alltefter som vårsolen sken väcktes de till liv.

Mina palettblommor har dött. Så jädra sorgligt. De var verkligen jättefina och de enda växter jag typ lyckats med. Men så kom ju den lilla sticklingen från Johannas superkändis till blomma, tänker att den var liksom extra kärleksfull då. Johannas #palettbladunite visar kändisskapet och hon har liksom en egen kategori för detta på sin blogg. För övrigt borde ni läsa AprillAprill, härligt är det. I alla fall vet jag inte vad som hände med balettblommorna mer än att alla tappade bladen på samma gång. Malin, som är en tipsare av rang, när det kommer till växter. Det är väl inte för inte hon är programledare i Trädgårdstider. I alla fall hade hennes blommor fått bladlöss men det underliga är att jag inte sett en endaste liten lus…

I alla fall lyckades jag rädda några sorgliga sticklingar och jag tror minsann de har fått kraft i vårsolen. Och på så vis, insåg jag precis, har mina palettblommor inte dött eller åtminstone återuppstått. Rötter har kommit och idag petade jag ner dem i jord. Förhoppningsvis överlever de och med dem också den allra första plantan. Det är magiskt med sticklingar. Och påtal om det, bor du i Göteborg? Då vet jag exakt vad du ska göra på torsdag!!

Frida ordnade ju en växtbytardag  för ett tag sedan. Såklart blev den succé så nu ordnar hon en till, på torsdagen den 30 mars!  Här kan du läsa allt du behöver veta, så galet härligt! Bilderna ovan är från första växtbytardagen och jag blev ännu en gång så galet inspirerad av just sticklingar så jag var tvungen att messa runt till några vänner direkt, för att bestämma oss för en alldeles egen växtbytardag. Med direkt inspiration från den ovan! Tänker också på det drömska med sticklingar som när jag fick höra historierna om pelargonsamlingen som finns på Julita gård.  Hur vissa plantor härstammar från 100 år tillbaka i tiden då faktiskt en stickling blir genetiskt identiska med sina moderplantor. Det tycker jag är så otroligt coolt, att man liksom kan ha samma planta som ens mormors mor eller så hade på fönsterbrädan 1890. Eller åtminstone en del av den. Nu kan jag ju inte stoltsera med detta drömlika scenario men lyllo den som kan. 

Bildparet längs ner: Frida Ramstedt, Trendenser