-
Sneak peek av minivärlden.
Nu i eftermiddag har jag vikt mig dubbel för att ta några bilder i vår lilla minivärld. Om du aldrig tidigare har plåtat hemma-hos i just en sådan värld inser du ganska snart att det är minst sagt komplicerat. Nomi höll ställningarna genom att blanda flädersaft, vika servetter och provleka det ena och det andra. Hemma-hos är väl att ta i, man kan ju inte påstå att det ryms exakt det man förväntar sig av ett hem. Men det som är så himla bra i just sådana här minivärldar är att trots ytan är en aningens mindre än i ordinära hem så är fantasin så himla mycket större. Vi bestämde att den nog är oändlig. Såklart att den är, vem i hela fridens namn har varit med om fantasi som tar slut??
Vi tänker som sagt bara sneak peeka lite idag, resten kommer imorgon. Vi hittade N broderat på några näsdukar så två av dem fick åka tillbaka till det andra hemmet vi har och Nomi´s ridväska. Bra att ha i stallet tydligen.
Det finns många gulliga grytlappar här.
Och väldigt många saker till kafferepet.
Jag måste tipsa om gardinklämmor mitt i alltihop. Så smart klämma. Köp på loppis för ungefär en krona styck.
Ibland kan alla vilja ta en tur och vidga sina vyer. Därför har vi packat en bra-att-ha väska. Och snyggparaply, glitterskor och ett posthorn. Eftersom posthorn kanske inte används allt för mycket nu för tiden kan vi berätta att de är för att signalera sin ankomst och avfärd. Ett måste för turer i den stora, vida världen.
Som av en händelse har jag ju lite finheter kvar från en viss affär. De gulligaste strumporna måste ju helt klart sitta på någons små fötter istället för att ligga på ett insomnat lager.
Trådar kan ju vara just trådar. Men om ni inte redan visste så kan de också vara cirka en miljard andra saker.
Vi kunde inte låta den lilla världen sakna ett par tåspetsskor. De är inköpta för att låta pengarna gå till Läkare utan gränser. Då fyllde jag mitt rekvisitaförråd.
Den mest otippade leken idag var när Alice (i Underlandet) somnade bland solkatterna av allt kaffe hon druckit. Hon sade att kaffe både var bästa sömnpillret och lockade fram solkatterna exakt där man ville ha dem. Jag insåg att jag vet alldeles för lite om kaffedrickande. Eller annars gäller det bara just här.
Rosorna ingår nog inte i försäljningen. Jag är rädd att bladen faller innan dess. Men allt det andra. Utom Nomi. Såklart.
Och i lådorna finns saker som känns som de legat där i all världens dar. Lite så är det faktiskt. De små fåglarna och svamparna har bara bytt plats.
Vissa saker ser man knappt med blotta ögat. Men kisar man ordentligt så är de alldeles på riktigt.
Vissa saker har vi gömt men det är ju liksom det som är det fina. Att man hittar något där man minst anar.
Avslutningsvis vill jag bara skriva något som varken har med minivärldar eller fantasi att göra.
Då och då kommer det mail och kommentarer som träffar mig rakt i hjärtat. Jag vill bara att ni ska veta att de betyder så otroligt mycket för mig och jag glömmer dem aldrig. Det är sådana ord från er, som gör att jag bloggar och som får mig att fortsätta trots att jag många gånger frågar mig varför. Igår fick jag ett sådant mail. Det betyder mer än all statistik, siffror och följareantal i hela världen. Att veta att min värld härinne, trots att den ofta inte känns större än just den lilla stugan här ovanför, ger någon glädje och hopp är det absolut finaste jag kan få höra. Då förstår jag varför jag gör det här.
-
Tänk att de och huset fann varandra och att de landade såsom på molnen.
Det här är Lilly. Hon, hennes lillasyster Evy och hennes mamma och pappa har flyttat in i världens finaste hus. Huset ligger stort sett i hästhagen åtminstone så nära man kan komma en hästhage eller för all del även en kohage, utsikten är som världshaven fast det är gyllene fält. Jag tänker att innan någon gick loss och renoverade lite 80-talsaktigt på sina ställen så var nog hela alltet som Villa Villekulla. Kolla bara här på trapphuset. Helt galet ljuvligt ju.
