-1
archive,date,qode-social-login-1.1.3,qode-restaurant-1.1.1,stockholm-core-1.1,select-theme-ver-5.1.8,ajax_fade,page_not_loaded,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-6.0.5,vc_responsive

The Animals Observatory.

 

 

Är helt förälskad i The Animals Observatory. Vill ha allt till mig själv. Men storlekarna är upp till 10. Från bebis. Lata Aguilar, som tillsammans med Jan Andreu är TAO, var tidigare designer för Bobo Chooses. Vibbar som vi såklart förknippar med barnkläder från Barcelona numera. Fast detta känns eget och som sagt jag älskar allt från färg, form och print. Babyshop och Oii säljer märket i Sverige.

 

 

 

bara söndag.

En liten söndagshälsning från någon som tackar för varje extra minut av ljus.

Idag avundsjukar jag mig en aning på en hel drös med bloggkollegor som hänger på Fridas event i Göteborg. Frida är så bra på inspodagar så det var allt trist att få hoppa över men kanske kan man följa #influencermeetup2017 för sköna uppdateringar.

Mindre skönt, som jag såg att Frida länkat till idag vill jag också uppmärksamma. Citat ”Läser du tidningar?” läs då dettaEn summering av något som varit på tapeten sedan förra våren och är orsaken till att jag numera inte kommer göra några fler DIY för Family Living.  

3 dagar kvar till mars…

For the monday coffee. On a Thursday.

Babes in Boyland håller workshop på Gotland till våren. Finfint blir det, tänker jag! Redan fullbokad ser jag nu, heja Nathalie och Matilda!!

Bröllopsbloggar borde vara väl lästa alltjämt. Bröllop som fest som kalas. Lite sak samma när det kommer till kritan, åtminstone i inspiration och härlighet,  Sisters in Law är fullproppad av just det.

 

På samma sida finns också personliga bröllopshistorier. Så mycket inspiration i att läsa andras berättelser och tankar.

Allra bästa Linda Lomelino har gjort Semla Ice Cream Sandwich. Som vanligt är alla bilder vackrast i världen och bakverken alltid  de man drömmer mest om.

Jag måste se Patrick Demarchelier utställning Lumière på Fotografiska 23 februari – 14 maj. En av världens främsta modefotografer som beskriver fotograferandet som en passion , mer än ett yrke.” Jag bara älskar det. Allting. Varje dag är ett äventyr och det spelar ingen roll om det gäller mode, porträtt eller helt egna projekt. Det är alltid så oerhört intressant vad dagen kommer att resultera i.” 

 

Hittade den här skrivbordshörnan inne hos Volang, som bloggar hela tjusiga hemmet. Jag önskedrömmer om att ha det såhär strukturerat i all sin litenhet. Själv brer jag ständigt ut mig och kaoset är ett faktum. Alla dar. I alla fall tycker jag alldeles särskilt om att ha notstället som avlastning och listorna så där tjusigt i grupp på väggen. Dream on…

 

Underbara Clara  delar med sig om en världsaviktig bok, antologin ”Saker jag velat veta när jag var femton”. En hel drös av grymma kvinnor, Clara såklart, Ebba Witt Brattström, Lena Andersson, Sabina Ddumba, Seinabo Sey och många fler skriver alltså om det klokaste de skulle velat förmedla till sitt 15-åriga jag. Och därmed också till alla andra 15-åringar eller för all del, åldern må vara obetydlig.  Älskar den här typen av peppböcker, för det är så jag tänker att den är. Full av det allra viktigaste, det där som föder mod.  Längtar efter att få läsa, trots att jag inte är femton längre. Skönt på den….

 

Så slutligen, också om en gränslös pepp, klokhet på hög nivå med en oerhörd tillförsikt till livet självt. Jag är så full av beundran över Elsa som just nu går igenom bland det allra svåraste och ändå har hittat styrkan att dela med sig av detta i sin blogg. Sådant fantastiskt mod och ärlighet i hennes ord, orden som sätts på känslorna och alla tankar. Att hitta tillbaka dit, mitt i allt detta, är oerhört starkt. Att dessutom klara av att dela det högst personliga med alla som vill läsa, det är så fint rakt igenom. Jag läser och läser igen och tänker att detta betyder så himla mycket. För alla.

 

Just poppies.



Det är ju omöjligt att inte bli besatt. Ett ny dag, ett annat ljus, lite mer utslagen. Och lite till.

Hoppas er helg varit snäll!

This kind of day.

Gå bort dag är alltid en fin dag.  Har börjat köpa vaser när jag springer på dem. Allt från de där små för en femma eller dyrgriparna (i jämförelse) för femton. Mest bara för jag har märkt att nästan alla saknar. Kanske får vaser fötter. Eller annars är det nog så att någon kanske råkade vispa till en av bara farten. Eller två. Och låtsades som det regnade. Och hur många små och lätta har inte krasat i en vindpust, exakt då man minst anar det. Den där stora på golvet är perfekt för buketter. Ni vet sådana som brukar vara märkt med liter-märken i glaset. Tänker att det är alldeles ordinära konserveringsburkar. I alla fall. Värt det när det kommer till blommorna.

Och jaja. Lite av favorit i väldigt mycket repris. Men så har vi inget Hötorg heller.

 

16.47 och hej fortfarande solen.

Vi fikar in sportlovet med olika sorter. I vanlig ordning får vi dela tills de minsta beståndsdelarna för alla vill smaka allt. Allt utom semlan. Absolut inte semla, barna och kompis är överens. Själv är jag överförtjust i nötkakor.

Kan inte mer än älska att våren kom i februari. Å andra sidan är det högst osäkert om vintern ens dök upp. Om man tänker på snön som aldrig var. Nästan i alla fall.

Köpte en rosa matta för ett par veckor sedan. Bra rosa och bra, återvunnet material.

Glas. Jag gillar klarglas och glas i alla dess former och färger. Och har väl egentligen alltid varit fascinerad. Ni vet sådär på glasbruk och blåsningen och hettan. Storögd betraktelse liksom. Fast ändå så har jag varit mer keramisk under en tid. Nu utesluter verkligen inte det ena det andra men redan vid jul letade jag fram allt glas jag gömt. Och nu i solen så är det ju helt magiskt. Till och med fönster med väder och vind och spår från regnskurar i evighet, kan ju kännas magiska. Lite i alla fall, om man kisar. Fredag då… ha en fin!

 

 

"Vem skulle inte vilja bo där? Ja, en skräpmatsfamilj kanske…"

Nomi och jag låtsades att vi hade bakprogram för att mota bort feberbacillerna. Jag har aldrig sett ”Hela Sverige bakar” men enligt Nomi var det exakt. Det hade något med själva uppläggningen att göra.

Vi slog till på kakor med chokladbitar. Är det sjukstuga så är det.

Nog för att vaniljpulvret luktade som hästmat men smeten blev desto godare.

RECEPT

125 gram smör, mjukt

1 dl råsocker

1 ägg

1,5 dl mjöl

0,75 dl havregryn

0,5 tsk bakpulver

en nypa salt

1 tsk vaniljpulver

100 gram mörk choklad

skal av lime

Vi vispade smöret, råsockret. Rörde i ägget. Blandade mjöl, havregryn, salt, vaniljpulver och bakpulver. Blandade med smeten. Hackade chokladen och rev limeskalet och blandade i detta med. Sedan gjorde vi en en rulle av degen, rullade in den i bakplåtspapper och lade den i frysen. För att frysa den i en timme sådär. Sedan skar vi 1 cm tjocka skivor och gräddade kakaorna i 180 grader tills de såg klara ut. Det bästa av allt är att vi har hälften av kakdegen i frysen, till imorgon eller något.

När vi väntade på kakdegen i frysen tyckte Nomi att vi skulle se Mandelmann´s Gård. Hon hade redan sett en hel hög med avsnitt med sin kusin men ville absolut se från början och igen. Helt enkelt för att hon och Estrid redan hade bestämt, som av en händelse, att våra familjer skulle flytta till en sådan där gård som Djupadal. Kanske till och med exakt en sådan. När allt kommer omkring, så vore det fint om vi kunde göra det ganska så snart. Imorgon möjligen? Åtminstone innan våren kommer.

”Vem skulle inte vilja bo där? Ja, en skräpmatsfamilj kanske…”


Vi skivade kakdeg och hon sade något om att hon skulle älska livet varje dag sådär på landet. Estrid med. Och att det inte alls är äckligt med komockor. ”Det är ju helt naturligt. Och bor man på landet så får man ju bajs hela tiden. Nästan jämt. ” Att det kommer med djuren borde jag fatta.

De skulle tydligen ha ett eget program också, hon och Estrid. ”Det kan vara som Mandelmanns. Nästan samma. Sådär härligt och Gustav är glad hela tiden. Det skulle bli jätteuppskattat vårt program. Vi är ju barn.”

Och han bygger ju saker också. En pizzaugn och sådant där. Det kan ni vuxna göra.


Sedan åt vi kakor, pratade om alla lammungar vi skulle ha och om att det där med stan kanske var något alldeles förskräckligt onödigt.

Kvällens sagobok. Eller möjligen kokboken.

”Vem skulle inte vilja bo där? Ja, en skräpmatsfamilj kanske…”

Nomi och jag låtsades att vi hade bakprogram för att mota bort feberbacillerna. Jag har aldrig sett ”Hela Sverige bakar” men enligt Nomi var det exakt. Det hade något med själva uppläggningen att göra.

Vi slog till på kakor med chokladbitar. Är det sjukstuga så är det.

Nog för att vaniljpulvret luktade som hästmat men smeten blev desto godare.

RECEPT

125 gram smör, mjukt

1 dl råsocker

1 ägg

1,5 dl mjöl

0,75 dl havregryn

0,5 tsk bakpulver

en nypa salt

1 tsk vaniljpulver

100 gram mörk choklad

skal av lime

Vi vispade smöret, råsockret. Rörde i ägget. Blandade mjöl, havregryn, salt, vaniljpulver och bakpulver. Blandade med smeten. Hackade chokladen och rev limeskalet och blandade i detta med. Sedan gjorde vi en en rulle av degen, rullade in den i bakplåtspapper och lade den i frysen. För att frysa den i en timme sådär. Sedan skar vi 1 cm tjocka skivor och gräddade kakaorna i 180 grader tills de såg klara ut. Det bästa av allt är att vi har hälften av kakdegen i frysen, till imorgon eller något.

När vi väntade på kakdegen i frysen tyckte Nomi att vi skulle se Mandelmann´s Gård. Hon hade redan sett en hel hög med avsnitt med sin kusin men ville absolut se från början och igen. Helt enkelt för att hon och Estrid redan hade bestämt, som av en händelse, att våra familjer skulle flytta till en sådan där gård som Djupadal. Kanske till och med exakt en sådan. När allt kommer omkring, så vore det fint om vi kunde göra det ganska så snart. Imorgon möjligen? Åtminstone innan våren kommer.

”Vem skulle inte vilja bo där? Ja, en skräpmatsfamilj kanske…”

Vi skivade kakdeg och hon sade något om att hon skulle älska livet varje dag sådär på landet. Estrid med. Och att det inte alls är äckligt med komockor. ”Det är ju helt naturligt. Och bor man på landet så får man ju bajs hela tiden. Nästan jämt. ” Att det kommer med djuren borde jag fatta.

De skulle tydligen ha ett eget program också, hon och Estrid. ”Det kan vara som Mandelmanns. Nästan samma. Sådär härligt och Gustav är glad hela tiden. Det skulle bli jätteuppskattat vårt program. Vi är ju barn.”

Och han bygger ju saker också. En pizzaugn och sådant där. Det kan ni vuxna göra.

Sedan åt vi kakor, pratade om alla lammungar vi skulle ha och om att det där med stan kanske var något alldeles förskräckligt onödigt.

Kvällens sagobok. Eller möjligen kokboken.

Tack solen, du bländar mig.

Alltså. Tack solen. Du bländar mig och jag välkomnar att du skiner rakt på alla dammiga skrymslen. Hellre vårkänslor än de vinterdova och till synes dammsäkra hemmen, trots att det bara är på låtsats.  Har insett att den här lilla bänken får agera stället där saker hamnar. Som blommor som nästan dog av elementvärmen. Förresten, bordet är ju detta som vi betsade en gång för att ha ute. Det hamnar inne på vinterhalvåret. 

I helgen när vi var i Stockholm insåg jag det totala överflödet i blomstervärlden. Alltså, missförstå inte, vackert ju. Jättevackert, till och med när man kikar in en till synes anspråkslös blomsteraffär, under marken precis vid tunnelbanan. Jag förvånas faktiskt lite över mig själv, hur jag överhuvudtaget lyckas få ihop något i blomväg då utbudet är cirka en tiondel härhemma, om man jämför. Och det kan man ju göra ibland… Å andra sidan finns det ganska mycket plats för kreativa lösningar inför fotografering som kräver just en superbukett. Och jag kan ändå inte låta bli att fundera över hur många blommor som hinner vissna innan någon har köpt den.

Om man nu inte måste ha jättebuketter måste väl ändå bästa sättet att komma runt det hela vara att handla enstaka av just de blommor som du kanske inte hade valt till jättebuketten. Jag menar att jag kanske inte hade köpt 25 orangea ranunkler men väl en. Vaser från loppis. Det går ju inte att ha för många eftersom de funkar så bra i en grupp. Med eller utan blommor. Ibland ids jag inte ens byta vatten när jag byter blomma. Så ska man säkert inte göra. Annars vattnar jag krukväxterna med vattenskvättarna innan jag fyller på nytt.

Annars då…

sista rummet.

I höstas tog vi oss an ”det andra” köket i vårt hus. Eftersom vårt hus var ett tvåfamiljshus när vi flyttade in, med en lägenhet på vardera våning, så har vi haft ett kök till övers i tio år. Rummet ligger bredvid Nomi´s och skulle bli Liv´s.

Första tiden, när vi renoverade undervåningen, bodde vi på övervåningen, och då var köket perfekt. Björnbärsbårder till trots. En salig blandning uppenbarade sig bakom köksskåpen. Jag tyckte vi kunde behålla en del såhär, det tyckte inte Liv.

Helst ville jag behålla den här väggen också. Med turkosa plankor och råa plankor på resten. Det ville inte Liv.

I det här inlägget syns vad Liv har för plan med det här rummet. Kanske raka motsatsen till att behålla brunt. Hon hatar nämligen brunt om någon nu trodde något annat. Precis som det ska vara om ens mamma älskar brunt och gamla plankor.

Jag tyckte i alla fall att väggen var hemskt vacker som den var.

Och sedan skulle Nomi på spökkalas och tänkte att hon kunde vara Wednesday i Familjen Adams.

Vi bestämde där och då att vår övervåning ska ha lutade och vitoljade trägolv. Överallt. När vi flyttade till huset hade vi erfarenhet av just den typen av golv, då vi gjort samma sak i flera lägenheter. Vi bestämde oss att undervåningen skulle få sådana golv medan jag var bergsäker i ett beslut att  övervåningen skulle få vitmålade. Hade alltid drömt lite om det. Sagt och gjort, vi målade alla såpade trärena plankor med täckande vit färg. På den tiden fanns det dessutom en golvfärg som blev extra hård… Första åren tyckte vi det var härligt och fint men allt efter golven på undervåningen åldrades med värdighet var det precis tvärtom med de på övervåningen. Vi fick känslan av att de inte andades och inte var de lika mjuka och sköna att gå på heller. Så när vi tog fram trägolvet under åttiotalsparketten i Liv´s rum bestämde vi oss för att detta rum skulle få vitoljade golv. Utan tvekan. Och skulle gärna göra detsamma i alla de andra rummen. Dock var vi väldigt osäkra på om slipmaskinen skulle lyckas få väck den vita färgen och bestämde därför för att prova i Nomi´s rum. Det var inte enkelt någonstans och ett jäkla jobb som jag inte var en sekund inblandad i. Men efter mycket slit var golven trärena. Det kändes som ett helt nytt rum och som om luften förändrades på studs. Så nu vet vi det. Ska leta upp tips för vitoljade golv och dela med er.