oktober 2017 - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
0
archive,date,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

Kostym, kostym och kostym…


Dessa kostymtider… Ända det som är roligast med den här tiden. Varken pumpor eller läskigheter är speciellt vanliga hemma hos oss, om jag finge bestämma. Det går väl dock sådär och det skapas latexsår och blodiga droppar. Men i alla fall. Du vet väl att överdimensionerade hattar inte är särskilt klurigt att få till? Nu har vi ingen tutorial på denna men kolla här så får du ändå lite vägledning över hur man gå tillväga.  Annars tar jag en liten surfsväng…

Dnilva gör en Pennywise. Jag älskar idén med clownkragen, så smart. Och eftersom jag vet att Anna-Maria är en av de raraste som gått i ett par skor så kan jag ta att hon är såhär tillfälligt läskig.

Trendiga spindelnätsben är praktiskt dessa tider. Gemma Booth för Milk Magazine.

Finaste fjädermanteln gjorde Babes in Boyland.

A Beautiful Mess gör Guldlock och de tre björnarna.

Mer mag fortsätter att göra de gulligaste kostymerna. En svan har man väl alltid önskat.

Gulligt att vara regnbåge ! Från Oh happy day.
Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

For the monday coffee.


Somnade som i mjukt fluff efter finaste helgen med Nathalie & Matilda, Babes in Boyland. När jag vaknade, insåg jag däremot bredden av min obalans just nu. Jag är så sjukt bra på att släppa sådant när jag befinner mig ifrån, faktiskt en styrka jag har. Att det sedan blir en backlash utan dess like är smällar jag tar. Det finns liksom bara av och på. Att allt detta infaller tillsammans med barnens höstlov kan man verkligen fundera lite extra över. Men allt är som det är. Hej du stormiga måndag, det är liksom bara att kavla upp ärmarna och köra.
Men i en annan värld hade jag myst med kaffet och lyssnat på stormen utanför. Fint så.

Sedan hade jag helt klart tagit tag i min oktoberlista, som är en miljard noteringar utspritt, på ett inspirerande sätt.

Jag och barnen hade gått till biblan. Som inte ser ut såhär .

Till lunch hade vi gått ut bland löv och nystekta plättar.

Sedan hade jag sagt: ”släng ihop en äppelpaj nu ungar, så jobbar mamma undan lite”.

Och efter vi smällt i oss äppelpajen hade vi myst och läst under varma filtar tills skymningen. Nu kan det hända att den här måndagen kan te sig en aningens annorlunda. Men in my dreams.
Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

#babesinboylandworkshop


På workshop alltså, ledd av stjärnorna Nathalie & Matilda som driver Babes in Boyland. Två så begåvade kreatörer som jag följt så länge jag kan minnas. De är grymma och vad de än tar sig för lyser deras egna, personliga uttryck starkt och igenkännande. Älskar att de följer sitt hjärta och håller fast vid det egna trots att de hela tiden visar nya sidor. Att få ta del av denna otroligt generösa workshop känns så lyxigt och inspirerande. Jag tycker så mycket om människor som vågar vara generösa, dela med sig av tips och råd. Som inte ser någon nytta med att hålla det för sig själv. Tror det handlar om att man har en tro på sig själv och när man väl hamnar där kan man också ge till andra. Det är så himla fint tycker jag.

Att hamna på ett höstigt Gotland är ju så nära sagolikt det går. Som om ön är täckt av guld. Jag hamnade alltså på Hotel Stelor igår,  i Västergarn socken. Så fantastiskt fint, som att vara hemma. Igen. Jag är ju så svag för denna typ av hotel. Raka motsatsen till kedjor och stora komplex. I varenda detalj har man satt känslan först.

Efter en fantastisk lunch letade vi studio bland vackra lador och små hus.

Tur på skyltarna annars hade vi gått vilse helt klart.

Jag ser fram emot att se mer av det guldiga Gotland. Och havet.

Vi hittade studion och en hel massa supertjusiga chokladkakor.

Sedan var det bara att förlora sig bland rekvisita, magiskt ljus, inställningar och glasyr. Förstår ni vilken dröm!

