En kvinnodag som denna kan vi ju liksom inte klappa oss för bröstet och säga jodå, vi har kommit så mycket längre än många andra länder. Visst finns det något positivt med förändringar, även små, men det är 100 % jämställdhet man vill åt. Utan omsvep och kompromisser. Hur svårt kan det vara med jämställdheten tänker man 2017. Jäkligt svårt har det visat sig. Så hörrni, det är liksom bara att kavla upp ärmarna. Hur tröttsamt det än må vara att vi inte är där ännu.
 
I novembernumret av svenska Elle blev jag intervjuad av journalisten Louisa Hammarbäck. Artikeln handlade om hur man kombinerar moderskapet med att vara feminist och dessutom göra karriär. Att moderskapet har uppvärderats och varför vi kan omfamna det igen. Hur jag och andra kvinnor såg på moderskapets status. I samma artikel kom frågan upp hur uppfostrar vi mer jämställda män. Vad krävs av oss som förebilder för att få ett jämställt samhälle, vad krävs av samhället som helhet för att vi ska nå dit?
 
Personligen tycker jag att allt grundar sig i hur vi uppfostrar våra pojkar. Vi måste uppfostra dem till att bli jämställda män. Och att de redan uppväxta männen ska vara världens bästa förebilder på den punkten.Ta ett ansvar som bäddar snyggt till förändring.
 
I Elle sade jag : Jag är superstolt över att vara mamma. Jag ser inget problem i det. Problemet är att det inte ställs samma krav på männen. När man prata om genus blir det lätt så mycket fokus på att flickor och kvinnor ska vara på ett visst sätt, men jag har två flickor och två pojkar och har alltid känt att det är pojkarna jag vill påverka mest. Jag vill att de ska få med sig mer av traditionellt kvinnliga egenskaper och värderingar. Det ser jag som min livsuppgift, Det är männen som borde förändra sig, inte vi kvinnor.
 
Självklart har mitt eget moderskap och roll som mamma fått mig att fundera extra på den här biten. Och framför allt för att vi har två flickor och två pojkar härhemma. Kanske hade det inte blivit lika tydligt med bara döttrar. Jag har med mig sedan barnsben att flickor ska våga, bli modiga och starka. Vi var tre systrar som växte upp tillsammans med båda våra föräldrar och vi har alltid fått veta att vi har exakt samma möjligheter som det motsatta könet, något annat fanns inte på tapeten så att säga. Oavsett om världen inte såg ut på det viset, så var det vi fick med oss när vi växte upp. Att hela världen låg framför oss med alla möjligheter, att vi skulle vara modiga och våga ta plats. Så för mig har det aldrig funnits någon tvekan att föra vidare dessa värderingar till mina barn. Såklart ingen skillnad vilket kön de har. Vilket är självklart med tanke på att världen ser ut som den gör och självklart ska vi fortsätta så.
 
Men det vi inte får glömma är att vi måste lära och se det som en viktig uppgift att få våra pojkar att bli mjukare. Vi måste uppfostra pojkar att bli jämställda män. För att hårdra och förenkla det, det ska vara lika ok att vara pojkflicka som tvärtom. Det är inte att skrika högst, vara starkast, slå hårdast som är viktigt. Många föräldrar till pojkar verkar livrädda om deras pojke vill ha långt hår, nagellack, leker med dockor och dessutom är känslig. Eller bara extra mjuk.  Medan en flicka hejas på om hon är utklädd till superhjälte och stentuff. Låter som stenåldern men så ser ju samhället ofta ut.
 
Jag vill att vi hejar på allt som är mjukt, snällt och omtänksamt. Erbjud lika mycket av det som anses traditionellt tjejigt även till era pojkar. Prata med dem om jämlikhet och mänskliga värden, och gör ingen skillnad om du har söner eller döttrar. Det tycker jag är så himla viktigt att tänka på, att prata oavsett vilken ålder dina barn har och vad det handlar om.
 
Vi måste ge mer av de kvinnliga attributen i pojkars uppväxt. Att få dem att förstå att mjuka värderingar, de som vi ofta förknippar som kvinnligt, är precis lika viktigt att bära med sig, om inte viktigast, om världen ska bli hel igen. Idag känns det som om den manliga normen betraktas som den de flesta vill eftersträva. Jag uppfattar det som om handlar om att man ska förminska det kvinnliga, att de kvinnliga attributen skulle på något vis vara sämre. Problemet med jämställdheten är ju inte att kvinnor är just kvinnor och att män är män. Jag är sjukt stolt över att vara just kvinna och älskar allt som anses just kvinnligt och feminint. De egenskaper som anses typiskt kvinnliga är ju helt enkelt så sjukt bra att äga. Jag vill inte att vi kvinnor ska ändra oss för att samhället ska få den förändring som krävs. Problemet är snarare att män dikterar villkoren. Jag skulle hellre se en värld där vi strävar efter kvinnlig norm och mjuka värden. Och glöm ALDRIG, att de redan uppväxta männen också måste ta ett ansvar. Ett jättestort ansvar. Barn gör som de vuxna och lär av dem. Dagens män måste vara förbilder för sina barn, sina söner och döttrar.
 