Det extra fina är ju att huset inte ligger alls särskilt långt från där vi bor. Nu ska ju våra vänner ha det som sommarhus men jag lovar att de kommer inte längta sig tillbaka till lägenheten i Stockholm så värst mycket. Och ingen är gladare än vi för det. För vem väl inte alltid vakna såhär? Sovrumsutsikten. Alltså, jag sade ju att det var som havet. Samma känsla liksom. Jag lovar att Sarah och hennes familj kommer bli specialister på hur fälten beter sig innan åskan, räkna till miljarder av molnfigurer, se hur regnet flyttar sig till ena sidan av utsikten till den andra. Hur de kommer förundras när världen färgas röd framåt hösten och när alltihop är bländade vitt. Och de kommer se de allra första vårtecknet lite från ovan, lite tidigare än alla oss andra. Nu kikade vi mest på korna som betade precis under fönstret. Liv och Viggo hittade tydligen bästa uppkopplingen. På stenen, där mitt i kohagen. Bara en sådan sak. Vad ska man med Stockholm till då?
Vi gick runt i ALLA hus de nu har i sin ägo. Vi smidde planer som om det inte fanns någon morgondag. Eller egentligen precis tvärtom. En massa morgondagar utan slut, helt plösligt kändes allt så himla enkelt. Yoga i huset från 1898 med det sagolika plankgolvet. Ateljén bara stod där, den hade säkert aldrig varit ateljé förut men någon gång måste ju vara den första. Och jag spanade var ljuset hamnade framåt kvällen och förklarade hur lätt det är att göra hål i hus. Vi planerade fester och kräftskivor och kanske var jag lite påstridig om var gästerna kunde sova.
I såhär gamla hus får man räkna med en annan fjäril som flugit vilse och somnat in på fönsterbrädan.
Fast ändå så vackra där de sov.
Nyckel som barna hittade under bråte och skrot. Det är självklart att det var just den nyckel som varit på villovägar i all världens dar.
Vissa rensade ogräs och rötter efter lunchen.
Medan andra sådär i hemlighet inte kunde hålla sig ifrån att kika under plastmattorna. Nu ska jag ju inte säga att vi tjatade. Jomen. Lite då. Vi sade att vi åtminstone kunde hjälpa till att kika. Liksom hjälpa till lite på traven. Att det faktiskt inte betyder alls att man behöver dra bort hela alltet. Att man kan göra ett litet, pyttelitet hål och endast titta. Det sade vi faktiskt. Både jag och Kristo är ju stormförtjusta i just den här grejen. Att liksom lyfta på mattor och se vad som finns under. Och nu har vi ju liksom inga egna golv att tjuvkika under. Längre. Men alla dessa golv. Två lägenheter i Stockholm, ett stort hus. Det är ju såklart att man liksom inte frågar en extra gång när självaste husägarinnan har sagt – okejrå!
Alla ni som varit här, känslan?!! Den är så jädra spännande så man vet ju inte var man ska ta vägen. Och titta plastmattan var inte ens limmad! Bara lite futtig tejp.
Och sedan då… när man ser vad som finns under. Att de där plankorna är exakt som de sågs ut när de lades in 1909, då måste man ju skrika av ren lycka. Det är så magiskt. Hej trägolv liksom! Det tog lite sådär 100 år innan någon befriade dig. Och ja, jag veeeet. Vi sade ju att vi bara skulle kika. Men när vi ändå hade kikat så kunde vi väl titta lite till. Och mattan åkte ju ut av bara farten. Nästan av sig självt faktiskt.
Evy åt melon på den andra sidan plastmattan.
Allt medans vi andra var i himmelriket. Vi rullade ihop plastmattan och bröt spånskivor. Och började dra spikar.
Det var ju kanske inte direkt planerat det här. Vi skulle ju käka middag och hänga mest. Men får man feeling så får man. Och jag kunde väl i och för sig ha lånat några andra kläder men allt kom så plötsligt på. Fast det fanns värre saker, som att jag drog spikar så frenetiskt så jag fick blåsor i händerna. Ajdå.
Barnen roade sig själva.
Men jag snodde dem lite då och då. Gullisar!
Många spikar blir det. Helt intakta och bara att återanvända.
Jag påminde Lilly om lägenheten där hemma. Det är ju lätt att glömma såhär på avstånd.
Sommarfötter.
Sådärja. Två timmar tog det allt som allt. Efter såpningen så tackade vi Sarah och Patrik så väldigt mycket för gästfriheten att få riva ut golv såhär. Kanske inte alla värdar som skulle säga, jamen vi gör´t! De sade att det kanske inte är alla gäster som frågar heller…
Under trappor måste ju vara drömmen självt. De här tre tog tillfället i akt , när andra var upptagna, att släpa ner allt vad sängkläder hette.
Och den lilla kära punschverandan…
Den som ser ut att vila på molnen.
Absolut bästa färgerna på ros.
Observera den puderrosa pärlsponten. Sade ju att det är som Villa Villekulla.
Ja host. När vi ändå var i farten var vi ju tvungna att hjälpa till med det där tjuvkikandet. Såklart väldiga flotta plankor där med. Och även under heltäckningsmattan som leder ända ner till undervåningen. När vi kände att trappnosen fanns kvar kände jag nästan ett sting av avundsjuka. Våra trappnosar sågade de ju bort när de täckte in trappen med matta på sjuttiotalet. Smart värre…
Det finns en kattvind som är större än alla andra kattvindar.
Där kan man springa det fortaste man kan.
Och kika på korna eller kanske mest himlen. Är man liten så är man.
Det nya sovrummet med citronsåpadoft.
Tre kakelugnar. Och världens största bok som vi hade med oss i inflyttningspresent. En gästbok som också är en husbok.
En 14-åring och en snart 13-åring är en utmanande historia… Och ja det är inte den snart 13-åriga till höger. Missvisande text.
Solen gick ner mellan regnskurarna.
Så här på replängds avstånd är fåren inte särskilt läskiga. En viss donna kände modigheten komma smygande..
Önskar att vi visste exakt hur huset såg ut innan man satte dit plattorna. Det är smått magiskt att under de där grå plattorna sitter fasaden kvar exakt såsom man spikade över den. Om man tycker det är drömmigt att leta fram de gamla trägolven vad ska då inte detta projekt vara. Förstå första plattan! Halva fasaden! Ena gaveln! Jag måste bli inbjuden…
Vi pratade om det där med regnbågens slut och att skatten alltid ser ut att vara jättenära. Varför går man aldrig dit då? Ja, det är verkligen den stora frågan.
Så kom solen igen. Och lite vind i håret.
Den hade alltså bara gått ned på låtsats.
Kramkalas…
..och pussarna, de haglade.
Ända till solen verkligen försvann över åkrarna och middagen var klar.
Är så himla glad för våra vänners skull. Att de och huset fann varandra och att de landade som på molnen. Att känna i magen att vänner hittar hem är minst lika fint som att själv göra det. Och av rent egoistiska skäl är jag överlycklig. Att veta att den här vännen som varit så långt borta så länge, snart kommer bara vara en liten pyttig biltur från mig gör mig helt mjuk av lycka. Hon ska bara bo lite i Karlskrona först men sedan så.
Nyp er i armen finingar, det är ert!
-
En mjuk pall som är en hård låda med blommor på.
God morgon lördag! Det var ju det där med lådan. Som också är en pall. Och kanske en av de bättre lekstugemöblerna någonsin. Tricket med lekstuga är ju liksom att allt måste vara minimalt. Det är ju lätt att tycka att en liten sypall fast med ben är just sådär minimal men ställer du den i en lekstuga (åtminstone en sådan där vanligt stor eller liten) känns den snarare som en jättemöbel. Vanliga barnmöbler size 2017 är också lite för stort. Däremot var barnmöbler mycket mindre förr, möjligen var barnen mindre överlag. Kanske var det inte samma panik att möblera stort för man hade liksom inte plats. Säger hon som lät sina tvillingar sova i utdragssängar från 40-talet tills benen hängde utanför. I alla fall har vi hittat världens minsta lilla blå soffa till lekstugan vi ska sälja. Den här högst ovanlig och jag är överförtjust i den. Men det är väl lite som jag fick sagt till mig en gång. De presenter som svider mest blir också de mest uppskattade. Det där känner man ju ofta när man hittar något vackert och ”one of the kind” på loppis. Man vill ju gärna, mycket gärna till och med, behålla det själv men inser att saken skulle också vara så himla fin hos någon annan. Då får man helt enkelt säga bye bye och vara sjukt glad att man hittat världens finaste present istället.