Nathalie i magiskt mood.

Katrin drog på sig kimonon över tjocktröjan. Vad gör man inte för konsten och det var ju ändå bara ärmen som skulle hamna på bild.

Fabienne, workshopens yngst lysande stjärna. Dotter till Ulrika.

Linnea hade snitsigt och galant fixat glasyr på vår minitårta. Jag var mest intresserad av att lyckas fånga små korn av strössel i bild.

Blåbärskaka.

Så fint gäng som är här. Alla utom Nathalie och Matilda är helt nya för mig vilket är extra skoj.

Fattar ju att det hela kan se en aningens speciellt ut på håll. Men att hålla till på ett sådant här ställe, i ett kreativt stim är ju rena rama lyxtillvaron.

Katrin kämpar järnet med rökutveklingen.

Allt för att jag skulle få till den rätta känslan.

Mathilda, Nathalies rara syster är med som assistent. Och Malin som är grym fotograf med bröllop som specialitet.

Matilda har inte bara koll på estetiken, hon är också så bra på det tekniska och jag har modigt nog vågat flera nya inställningar på kameran. Bara en sådan sak!

Allt är genomtänkt. Minsta lilla hörn där ljuset faller bäst, underlag och detaljer.

Inget konstigt alls. Märkligt egentligen att det inte ramlas ner från höga höjder lite oftare.

Det fina med Nathalies och Matildas bildspråk är ju det lugna och rogivande. Känns som dagarna här blir exakt så. De smittar av sig med allt det mjuka liksom.

Mor och dotter in action.

Och mörkret lade sig över ängarna och det bästa ljuset var bara en liten strimma till sist. Men Fabienne, 12 år verkar ha hittat sin plats och tog till vara på det allra sista i ljusväg. Så fantastisk fin dag. Tack kära Nathalie & Matilda att ni gör detta så bra!
Lite instagram att kolla av vi som är med och under #babesinboylandworkshop

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

God morgon!


God morgon finingar och låt er bli lite avis, blink blink. Jag vill ta er alla till exakt min plats just nu. I ett litet rum på Gotland. Under två täcken och en massa kuddar bakom huvudet. Jag vaknade tidigt av regnet som öste ner utanför mitt vidöppna fönster. Jag skulle vilja ge er ljudet. Så mysigt att jag smälter totalt. Kolmörkt och regndroppar som rinner i som ett vattenfall. Jag är helt mjuk inombords. Det är precis tvärtemot vad jag var igår. Då jag en kvart innan boardingtime upptäckte att jag var på fel flygplats… Var så totalt inställd på Bromma så jag hade liksom inte kollat vidare. Kanske man borde veta var man flyger ifrån. Men nä. ”Ditt boarding kort funkar inte, gå till skrivaren istället” som inte heller funkade ” Men du ska flyga med sas, det är Arlanda”  Vaaaad?? Men jag ska ju boarda om 15 minuter, planet går om en halvtimme??? Ja. Alltså. Nog för att jag är tidsoptimist men i det här läget kan även en sådan tveka. Men sjukt nog hann vi fast chauffören sade ” det tar 25 minuter om jag kör fort” och jag kved  ”men då missar jag ju planet” och han sade ”vi hinner”. Sedan körde han det fortaste jag varit med om och han förtjänar en stjärna på min himmel. Och ett par timmar sedan kunde jag sjunka ner i en alldeles mjuk värld tillsammans med en massa fina på Hotel Stelor. En annan värld, en väldigt vacker. Nathalie och Matilda , Babes in Boyland håller kreativ workshop i helgen. Och jag är här. I allra högsta grad. Tack för det. ALLA inblandade.
Nu tänkte jag egentligen blogga hela fredagen men yoga väntar om 7 minuter. Dags att slita sig från täckena…

Bland molnturer och sanningar.


