Såklart att vi gör. Liv´s jeans är härifrån.

För övrigt är mina barn inga frukostmänniskor. Det som nästan alltid går ner är dock en variant av Nana Icecream. Men utan chiapuddingen… Vi tar frysta bananer om vi har. Fast lika ofta är de ofrysta plus frysta bär och lite havremjölk. Det blir som mjukglass och de äter med granola till. Kort och gott. Ibland gömmer jag ett rått ägg eller två. Fast verkligen i smyg annars tycker de att det känns lite knäppt på något vis. Och om de ser i kors av trötthet byter jag ut havremjölken mot en skvätt av denna. Den drycken är sötad med fruktos och gör liksom susen.

En liten kudde till Linn´s kattunge Spiken. Den här kudden har legat i vår bil i en månad och farit runt här och där. Men nu har den fått en röd rosett.

Om det finns något kvar i botten på Vitamixern, av det där glassiga så blandar jag i vad jag kan hitta för slattar i kylen. Yougurt, mjölk, juice… Sätter igång den igen och vips har de mellis till eftermiddagen. Eftersom den är så tjock och så mycket frukt plus bär i starten så blir det perfekt smak för en drickbar smoothie.

Jag gick på kurs med min pappa idag. Vi provade oljepastell, torr pastell fast mest blir det akvarell. Tjugosju år sedan sist så det är verkligen på tiden.

Fick finpost. Igen! Fy tusan vad himla snälla alla är. Den här gången kom den från London och Lucky Bird. Älskar korten som Kim gör för hand. Vi hade dem i butiken förut och de är så galet vackert präglade. Ska visa resten senare.

Ibland tycker jag det är svårt att förstå storheten av på bild. Men de är liksom väldigt tjocka, djupt präglade och ibland är det guld i botten. Som humlan här.

Blombord alltså. Lite Carl Larsson över det hela. Men det är så smart att placera där man minst räknar med en växt. För en gång skulle tycker jag att mina växter växer så det knakar. Nästan lite nojjig över att det bara är en fas eller nåt, att de plötsligt ska vara vissna när jag vaknar en morgon.

Äntligen har jag möjlighet att sno åt mig Johanna igen. Hon har ju jobbat fullt ös på Ändebol hela sommaren som förresten har öppet för Skördehelg och Aptitrundan nu på lördag och söndag, 9-10 september. Kolla hur supermysigt förra året. Nu är vi i alla fall supertaggade för en ny kollektion i vårt samarbete med smycken. I fint sällskap av gullungen Alice drömde vi loss ordentligt om vad vi önskar allra mest just nu.

Utan att avslöja för mycket så kommer vårt smycke She´s a rainbow få en kompis. Jag har nämligen snöat in helt på ädelstenar just nu. Och på Lotta på Bråkmakargatan…

Ni minns kanske historien om våra blåklockor? Att en dam lät oss förvalta hennes örhängen från 20-talet. Nu har det hänt igen. Örhänget som ligger till höger rymmer samma historia. Och hur vackert kan man tänka. Art deco och den där pärlraden runtom är ju bara ljuvligt.

Johanna kläckte den fenomenala idén om ringar och där pärlan satt fäster vi små månadsstenar. Alltså. Hur fint?!

Jag fick känslan av att min gamla handgjorda spegel påminner om Svensk Tenn´s  nyproduktion av Estrid Ericsson´s Spegel 2492. Fast det var vid ett väldigt svagt ögonblick och tillsammans med min livliga fantasi. Å andra sidan, kan man ju fantisera ganska länge och nöja sig med rätt många varianter av speglar när man kollar in prislappen. Och ja, jo jag förstår värdet av gediget hantverk och samma kokiller som på 40-talet men 32 tusenlappar…

Precis innan torsdagen började lugna ner sig såsom den gör när en efter en ramlar in efter dagens aktiviteter kom brödleverans via min pappa, från min mamma. Jag som redan vid lunch blev lycklig över en varm vegogratäng kände mig fånigt bortskämd. Fast mest väldigt tacksam. Nu ska jag börja läsa den här boken och ta en ljummen kvällsmacka. Gokväll och varm kram!

Jag fick en påminnelse idag om något att hämta ut. Eftersom jag inte väntade på något alls blev jag supernyfiken när där låg ett tungt paket och väntade. Blev glatt överraskad över det fina innehållet och så nyfiken på titeln Drömkalendern. Ja ni hör ju liksom själva det fina i den grejen. Presenten som bestod av en hel massa vackra strukturerande block och den drömmiga kalendern kom från Sanna Sporrong och jag säger Tack, tusen! Vilken fin present!

