrig vet när den stora, tjocka och knallorgangea katten lurar i buskarna. Då kastar vi oss i varandras famn, för egentligen är det nog jag som är räddast och fångar honom innan han ens hinner blinka. Sedan darrar vi lite extra. Å andra sidan vet jag ju att han hängde med katter, höns och hästar från det han såg dagens ljus. Säkert är han modigare än de flesta, innerst inne. Och det där med att prata med valpar är ju inget jag gör till vardags (eller gjorde) så jag tänker att jag pratar väl på som jag gör mest. Och vi snackar om knastret när löven landar, och det var värst vad mörkret kom snabbt, lite om fotoredigering, smyckesaskar och äkta ädelstenar och akta dig vad de glimrar, och helt plötsligt kom vi in på det där om en ny logga… Jag har inte helt bestämt mig för om han tycker det hela är intressant men lyssnar jag riktigt noga tycker jag att det kan låta som svar ibland.

    Han heter Chester.

    Slutligen. Gissa hur många namn en valp kan få under en 50 mils bilresa?
     

    Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

  • DIY

    lite jul.




    Julinspo någon? Eller mer vintrigt i allmänhet. Jag har just nu ett jobb ute i senaste numret av tidningen Hem ljuva hem. Fick faktiskt lite vinterfeeling imorse. Vi är ju liksom uppe i absoluta ottan numera och då det är kolmörkt och frostigt värre.