Fast nu var det ju det där med lådan. Som jag förövrigt också gärna skulle behålla själv… Men i alla fall. Det är alltså en sådan där sypall med visserligen vackra ben från början. Fast när vi sågade av dem så fick vi istället exakt den höjden vi önskade. Den stadiga och mycket gedigna trälådan (som ni ser orkar inte ens Nomi hålla den) som är så sjukt bra att förvara saker i…
…blev alltså den perfekta pallen! Det fina är också att sådana här gamla sylådor nästan alltid är vadderade. Behåll det gamla tyget som täcker vadderingen även om det sjunger på sista versen och sedan häftar man bara rakt på, exakt efter tidigare mått.
Gångjärnen får du såklart skruva bort när du fäster det nya tyget. Men sätt absolut dit dem igen. Gångjärn i locket är absolut smartast. Och för kurragömma helt perfekt. Och enligt Nomi exakt en sådan låda man viker ner sig i om man tävlar i Talang…
Kolla senaste storyn på instagram så får ni exakta instruktioner om hur man går till väga. Som tur var kom hon ut igen, som gumman i lådan.
Kanske lite mer modernistisk form av sylådan. Fast å andra sidan med vintagetyg så blir det fint. Tänkte just på om man springer på flera sylådor. Kan man ju göra en liten sittbänk med förvaring! Så bra för en minivärld. Nu fyller vi den med lite målarböcker och pennor och ställer den i lekstugan. Det blir bra det.
Psst! Tyget hade vi i Mokkasin-affären. Det är vintage och helt ljuvligt. Det går fortfarande att köpa både tyg på metervara och gamla tapeter hos Elerts färg. Slå en signal, fråga efter Cissi, eller skicka ett mail. De skickar också om du inte är trakterna.
-
Hemma hos Numero 74 ägarinnan.
Fick jag välja en plats som gav mig all världens inspiration så skulle det helt klart vara hemma hos Poupy. Ägarinnan av hela Numero 74. Jag får ofta en massa frågor och senast igår om jag säljer Numero 74. Det gör jag ju inte för jag har ingen sådan affär längre. Bara en sådan här affär som fylls på med fotoprints alldeles strax. Här kan man läsa om varför jag valde att stänga och mina tankar om detta. Också om vilken bild som gjorde att jag idag jobbar som Numero 74´s fotograf. Och hur var det nu det började: ”Mokkasin tog Numero 74 till Sverige och jag vill nog påstå att där och då ändrades vår allmänna syn på barnrumsinredning. Färger som inte synts så mycket härhemma blev superpoppis, och var helt klart här för att stanna. Ibland undrar jag hur många sänghimlar i dammiga färger som hänger i bara de svenska hemmen.”
Men det här huset. Ett ombyggt hus, från de äldre husen i Chiang Mai. Allt trä i dörrar, inredning och möbler är återanvänt gammalt trä. Ett lågt bord som är två grova plankor med hjul. Dynor och en massa kuddar som sittplatser.
Så nära ute att man kan liksom välja själv om man tar tuppluren inne eller ute. Eller både och. För en tupplur absolut efter middagen.
Emaljtallrikar med blommor hade ju varit tjusigt att äga själv.
Om inte för att göra en tallriksvägg av. Från golv till taknock.
Borde inte alltid trappor vara såhär. Rummet därunder får man ju ändå. Men med tak mot resten av världen.
Små låga bord här och var. Tar inget av luften i huset men nästan som svävande brickor. Insåg precis att min man och Poupy har samma typ av hårsvall, haha!
Knappt de märks eller hur? Borden alltså.
De lagom låga skåpen med skjutdörrar älskar jag.
Att djupet inte är mer än vad som behövs för ett handduksvik. Eller en minivespa för all del.
Och dagbäddar. Som alltid blir degbäddar i autokorrekt. Men exakt så ju. Mer bäddar att dega i. Det är vad folket behöver om du frågar mig.
Ett skåp kan vara en ram av fyra gamla drivvedsplankor. Inte en millimeter djupare, det är det som är det fina. Och en dörr, gärna spegel!
Innerfönster. Ni som läser här vet att vi har petat in just innefönster där man minst anar härhemma. Det är ju väggar men känslan blir den motsatta. Skrev om det där någongång.
Själva reflektionen är ju också något man välkomnar. Om man kikar noga så ser man att det är ett kök på andra sidan och öppet mot trädgården bakom ryggen.
