-
Lyckliga gatorna #katrineholm
Förra fredagen var det gatufest här i Katrineholm! En fest som tagit sin början i en önskan om att öka tryggheten, gemenskapen och engagemanget i staden. Med inspiration från tv-programmet Lyckliga gatorna som gick för några år sedan hade man lånat idén med att sammanföra unga och mer etablerade artister. Ett sätt att bädda för möten genom människor helt enkelt. Över generationer, åldrar, traditioner och gränser. Det hela blev bara så himla fint!
Jag och en tjej som heter Anna (som tyvärr inte fastnade på någon bild just här) har skapat miljöerna. Ska se till att fotografera henne imorgon, hon går tredje året på estet. Eftersom det här är liksom vid sidan av mitt vanliga jobb så har vi fått sno oss tid när vi kunnat och det var väl på håret att vi lyckades få ihop det till första festen skulle gå av stapeln. Men av fantastisk hjälp från höger och vänster så tycker jag att det blev som vi ville. Enkelt, opretentiöst och bara mysigt. Snällt liksom. Jag tror verkligen på den här idén att mötas under lite lagom festliga omständigheter. Kom som du är och häng en stund. Det behöver liksom inte vara storslaget och värsta pådraget. Snarare tvärtom. Minsta lilla möte är ett jättekliv mot ökad trygghet. Oväntade bekantskaper och nyfunna vänner kan gå hur långt som helst, det är jag helt övertygad om.
Tänk vad mycket folk det kom! Från alla delar av staden! Faktiskt blev matserveringen tagen på sängen, och vem blev inte det. Man hade förberett mat för två gatufester men det var soprent i alla skafferier efter den första. Kärt besvär.
Vad ska man välja en dag som denna?
Ansiktsmålarna var extra bra!
Den mesta rekvisita eller hur man nu ska säga var loppis, inlånat eller skänkt. Till sandlådan handlade vi sådant med rolig form gjort utav koppar och en massa bakformar såklart. Trodde loppisar skulle drälla av träskedar och slevar men jag fick lov att köpa helt vanliga plastspadar.
Jag bestämde någon dag innan att ett bord där man fick pärla vänskapsarmband var på sin bästa plats. Bara FRIENDS-bokstäver fanns. Koncentrationen var på topp nästan jämt.
Min mamma tog över rodret vid pärlbordet så att ingen gick loss på tre meters halsband. Hon portionerade bokstäver, knöt knutar som aldrig förr och fick lov att assistera i både det ena och det andra.
Stämningen var fin och vi var alla glada att regnet hade slutat vid lunch.
Kristo hade hamnat i skyltmani, snygg sådan.
Och så många meter vimplar det hade sytts! Vi hade köpt tyg på loppis såklart och körde snabbvarianten av vimpel, klippa och sy med mina gamla overlockmaskin. Så länge trådarna håller sig där de ska vara är det som terapi.
Vid morgondagens gatufest ska jag klistra fast mig vid scenen för att inte missa något endaste grymt uppträdande. Min kompis Cia var ihopkopplad med Zaki och deras nummer var så man fick finrysningar. Så många begåvade på en och samma scen. Imorgon är det även öppen scen, ta chansen vetja!
Vi hade byggt som ett jättedäck av lastpallar. Trasmattor hade vi hundratals och dem täckte vi varje sittplats med. Fotbollsmålet fick vara extravägg, fast en mjuk.
Hur fin?
Den här bilden får mig att tänka på ett annat land. Den känns liksom inte Katrineholms-typisk i alla fall. Eller från och med nu, är det kanske just så det är?!
Väggen fick ta en tur hit.
Alla jag känner var där.
Morfar och tre av nio barnbarn.
Vi hade gjort en hel del skyltar. Mycket av inspirationen hämtade vi från Marina som jag ju berättade om tidigare. Och på Strömma finns en hel del ord…
Vi höll ju till på en skolgård denna gång. Imorgon blir det på riktigt gatufest på andra sidan staden då man stängt av gatan närmast den norra kyrkan.
Om Marina har ladugårdsdörrar med alla människors favorit musikrad så hade våran fest klotterplank för ”bara snälla ord”. Vi hade dock återanvänt klotterplank från en workshop på perrongen.
