juni 2017 - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
0
archive,date,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

Min alltid räddare.

Igår stal jag en skjuts av min kära syster och for ut till min alltid räddare i nöden. Helena som driver Augusta Antik & TapetserarverkstadDet ligger 10 minuters bilfärd från Katrineholm, mot Vingåker, vid Vännevad. Helena har räddad mig otaliga gånger i mitt jobb och även när jag letat saker som jag aldrig lyckas finna till vårt hem. Hennes urval av gamla saker är alltid utomordentligt fint och halva vårt hem består av saker vi köpt av henne. Och som sagt, alltid när min huvud går i bitar över något omöjligt önskemål från en kund, skickar jag ett mess till Helena. Som nio gånger av tio, svarar: jadå, det har jag! Så otroligt glad för Helena. Och verkligen inte bara för att hon driver ett fint antikställe. Utan allra mest för att hon är en himla fin människa som jag är direkt lycklig att jag lärt känna. 

Just igår hittade vi henne i trädgården. Med full färd att klä om en fåtölj i vackert tyg från Svenskt Tenn.

Vegetable tree, snyggt som tusan.

Charlie passade på att kasta lite pil med utsikt över ängarna. Ser ni ladan till vänster? Om ni tror att den är tom på saker så tror ni fel. Ser ni lilla ladan till höger? Där står bland annat den vackraste lilla soffsäng/spjälsäng i järn man kan tänka sig. Just saying…

Armeringsjärn alltså. Säg vad man inte kan göra av det. Fruktansvärt smart bordsunderrede för ur och skur.

Vi tjatade oss in i Helenas egna hus. Jag smygfotograferade. Men blev påkommen!

Älskar det här!

Helenas hem är precis som hon själv och det är just det jag älskar. Att varenda liten vrå speglar personerna som bor och lever där.

Spana lampa. Spana spegel. Och jag lovade mig själv och tjatade lite om att få komma tillbaka vilken dag som helst. Visst vill man se allt?

Symaskinsunderreden måste vara det allra bästa för trädgården.

Formen är ju magisk om man tänker efter. Och hållbarheten.

Om en soffa kan vara som godis så måste just den här vara som den mest parisiska karamell. Med allting på och i. Jag måste komma på något försvarbart att köpa den här innan någon annan gör det.

Vi skulle ju såklart bara åka en snabbis och hämta några kranar på lån. Men alltså, man kan inte slita sig. Sedan hamnar man alltid nersjunken någonstans och pratar med Helena om allt mellan himmel och jord. Det är ju för fint för att stressa ifrån.

Eftersom Helenas antikaffär är ett helt hus med över och undervåning. Plus en lada, plus en lada till, plus otaliga andra hus. Och om man frågar så kan man få sig en titt lite här och var. Eftersom just det så tar den här affären aldrig slut.

Barnrummet är sött som socker. Den där lilla moraklockan har varit nära att få följa med hundra gånger.

Ohhh, ännu en fransk järnsäng. Det var värst vad det kryllade av dem.

Sarah spanade tårtfat och jag mätte skrivbord.

Jag är sjukt lyckligt lottad att nästan alla foto/styling jobb jag gör kan grunda sig i vintage och remake.

Och godisssoffan liksom skrek på mig. Du ser väl tyget! Tofsarna! Formen! Som en soffa fast lika mycket en fåtölj.

Och så har vi köket. Med allting i.

Bakom gardinerna skymtade en Charlie.

Jag har en tummelisatallrik, samma som den till vänster. Och den borde ju ha en prinsessan-på-ärten-kompis.

Han trodde han var hemlig. Men icke.

Nu måste jag ta tag i dagen. Hur gör man när man egentligen ska fara på semester om två dagar och inte har lyckats hamna på rätt sida av jobbet?

Där världens ände är.

När man tar sig in genom larmade grindar på ett gigantiskt kalkbrott med egen access för ett dygn. Och sedan blir ensam en timme. Då, känner man sig som lämnad vid världens ände. Den kanske tystaste änden också sånär på en skadad liten fågelunge. Vars små svaga pip fick mig att börja gråta. Den var så liten och lika blek som stenarna på marken. Den liksom satt och såg ut över det vattenfyllda kalkbrottet som om det var ett hav. Och definitivt världens ände. I dubbla bemärkelser.  Senare fick jag en tanke om att den borde begravas. Min man tittade på mig och påminde mig om naturen där inga begravningar existerar. Såklart lämnade vi den lilla fågelungen som osynlig bland de tusen stenarna.

