AT WORK,  DAILY LIFE

på spaning runt Ericsberg.

Kan inte tänka mig en så mycket bättre tisdag än att smyga runt på ett slott tillsammans med Linn. Eller egentligen inte på själva slottet utan omgivningarna runtomkring. Vi var på jakt efter en location och blev så väl emottagna på Ericsbergs Slott  som ligger en bit utanför Katrineholm. Helt varm i hjärtat av att man tog sig tiden att visa oss runt till hemliga ställen som man inte når som ”vanlig” besökare. Jag älskar ju sådant här, alla historierna om tiden. Den väldig långa sedan 1700-talet på ett sådär ungefär.

Vi träffade Patrik som är VD på Ericsberg och jag blev så himla imponerad av kunnigheten om hela slottsarvet. Och känslan att driva det vidare genom tiden på ett väldigt fint sätt. Man är fast beslutna om att förvalta det historiska arvet men  samtidigt redo att ta till sig nya idéer som ligger i tiden.  Sådant imponerar på mig. Och inspirerar mig trots att jag aldrig har varit i närheten av att jobba på och runtomkring ett slott. Och än mindre att bo. Men ändå. Möjligheter är ju oändliga i allt detta sagolika.

Ericsberg är ett av Sveriges allra finaste barockslott och även ett av de mest välbevarade. I dag är det 8:e generationen av familjen Bonde som driver alltsammans.

De gamla växthusen är från 1700-talet. Ser ganska enkla ut såhär på utsidan…

.

En helt annan värld öppnar sig därinne. Där ryms fikonträd och persikoträd med hundratals år på nacken, så fascinerande.

Själva växthusen var liksom hopbundna med något som kändes som världens vackraste tillhåll för en trädgårdsmästare. Inte heller något man kunde gissa sig till från utsidan.

I lådorna fanns gamla fröer. Man berättade att förr i tiden odlades meloner i växthusen. När melonen var uppäten fick man snällt fara tillbaka med kärnorna. De skulle sparas och återanvändas för att odla nya meloner. Bra så.

Som om tiden stannat. Sjön är utsikten. Samma utsikt låg framför det äldre orangeriet som vi fick se gamla bilder på, men nu fanns bara väggen kvar. Tänker att det såg ut som de i Paris.

Här var så vackert så jag ville stanna.

Det liksom kryllade av gamla saker. Som handskarna i järn som man tog väck mossan på träden med.

Tänk att ha ett sådant här hus hemma. Där man mest kan drömma och väga lite färskpotatis.

Det borde vara lag på att krukor alltid är använda.

Jag tänkte på när kvarnen var igång. Och alla våningar fylldes av människor och en väldans massa rörelse. Det coola var att trots de många åren på nacken så var hela kvarn-apparaten så himla smart.

Och en gång kom elektriciteten till Ericsberg. Det var vackrare förr, ingen snack om den saken.

Fattar ju att de var rena rama överraskningen, då det begav sig.

Jag tar dörren med hem och sjön där utanför.

Ett litet museum som öppnas vid guidade turer och sällskap på konferens. Vi fick tjuvkika och jag tänkte att slottsbarnen hade det minsann väldigt vackert.

Älskar sådana här dockskåp. Ursäkta Lundby men skulle man kunna ta lite inspiration möjligen.

Kanske det vackraste sättet någonsin att lära alfabetet.

Tänker att alla konferenser blir extra drömmiga härute. Den gamla sadelkammaren används numera till mötesrum vid konferenser med alla gamla seldon samlade i som en tavelvägg.

Sedan finns det ju orangerier och orangerier… Här samlas växterna under vinterhalvåret för att flyttas ut i parken när värmen kommer. Härinne fick vi oss en pratstund med en man som arbetat på Ericsberg i 50 år. Han berättade hur tider har ändrats och om människor som kommit och gått.  Skulle ju inte haft några problem att bosätta mig där några veckor och lyssna.

Men såklart hade han jobb att göra så jag och Linn fortsatte att findrömma.

Gåshuset som på tiden det begav sig hade både tillhörande svandamm och om jag inte minns helt galet, ett svanhus i själva dammen.

Och nu går jag ju och funderar på vilken typ av konferens som skulle passa mig. Kan tänka mig en med möten i orangeriet, kräftmiddag i spannstallet, bada i kallbadhuset, yoga på det och sedan en liten champagneprovning… Japp, det kan jag.

 

6 Comments

Leave a Reply