Jag lovade ju en printshop innan helgen och jag får väl krypa till korset ännu en gång. Tveklöst jag var för tidsoptimistisk där. Men i alla fall så kom jag så långt att jag letade originalet till detta ovan och sprang på en massa bilder från den dagen. Ibland funderar jag på hur det blir med sanningar bakom bilder. Kanske är det knasigt fast ändå himla kul. För just i sekunden när bilden togs då var vi bland molnen. Allt var mjukt och fluffigt och ängen kändes så ofantligt lång, till världens ände. Fast egentligen var det inte sant. Men det där med att fantisera järnet i själva fotoögonblicket tror jag starkt på. Om än lite märkligt för de som är i närheten. Underbart är kort liksom. Å andra sidan brukar åtminstone lyckas få med barna på noterna.

Just den här dagen hade vi verkligen inte planerat någon molntur. Vi skulle följa med Charlie på fotbollsmatch i Hälleforsnäs. Nu tittade vi inte så mycket på matchen, Kristo fick supporta där. Allt medans jag och Nomi gick på upptäcksfärd. Ahh, en kolhusteater! Hur hög byggnad??!

Innan hade vi ju kört av vägen nästintill för att sedan köra fel med flit på den privata vägen. För att som en händelse hitta ägaren till det gula huset där som var det vackraste jag sett. Eftersom han nog möjligen tyckte jag var lite underlig så fick jag lov att smygfota så tyvärr ser ni ju inte det tjusiga. Men det var i alla fall ett gammalt ridhus. Fast just den grejen får jag inte riktigt ihop.

Och ja ett slott ungefär. Man riktigt ser på Nomi´s gång hur fast beslutna vi var att tjuvkika i fönstrena…

Bara Lindex faktiskt. Tipsigt! Igår hade hon tydligen hittat THE jeans på en kompis ”de är som dina, mamma! Högmidjade och ned ränder på sidan!” han hade hittat dem här och jag instämmer, fina!

Och så på med klänningen då. Den gamla, som gatan. För det kan ju hända att det slinker ner ett och annat otippat plagg. Utifall man får feeling. Då är det lite ombyte i bilen och en mamma som ligger raklång på marken och en unge som är med på noterna ända tills någon kommer förbi. Fast då låtsats vi mest som ingenting. Det är dock lite värre för mig om jag nu ligger platt mot marken…

Så tog hon ett kliv från den fantastiska molnhistorien, rätt ner i verkligheten på en sekund.

Men sedan kom vi på att vi kunde sätta henne lite högre än marken igen.

Kjolen ven i vinden. Ibland av sig självt, ibland var det visst något mystiskt som tog tag i den.

Av någon anledning så var det lite spökvibbar mitt på blanka eftermiddagen.

Såg vi möjligen någon bakom gardinerna på tredje våningen?

Vi andades ut vid sjön alldeles i närheten.

Och bytte tillbaka till vanliga kläder fast med lite finess. Den där västen är från ett av våra favoritmärken Wolf & Rita.

Det där håret som blektes för att bli lila. Men tydligen satt mina frisör-skills kvar för Nomi tyckte det var skitcoolt som det var.

Belöningen.

Fruset på det här stället alltså. Men väggarna. Åhh. Nu sitter jag på tåget, mot planet. Ska möta upp de här finingarna på en ö. Gissa vilken?

Åh mitt favoritmönster på tapet och barnrumstips!


Tänkte egentligen tapettipsa. Men lite barnrum på köpet. När det kommer till barnrum har jag ju alltid velat uppmuntra till att tänka lite annorlunda och inreda långsiktigt. Jag tror nämligen att barnrummet är hemmets värsta slit och slängrum. Man kan få till känslan av barnets eget universum utan att prompt fastna i typiskt barnmöblemang, vilket oftast är en kortsiktig lösning eftersom det går undan i växandet. Kanske kan man tänka sig att göra remake på vintage som bordet här. Och våga blanda, loppis och klassiker. Jag tror man ska våga investera i dyrare möbler  som kommer kunna hänga med dit barn även i vuxen ålder. Ett exempel i det här rummet är Pialampan, vem tröttnar på den liksom. Måla och ändra och låt små personliga detaljer sätta stämningen än att gå loss på hela möblemang. Och precis som med vilken annan inredning som helst – ett rum byggs inte på en dag. Låt det ta tid, spara eller vänta in det rätta.

Nu kommer tapettipset! I vaggan bäddade vi ett av de vackraste bäddtextilier som dykt upp de senaste åren, Fauna från Garbo & Friends.

Och nu till nyheten. Nu finns detta magiska mönster som tapet tillsammans med mönstrena Mares och Bows. Kollektionen heter Tiny Heroes och görs av Photowall. Så fantastiska väggar det skulle bli!

Naturvaggan är från Little Hedonist.  Och de där stjärnorna, de gjorde min man. Funderar strakt på om vi kan göra en tutorial på dem…

Jag målade det här rummet med kalkfärg från Jotun. Kalkfärg blir så fint och ger verkligen ett lugn. Lite samma sak som med tapet, att det blir ombonat på direkten. Till och med utan möbler. Ytan är matt och intrycket blir rått och naturligt. Egentligen finns det inga regler när du ska måla med kalkfärg, men här är några tips som kan vara bra att ha med sig.

  • Använd stor och bred pensel.
  • Snåla inte med färgen på penseln.
  • Rör om då och då i färgburken, den är tjock och sjunker lätt till botten.
  • Jobba in färgen ordentligt genom att svepa med långa penseldrag från sida till sida.
  • Det ser ojämnt och mörkt ut innan det torkar, exakt så ska det vara.

Vi valde Grå harmoni från Jotun. Det är en naturligt grå färg som påminner om betong.
Och jag tycker fortfarande, tusen kopior efter, att originalet Be Kind från Secret Holiday är absolut finast. Korg från Afroart. Och kamera från bästa Fanny & Alexander.

Gillar att göra om skåp till tittskåp om än för en liten stund. Littlephant´s barnsortiment är fint.

Gullig servis.

Nästan alla bord kan bli små bord som passar ditt barns ålder. Genom att enkelt såga av benet så har du den höjd du önskar. Tänk bara på att ibland kan det vara tjusigare att lossa benen och såga upptill istället för tvärtom. Pelarbord är extra smarta då det ju bara är ett ben. Bordet är målat i Jotun Supreme Finish, kulörkod 5081 med namnet Fabrik 2403-B03G, matt.
Skåpet är målat i Jotun lady Supreme finish, kulörkod S1505-Y50R, matt. Bokstäverna är härifrån. Och ett par gjorda vi visst själva.

Nu har ju inte Svensk tenn släppt sitt julsortiment ännu men jag måste tipsa i förväg om de fina önsketräden som kommer finnas även i år. Och dess underbara hängen. Minns ni dem från förra året?  Min tanke med just dessa hängen och önsketrädet är att barnen ska få samla lite på just vackra julhägnen. Få ett par varje jul liksom och spara i som vita skokartonger. Till en annan tid.

Förra året tog träden slut snabbt och hängena med, helt enkelt för att de är handgjorda och inte finns i mängder. Hörde med Svensk Tenn idag och julen där öppnar 15 november vilket jag tyckte lät sunt då hela stan svämmar över utav tomtar och glitter, helt i masskonsumtionens grepp. Får magont utav sådant. Därför blir jag glad att någon vågar vänta lite. Svensk Tenn tipsade också om lite nyheter bland önskningarna eller önskehängena, de är verkligen som smycken i sig.
 

Hur ett systersmycke blir till.


För en tid sedan frågade Kristin om jag & Johanna kunde göra ett systersmycke till henne och Miranda. Eller nu vill jag verkligen förtydliga en gång för alla, jag gör inte ens en endaste millimeter på smyckena. Jag bara babblar och vrider och vänder på skönheter hit och dit. Men guldsmed är tusen år bortom mina skills. Miljarder…

I alla fall, från början var nog tanken att det skulle bli ett She´s the rainbow men då frågade vi om vi inte fick göra nästan samma fast ändå inte. Som en kompisarmband till She´s a rainbow. Jag har nämligen helt trillat dit på ädelstenars egenskaper. Och Lotta på Bråkmakaregatan. Ni vet när hon föll i rosenbuskarna och armbandet hon fått av tant Berg for all världens väg. Just ett sådant armband kunde jag inte släppa ur tankarna.

