Allt eftersom träden slår ut och syrenerna blommar hoppas jag att energin ska komma som ett brev på posten. Det gör den inte men det får inte hindra mig att gå upp vid femsnåret en lördag. Kolla till tvillingarna plus en kusin som modigt nog sover i tält. Och öppna dörrar och fönster. Mot sommaren. Jag väckte Kristo och packade jättemycket. Vi skulle lördagsjobba för Numero 74. Ni som följde med på lördagens insta-stories i spamformat fick se ett städat (!!) övergivet hus. Jag är djupt imponerad hur man har lyckats ta väck halm, bruk och år (är det typ femtio ?) av förfall.

Här sitter jag med tom blick och lika blek som väggen och sörplar kaffe.

Egentligen klunkade jag upp den där halvlitern på två sekunder för vasen var för stor för korgen och då får man ta sin kaffemugg. Men inget kaffe till spillo i detta läge.

Jag plockade förgätmigej bredvid husknuten.

Alltså – han är ju inte bara mannen jag varit gift med sedan 99. Han är också sjukt bra att jobba med. Bygger han inte träd så släpar han lastpallar som en galning. Och bäddar snyggt däremellan.

Så fokuserad på puffet.

En enkelsäng är ganska enkel att fejka. En dubbel är lite mer krävande kanske man kan säga.

Är väldigt förtjust i den här nya färgen. Perfekt blå, ganska lik dina väggar Kristin. Förresten, Numero 74´s barnkläder är helt bedårande. Tror minsann inte det kryllar av dem i Sverige. Vet att Smallable har en del.

Alltså vad gjorde jag utan honom. Tänker att jag skulle känna mig lite vilsen i sängbyggandet så att säga.

Jättebra blev den.

Om man följde oss på stories så kändes det nog ganska mycket som om jag inte gjorde många knop. Kristo bar och släpade, byggde och donade.

Jag åt ganska mycket nötter. Suckade en del. Himlade med ögonen. Filmade korna. Och stirrade lite uppgivet i tomma intet. Fast lite annat med.

Hade gjort en drömfångare på morgonen. Egentligen skulle jag göra den på fredagskvällen med somnade över spetsbanden.

Lite trött på väntan här. På mitt koletande och kanske mest för jag missbedömde tiden med sju timmar. ”vi är hemma efter lunch”.

Så jädra skönt man har det på jobbet. Närmre kohagen än såhär blir det inte.

Från det ena som att bygga väldigt stora träd till att skära noter för brinnande livet. Kan tyckas rätt så trist för den som inte gör det till vardags men det passade mig fint då jag varit lite matt på sistone och behövde rensa hjärnan. Det funkar med lite notskärning om någon funderat på det.

Förresten – ni är många som undrar över lampan som skymtar till höger. Den har ju varit minst sagt knivig att finna i webshopar men häromdagen insåg jag att den finns här och nu även i mässing som vi har.

Jag inser att det är desto mer av g-klaver (säger man så i plural?) än själva noter för att det ska vara musikaliskt riktigt. Men nu är det verkligen inte på riktigt någonstans. Råkar bara vara så att en g-klav är väldigt fin sådär visuellt.

Påtal om fint. Min mamma rensade vår rosenrabatt. DET var fint i sig. Jag måste fylla på den där rabatten, mitt projekt från förra året som fortsätter i år. Och alla år jag lever tror jag för jag vill ju ha den här trädgården, tack.  Så nu frågar jag er – rosfavorit??? Jag kan inget om rosor, jag gör nog fel mest hela tiden, men jag vill att de ska blomma och blomma. Och vara lite fluffiga sådär. Vilken är din favorit?

Och ja, så fick jag då världens finaste provtryck. Om papper kan kännas som tyg så var det just så det var. Tre att välja på – alla dessa val…

Att vakna och känna lite vår kan vara det bästa som hänt för själen på rätt många veckor. När man liksom är tvungen att tråckla sig ur yllekoftan och raggsockorna. För man svettas. Och sedan tinar man liksom upp inifrån. Jag hatar att frysa. Och när man bor i ett dragit hus från 1913 så är det en dålig egenskap. I det här huset pälsar vi på allt från gäster till barn. Sådär ansvarsfullt, alltid redo med filtar, sockor och koftor. Men idag! Supervarmt! Det är ett förutsägbart hus, lite solsken är allt som behövs.

I alla fall så jobbar jag just nu med bland det roligaste jag vet.

Jag drömmer ju rätt ofta om ett alldeles särskilt yrke. Och att få nosa på det är ju fint värre. Att få ringa runt och snacka med snickaren på Operan och mailas med folk som är i branschen är ju bara det så himla kul.

Nu har vi ju dock inte budgetar som håller för storslagna byggen men att gräva där man står kan vara nog så oinspirerande. Klurigt men bra tänker jag, för man får dra saker några varv för att landa. Som att sådant som skulle hamnat på tippen kan få vara som byggklossar.

Allt lömskt och läskigt folk som bodde på berg omkring 1900-talets början behöver en hylla.

Kulturskolans musikallinje och musikalorkester presenterar  Knuten –  ”om den unge Carl Grönkvist som är sjuk av oro för sin döende mor. Kajsa vänder sig till den otäcka häxan Gatstubergs-Maja för att få hjälp. Priset är högt, men vad gör man inte för kärleken? En förtrollande kärlekshistoria som utspelar sig i Katrineholm, för 100 år sedan. Allt sammanvävt med jazzmusik, sång och dans.”

Lägg av vad begåvade de är, vilken story och så ärofyllt att få göra scenografin.

Jag jobbar i ett team med Kristo. Det är grymt att jobba med honom. Det är inte sådär att vi bara jaja darling, allt blir bra. Puss och frid och fröjd. Inte så. Men ändå är det grymt. Han är bra. Och det är han som byggt det stora trädet. Man kan alltid tjuvkika på hans instagram. Jag fattar ju om det går lite rykten bland grannskapet. Utifrån kan ju det hela se lite… annorlunda ut. 

Vi jobbade ju i team med Linn också till hundraårskostymerna. Och storföreställningen . Älskar att lampskärmar blir jättehattar och jofahjälmar blir tjusigt.

Sedan älskar jag att Kristo putsar upp gamla maskiner som om det vore guld värt. För fatta hur många symaskiner som med lite kärlek är hur bra som helst.

Hög tid att måla berg gjort av papier mache. Premiär Knuten lördag 20 maj klockan 19. Gå och se. Romeo och Julia fast i Katrineholm typ 1917.

Om du orkat läst ändå hit kan jag tipsa om att imorgon är det kostymutförsäljning på Folkoperan. Typiskt nog kommer jag inte kunna gå av förklarliga skäl. Men tipsigt!