De dagar då man trodde att hela Norrland skulle ligga under ett snötäcke tog jag och min kompis Åsa  en lastbil. Vi körde över 50 mil mot det vi trodde var vargavintern. Det visade sig att vi hade helt fel om den saken. Men efter en väldans härlig bilfärd, kan inte tänka mig en bättre reskompis och dessutom chaufför hela vägen, hamnade vi till sist alldeles bredvid Indalsälven. 

En skogsgård vid Sillre. Där skogsmännen sprang omkring på 1800-talet. En gammal skolbyggnad eller mer en herrgård som vi skulle inreda och fotografera inför försäljningen som pågår just nu, här hittas mäklarannonsen.  Tidningen Lantliv har dessutom uppmärksammat kapet. För kap är rätta ordet. Med utsikt över vidderna, en hel massa rum, härbre, kakelugnar, loge, mark på sådär 4 hektar och timrade väggar. Och visst har även den här gården fallit för andras önskningar från och till sedan 1861 men i de där timrade väggarna satt i alla fall känslan kvar. Jag menar, över hundra år på nacken kan inte gå någon obemärkt. Inte ens en vägg.

Vinden var ju egentligen inte en vind. Bara att den var oinredd för stunden. Å andra sidan var det här det var som vackrast. Hur många små rum som helst, skulle kunna inhysa en hel drös med sommargäster. För det är nog lite så man tänker. Om de ljusa sommarnätterna.

Det är såklart att det bara står saker i skrymslen i sådana här hus. Kanske den vackraste sängen jag sett.

Eftersom vi inte hade två lastbilar fick vi utgå från det vi hade. Vimplar matchades rätt.

Ett rum fick bli barnrum. Just det rummet hade en alldeles ypperlig liten alkov.

Gertrude gjorde sig fint just där.

Det här rummet var min favorit.

Om man tittade bakom gardinerna var de frostiga stråna närmast fönstret.

Sedan kom den snötäckta gräsmattan och härbret. Jag ville in här men hade inga nycklar. Men man ser ju precis vad skulle vilja göra just där. En ateljé såklart! Med en fönstervägg mot älven, hur inspirerad skulle man inte bli? Och lugn som en filbunke. Jag blev helt besatt över ljuset här. och solnedgångarna som var som norrsken varje dag.

Sedan efter träden var dimman över Indalsälven. Som slöjor som liksom vajade mjukt. Jag kanske bara låtsats när jag tror att Dunderklumpen och Pellignillot hängde just här. Det var nog en aning mer norrut och inåt. Men Indalsälven rinner väl även i Jämtland? Så ända om allt är alldeles käpprätt och fel rent geografiskt så känns det liksom inte helt olikt såsom jag tänker mig det hela. Dunderklumpen alltså, att man gillade när man var liten unge.

De timrade väggarna är ju bara magiska. Älskar att de som syns är naturliga.

Provsov gjorde vi också. I tre nätter. Åsa trodde jag hade somnat för gott då jag tydligen sov som en stock och orörlig från då vi gick och lade oss tills det att solen gick upp någonstans långt borta bakom bergen.

Bra sovbetyg på huset, tänker jag. Alltså, kakelugnarna. Det fanns en inte lika tjusigt öppen spis i tegel. Men den målade vi och snacka om skillnad. Superfin! Helt klart värt det.

Rummen gick i fil och sådant är jag extra förtjust i.

Quickfix för kids.

Den här lampan gjorde mig totalt galen men Åsa fixade den. Jag och tålamod är en annan historia. Lampan är härifrån och verkligen vacker när man kommer såhär långt.

Hur kul kan man ha på en skogsgård? Där jag dessutom befann mig i total radioskugga? Superkul kan jag säga. Åtminstone när man har sällis av den här väldigt bra tjejen. Som dessutom tar ett modigt steg om bara ett par dagar. Lämnar jobbet som polis för att satsa på detta, så rätt!!

När man inte hinner måla om så öser man på meter och ännu fler meter av tyg.

Nu kommer en litet insidertips. Men, hur gulliga grannar? Hembakade semlor bara sådär.

När jag ser det här rummet tänker jag bara på det extremt tunga skåpet vi skulle flytta, observera att det är flyttat här och ska inte förväxlas med skänken. I alla fall. Om vi säger såhär. Åsa är ingen polis som vänder papper om dagarna, utan en sådan som måste vara superduperstark. Jag är ingen person som är särskilt stark, eller för att poängtera så är jag kanske en av de svagaste i världshistorien. Man kan därmed säga att bärbalansen oss emellan var sådär… Total obalans.

Jaja. Flyttat blev det och tur var väl det. I det här rummet äter man i direkt anslutning till köket och altanen som vätter mot älven. Och så kan leka hemmaspa också.

Självklart så gömmer det sig ett och annat vackert, under nylagda golv. Det där gör man såklart som man själv önskar, fast överraskningsmomentet i sådant går ju inte av för hackor. Tänker lite på när vi hittade vår glasveranda under 70-talsöverbyggnaden. Blir helt pirrig av att titta på de här bilderna, det var så himla fantastiskt att den ”bara” fanns där.

Och det fina med gamla hus är väl det där om att åren ändå sitter i väggarna. Det är ju bara så det är.