När det gällde Kristin´s och Miranda´s systerarmband skulle såklart stenvalen gå i blå toner. Armbanden skulle vara unika men ändå höra ihop. Vi valde stenar utefter färg, form, storlek och slipning. Och här ser det mest vackert ut i sin enkelhet. Johanna hade precis börjat med infattningarna nämligen.

För hand måttade hon ut silver i som remsor.

Exakt den mängden som krävs för att fatta in varje sten. Både i längd och bredd. Detta är på halv millimeternivå.

Under själva infattningen var jag inte på plats i ateljén. Men Johanna har berättat att man gör varje ”silverram” klar till var unik sten innan själva infattningen tar vid. Man gör även öglor av silvertråd och löder alltsammans innan infattningen, då stenarna inte klarar denna hetta.

Men korkat nog drog jag ju till med ”och sedan limmar man fast stenarna då?” Johanna bara skrek ”limmar, här limmas ingenting, aldrig någonsin!! Lim är bannlyst hos en guldsmed! ” Oj, sade jag lite skamset för att i nästa andetag fascineras rejält av hantverket ännu en gång. Johanna förklarade hur man liksom trycker metallen försiktigt mot ädelstenen. Små dunlätta tryck för att inget ska hända med stenen. Massor av tryck, fler än man någonsin kan räkna, runt om stenen tills man liksom bildad som en liten, nästintill osynlig kant som håller stenen fast. Då stenarna är olikformade måste varje sten infattas helt för hand och man kan inte ens använda verktyget ovan. Som i och för sig också är lika mycket ett hantverk och ett urgammalt verktyg, ett universum från maskinella infattningar.

Här har alla stenarna fått sina infattningar. De är fortfarande liksom råa i sin metall och ska slipas lått och poleras mot slutet.

Stenarna fästes på sin kedja. Även avståndet och ordningen kräver en tanke, ibland ganska många tankar faktiskt.

Inget lämnas åt slumpen. Olika tyngder på stenar gör att fallet blir olika på ett färdigt smycke, så sådant måste man ha i beräkningen.

Vi jobbar med 100 % återvunnet silver, guld och roséguld, så långt det bara är möjligt. Att återvinna guld och silver är en process som få guldsmeder besitter idag och att Johanna är en av de få som kan denna metod är jag så otroligt tacksam för. På det viset har vi möjlighet att erbjuda smycken som är snälla mot miljö och vår värld. På samma vis arbetar vi med stenarna. Alltså att vi bara samarbetar med dem som kan garantera oss god etik kring stenarna och arbetsförhållanden.

Sodalite, auqamarin, labradorite, månsten… Alltså att man gillar namnen på stenarna. Som sagor.

Ateljén, den fina. Häromdagen fick vi en himmelsk leverans av stenar. Det var så otroligt vackra. Fast det var världens molnigaste dag och alldeles grått så glittrade de ändå och slipningen, som jag glömt namnet på, var helt magisk. Johanna hade gjort ett urval via bilder och jag tänkte på godis i de mjukaste färgerna. Nu får ni hålla utkik för nu är vi alldeles i startgroparna för dessa armband. Helt unika kommer de bli, då ingen sten är den andra lik. Förmodligen kommer det bli ”one of the kind” – stämpel på samtliga då vi aldrig kommer kunna hitta exakta stenar. Så många mail om systersmycken sedan Kristin bloggade detta vackra inlägg. Och ja, såklart vill vi göra systersmycken i långa rader. Men som ni förstår tar det tid, en hel massa dagar i Johannas hantverk. Att få till de stenar vi önskar är inte heller det enklaste. Så förmodligen kommer vi få lov att göra någon slags förbeställningsturordning. Lovar att berätta när jag vet.

Nu gör ju inte Johanna bara smycken åt Mokkasin, långt ifrån. Det är ju bara en minimal del av alla fina jobb hon och hennes mamma Inga gör på Garmlands. Kärade ner mig i lövet som Inga gjort för en herran massa år sedan. Och trädet är ett av Johannas signatursmycken, så vackert.

Johanna är så sjukt begåvad. Älskar det här. Jag har alltid varit stormförtjust i mitt She´s a rainbow (som också finns i silver här), bär det ju jämt och tar aldrig av det. Men det här är något alldeles extra. En typ av armband som jag saknat. Jag går verkligen igång på liknelsen av Lotta på Bråkmakaregatan – armband eller ringar som Madicken och Lisabet fick på posten av mormor. Eller för all del ringen hos tandläkaren man valde med stor beslutsångest när man var liten.

Polera som bara den.

Silvret och dess eviga glans.

Systersmycken till Kristin och Miranda.

Sen vill man ju äga gamla smyckeslådor. Men det gör man ju inte. Så jag letade som en galning för jag ville ha just något blått och blankt. Såklart har vi även våra fina lådor till vardags. Tänk när vi gjorde de här tjusiga, lägg av! Kolla bara skräpet vi fick med oss från Norrbacka.

Det jag fann var i alla fall sådana lådor man köpte äkta silverbestick i när det begav sig. Och så öppnade jag upp, lade i lite extra stoppning och limmade tvinnade band.

Och linne runtom med hortensia på toppen.

 
Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM
 
 

Oläskigt.


Jag vill ju inte påstå att jag och Halloween är någon perfekt match. Men absolut maskeradtätaste tiden på året. Vilket aldrig är fel. För ett par år sedan gjorde jag och barnen ett samarbete med Ikea´s maskeradkollektion. Typiskt bra med avsaknad av skräcktemat tycker jag. Jag tänkte passa på att tipsa lite om fin krona. Just nu är ju naturen vackrare än någonsin. Perfekt torkad redan och på så vis kan materialet aldrig vissna.

Den absolut bästa basen för sagokronor och kransar som inte kräver någon tyngd är en sk kranstomme, ungefär en sådan här. Just den här tiden finns de i butik annars kan det vara svårare att få tag på. En sådan krans är oftast gjord av lian vilket ju låter exotiskt värre men innebär att kvistarna är långa och hela, därför kan du enkelt dela kransen i flera tunnare kransar. Här gjorde vi flera väggkransar av en stomme. Du lossar den metall som oftast finns virad för att hålla ihop och sedan är det bara att dela och klippa av. Kransarna lär hålla ihop hur tunna du än väljer att göra dem. Så funkar lian. Trassligt liksom.

Skärp kan man också slå till på.

Sedan är det bara att ta fram lim-pistolen och klistra kvistar, blommor och grenar. Ta vad du önskar. Det fina med att ha blommor i att du på så vis lätt kan täcka limmet och därför kan limma rikligt på grenarna, vilket behövs. Hemligt är också att på insidan har vi limmat lite mjukt tyg för Nomi´s skull. Nu kan ju tro att en sådan här krona inte är långvarig. Men i själva verket är det exakt tvärtom. Just den här kronan har flyttats runt, lekts med, varit med i ett par olika föreställningar och senast i en ljuspromenad då Katrineholm firade 100 år men då vitsprayad och lysande.

Påtal om kostym, förra året postade jag några absoluta favoriter för kidsen.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

For the monday coffee.


Att Johanna Bradford säljer sin lägenhet på bästa adress i Göteborg har nog ingen missat. Det fina med att Johanna och familj beger sig på nya äventyr då och då, är ju att alla andra som är i flyttarsvängen får chansen att slå till på något vackert redan från start. Allt om lägenheten och världens maxade inspo i bilder hittar ni här hos Alvhem.

Gillar verkligen den här lösningen av barnrum. Snacka om eget universum. Hemmet finns i Köpenhamn och här hittar man hela hemmet.

Vi bor ju inte ett hus som kräver kreativa lösningar i rum. Rummen är ju liksom där de är redan och får såklart förbli. men jag kan ändå gå igång på det här med att se utanför boxen. På så vis kan varenda yta med tak skapa ett hem. Smart och vackert i Amsterdam.

Avslutningsvis bestämde jag mig för en sak när jag såg den här bilden från FGL store. Att Nomi står där på golvet känns så ärofullt och extra fint. Och nu tänker jag inte vrida och vända på tankarna kring att få upp prints i min lilla affär. Innan veckan är slut ska de vara där. Basta.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Bästa tricket.