Drömkalendern beskrivs som ett verktyg för att ta reda på vad du vill med ditt liv. Det kan låta mycket begärt av en bok men grejen är att jag tror så stenhårt på den här typen av självhjälpsböcker. Kan man säga så? Jo, men något som hjälper oss att stanna upp och faktiskt fundera. Inte bara hetsa från det ena till det andra och aldrig någonsin, ens tänka på, att sätta sig ner och pränta ner dagens lyckokast. Jag tror på det skrivna ordet, jag tror att det fastnar bättre i vår redan fullspäckade hjärna. Jag tror så himla mycket på att ta sig tid för reflektion. Och att på så vis inse att de små sakerna i vardagen är värda exakt lika mycket, och oftast mycket mer, än de storslagna. Jag tror så många glömmer på vägen, när allt ska gå i rasande takt, med bekräftelsebehovet flåsande i nacken och på evig jakt efter det lyckade. Och när en sak är uppfylld är man redan i nästa steg påväg mot nästa. Det är väl därför många glömmer andas på vägen.

Kanske handlar det om att genom dina små anteckningar blev medveten. Att göra tillvaron, om inte kanske alltid glasklar, så mer synlig.

Kalendern har en veckoplanering där hälsan och ”tacksam för idag” rutan har lika stort utrymme som aktiviteterna. Nu ska jag berätta en sak som kanske låter högtravande som attan men jag lovar dig att det är fint. Ibland när vi käkar middag ihop allesammans har jag en bok där jag brukar skriva just en liten anteckning om vad var och en har för tacksamhetsgrej just den dagen. Ibland tar vi också om man har något särskilt mål för morgondagen, för att skapa lite pepptalk möjligen. Grejen är ju liksom att bara tänka till, att fast det bara var en alldeles vanlig dag så kändes det sjukt fint:

• att inte komma till final i brännbollsturneringen
• att jag fick ett barndomsminne när jag åt en kalaspuff
• att jag blivit som en tant fast jag är 13, som älskar att städa och att titta på Malou efter 10. Det är soft på något sätt.
• att jag har ätit falafel för tredje dagen på rad

Och som mål för morgondagen kan ju vara sådant som:

• att fly från en som är kär i mig
• ta det lugnt
• vara lika trevlig som idag

Klart man kan behöva lite extra pepp på det.

Kalendern innehåller mycket läsvärt och tipsigt. Frågestunder och listor att fylla i. Alltsammans för att fokusera på vad är det du tycker nu igen. Kanske glömde du något på vägen. Lätt hänt faktiskt. Kanske drunknade stolthet i en massa stress, kanske hann du inte att prioritera det du tyckte var viktigast, kanske har du aldrig någonsin vågat närma dig, inte ens petat lite på det där du ville förändra.

Idag fick jag ett samtal från Bris och vi pratade bland annat om hur psykisk ohälsa ökar alarmerande bland barn.  Jag tänkte direkt när jag bläddrade i Drömkalendern att varenda unge borde ha en egen. Det skulle vara precis lika viktigt som vilken annan lärobok som helst. Att redan i samma sekund som man lär sig att skriva A och B lära sig att känna efter i magtrakten hur man mår. Åtminstone förstå varför man mår si eller så. Och att det faktiskt inte är ett dugg farligt att ha fjärilar-i-magen-dag eller en morgon som känns blå.

Såklart blir allas drömkalendrar världens finaste dagböcker. Vi skrev ju mycket oftare dagböcker förr, att gjorde vi? Och tänk bara på alla brev… Man skrev om när solen gick upp, hur halmen växte och jämförde regndroppar med året innan. Och såklart skrev man om oro, hemlig kärlek och om drömmar som inte riktigt hade sett dagens ljus. Om blå dagar och sorger och bedrövelser. Kanske minskade oron i storlek, kanske gjorde drömmarna exakt tvärtom. Precis i samma sekund som man formulerade dem bägge i ord. Som magi eller hur?

Tack igen, för dagens finaste överraskning! Du hittar alltså Drömkalendern och alla fina skrivböcker här. 

Jag var helt säker, redan innan jag for, att Nanna och Catarina skulle ordna ett par magiska dagar på sin barndoms plats. Att allt skulle vara fint, lugnt och bara mjukt. Att vi skulle hinna växla så väldigt många ord och lyssna till flera historier. Det visade sig att jag hade helt rätt. Men inte visste jag att vi också skulle ha möjlighet att landa i total tysthet och ett landskap som förtrollade mig alldeles. Jag somnade som en stock i ett kolmörker vid berget och jag vaknade tidigt med som ett dis över Orsasjön. Drog på mig alldeles för lite kläder, inga strumpor i träskorna och insåg att luften var höst.

Jag tänkte på alla fina samtal dagen innan. Det otroligt inspirerande besöket på Zorn-gården som fick mig vilja bygga en bäddsoffa och börja fundera på att skåp liksom inte behöver se ut just som skåp för att vara ett. Och vet ni vilka som fototillstånd på gården?! Bara en sådan sak…

Jag tänkte på middagen kvällen innan, på Smidgården och Röding från fjällsjöar och Granskottsglass. Hur hela Dalarna verkar andas en stolthet över sina vidder, sitt kulturarv och sitt hantverk. Hur man värnar om hållbarhet och lokala kunskaper. Hur företag som Mora Armatur snart har funnits och verkat på samma plats i nästan 100 år. Allra mest tänkte jag att jorden är en vacker plats. Men nog att den gör något alldeles särskilt med människor som är uppväxta såhär. Skogar som verkar vara i oändlighet, likaså sjöarna. Och fjällen.

Sedan plockade jag hallon vid vägkanten som en slags första frukost.

För att sedan ta mig tillbaka till frukosten i fäboden. Alldeles full med finingar förutom Elisabet som gått på den allra längsta morgonpromenaden.

Anna och Nanna och blommorna man ville ta hem. Det ville jag också med rönnbärsslingan i huset, himmelin vid öppna spisen och den virkade lampan.

Självklart ska ni veta allt om varför Zorns hem var så väldigt inspirerande. Och om vår vandring bland mässingsblänk och hantverkstraditioner på Mora Armaturs fabrik. En annan dag.

Saknar dem redan. Hela högen! Linda från Volang. Nathalie och Matilda från Babes in boyland, Hanna Wendelbo, Nanna & Catarina, Elisabeth från Little Day och Elin Lannsjö. 

Det var i Östnors by allt började. Jag slukade historier om moraklocksindustri och digerdöd. Och stod exakt på fläcken där Sveriges allra första symaskinsfabrik låg. Eller fabrik kanske var att ta i men allt är ju relativt. Åtminstone var det just där man började bygga ihop en symaskin. Den allra första och sedan flera. Jag fick berättat att kvinnor i Dalarna alltid har varit extra starka och tänkte att det är ett bra arv att bära. Sedan tyckte jag lite synd om han där med filmkameran. Det är ju inte direkt struktur i bloggerskor med varsin kamera i handen. Hit, dit och tillbaka. Någon extra snabb och vilse. En annan alldeles efter.

Alla dessa väggar och Nathalie.

Jag fick lära mig att faluröda väggar kan bli bruna av åren och solen. Som en solbränna liksom. Och så var det en annan vägg och Elin.

Det är verkligen fågel, fisk och mittemellan bland fint att fotografera.  Det var ärligt talat helt rasande vackert här. Helt klart en egen värld.

Hela huvudet är fullt av kurbitsmålningar och en hel massa olika färgkombinationer. Husen vi besökte var inte vita och inte strama. Inte på en endaste fläck. De innehöll nästan alla färger jag kan räkna till och varför ha vitt på fönsterfoder och dörrkarmar när man kan ha exakt vilken annan färg som helst. Varför låta väggar vara tomma när man kan fylla dem bonader, textilier och för all del en och annan målning som kanske kan ses som en saga. Och varför i hela friden bara bygga en säng, när man ändå kan sätta dit ett skrivbord på hörnet, när man ändå är i farten.

Workshop med Mora Armatur. Jag är verkligen förtjust i att fundera åt andra företag. Att ge en annan syn på något från ett annat slags perspektiv. Nathalie, Hanna och jag pratade viktigheter och om sådant som bara är vackert. Hanna är förresten inte bara mönsterdrottning, hon är dessutom grym på instagram.  Så om ni tänker att det var värst vad hon (alltså jag) har blivit snitsig på sina instastories och så, ja då kan ni tacka Hanna.

Rönnbären och Linda.

Så sjukt stolt att Linda har våra smycken på sin arm och hand. Rosarmbandet och She´s a rainbow med familjens månadsstenar bär hon varje dag och jämt och It´s a bow är hennes förlovningsring. Jag smälter så fint <3

Nu ska jag lägga huvudet på kudden och tänka att det var då alldeles fantastiskt vad hösten började extra vackert. Tusen tack Nanna & Catarina & Mora Armatur för ni visade mig som en gömd skatt. Det är ju inte så att jag inte kände till Dalarna innan och jag har säkert varit där någon gång när jag var liten. Men det var så mycket mer magiskt än vad jag kunde föreställa mig. På alla sätt och vis.