53897
post-template-default,single,single-post,postid-53897,single-format-standard,qode-social-login-1.1.3,qode-restaurant-1.1.1,stockholm-core-1.1,select-theme-ver-5.1.8,ajax_fade,page_not_loaded,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-6.0.5,vc_responsive

Hur ett systersmycke blir till.


För en tid sedan frågade Kristin om jag & Johanna kunde göra ett systersmycke till henne och Miranda. Eller nu vill jag verkligen förtydliga en gång för alla, jag gör inte ens en endaste millimeter på smyckena. Jag bara babblar och vrider och vänder på skönheter hit och dit. Men guldsmed är tusen år bortom mina skills. Miljarder…

I alla fall, från början var nog tanken att det skulle bli ett She´s the rainbow men då frågade vi om vi inte fick göra nästan samma fast ändå inte. Som en kompisarmband till She´s a rainbow. Jag har nämligen helt trillat dit på ädelstenars egenskaper. Och Lotta på Bråkmakaregatan. Ni vet när hon föll i rosenbuskarna och armbandet hon fått av tant Berg for all världens väg. Just ett sådant armband kunde jag inte släppa ur tankarna.

När det gällde Kristin´s och Miranda´s systerarmband skulle såklart stenvalen gå i blå toner. Armbanden skulle vara unika men ändå höra ihop. Vi valde stenar utefter färg, form, storlek och slipning. Och här ser det mest vackert ut i sin enkelhet. Johanna hade precis börjat med infattningarna nämligen.

För hand måttade hon ut silver i som remsor.

Exakt den mängden som krävs för att fatta in varje sten. Både i längd och bredd. Detta är på halv millimeternivå.

Under själva infattningen var jag inte på plats i ateljén. Men Johanna har berättat att man gör varje ”silverram” klar till var unik sten innan själva infattningen tar vid. Man gör även öglor av silvertråd och löder alltsammans innan infattningen, då stenarna inte klarar denna hetta.

Men korkat nog drog jag ju till med ”och sedan limmar man fast stenarna då?” Johanna bara skrek ”limmar, här limmas ingenting, aldrig någonsin!! Lim är bannlyst hos en guldsmed! ” Oj, sade jag lite skamset för att i nästa andetag fascineras rejält av hantverket ännu en gång. Johanna förklarade hur man liksom trycker metallen försiktigt mot ädelstenen. Små dunlätta tryck för att inget ska hända med stenen. Massor av tryck, fler än man någonsin kan räkna, runt om stenen tills man liksom bildad som en liten, nästintill osynlig kant som håller stenen fast. Då stenarna är olikformade måste varje sten infattas helt för hand och man kan inte ens använda verktyget ovan. Som i och för sig också är lika mycket ett hantverk och ett urgammalt verktyg, ett universum från maskinella infattningar.

Här har alla stenarna fått sina infattningar. De är fortfarande liksom råa i sin metall och ska slipas lått och poleras mot slutet.

Stenarna fästes på sin kedja. Även avståndet och ordningen kräver en tanke, ibland ganska många tankar faktiskt.

Inget lämnas åt slumpen. Olika tyngder på stenar gör att fallet blir olika på ett färdigt smycke, så sådant måste man ha i beräkningen.

Vi jobbar med 100 % återvunnet silver, guld och roséguld, så långt det bara är möjligt. Att återvinna guld och silver är en process som få guldsmeder besitter idag och att Johanna är en av de få som kan denna metod är jag så otroligt tacksam för. På det viset har vi möjlighet att erbjuda smycken som är snälla mot miljö och vår värld. På samma vis arbetar vi med stenarna. Alltså att vi bara samarbetar med dem som kan garantera oss god etik kring stenarna och arbetsförhållanden.

Sodalite, auqamarin, labradorite, månsten… Alltså att man gillar namnen på stenarna. Som sagor.

Ateljén, den fina. Häromdagen fick vi en himmelsk leverans av stenar. Det var så otroligt vackra. Fast det var världens molnigaste dag och alldeles grått så glittrade de ändå och slipningen, som jag glömt namnet på, var helt magisk. Johanna hade gjort ett urval via bilder och jag tänkte på godis i de mjukaste färgerna. Nu får ni hålla utkik för nu är vi alldeles i startgroparna för dessa armband. Helt unika kommer de bli, då ingen sten är den andra lik. Förmodligen kommer det bli ”one of the kind” – stämpel på samtliga då vi aldrig kommer kunna hitta exakta stenar. Så många mail om systersmycken sedan Kristin bloggade detta vackra inlägg. Och ja, såklart vill vi göra systersmycken i långa rader. Men som ni förstår tar det tid, en hel massa dagar i Johannas hantverk. Att få till de stenar vi önskar är inte heller det enklaste. Så förmodligen kommer vi få lov att göra någon slags förbeställningsturordning. Lovar att berätta när jag vet.

Nu gör ju inte Johanna bara smycken åt Mokkasin, långt ifrån. Det är ju bara en minimal del av alla fina jobb hon och hennes mamma Inga gör på Garmlands. Kärade ner mig i lövet som Inga gjort för en herran massa år sedan. Och trädet är ett av Johannas signatursmycken, så vackert.

Johanna är så sjukt begåvad. Älskar det här. Jag har alltid varit stormförtjust i mitt She´s a rainbow (som också finns i silver här), bär det ju jämt och tar aldrig av det. Men det här är något alldeles extra. En typ av armband som jag saknat. Jag går verkligen igång på liknelsen av Lotta på Bråkmakaregatan – armband eller ringar som Madicken och Lisabet fick på posten av mormor. Eller för all del ringen hos tandläkaren man valde med stor beslutsångest när man var liten.

Polera som bara den.

Silvret och dess eviga glans.

Systersmycken till Kristin och Miranda.

Sen vill man ju äga gamla smyckeslådor. Men det gör man ju inte. Så jag letade som en galning för jag ville ha just något blått och blankt. Såklart har vi även våra fina lådor till vardags. Tänk när vi gjorde de här tjusiga, lägg av! Kolla bara skräpet vi fick med oss från Norrbacka.

Det jag fann var i alla fall sådana lådor man köpte äkta silverbestick i när det begav sig. Och så öppnade jag upp, lade i lite extra stoppning och limmade tvinnade band.

Och linne runtom med hortensia på toppen.

 
Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM
 
 

Sofia Vusir Jansson

sofia@mokkasin.com
No Comments

Post a Comment