Hoppas helgen är fin! Är ni nyfikna vår blixtvisit till Österlen i veckan? Där vi vaknade exakt till utsikten ovan. Talldungen alltså. Jag kommer inte på något mer härligt ställe att landa en sen natt på. Så sagolikt så man knappt fattar att det är på riktigt.

Och den här om man vred huvudet ett litet snäpp. Någon sade ”det som om backarna är fulla av confetti”om fåren som betar där.

Efter att ha kört 6 timmar i sträck, i mörker och hällregn och mötas av en sådan här innergård då är det ju som att hamna i någon film. En väldigt fin. Klockan var strax efter midnatt. Och trots att jag funderade svagt på om väderprognosen om uppehåll dagen efter verkligen var korrekt så kunde jag ändå inte låta bli att tycka att regnet gjorde sig så fruktansvärt bra just då.

När vi satte nyckeln i låset var det lätt att inbilla sig att man kommit hem. Jag önskedrömde rätt friskt där och då, med regnet som smattrade mot fönstren. Kristo läste mest om ljudvågor. Vi har lite olika sätt att landa i natten.

Hur kom det sig då att vi hamnade här. Till saken hör att plåta miljö i utemiljö i ett höstigt Sverige kan vara en aningens oberäkneligt. Därför är man rätt van att plan A går i stöpet. Hoppsan liksom, inga saker i sikte och att fotografera förrän åkrarna var plöjda och endast brun jordemark. Inte så mycket att hetsa upp sig för då man alltid kan fundera ut en plan B. Plan B är alltid extra smart. Lite säkra kort sådär för att veta att man lyckas leverera det beställda uppdraget till kund. Framför allt i tid. Om den också skulle gå åt pipan, då får man liksom bara köra. Planeringen är oftast knapphändig och man håller mest tummarna att allt går vägen. Kan sammanfattas såhär:
På eftermiddagen skickade jag ett mess till Kristo typ såhär – ” tror du jag hinner åka fram och tillbaka Österlen på samma dag och jobba däremellan? Annars vet jag verkligen inte hur jag ska få ihop det…” På det messet fick jag svaret ”vi åker ikväll, packa ihop allt så sticker vi när jag kommer hem”. Turligt nog kunde mina föräldrar vara barnvakt och supersnälla Emma på Talldungen lät oss komma på detta superkorta varsel och trots att hotellet var stängt just den dagen inför konferens nästkommande dag. Sådan lycka för mig tillvaron kryllar av snälla och rara människor.

Talldungen besökte vi i somras. Jag blev totalt förälskad och har längtat tillbaka titt och väldigt tätt. Den gången var det sommarregn och ljus.Nu var hösten helt närvarande och solen hade just gått upp. 07.42. Första gången jag kollar av en soluppgångstid. Var liksom så illa tvungen

Ni måste kika på bilderna sedan i somras, här!

Varenda hörn är sagolikt. Så begåvat att lyckas med bedriften att inreda ett helt hotell med sådan total hemma-känsla. Tänker att allt som känns så självklart, mjukt och varmt har tusen tankar bakom sig. Och växterna. Jag insåg att flera av växterna var exakt samma sort som de vi har hemma. Men här är de träd i jämförelse över hur våra beter sig.

Brösarps backar, fåren och huset. Och hur du orsakar bilkö på morgonkvisten… Vad gör man inte för vyn. Fick förresten veta att huset byggdes som ålderdomshem en gång i tiden. Det enda kruxet var avsaknaden av hiss och vackra rum på andra våningen, och tredje. Då bar man.

Sedan åkte vi till stranden vi skulle plåta på. Det intressanta med havet, backar och kullar som stoppar vind och blåst, är ju att trots det inte blåser ens en vindpust där bortom backarna så kan man få världens överraskning. Eller som Katarina (följtips förresten, så fint och huset sedan !) uttryckte det på mitt instagram – ” älskar när naturen får fnatt”.
Ja fnatt är verkligen vad den hade fått. Redan när vi hoppade ur bilen sa jag ”hör du havet, det brusar helt galet vilt”. Japp, vilt och helt fnatt var det. Stranden var väck och där det brukar vara flera mil av sand var bara vågor och vågor.