#hatahat
Dagens raraste var att Liv hade fått en massa klotter tillägnat henne själv. Bottnat i ett visst Musical.ly…
Solen gick sakta ner och allt var bara mjukt.
Vissa av barnen frågade om vi skulle ha fest på lördagen också och att det hade varit fint för alla kändes så lyckliga. Då blir man ju glad i själen.
Jag hoppas det här är bara början. Att den första gatufesten får tusen andra efter sig. Men till att börja med kör vi imorgon igen, kl 17 på Norr.
-
typiskt oklart blogginlägg.
Idag har jag tilldelat mig själv en strukturdag. Låtsats att jag är en sambandscentral (funderar lite på den liknelsen…). Vilket jag inte alls är så egentligen spelar det ingen roll. Jag och struktur är ingen match in heaven och vad är augusti för månad egentligen? Jag önskar mig två. Två augusti alltså eller åtminstone smartare upplägg. Om man lägger ihop sitt eget jobb med alla barnens skolstarter, uppstarter, schemaplaneringar, utvecklingssamtal, välkomstsamtal, avslutsamtal och möten om allt man kan tänkas ha möten om.. jamen då blir det ju helt enkelt jätterörigt. Just nu vet jag inte skillnaden på fiol, trummor, teater ena gruppen, teater andra gruppen, piano, fotboll, saxofon, discodans, jazzdans, streetdans och så vidare. Och vissa tycker att mess är toppensättet att strukturera scheman på, andra tycker brev, några tycker mail.. (Någon tycker lite av varje, de är nästan bäst. ) Man vet liksom inte var exakt man kan förvänta sig att hitta informationen. Eller missen, allt man glömt. Och alla bara skriker hallå, hallå, hallå svara då någon gång! Vem i hela friden lyckas med augusti?? Inte jag i alla fall.
Morgonens sötaste var i alla fall Liv med glasögon. Nomi önskade sig ju också det för ett par år sedan. Med klarglas. Men Liv köpte sina på HM tror jag. Häromdagen sade hon: ”Mamma, jag önskar mig tandställning. Alltså räls. Det är skitsnyggt.” Jag fattade ju önskningen med tyckte den var en aning knepig då hon inte behöver någon tandställning. Då drämdes dörren igen med en supersmäll.
Kolla till vänster, där ser ni en del av min superstruktur! Visst ser det jättebra ut såhär långt!? Vet dock inte om det håller ända in i kaklet så att säga. Om ni undrar vad det handlar om så är det plåtningar inför hösten. Och varje plåtning har ju liksom specialla önskemål och riktingar. Och då tänkte jag liksom fylla på vid varje. Men om någon sitter på fina strukturtips för ordning och reda så kan ni ju dela dem till mig. Det får gärna inkludera vardagskaoset med fyra barn också, när ni ändå håller på. Ser ni mässingsskålen där till höger, den väger som järn och jag är överförtjust i att ha den som blomfat.
Påtal om blomfat. Den här keramikskålen var ju så otroligt vacker. Det är något med guldet och kanten och blommorna.
Kolla vad fin! Och kostade typ inget pågrund av sprickan.
Och från det ena till det andra höll jag på och tog något slags porträtt av mig själv. Eller typ tusen. Anledningen, som fortfarande är en hemlis, är bra mycket roligare än själva fotograferingen. Nu ska jag äta upp mina popcorn (har hört att det är ett måste vid sådana här dagar), ge mig en klapp på axeln för jag varit väldigt fokuserad idag. Sedan ska jag hämta mina fyra barn som jag satte på tåget till Stockholm vid lunch. Jag är totalt grön utav avund, de har varit på kostymprovning idag, inkluderat hårklippningar i 40-talsstil och smink inför en långfilm de ska vara med på ett litet hörn av. Och jag orkade faktiskt knappt se bilderna som Kristo skickade från kostymförrådet. Ett par syns här på hans instagram. Vilken dröm. Jag spanande in kilometerna av kläder för varje årtionde, miljarder utav skor, hattar… Alltså. Mitt i allt strukturerande kunde jag inte låta bli att tänka på hur det vore att byta jobb såhär på äldre dagar. Vi kan väl säga att jag ändrade fokus då ett tag. Men det måste väl också räknas? Fokus som fokus.
-
Som en bollfrans på guldtråd.
Det är det enkla pysslet man vill åt. Så som man har pysslat sedan urminnes tider, åtminstone sedan dagarna då man var sisådär sex-sju år och släpade hem högar av nypysslat från dagis och skola. Oftast var det av så enkelt slag att alla, både barn och vuxna kan ta sig an det utan problem. För mig är pyssel något som gör att man hamnar i lite såsom en annan värld. Tiden försvinner, tankarna blir mjuka och stress är som bortblåst. Så just därför ska inte pysslet hänga på assistans om man frågar mig. Det där handlar ju även om självkänslan, att faktiskt kunna fixa själv. Så damma av dina gamla pysselkunskaper, lägg till lite finess och välj era vackraste färger så blir det oftast i härligaste laget. Jag menar, garnbollar liksom, vem har inte gjort en sådan. Men på guldig tråd och små pinglor i ändarna blir det ju lite extra tjusigt.
Du behöver: Garn i dina favoritfärger. Garn fyndas med fördel på loppis. Lite tunt guldigt garn som gärna virkas för en lite tjockare tråd. Och ett par pinglor eller pärlor att fästa i ändarna, mest för det blir vackrare på så vis. Om du vill göra garnbollar på det gamla hederliga sättet behöver du också några kartongark och en sax. Men jag måste ändå slå ett slag för de nya och väldigt smarta verktygen som finns idag för att göra just garnbollar. Du sparar både papper och tid, det går snabbt och smidigt och blir dessutom snyggt. Vi hade sådan här variant på Mokkasin-affären, den är superbra! Panduro har också en variant.
Men om du nu inte skulle äga en sådan smart grej så finns ju alltid det gamla sättet att fixa garnbollar. Här i lite ny tappning som gör att det går snabbare helt enkelt
- Till en garnboll behöver du fyra halvcirklar, klippta av kartongarken, som är lite större än hälften. Lägg halvcirklarna uppepå varandra så att du har två par. Ett av paren klipper du med spetsiga ändar.
- Nu virar du garnet på vardera par, vilket är mycket snabbare och enklare än att vira garnet i en hel cirkel. Knepet för de finaste garnbollarna är ju att vira tätt och mycket garn och på det här sättet blir det mycket smidigare. När du virat tjockt så sticker du den ena paret, det med spetsiga ändar, in emellan det andra parets kartongdelar. Här kan det vara smart att häfta en klammer så att de inte glider ifrån varandra.
- Fortsätt att vira några varv runt hela cirkeln.
- Ta en sax och klipp mellan kartongarken. När du kommit hela varvet runt knyter du en starkknut mellan kartongarken och runt garnbunten. Ta sedan bort kartongarken och forma bollen jämn med en sax.
Jag tycker det är fint om bollarna har lite olika storlekar och det där väljer du själv när du avslutningsvis klipper och formar dina garnbollar. Träd dem på en tråd, gärna på en enkelt virkad som här.
Längst ut blir det väldigt fint att fästa en och annan pingla och varför inte en liten tofs i guld! Här hittar du beskrivning till just tofsar!
Just den här girlangen är gjord i ett ullgarn. Just då var det för färgerna var vackrast i just det garnet. Men med facit i hand måste jag säga att garnbollar i ull blir lite extra fina. Som lyxgarnbollar.
Vintagetapet härifrån.
-
For the monday coffee.
Sådant jag funderar på just nu när det kommer till vårt hem. Att vi kan använda vårt sovrum till lite ateljé. Det är ganska skönt att sova i pågående projekt som måla insåg jag häromdagen när jag höll på med den här backdropen alldeles vid sänggaveln. Däremot är själva slipningen med en liten tillsynes oansenlig slipmaskin inte att rekommendera i ett sovrum. Ehhh, eller inte i hela övervåningen överhuvutaget. Men att göra som Hanna Peters Bastin och liksom ha papper på rulle plus silvertejp är ju galant.
Vi är ju dessutom lite svaga för det där med innerfönster här och var. Att det sedan har resulterat i en endaste hel vägg är ju en annan femma. I alla fall tycker jag det här är så schysst. Som ett litet växthus inomhus. Tänkte att vi kunde bygga in Kristo och hans studio såhär.
Vi har ju en ö i vårt kök som ständigt hänger på en lös tråd om att vara eller inte vara. Funktionen är ju såklart ovärderlig, vi ryms ju hur många som helst i matlagningssvängen. Och det går ju inte att komma ifrån att vi skulle bli av med sjukt mycket förvaring om vi liksom bara gjorde om allt till ett jättebord, sparade stenskivan och byggde ett underrede. Såklart har vi funderat på en hylla därunder med, fast det sväljer långt ifrån allt vi har där nu. Därför kan ju jag säga att den här varianten gav mig en hela massa ideér att bygga vidare på.
Ända sedan vi besökte Poupy i Chiang Mai har jag haft enkla kran och rör-lösningar i bakhuvudet. Vi har en ho som är en kruka, vi har en bänk som är ett skrivbord så resten borde ju gå av bara farten.
Häromdagen såg jag en bild på Isabelle´s instagram och kände det som om en snickarebänk var jordens upptäckt. Jaja, vi har ju en urtjusig i källaren och så, men som material till att bygga sideboard kan det ju liksom inte bli så mycket bättre. Dagen efter sprang jag på en som av en händelse och fasen vad fin den är. Fortsättning följer. Förresten har Isabelle en liten plantskola under bilden ovan, smart.
Och ja ibland drömmer vi ju om halvera vinden för att se taket från övervåningen, så som hos Malin. Fast först ska vi göra en tavelvägg i trappen med risk för eget liv. Vår trapp är bred, öppen och det är väldigt högt till tak men det vore så fint.
Önskar er en fin vecka! Höstpepp väl?
-
Om du ska läsa bara en enda sak idag, läs det här!
Måste bara dela med mig av detta. Igår satte jag mig i bilen efter en helt fantastisk gatufest som ni såklart ska få veta mer om. Trött men varm i hjärtat och med en totalt befriande känsla i magen om att världen är en fin plats. Jag kollade min telefon för första gången på flera timmar och instagramappen var liksom det första som mötte mig. Jag har ett lite särskilt sätt att kolla mitt flöde, jag kollar typ den första bilden som kommer upp och oftast är det slut där för något annat kommer emellan. I alla fall, där och då i mörket, så hamnade min blick på en instafilm på en telefon som liksom rabblade swish-inbetalningar. Kolla här! Filmen låg på Julia Mjörnstedts feed. Julia, det var hon som tillsammans med en vän startade Ung Cancer.
Jag läste texten om känslan när främmande människor snart skänkt 500 000 kronor. Jag läste om att det var en fjärdedel av summan för att få fortsätta leva. Självklart tittade jag på Julias tidigare inlägg om hennes vän Erica som fått tillbaka cancer efter 10 år som frisk. Om hopplösheten, om att det inte finns någon möjlighet att hjälpa henne, orden om att förlora någon. Och en ljusglimt. Såhär stod det på Julias konto:
”Jag var 21 år när jag fick cancer. Jag satt på ett sjukhus i Göteborg när läkarna kollade på mig och uttalade det overkliga. Tjocktarmscancer, en god prognos. Samma år, samma stad, lika gammal men några månader senare fick Erika sitt cancerbesked. Den här gången var diagnosen2 den sämsta man kan få. Glioblastom. Hjärntumören som inte växer som en boll utan sprider sig som ett spindelnät i huvudet. Vi opererades båda två. Genomgick behandlingar och blev magiskt nog friska båda två. I år skulle vi, cancertvillingarna som vi kallar oss, fira tio år som friska. Så blev det för mig, men inte för Erika. I mars fick hon besked om att cancern var tillbaka och den här gången kan svensk sjukvård inte hjälpa henne.
Hon kommer att dö, 32 år gammal.
Jag kräks rakt ut när jag tänker på det. Vill skrika, sparka och slåss. Lägga mig ner och ge upp. Men nu är inte tiden att ge upp. Nu är tiden att kämpa lite till. Och så kom en ljusglimt. En klinik i Mexico är kan behandla och eventuellt bota. Köpa henne tid.
Men det kostar pengar. Äckligt mycket pengar. Men pengar går inte att tänka på nu när det handlar om någons liv.
Erika får inte dö. Nu jävlar måste vi rädda hennes liv.
Idag är det fredag och löning. Kanske hade du tänkt unna dig ett nytt plagg, kanske ska du köpa dig en öl ikväll. Jag ber dig – lägg istället de här pengarna på att ge min vän en chans att få leva. För helt krasst – utan vår hjälp kommer hon att dö.
Jag har nästan 6000 följare här på Instagram. Om ni alla swishar 50:- har vi fått 300 000:-, då har vi kommit en bra bit på vägen. Hjälper ni mig dela det vidare till era vänner klarar vi detta på en dag.
Erikas nummer är 0763-786561
Swisha direkt.”Där i mörkret på parkeringsplatsen lyckades jag inte kopiera Ericas nummer, saknade penna och var uppenbart för trött för att memorera siffror. . Jag åkte hem, sa hej till alla och sa att jag inte kan prata om Lyckliga gatorna just nu. Swischade bums från mig och hela min familj. Och en sekund senare – paff! där är ett inlägg från Julia:
”EN MILJON! De tog er 11 timmar att hjälpa mig att samla ihop en miljon för att ge Erica en framtid. Jag är helt mållös.”
Alltså. Om Julia är mållös kan jag säga att jag blev alldeles tvärtom. Jag skrek rakt ut. Sprang från rum till rum och förklarade för alla vad det hela handlade om. Och att jag swischat från dem med.
Kära värld, jag äskar dig när du ser ut så här. Att främmande människor ställer sig bredvid någon som drabbats av det allra mörkaste som kan ske, en dom om att livet är slut här och nu. Att vi är så många som vill greppa halmstråt, utan tvekan, och tillsammans låta hoppet växa för någon. Att man tillsammans ger den där jävla cancer bara en enda stor käftsmäll och skriker högst av alla – att du ska inte ta alla vi älskar. Du har inte den rätten. Jag hejar på dig Julia, att du visar oss vägen! Och jag hejar på dig, Erica. Av hela mitt hjärta.
-
Nästa gång ska jag också bli tapetkonstnär, hur flott jobb?
Eftersom det är gatufest här i Katrineholm imorrn så kan jag bara säga att det här blogginlägget blir som pausmusik eller nåt. Ingenting görs väl någonsin i en handvändning det borde jag ha lärt mig. Pjuuu. Men om vi slipper en hel massa regn kommer alltsammans bli perfekt.
Jag är så nöjd med min nya backdrop. Som faktiskt har förändrats ytterligare sedan bilderna togs. Kanske kan detta vara min nya favoritsysselsättning? Ja faktiskt, så pass att jag funderar skarpt att göra detta på riktigt i ett helt rum.
Dock inte Nomi´s som surade ur av att placeras framför olika färgkombinationer.
Sedan har jag gjort en upptäckt. Om man slipar på lite glansiga medaljongtapeter, som kanske inte är helt perfekta från början, blir de alldeles magiska. Jag ska berätta sedan. Nu ska jag sova för snart ska jag upp och hänga tusen meter vimplar.
-
En gullig last, på sitt sätt.
Den där fredagen, när himlen fullkomligt öppnade sig, packade jag ner den lilla stugan med innehåll, för avfärd. Den skulle ju hela vägen till Stockholm…
Vi skrev ett litet brev om att fylla den med drömmar och proppa den med kärlek. Och om sandkakor och snigelcirkusar. Och det där om stordåden som ryms i det pyttelilla. Sådant där man liksom vill föra vidare från stugägare till stugägare.
Jag hade dessutom printat ut en massa fotografier om hur det kan se ut om man vill. Såhär ser det mer ut som en studie i kaffekoppstorn men det var lite annat också. Och till höger ligger en platta som inte har något alls att göra med lekstugan. Bara med mig och mitt sträcklyssnande. Men vi tar Frida en annan dag.
Såklart var jag ju tidsoptimist och tänkte inte så mycket i förväg hur mycket vi lyckats trycka in i den där stugan. En hel korg med porslin var tvungen att skyddas mot snabba lastbilssvängar ända till Stockholm. Men gladast är jag att vi dagen innan hade gjort som små överraskningar här och var i lådorna. Nomi och jag var helt klart uppspelta när vi tänkte på hur kul det är när man hittar överraskningar där man minst allt anar.
Och i ösregnet kom lastbilen. Och hela stugan flög över buskar och annat.
Gullig last på sitt sätt. Och med vad som hände sedan är vi helt varma i våra hjärtan om att stugan hamnat på absolut rätta stället. Hos några som kommer tycka om den precis lika mycket som vi.
-
Är det en våning i Paris?
Att skapa en egen liten värld är hur enkelt som helst. Det kostar nästan ingenting och det är egentligen bara den egna fantasin som sätter gränser. Gör en ihop med kidsen, det är kul!
Bland storslagna dockhus är det lätt att tänka att en vanlig låda liksom blir för enkel och inte tillräcklig. Det är då man måste påminna sig om att fantasin gör resten. Helt plötsligt är lådan ett slott med vingar, seglandes över världshaven. Det där kan vara svårare när allt redan är serverat.
Du behöver:
- En låda. Gamla lådor finns det massor av på loppis. Det fungerar såklart även med en kartong men för hållbarheten skull kan det vara smart med något kraftigare. Använder du en hållbar låda kan du dessutom välja att skruva upp den på väggen och får dessutom en extra hylla.
- Papper, gärna rester av tapet eller gamla inslagspapper.
- Band och snören, hittas på loppis.
- En häftpistol.
- Lim
- Sax
- Två krokar, hittas på byggvaruhus.
- Textil som ska användas som ridå. Jag har rivit mina tygstycken av en gammal gardin. Och sparat de rivna kanterna. Lådans mått avgör storleken på tyget. Men tänk att du behöver två stycken med önskad längd. Bredden per stycke är måttet av halva lådans längd plus 10 cm, för att du ska få lite veck.
Börja med att häfta fast tyget i överkant. Häfta 1 cm in på lådan och själv låter jag den råa kanten synas. Äger du ingen häftpistol kan du såklart limma. Fördelen med en häftpistol, förutom att det är snabbt och enkelt, är att du kan förändra så ofta du vill. Genom att lossa klamrarna kan du byta ridå när du önskar. Det enda man ska tänka på när man använder häftpistol är att dölja klamrarna. Vi använder gamla band från loppis. Limma fast bandet.
- Nu måttar du ut den bakre väggen och golvet i din låda och klipper till önskad storlek. Vik pappret där väggen går över i golv, för att tapeten ska ligga tätt. Resten av väggarna, samt taket lämnar vi fria. Jag använder ett stycke tapet, Sandbergs Ava Beige. Även här använder jag häftpistolen. Häftar i överkant och underkant, låter resten vara
- Ännu en gång är det dags att täcka klamrarna. Både i överkant. Och i underkant.
- Det allra sista, innan allt det roliga börjar, är att sätta en krok på vardera sidan. Här fäster du bandet som håller uppe ridån.
Med fantasin hjälp inser du att det allra mesta kan bli något helt annat.Ta en loppisrunda så kommer ni säkerligen hem med en hel massa som passar i den lilla världen. Konservburkar klär du med tyg eller papper, och fäster en bollfrans runt, för att få ett fint litet bord. Trådrullar blir pallar. En lyktgirlang eller annan dekorativ vimpel är enkelt att fixa själv. Och den där lyktgirlangen kan jag lämna beskrivning på en annan dag. Låt barnen skapa porslin och ”ätbara” småsaker av lera. Eller som här minibakelser av pärlor. En bra lera är Silk Clay som är både lättarbetat och självtorkande.
En gammal plåtask kan bli en garderob. Galgar gör du av mässingstråd som hittas på byggvaruhuset.
Är den en våning i Paris med utsikt över takåsarna och Eiffeltornet längst därborta? Helt säkert att det är. Med mathiss till creperiet i källaren. Där det serveras stans bästa crepes. Sådana med choklad. Bakom gardinen kan man smyga upp på taket, lägga sig på ryggen och räkna stjärnor en klar natt. Och sola sig i månskenet ända tills morgonen. Då brukar man kunna hoppa på molnen, ta en sväng till Eiffeltornets topp och vinka till en och annan turist. Innan man seglar hem igen för att doppa tårna i önskedammen… Bra värld!
-
For the monday coffee.
Det är måndag och jag kollar några av mina favoritbloggar och ser vad de haft för sig.
Är löjligt förtjust i när vänner tar bilder hemma hos oss. Som att man känner igen sig fast ändå inte. Nya vinklar, vrår och andra detaljer. Anna, Joncha och Sonny-Lou var ju på besök i somras och Anna har bloggat om det, fint!!
Får ett stort leende över mina läppar när jag ser att Emma slagit till på en rosa buss att ha som gäststuga, briljant!
Tänkte bara påminna alla som har blommor i trädgården att göra som Elsa vid varje paketlagning. Finns inget evighetsfinare. Jag menar, även om bladen faller av så är de vackra.
Ett uppdaterad bebisgarderob är alltid gulligt och eftersom mina yngsta började fyran idag (!!!) så saknas kanske den biten numera här på bloggen (sedan jag stängde affären). Men Johanna har en liten Gillis och han har ny höstgarderob, så bra för er som behöver inspo!
Kristin har plåtat till en ny bok, den kommer att bli fin den, var så säker. Jag fastnade i bokens huvudpersons instagramkonto Lise Hellström. Jag måste lära mig att texta, har funderat på det så länge men aldrig gjort slag i saken.
Världens finaste kontor har ju Volang-Linda och hennes jobbarkompisar på Fabriken.
Som så ofta önskar man ju sig nästgårds till firanden och finfrukostar. Nanna har bloggat om morgonen då man firade Hanna Wendelbos kommande tapetkollektion för Midbec, Blomstermåla. Och med det avslutar jag dagens bloggläsande, beger mig till en tapetvägg nära mig och slipar lite. Dags att bygga vardagsrum att placera med himmel som tak!
-
När man känner att man har en bra idé.
Man kan väl inte påstå att jag funderat på det hela särskilt länge men just då kändes det som en bra idé. Nu känns den lite mer lagom bra, med tanke på att man vill ju vara i fas, sådär på första höstterminsdagen, som faller in i morgon. Man vill inte börja sortera kläder, vad är rent och vad är smutsigt. Man vill helst inte börja dagen med att leta strumpor, ja helst inte kläder över huvudtaget. Första skoldagen efter sommaren vill man ju att allt ska gå som smort. Inte att fyra ungar ska rusa runt i cirklar och vråla – vaaaaaar är mina jeans, var äääär min favorittröja som jag inte går till skolan utan … osv… Ordning och reda vill man ha. Liksom börja på ny kula, nu jäklar liksom. Ordning och reda, måndag till fredag. Jaja…som sagt, det kändes smart och bra.
Det hela är inte direkt färdigt men det går ut på detta: Jag tänker mig en vägg som varat i 200 år cirka. Som tapetserats en fasligt många gånger. Sedan falnar ju tapeterna, hänger på tre kvart men ser allmänt tjusigt ut på bild. Möjligen förstår man inte själva slutidén men trots allt, så tror jag absolut på den. Nu har jag tapetserat lager på lager. Med bara tapetspill och några rullar urgamla tapeter som jag fått, plus lite stuvbitar av tyg. Väldigt onoga. Sedan, när allt har torkat så tänkte jag riva, slipa och kanske tapetsera lite till. Nu undrar ni säkert vad jag ska med detta till. Det får ni veta snart!
Där hänger en söt liten t-shirt som kommer härifrån.
Det var just detta som var haken på själva söndagsprojektet. Eller haken skulle jag kanske inte kalla det, det var smart och gick snabbt när det begav sig. Jag svepte liksom hela rummets innehåll till andra sidan för att det stänkte så mycket lim. Det är faktiskt mer illa än det ser ut. Förstår ni vidden av själva stöket då?