Något som genusforskaren Roger Klinth utrycker såhär i artikeln: ”Det är viktigt att statushöjningen breddas till att handla om föräldraskap generellt och inte bara moderskap. Det vore problematiskt om männens ansvar som föräldrar glöms bort. Ett aktivt föräldraskap från både kvinnor och män är något positivt och fullständigt nödvändigt i ett modernt samhälle.”
 
I artikeln så menar Ebba Witt-Brattström (professor och feministisk aktivist) att det är långt kvar tills vi kan kalla Sverige för ett jämställt land. Eller som Zara Larsson som uttryckte det: ”Jag skiter i om det nästan är jämställt. Antingen så är det jämställt eller inte..”
 
Exakt så. Vi kavlar upp ärmarna väl? Tills vi är i mål. Observera – detta gäller alla. Män som kvinnor.

Och sedan pratade vi lite om varför framtiden måste vara mer tjejig. Inget mer med det, sade Viggo, och började rita en kebab-tallrik.

En kvinnodag som denna kan vi ju liksom inte klappa oss för bröstet och säga jodå, vi har kommit så mycket längre än många andra länder. Visst finns det något positivt med förändringar, även små, men det är 100 % jämställdhet man vill åt. Utan omsvep och kompromisser. Hur svårt kan det vara med jämställdheten tänker man 2017. Jäkligt svårt har det visat sig. Så hörrni, det är liksom bara att kavla upp ärmarna. Hur tröttsamt det än må vara att vi inte är där ännu.

I novembernumret av svenska Elle blev jag intervjuad av journalisten Louisa Hammarbäck. Artikeln handlade om hur man kombinerar moderskapet med att vara feminist och dessutom göra karriär. Att moderskapet har uppvärderats och varför vi kan omfamna det igen. Hur jag och andra kvinnor såg på moderskapets status. I samma artikel kom frågan upp hur uppfostrar vi mer jämställda män. Vad krävs av oss som förebilder för att få ett jämställt samhälle, vad krävs av samhället som helhet för att vi ska nå dit?

Personligen tycker jag att allt grundar sig i hur vi uppfostrar våra pojkar. Vi måste uppfostra dem till att bli jämställda män. Och att de redan uppväxta männen ska vara världens bästa förebilder på den punkten.Ta ett ansvar som bäddar snyggt till förändring.

I Elle sade jag : Jag är superstolt över att vara mamma. Jag ser inget problem i det. Problemet är att det inte ställs samma krav på männen. När man prata om genus blir det lätt så mycket fokus på att flickor och kvinnor ska vara på ett visst sätt, men jag har två flickor och två pojkar och har alltid känt att det är pojkarna jag vill påverka mest. Jag vill att de ska få med sig mer av traditionellt kvinnliga egenskaper och värderingar. Det ser jag som min livsuppgift, Det är männen som borde förändra sig, inte vi kvinnor.

Självklart har mitt eget moderskap och roll som mamma fått mig att fundera extra på den här biten. Och framför allt för att vi har två flickor och två pojkar härhemma. Kanske hade det inte blivit lika tydligt med bara döttrar. Jag har med mig sedan barnsben att flickor ska våga, bli modiga och starka. Vi var tre systrar som växte upp tillsammans med båda våra föräldrar och vi har alltid fått veta att vi har exakt samma möjligheter som det motsatta könet, något annat fanns inte på tapeten så att säga. Oavsett om världen inte såg ut på det viset, så var det vi fick med oss när vi växte upp. Att hela världen låg framför oss med alla möjligheter, att vi skulle vara modiga och våga ta plats. Så för mig har det aldrig funnits någon tvekan att föra vidare dessa värderingar till mina barn. Såklart ingen skillnad vilket kön de har. Vilket är självklart med tanke på att världen ser ut som den gör och självklart ska vi fortsätta så.

Men det vi inte får glömma är att vi måste lära och se det som en viktig uppgift att få våra pojkar att bli mjukare. Vi måste uppfostra pojkar att bli jämställda män. För att hårdra och förenkla det, det ska vara lika ok att vara pojkflicka som tvärtom. Det är inte att skrika högst, vara starkast, slå hårdast som är viktigt. Många föräldrar till pojkar verkar livrädda om deras pojke vill ha långt hår, nagellack, leker med dockor och dessutom är känslig. Eller bara extra mjuk.  Medan en flicka hejas på om hon är utklädd till superhjälte och stentuff. Låter som stenåldern men så ser ju samhället ofta ut.

Jag vill att vi hejar på allt som är mjukt, snällt och omtänksamt. Erbjud lika mycket av det som anses traditionellt tjejigt även till era pojkar. Prata med dem om jämlikhet och mänskliga värden, och gör ingen skillnad om du har söner eller döttrar. Det tycker jag är så himla viktigt att tänka på, att prata oavsett vilken ålder dina barn har och vad det handlar om.

Vi måste ge mer av de kvinnliga attributen i pojkars uppväxt. Att få dem att förstå att mjuka värderingar, de som vi ofta förknippar som kvinnligt, är precis lika viktigt att bära med sig, om inte viktigast, om världen ska bli hel igen. Idag känns det som om den manliga normen betraktas som den de flesta vill eftersträva. Jag uppfattar det som om handlar om att man ska förminska det kvinnliga, att de kvinnliga attributen skulle på något vis vara sämre. Problemet med jämställdheten är ju inte att kvinnor är just kvinnor och att män är män. Jag är sjukt stolt över att vara just kvinna och älskar allt som anses just kvinnligt och feminint. De egenskaper som anses typiskt kvinnliga är ju helt enkelt så sjukt bra att äga. Jag vill inte att vi kvinnor ska ändra oss för att samhället ska få den förändring som krävs. Problemet är snarare att män dikterar villkoren. Jag skulle hellre se en värld där vi strävar efter kvinnlig norm och mjuka värden. Och glöm ALDRIG, att de redan uppväxta männen också måste ta ett ansvar. Ett jättestort ansvar. Barn gör som de vuxna och lär av dem. Dagens män måste vara förbilder för sina barn, sina söner och döttrar.

Något som genusforskaren Roger Klinth utrycker såhär i artikeln: ”Det är viktigt att statushöjningen breddas till att handla om föräldraskap generellt och inte bara moderskap. Det vore problematiskt om männens ansvar som föräldrar glöms bort. Ett aktivt föräldraskap från både kvinnor och män är något positivt och fullständigt nödvändigt i ett modernt samhälle.”

I artikeln så menar Ebba Witt-Brattström (professor och feministisk aktivist) att det är långt kvar tills vi kan kalla Sverige för ett jämställt land. Eller som Zara Larsson som uttryckte det: ”Jag skiter i om det nästan är jämställt. Antingen så är det jämställt eller inte..”

Exakt så. Vi kavlar upp ärmarna väl? Tills vi är i mål. Observera – detta gäller alla. Män som kvinnor.

Och sedan pratade vi lite om varför framtiden måste vara mer tjejig. Inget mer med det, sade Viggo, och började rita en kebab-tallrik.

Hej. Det här är helt sjukt. Men jag antar att det blir så när man vilat sig igenom två veckor. I sträck. Liksom inte lyckats med något mer än så. Och så plötsligt känner man energin komma tillbaka. och då tar man och fyller den med ungar, vänner, hundar eller för all del en, och bara en massa man tycker att man behöver. Jag behöver. Flera dar på raken. Sedan smygstartar man jobbet igen. Och somnar. Som en stock. Och vaknar tre timmar senare. Klarvaken. Och kollar på klockan. 01.22. Okej.

Men när solen sken långt in på eftermiddagen bad jag min snart fjortonåriga dotter, närmare bestämt på söndag, fota mig med solen i nacken. Hon himlade med ögonen och tyckte det var det mest knäppa för dagen. Men well, härligt värre. Med solen.

I alla fall. När klockan blev 02.34 var den här boken så sorglig att jag blev alldeles matt. Tänkte för mig själv att det inte är en alldeles perfekt nattbok. Ni vet sådär, när en molande ångest kommer med månskenet genom natten. Och jag tänker på om det var sant. Sedan att det inte spelade någon roll, för det är alltid sant. Någon  annanstans.

Som jag levt på persilja. Satans järnbrist.

Det var säkert bara en kvart. Max. Jag funderade lite på viktigt. Inte på kvitton och sådant. Mer på hur många mail jag missat. Men tänkte att dem tar jag imorgon. Bra plan runt 03-snåret.

Två dagar behövde jag känna mig viktig och insåg att jag kunde snurra upp band. Och sortera ett skåp. Sådant man gör när världen är myrsteg och ”tänk om det alltid kommer vara såhär”. Sortera skåp. Hjälp.

Klockan 03.14 letade jag efter skrivbord. Tänkte på att Nomi sade innan hon somnade igår kväll att hon ville ha ett hundrum. Och den eviga önskan om Fixa rummet dök upp. För femtielfte gången. Från det ena till det andra, kom jag på att jag läst att en av mina favoritbloggare, Agnes är den nya fixaren i det programmet. Heja! Fast jag vill ändå inte att Nomi ska ha en hundsäng, där man sover under svansen. Sådant kan de göra, i Fixa rummet, sade Nomi. 

Det fina var att jag tidigare på måndagen varit på kurs och en alldeles speciell färg. Mer om det en annan dag. En annan tid på dygnet.

Sådär runt 03.30 tänkte jag mest på våren. Och allt som blir roligt. Okej, det var en seg start. Men nuså. Hej våren. Tvåtusensjutton.

Och att hänga med kids en kväll och repetioner inför kommande musikal är väl en av de bättre saker man kan göra. Så duktiga. Alltid dessa begåvade ungdomar. Suck vad fint. På detta ställe. Älskar det med. Såklart tänkte jag en hel del på scenografin även nu under natten. Det är sådant man gör när man har några extra timmar. Fast nu ska jag gå upp om en timme. Jag tror jag vilar fram till dess. Önskar dig en vacker tisdag, när du vaknar. God morgon!