Här kände jag ett lätt styng av ojojoj, det här var svårjobbat typ. Kristo tyckte mest det hela var värt att dokumentära.

Fast mitt i det där ojojoj så skrattade jag jättemycket för det hela var så galet. Stranden liksom, borta!

Men om sommaren, som en annan strand  ju. 

Vi tänkte att det kanske är precis såhär varenda dag om hösten och kände oss allmän okunniga om havet. Men då kom en kvinna som skulle balansera på stenarna för att plocka tång till att lägga på rosorna. Hon berättade att oh nej, om ett par dagar är nog stranden tillbaka igen. Sedan sade hon att vi borde fara till Haväng.

Sagt och gjort.

Inga sura miner här inte. Men desto mer frågor. Kanske tror man att stränderna är lite folktomma extra stormiga dagar. Men nejdå och jag tänkte att när han och jag är 70 plus eller så, ska vi också promenera på Haväng i vindarna.

Inget konstigt alls.

Eftersom vi skulle plåta färgen Stone grey för Numero 74  så var ju alla stenar perfekta. Tyvärr låg de inte alls där vi ville ha dem.

Det var verkligen inte bara vi och havet.

Det blåste så galet mycket. Så pass mycket att till och med kameraremmen orsakade rörelseoskärpa. Ingenting låg kvar utan stenar som tyngd. Men vågorna och det vackra i dem gjorde allt värt.

Däremot prickade vi nog av Plan C, D, E , F, G, H och en dator som dog totalt av blåst, regn och sand möjligen. Något nervöst med skärpadilemmat. Skulle hänga kläder på en tråd det gick sådär kan jag säga. Ungefär likadant som att hänga dem på en galge. Det var liksom noll mojnande i sikte, inte ens en liten sekund. Och det det var inte sådär som när de fladdrar lite tjusigt i plagg för vinden. Mer 90 grader rakt ut.

Efter tre stenar tog vinden vid.

Men tack ändå Haväng, vi gillar dig.

Men jag kan väl inte kalla jobbet särskilt glamoröst direkt.

När vi inte hittade ett enda öppet lunchställe vid fyra-snåret så passade vi på att plåta ett kommande samarbete. Om vi hade fått rätt många frågande blickar innan så blev det kanske inte bättre nu. Fast, äsch. Det finns värre saker.

Innan det var dags att styra de 50 milen hemåt så hann vi med ett fint besök. En hemlis…

Att åka bil, jättelångt,  med den man är kär i är ett bra trick. Jag menar om man tycker att det kanske snurrar på lite snabbt där i vardagen med allt och barnen och livet så kan kanske detta är bästa planen. Framförhållning kan vara smart men man kan ju chansa, har man tur så har man. Vi var borta exakt trettio timmar allt som allt.  Åkte klockan 18 på onsdagskvällen och kom hem vid midnatt på torsdagen. Trots att vi faktiskt jobbade superintensivt i en hel dag under ganska så struliga förhållanden och inklusive sovtid i några timmar, så kändes det ändå som en evighet med allt vi hann avverka i prat. I ärlighetens namn var vi rätt sura på varann i startskedet av bilturen. Men säg den surhet som varar i evighet…
På vägen hem var vi tvungna att stanna till vid något övergivet.

Där inne i den gamla möbelfabriken stod stolar som sorgliga skelett och när mörkret kom en sekund senare så kändes de som de viskade något om rädda oss, please…! Fast det kan ha varit inbillning.

Vid niotiden åt vi middag på Sjön och sade att det räcker med ett dygns semester, fast det ju var helt tvärtom och jobb. Men liksom för att hamna i fin i balans igen. Eller så sade vi nog inte alls när allt kommer omkring…fast exakt så är det ju. Och helt klart kan vissa dygn visa sig bli perfekta trots att det från början känns en aningens ogenomtänkt och lite halvt galet. Helt klart bra att ha i bakhuvudet om man nu inte lyckas med hela den dära långa weekenden i Paris eller nåt.
 

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM