AT WORK,  DAILY LIFE

Där världens ände är.

När man tar sig in genom larmade grindar på ett gigantiskt kalkbrott med egen access för ett dygn. Och sedan blir ensam en timme. Då, känner man sig som lämnad vid världens ände. Den kanske tystaste änden också sånär på en skadad liten fågelunge. Vars små svaga pip fick mig att börja gråta. Den var så liten och lika blek som stenarna på marken. Den liksom satt och såg ut över det vattenfyllda kalkbrottet som om det var ett hav. Och definitivt världens ände. I dubbla bemärkelser.  Senare fick jag en tanke om att den borde begravas. Min man tittade på mig och påminde mig om naturen där inga begravningar existerar. Såklart lämnade vi den lilla fågelungen som osynlig bland de tusen stenarna.

Innan jag blev ensam hade Liv och Nomi varit med. Men när vinden vägrade mojna och timmarna gick så kan även det vackraste kalkbrott tappa tjusningen.

De roade sig med att spela in Musical.ly. Liv hade drabbats av idétorka och välkomnade en scen av sten. Hon har ju fullt sjå att hålla sin snart 20 000 fans med inspirerande små filmer. Lillasyrran är ju inte sen att hänga på.

Jag och min superassistent till man fotograferade för Numero 74. Det regnade snilleblixtlösningar över Kristo och jag insåg att alla trädgårdar behöver något åt det här hållet. För att maxa mysigheten.

Så mycket fika i skuggan.

Jag hittade en gammal t-shirt på vinden häromdagen. Den fick jag när jag var 10 eller nåt däromkring. Jag tänkte att Nomi skulle ha den men insåg att jag själv kunde ha den! Så gammal, så glittrig, så 80-tal!

Och så bra med mitt namn på ryggen!

Som tur var kom min superassistent tillbaka efter att ha kört hem tjejerna. Vinden lade sig och det starka solljuset mjuknade. Den tunnaste av solskensstråle kan lysa upp ett kalkbrott till totalt bländande ljus så tack för när solen segnade ner över trädtopparna. Sängar i vattnet är ALLTID en bra idé, eller?

Sängar utan botten är inte en lika bra idé dock.

Kanske är kalkbrott en av mina absoluta favorittillhåll. Tänk att ha privat access alla dagar om året. Kanske blir det jobb ledigt där ibland? Fast jag och grävmaskiner känns som en sådär kombo.

Men precis innan det blev mörkt hittade vi en grotta i berget. Där hängde en hel massa plattor som såg ut som glas. Det såg högst experimentaktigt ut. Kristo trodde det var där man samlade upp nya exotiska flugor och sånt. Ni vet om någon kommit vilse och råkat hamna just precis där. I grottan. Det lät mer spännande än att bryta malm. Å andra sidan får jag för mig att längtan kan vara fruktansvärt lång innan det där spännande från fjärran land dimper ner, här uppe i norr. Och dessutom exakt i en hemlig experiment-station. Jag tror jag fortsätter såhär och ringer och tjatar mig till att få komma genom låsta grindarna då och då istället.

Att befinna sig i ett kalkbrott när solen går ner låter kanske inte låter som det mest storslagna. Men jisses. Känslan av närvaro är helt bedövande och trots att man är högst medveten i stunden, känns det som allt är på låtsats. Varenda skugga, varenda skiftning och insikten om att inte en enda centimeter i denna värld är exakt. Eller hur är det nu med fraktaler, är det så att allt kommer igen och igen? Som evighetsrepriser i det fulla kaoset…

Jag sade hejdå till den lilla fågelungen,  vid stenarna alldeles vid vattenbrynet av det stora, stora havet. Och tänkte på livet som är. Och det där om världens ände.

4 Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *