our weekend diary.

Var det årets musikhändelse? Kanske århundradets? Det beror sig kanske på vem man frågar. Men jag lovar att många fler än hon på bilden skulle skriva under på att det var en självskriven succé, nästintill drömlik, när Marcus & Martinus fyllde Globen ett par gånger under lördagen.

Väldigt mycket tur att bo mittemot Beyond Retro. Mindre tur på storlekarna.

Fikade oss genom lördagseftermiddagen. Allra helst på Petrus på Swedenborgsgatan.

Kan man annat än älska affärer som Pen Store.

Det är  fullt möjligt att hänga på ett sådant ställe resten av en lördag. Gillar dessa skissböcker.  Pappret är perfekt. 

Vissa hade jojo-lära när vi andra provade oss igenom alla tusentals färger av pennor.

Vi bodde i en kompis lägenhet där utsikten är som Paris och Charlie var helt säker på att högra huset egentligen var ett slott. Var det någon som såg månen igår? Den låg kvar precis här över hustaken när jag vaknade och det var magiskt.

En tidig middag på Rost. Gillar när ställen spelar levande jazz på lördagseftermiddagen. När det finns både Råttfällan och Yatzy och allt bara är varmt och liksom långt ifrån det rackarns ängsliga.

Ett flipperspel kommer man långt med.

För att inte tala om en motorcykelverkstad vägg i vägg. Snacka om heaven. För vissa.

Och Nomi sjöng upp sig med Trocadero. Och resten är alltså musikhistoria. Tillsammans med storasyrran bland tusentals. Och en pappa framför storbildsfotboll i på något närliggande ställe för assistans till incheckning av konsert och upphämtning några timmar senare. Jag drog vinstlotten och hamnade med killarna på bio istället. Sorgligt värre men bra mycket bättre än Liverpool – Tottenham. Säger hon som skrev Liverham – Tottenpool först, haha, vilken fotbollsfan man är.

Och tidigt söndagmorgon tog jag en promenad runt Söder. Jag gick nästan alla de fotspår jag inte gått på en hel massa år men nästan alla dagar för länge sedan. Omvägarna som är allt annat än genvägar. Men tusen gången vackrare än de andra vägarna. Jag satte mig på Skinnarviksberget och såg månen försvinna bakom Västerbron och tänkte på alla gånger jag suttit just där, precis där Stockholm blir en av de allra finaste städerna i världen. Långholmen där vi picknickade oss igenom sommar efter sommar. Södermälarstrand som blev Norrmälarstrand i den allra friaste av springturer någonsin. Allra särskilt där Västerbron binder dem samman. Och jag gick över kullerstenarna på Mariaberget, där de är så gamla och runda att man vrickar fötterna om man går för fort. Och kikade över de plank som jag vet har de hemligaste trädgårdarna med drömutsikt. För att inte tala om den lilla lekparken. Nog för att den är något extra som den är, men lekstugorna som byggs där just nu måste göra den till drömmen för småfolket. En gul villa i miniatyr och söderkåkar, lika små även de.  Jag promenerade förbi mitt gamla jobb som ligger kvar mitt uppe på Puckeln och fortsatte över den stora kyrkogården och över till östra söder och Erstagatan, där vi alltid längtade hem och tillbaka till Hornstull. Istället blev det en annan historia. Men för första gången på väldigt länge kände jag i magen att jag nog behöver den här staden så mycket mer. Kanske är det distansen som har gjort det så och lugnet över att jag tio år sedan vi flyttade äntligen har landat i den lilla staden. Det tog sin tid och som jag saknade mitt Stockholm. Nu är det inte saknaden på samma vis men mer något av att jag är ju hemma här också. Alldeles jättemycket hemma. Det slog mig alldeles tydligt denna söndagsmorgon…