Innan jag blev ensam hade Liv och Nomi varit med. Men när vinden vägrade mojna och timmarna gick så kan även det vackraste kalkbrott tappa tjusningen.

De roade sig med att spela in Musical.ly. Liv hade drabbats av idétorka och välkomnade en scen av sten. Hon har ju fullt sjå att hålla sin snart 20 000 fans med inspirerande små filmer. Lillasyrran är ju inte sen att hänga på.

Jag och min superassistent till man fotograferade för Numero 74. Det regnade snilleblixtlösningar över Kristo och jag insåg att alla trädgårdar behöver något åt det här hållet. För att maxa mysigheten.

Så mycket fika i skuggan.

Jag hittade en gammal t-shirt på vinden häromdagen. Den fick jag när jag var 10 eller nåt däromkring. Jag tänkte att Nomi skulle ha den men insåg att jag själv kunde ha den! Så gammal, så glittrig, så 80-tal!

Och så bra med mitt namn på ryggen!

Som tur var kom min superassistent tillbaka efter att ha kört hem tjejerna. Vinden lade sig och det starka solljuset mjuknade. Den tunnaste av solskensstråle kan lysa upp ett kalkbrott till totalt bländande ljus så tack för när solen segnade ner över trädtopparna. Sängar i vattnet är ALLTID en bra idé, eller?

Sängar utan botten är inte en lika bra idé dock.

Kanske är kalkbrott en av mina absoluta favorittillhåll. Tänk att ha privat access alla dagar om året. Kanske blir det jobb ledigt där ibland? Fast jag och grävmaskiner känns som en sådär kombo.

Men precis innan det blev mörkt hittade vi en grotta i berget. Där hängde en hel massa plattor som såg ut som glas. Det såg högst experimentaktigt ut. Kristo trodde det var där man samlade upp nya exotiska flugor och sånt. Ni vet om någon kommit vilse och råkat hamna just precis där. I grottan. Det lät mer spännande än att bryta malm. Å andra sidan får jag för mig att längtan kan vara fruktansvärt lång innan det där spännande från fjärran land dimper ner, här uppe i norr. Och dessutom exakt i en hemlig experiment-station. Jag tror jag fortsätter såhär och ringer och tjatar mig till att få komma genom låsta grindarna då och då istället.

Att befinna sig i ett kalkbrott när solen går ner låter kanske inte låter som det mest storslagna. Men jisses. Känslan av närvaro är helt bedövande och trots att man är högst medveten i stunden, känns det som allt är på låtsats. Varenda skugga, varenda skiftning och insikten om att inte en enda centimeter i denna värld är exakt. Eller hur är det nu med fraktaler, är det så att allt kommer igen och igen? Som evighetsrepriser i det fulla kaoset…

Jag sade hejdå till den lilla fågelungen,  vid stenarna alldeles vid vattenbrynet av det stora, stora havet. Och tänkte på livet som är. Och det där om världens ände.

Tipsigt en onsdag.

Ni är ju många som undrat om min randiga och volangiga tröja. Fast gul. Den är ju tio år gammal. Men hittade en nästan likadan. Fast röd. Gillas. Så pass mycket att när Linn tittade in igår, hade hon en exakt likadan. Helt ovetandes om saken. Tröjan finns här att köpa. Sedan frågade flera om jag hade en vintage tshirt härom dagen när vi plåtade i ödehuset. Nepp inte gammal, högst köpbar från samma ställe, här. Och när jag ändå höll på så beställde jag halsbandet med Bisous.

Påtal om halsband. Jag tror, lovar inget dock, men jag tror att jag lyckats skaka fram några parisiska medaljonger! Ni vet dem som vi hade i affären för länge sedan. Min plan är valbar kedja. 40, 50 eller 70 cm. Håll utkik i affären!

Lite annat tipsigt en onsdag. Alltså Koko. Minns ni då jag skrev om första numretAlldeles knäsvag-bra och allt. Och fyra nummer senare och en hel massa inköpsställen är jag precis lika knäsvag. Den. Är. Så. Fin. 

Jag är ju så in i vassen svag för magasin som är som böcker. Som är som en endaste fin upplevelse. När varenda sida känns som godis, typ. Fast det där var en underdrift. Mer som en godisaffär. En högst speciell. Som den i Paris! (kolla mini-barnen <3 )Exakt så känns Koko. Asch då, nu började jag längta till paris också… Men Koko igen. Niotillfem-Sandra skriver om kärlek Och Elin Unnes skriver om häxor och magiska under, på ett fint vis. Det är spelguider och trolltider och somrigt. Och precis som en godisaffär i Paris. Då mitt hjärta smälter. 

ett litet kök på låtsats.

Igår gjorde jag ett litet kök för en plåtning till Numero 74. Inte helt utrustat direkt. Verkligen skralt. Men ändå. Fin del av ett kök.  Kanske är mest lite vatten och spis som saknas, när allt kommer omkring. Det sköna med att hålla på att låtsats såhär är ju att man är en feeling av det ena och andra när man håller på. ” åh det här känns precis som hemma hos Poupy (grundaren av Numero 74) sade Nomi. Det kändes bra att vi tog oss ända till Chiang Mai på sådär en sekund.

För dagen var helsvensk egentligen när det kom till knäppt väder och totalt skiftande ljus från ena minuten till den andra. Ena stunden vräkte det ner och världen var kolmörk. Andra minuten var det gassande sol så att kryddorna var tvungna att ha vätskepaus.

Kristo hade gjort vackraste skärbrädorna av en gammal planka som jag fått av min syster Petra´s svärfar. Fatta hjälpen man får när man frågar om konstiga saker. ”Det är möjligen ingen som har en planka som legat ute i väder och vind och är allmänt skruttig men ändå håller ihop…?”

Kan man inte tro om en gammal planka, eller hur?

Det börjar närma sig för Bodhish på Borgmästaregatan på Söder i Stockholm. Jag var där häromdagen och plåtade den magiska lokalen. Och Sanna har redan smygöppnat med de helt fantastiska juicerna. Hädanefter kan jag inte dricka någon annan juice, det är sanningen. Och det är en underdrift att säga att jag är kär i själva juiceflaskorna. De är så sjukt fina i formen, med sin guldiga kork. Bara att få det drickbara i den här är rena rama lyckan. Jag återanvänder dem till allt. Till havremjölken på picknick, till barnens matsäck i skolan, till blommor och sticklingar… Och tar man bort etiketten blir det inte så mycket som en limfläck kvar, bara en sådan sak. Faktiskt en klimatsmart sak också.

Numero 74´s nyheter är finast. Handdukarna är rena rama drömmen. Har aldrig tidigare känt så härlig textil.

Sådana här trådar av lin är så himla användbara. De kostar ingenting på loppis och finns alltid i alla möjliga varianter och grovlek. Jag tror att de är sådana man använder till knyppling, rätta mig om jag har fel. Knyppling förresten, det måste ju vara nästa heta hantverk. Sådär när man sätter gammalt hantverk i modern hipsteranda. Så vackert men ujujuj verkar svårt. Någon som vill lära mig kanske? Funderar på en bok som den där om Himmeli…   Haha, det vore något!

Små vitlökar från pappa och mammas land.

Dags att möta en lillasyster för promenad i solsken. Innan jobbdagen fortsätter. Det är så man kan göra som frilans. Lyxigt!

Midsomrigt.

Hoppas er helg har varit fin!!! Det har min. Häng med på vår midsommarafton!

Två av fyra barn ville ha kransar. Jag binder dem gärna. Drog iväg en liten följetong på instastories, kan ju inte skryta med flitighet när det kommer det till den biten, men kranstips en midsommarförmiddag verkade tacksamt.

Så två girlanger med stjärnflocka. Och band i ändarna. Så bra att ta sig tiden att langa in dem i kylen innan de ska användas. Spraya med vatten, lägg en påse över, in i kylen. För örvift tog jag mig tiden att göra små buketter den här gången. Brukar bara binda på annars. Men igen, så värt! När de små buketterna är gjorda med blomstertejp (eller vad det kan heta) runt går det blixtsnabbt.

Vi for ut till det här stället för att fira både en födelsedag och en midsommar. Fint! Innan kransarna ens åkt på hade vissa bytt om till baddräkt och greppat fiskespöt vid bryggan. Det här var innan hon hade kommit på den absolut slöaste fiskelösningen att fästa spöet i ett av bryggfästena, för att kunna göra annat samtidigt som hon fiskade. Tur att det inte nappade.

Svea. Det är något med gult.

Jag tycker att sommaren blommar mer än vad den någonsin gjort.

Genom skogen till midsommarstång och tombola.

Tycker de ordnar så fint vid hembygdsgården, titta härBlir nästan pepp på en egen folkdräkt.

Älskar att allt från chokladhjul till lotteri är allt annat än Gröna Lund.

Har du aldrig hoppat över elstängsel och sprungit runt i en fårhage kan det vara fint att prova.

Min lillasyster Sarah är alltid lika snygg. De finaste örhängena också.

Så fin klänning och mera elstängsel-hoppning.

Så har vi den mindre sofistikerade av systrarna. Men jag var tvungen att leta pinnar och bark i fårhagen. It´s a dirty job, but someone has to do it.

Ellen fyllde 16 dagen till ära och hade svängt ihop en tårta. Lägg ägg vad tjusig och god!

Denna kransen den ska vandra… Filip behöll den dock inte när han drog vidare för fest i stan.

Det finns aldrig skärpning foto.

Jag frös denna midsommar. Vissa gjorde det inte.

Fast sen stod jag inte på händer så mycket heller.

Någon pysslade lite.

Flamingogos.

Och gos med kusiner.

Någon gillar Zara.

Liv fick prestationsångest. Vem fick inte det?

Förra året  räknade jag till sju. I år var jag helt besatt, för hundrade gången, över den här vallmon som ser ut som en pion. Det fina är att den sprider sig som kirskål. 

Båt som båt. Man tar den snabbaste.

Charlie på släp då surfbrädan kantrade. Alltså, det var inte varmt i vattnet. Men vem bryr sig? Jag gör men inte så många fler.

Tack, fint på den midsommaraftonen. Skrev hon samtidigt som himlen öppnade sig. Och jag som precis skulle möta min lillasyster för en promenad. Men sommarregn, vad är väl ett sommarregn? Fast alltså, hur mycket kan det regna en och samma gång?

ett litet kranstrick.

Sprang imorse till alla sommarsånger jag kunde hitta. Sparkade av mig dojjorna och insåg att förra årets kransfix gick rätt smidigt. Då gjorde jag som en girlang för att sedan fästa två band i ändarna. På så sätt behövde jag inte binda hela vägen runt, passa in och den satt som fastklistrad.

Önskar er en vacker midsommarafton!

Link love of the day.

Läsvärt hos:

  • Frida  om det där väldigt lilla, som trots allt är gratis. Tack för du lyfter detta, Frida. Det uppfattas säkert som en förmäten sak att be vuxna människor om. Att trycka och tycka lite mer. Jag förstår det. Inte minst av alla som inte själva sitter bakom ett tangentbord och försöker komma på inspirerande saker att skriva om varje dag – året runt. Men för oss som gör det, i ur och skur, så är just interaktionen med er läsare himla värdefull. För att inte säga allt. I alla fall om vi ska orka (och i vissa fall kunna) fortsätta.”

 

I midsommartider kan man inspireras:

 

Önskar:

 

Om du ska resa så hittar du tipsigt till

  • Palma  från Sanna Fischer Nordström som dessutom tog hela familjen och flyttade dit, coolt. 
  • Barcelona hos Anna Malmberg
  • New York hänger Volang-Linda i en sommar

dagarna.

Jag har kommit på mig själv att älska juni. Jag som alltid tyckt mig vara en höstmänniska. Å andra sidan sa jag en annan gång att jag älskade maj. Och lite mars också. Det har nog lite med allt runtomkring att göra. Men man kan väl älska lite här och lite där. Men just idag älskar jag juni. Varje dike är som en tavla typ. Och i trädgården blommar allt från pioner till rosor. Och huset är proppfullt av barn. I vanliga fall brukar jag bli lite smått hysterisk när jag ska jobba samtidigt med sommarlovet bakom axeln. Men inte ens den biter för tillfället. Det sovs över, det badas och det nattugglas. Och jag har rosa öronproppar. Snart dräller de ner en efter en på frukost, det är knappt att jag kommer ihåg hur många de var som sov över till slut. Men det är fint så. Himla fint.

Någon sade att man inte få sno sticklingar sådär på flygavstånd. Men nu när de ändå överlevde ända från Spanien måste det väl få vara så?

Jag överdoserar allt från korgar till pioner. Handlar numera alltid med korg och tänker att till och med hushållsosten blir mer parisisk på så vis. Jag köper mina stråväskor här och använder dem till allt.

Eftersom vi har skafferi även i källaren så blir det mycket upp och ner. Lösning korg, alltid korg. Köpte mattor på Rusta som får mig att tänka på engelsk lakritskonfekt.

Köpte även dessa randiga där för 50 kr st. Har dem på dagbäddarna under taket och på bänkarna. Nepp, dags att plåstra om skatebordsknän och göra lite moodboards. Kanske tar ett dopp också har ju ända joggat morgonen till ära. Eller egentligen gått lika mycket men fokuserat mest på stunderna av jogging. Sådetså.

Gör en väggbonad inför midsommar.

Jag är lite kär i den här väggbonaden. Så himla lätt att göra men ändå fint att sätta ord man gillar lite synligt såhär. Vid personliga tillställningar kan man ju gå all in i egenhet. Och tricket är att du kan välja typsnitt och form precis som du vill. Varför inte göra den som gåbortpresent till midsommar. Rulla upp den på en gammal posterrulle, klädd i tyg och knyt ett band om. Beskrivning finns i aktuellt nummer av tidningen Hem ljuva hem, där jag har ett jobb på tema sommarfest.

När alltsammans är som poesi.

Jag fick en sådan himla fin överraskning häromdagen. Maren Ingeborg Gråblomst hade redan innan en speciell plats i mitt hjärta. Hennes kommentarer är alltid så sagolika och hamnar liksom nära hjärtat sådär automatiskt. Vi har aldrig träffats men ändå är det som vi känner varandra. Hon delar så ofta med sig av egna ord och tankar. Sådant är magiskt fint. Och så kommer då ett platt paket som man från början gissade att det kanske var en vinyl, på formen sådär. Men hur och från vem gjorde oss hur nyfikna som helst. Så var den då där, Gråblomst`s andra album med samma namn som den egna målningen Madame Clamour som pryder omslaget. Så otroligt fint och ärofullt att få en sådan present. Tusen tack, kära du!

Kristo var hur snabb som helst och lyssnade igenom hela albumet bums. ”Ibland påminner de om Air, ibland om Depeche Mode. Ibland PJ Harvey eller Ane Brun. Men mesta av allt härligt och inspirerande egensinniga.” var hans första uttalande. Jag är inte lika bra på jämförelser men älskar när musik är oväntad och egen, och när sången går rakt in i själen. Precis så kände jag.

Så snygga så man dör lite.

Som en parantes hittade jag en trött hund och son. Det frestar på med sol och sommarlov.

Och så hoppar vi tillbaka till Maren Ingeborg Gråblomst. Denna superkreativa kvinna bor tillsammans med sin man i till synes världens mest vackra och personliga Villa Betula. Ett rosa viktorianskt hus någonstans i Norge. Det här är sagohem för mig. Sådär magiskt att det nästan blir overkligt. När ett hem är som poesi.

Jag vill hälsa på här. Hänga i dagar… Lyckligtvis så bloggar hon här på Villa Betula och instagrammar under samma namn  . Följ och dröm. Att du är där. 

Hennes bilder är berättelser i sig.

Precis på samma sätt upplevde jag musiken och sången. Som poesi, som sagt.

The pictures in the collage belongs to Maren Ingeborg Gråblomst /Villa Betula