Köket med ho av betong och vred som något från en verkstad. Spegel ovanför diskhon provade vi för en massa år sedan, snacka om inte samma känsla men det var så jäkla fint och härligt. Kul att jag skrev om önskan om spegelvägg ala 80-tal. Vi letade ju fram just en sådan någon månad senare och Nomi saknar den fortfarande.
Också smart och tjusigt. Att bygga in på detta sätt.
Guldlocksburkar är alltid fint. Återbruka alltid när du kommer åt.
Smart diskställ när luften är varm.
Golven och väggarna är råa och ger nog det lugnaste av lugn. För att inte tala om den svävande dagbädden.
Den här vyn är så galet perfekt tycker jag. Dagbädd att gunga i, en meter till utomhus och ytterligare en till poolen. Och så en bastmatta som binder ihop allt.
Ni är ju dessutom många som frågar om Numero 74´s kläder. Jag tror inte de finns i Sverige tyvärr. Smallable har en hel del. Annars leta på store locator.
Jag tror Poupy sade att hela livet ryms i hennes handväska. Mycket för hon far mellan företagets olika platser. Därför är det extra fint att det här huset känns så himla mycket hemma. Långt ifrån ”bara ett hus”.
Jag sade ju att det var tallrikar ända upp i nock.
Jag hittade huset vid Ping river igår. Det hade jag minsann bloggat om men glömt att lägga i Chiang Mai-kategorin. Men kika, bildsvepet från när jag gick upp i gryningen.
Och påtal om ett annat bildsvep. Kolla Krickelin´s bilder från när hon var hemma hos oss. Det är något speciellt med att se sitt eget hem från någon annans vinklar och tänk.
-
De gömda bilderna…
Hittade en hel massa fotografier från då vi var i Thailand och hälsade på Poupy som driver Numero 74 tillsammans med Manop och hela det fantastiska teamet. Insåg i samma sekund att jag inte bloggat ens hälften från den resan. Därför var det ju rena rama turen att hitta bilderna under 3 totalt missvisande foldrar med namn som ”2014”, ”alla bilder från laptopen” och slutligen ”januari 2016” (??!!) . Det hela hände nämligen i mars 2016 så inga rätt där… Älskar inte min ordning bland bilder. Det är ju faktiskt ett under att jag hittar några överhuvudtaget. I alla fall, ska jag leta igenom dem och visa er. Så länge kan man alltid kika under kategorin Thailand – Chiang Mai här på bloggen.
Alltså, huset ovan. Det är mina drömmars hus. Där bakom en gammal trädörr i gamla stan av Chang Mai… Så vackert och personligt och det härligaste häng jag någonsin varit med om.
Hela den där resan var fantastisk. Känns nästan overkligt såhär på distans.
Nomi och Liv med välkomsthalsband av blommor på Numer0 74`s egna fabrik. Om ni inte har läst inlägget om hur Numero 74 drivs, med hjärtat absolut först alltid, måste ni göra det här. Förebild de luxe när det kommer till business.
Jag älskar den här bilden. Det här är middags-goals. Långbord, tusen maträtter, barnen, alla fina, samtal på engelska, franska och svenska i en salig röra. Perfekt.
Maten… alltså kära hjärtanes vilken mat.
Det är Manop (och hans dotter ) på bilden. Mannen bakom allt, sade Poupy själv. Någon gång ska jag dela med mig hela historien om hur Poupy och Manop träffades. Det är en saga faktiskt.
-
Snart till salu – en liten minivärld mellan fyra väggar och ett fönster.
En önskning blev till projekt sälja lekstuga såhär i sensommaren. En dyr önskning kom på tapeten och vi tittade oss runt och funderade på om vi kunde sälja något fint. I gengäld liksom. Lekstugan, den väldigt kära… Jo men kanske ändå. Fast kan vi inte göra om den till sin forna glans? Såklart, så mycket som det lekts i den där stugan måste den allt komma till sin rätt. Det var den allt värd. Just nu var den ju mest bara tom. Möblemang och prylar har flyttats runt och hamnat på andra ställen. Så jag och mest Nomi, de andra är ju så hemskt upptagna i lovtider, bestämde oss för att skapa den där drömvärlden som vi faktiskt brukar råda där bakom dörren. Leta upp sakerna som ska finnas där, lägga till lite extra och efter några snilleblixtar även en och annan remake. Så snart är den till salu, en liten värld mellan fyra väggar och ett fönster!
Jag frågade om hon fått färg i ögonen men nejnej, hon är bara väldigt trött. Det kostar liksom på att måla, skruva och leta när solen gassar som bäst. En av våra snillrika idéer var att göra om hyllan som hängde där redan till en spis! Vi målade om den…
..och satte dit vred. Snurrbara. Viktigt verkligen. Vilken tur att vi hittade knopp-heaven hos Nilla här i Katrineholm. Och här målas alltså själva spisplattorna. Faktiskt en alldeles lagom spis för en minivärld. Och finporslin. och en hel massa formar för sandkakorna, och slevar och en brödspade. Kaffekannan med kanske vackraste mönstret hade lock i trä, det tyckte vi var extra smart då porslinslock har viss förmåga att gå i kras.
Lagom stor hylla också. Och jisses vad vi valde bland kryddburkarna. Fast dessa var vackrast. Om någon undrar vad som skymtar till höger så är det en väldigt hög gräddtårta med blåbärssmak. Alla drömvärldar behöver höga tårtor, det har vi bestämt.
Hade nästan glömt hur underbar den här färgen är. Insåg precis att jag inte bloggat om dagen då jag var på färgkurs utanför stan hos Carina och Måhlarnas butik. Det ska jag, för mötet med Annie Sloans Chalk Paint var grymt skoj.
Kolla vilken fin kortlek! Eller två är det ju. Så liten också, jämför med koppen.
Så lade vi bokmärken i en träask som luktade lavendeltvål. Och hängde upp en sänghimmel över den lilla träsoffan. Förvånade men väldigt glada att den rymdes. ” Varför, varför i hela fridens namn har vi inte haft en sänghimmel här förut! Det var ju magiskt !!” skrek Nomi. Och jag kan verkligen hålla med, det var som hela den lilla stugan blev mjukare. Sedan vek vi ner en massa små klänningar i en resväska och fyllde en låda med låtsatsblommor. Fortsättning följer… För helt plötsligt var Nomi inte alldeles säker på det där med försäljningen. ” Hmmm, det är ju nästan att man vill ha den kvar…”
-
En lagtröja för systerskap.
När vi var i Varberg och hälsade på Kristin så hann vi med en sväng till Lisa. Lisa Burenius, ytterligare en så galet cool kvinna så man är helt salig av att fått äran att träffa då och då. Egentligen. Så många grymma tjejer som korsat min väg de senaste åren. Och ja, jag vet att jag skriver det jämt men jag kan liksom inte tjata nog. Tänker nästan varje dag på det där med att kvinnor borde styra hela alltet, det där jag skrev om en värld efter kvinnlig norm. Faktiskt snackar vi om det väldigt mycket härhemma, det är ju lätt att man halkar in där. Och nu hamnade jag kanske på ett sidospår. Det handlade om Lisa och hennes sagolika arbetsplats. Ateljén med stort K som i Kreativ de luxe. Fast ni fattar ju, att allt hänger ihop i slutändan.
Liv skulle shoppa t-shirts. Och det tänker jag att du också kanske vill, för det vill man ju. Och psst, psst nu finns det mörkblå med guldtryck också!! Här hittar man Lisa´s tröjaffär!
När Lisa inte säljer tröjor så gör hon ju så mycket saker så man undrar om hennes dagar är längre än andras. Och målar tavlor som är som evigheten, eller havet eller hela världsalltet. Man liksom bara sugs in i själva djupet. Sedan kan man ju faktiskt välja själv exakt vad man ser och det gör konst magiskt.
Barna har målat väldigt mycket på sistone. Och nej det är inte så speciellt ordningsamt och okletigt. Men då tänker vi på Lisa´s ateljé. Att golvet där är som palett i sig och allt annat också. Ingen har väl någonsin dött av lite stänk kan man tänka.
” det är så himla satisfied att måla” sade Liv häromdagen. Då använde hon händerna i något planlöst men det var ju det där med känslan. Lite mjukare i själen blir man allt.
Har ni sett Kristin´s senaste inlägg där Lisa och Jennie har dragit ut med Jeans-akuten? Ett enda stort återbrukskalas!
Igor solade sig i glansen av snyggtröjan.
Observera golvet. Fint även hemma hos oss kan man tycka.
Liv bestämde sig för två. Och man kan ju göra som Lisa gör, kapa ärmarna på dem.
En lagtröja för systerskap.