Den här hösten började med en rivstart. Funderar ibland på om det var en start eller mer än fortsättning. Strunt detsamma för det är så kul på jobbet just nu. Nyöppningen av Ungkulturhuset Perrongen närmar sig med stormsteg. Och deras instagram är igång igen, söta Anna & Robin flaggar för nystart här – kolla! Eller på FB /Ungkultur

Och vi donar och fixar alltmedans alla de folk vi kan knycka får bli involverade. Det är fullt ös i de gamla lokstallarna och jag önskar mig i smyg in på den ena efter andra föreläsningen… Som idag när anställda vid Katrineholms kommun inledde sin HBTQ-certifiering. Just nu pågår denna satsning här i Katrineholm vilket kanske kan tyckas som en självklar sak i varenda litet hörn av världen. Men eftersom verkligheten ser annorlunda ut blir jag extra varm i hjärtat att det är så där vi bor.

Och gissa orden? Det saknas ju några bokstäver och två prickar… Upp på väggen ska de.

Linn fick det mest tålamodsprövande uppdraget igår. Om hon är the queen av tålamod så är jag den absolut raka motsatsen. Jag ger upp redan innan jag börjat. Inte världens bästa egenskap kanske.

Vi behövde för övrigt en dagbädd och insåg att vi hade den mest perfekta mitt framför ögonen på oss. Den gamla och i och för sig väldigt eleganta Karl Johan soffan fick sig en liten remake och fortsättning följer.

Ryggstödet plockades enkelt bort, så pass enkelt och smärtfritt att om man skulle önska sig just en soffa igen om två månader så är det inga problem alls.

En extra planka lades till i bakkant, en rundstav sågades av på mitten och limmades fast i underkant. Alltsammans ska sedan betsas. Och   ett vackert blågrönt sammetstyg är väl värt att vänta in och sedan har Helena lovat en omklädnad. Kommer bli världens vackraste dagbädd där man kan mysa både åt sofforna till höger och till vänster.

Gamla underreden som gömts under bråte har fått gamla plankor nedsänkta som nya bordsskivor. Älskar. Och mörkbrun, tvinnad textilkabel är inhandlad för ganska mycket mer mysbelysning.

Många album är det.

Det är liksom bara att välja… Ni förstår att jag älskar mitt jobb väl?!

Helgen har varit jobb på ett av de mest fantastiska ställen jag vet här i Katrineholm. Gamla lokstallar som tagits hand om och renoverats till ett ungkulturhus som rymmer det mesta av kreativitet. Lovar att jag fantiserat ungefär tusen gånger om hur det skulle vara att bo här. För all del kan jag ta det som studio också men det vet ni ju redan. Skulle liksom inte ha några problem med det.

Men nåväl, jag har ju inte hängt här för inflyttning på ena eller andra sättet. Vi ska inreda cafédelen och göra den mysig.

Såhär har jag tänkt – jag vill att vi skapar en plats som inte ser ut som hemma men känns som hemma. Man ska känna i magen precis såsom man ska göra i sitt eget rum, allt ska kännas mjukt och tryggt. Samtidigt ska det finnas sådant att titta på som inspirerar och får tankarna att flyga iväg dit man minst anar. Som landar kreativa tankar och sätter igång dem. Jag tror nämligen att platser fyllt på rätt sätt liksom kan visa vägen lite i smyg, till att hela världen finns framför oss med alla möjligheter. Oavsett om verkligheten inte alltid ser ut precis på det viset, så är det just den tanken som man kan ska ha med sig när man går genom livet. För självkänslans skull.

Det finns ledord som vi jobbar efter såsom att man ska respektera varandra och att alla har ett lika värde. Såklart och självklart men får ändå inte glömmas, aldrig någonsin.  Jag vill få in en delaktighet av ungdomarna som vistas här, såklart är de redan högst delaktiga men jag tänker att det är viktigt att vi inte bara sätter dit en massa sköna saker utan att involvera dem. Jag tror att alla platser där kids vistas bör förankra dem en stenstark grund av mod och få dem att våga ta plats precis såsom de är, var och en med egna personligheter och bakgrunder. Det där görs såklart hela tiden på en massa olika sätt tillsammans med de som jobbar aktivt med ungdomarna, men min förhoppning är att det även funkar på detta plan.

Bland annat kommer vi att skapa en jättetavelvägg med deras alster. Vi har också byggt stora griffeltavlor som får förändras av dem som får pennor i händerna. Allt det får byta skepnad allt eftersom, så att alla finner sin plats.

Sedan var det ju det där om att föda tankar. Jag funderar på att påbörja som det önsketräd precis som det som Yoko Ono startade på Moma i New York. Där fanns ett önsketräd fullt med önskningar om människors lika värde och en bättre värld. Kanske om någon vågar skriva första lappen så har vi snart världens vackraste samling av önskningar. Och säg den värld som inte kan börja i just önskningar av de som ska ta över allt sedan. Och en griffeltavla har vi till övers, den är stor som en klottervägg. Kanske kan alla som passerar skriva vad kärlek är?  Jag tror att tankar mår väldigt bra av att hamna som synliga ord. Det är lite så det snurrar i mitt huvud just nu.

Som jag skrev tidigare så jobbar vi nästan uteslutande med remake och second hand. Den gamla skänken får bli reception med färger som tas upp från byggnaden. Den här blågrå är ljuvlig och pryder alla gamla järnpelare i lokalen.

Jag hade hjälp av Viggo och Charlie.

Dessutom fick de provmysa i varje hörn där vi ställde möbler. Jag frågade om hur det kändes i magen och de svarade.

Jag testhängde lite skivomslag. Vi har samlat vinyler från då det inte såg ut exakt som idag. Eller från tiden innan de mer och mer föll i glömska. Och sedan ställer vi dit en grammofon som man får lov att använda lite som man vill, allt för kontrastens skull. Kolla Boney M´s Ocean of Fantasy – hur snyggt omslag ?

You´re my heart, your my soul. Alltså hur snygga? 1983 alltså. Det var tider.

Här får det bli en skrivarhörna och lite såsom det kan se ut.

Med mood boards på väggen och allt därtill. Någon har gjort ett hjärtträd, fint där.

Vi har perfekta medarbetare som utför det vi ber om alldeles galant. En fyra meter sittbänk har byggts. Och en vägg av armeringsjärn har svetsats ihop. Den ska ha en botten och växter ska klättra bland inspirationslappar.

Älskar stolarna som vi fann på Möbelmagasinet för nästan ingenting alls. Mellan bänk och stolar ska bordsskivor gjutas och vi återanvänder underreden som finns i huset.

När solen blev mjukare framåt kvällen var det alldeles sagolikt. Ni förstår att man inte vill lämna stället väl?

Ni vet det där med att andras skrot är någon annans skatt. Det finns såklart de som skakar på huvudet och inte riktigt delar min entusiasm när det kommer till den biten men det bjussar jag på. Bara jag får rota runt exakt där man minst anar att hitta något är jag nöjd.

Egentligen började det där lyriska redan igår, vid omklädningsrummet på snickeriet. Alltså! De där skåpen! Och stolen. Och anslagstavlan! Och hej och hå vad jag ojade mig. De arbetande där på snickeriet var inte riktigt av samma glädje och lyckorus över just detta. Faktum är att de stirrade en smula skeptisk på hon som verkade vilja packa med sig varenda pinal därifrån.

Men i alla fall, det var då jag började tänka på att det kanske finns annat. I förråden, som ska slängas men kanske bara behöver lite remake, lite kärlek och lite tvätt för att få sin glans tillbaka. Som den här arbetsbänken, kommer att sitta som en smäck som ett underrede till ett bord som ska byggas av gamla plankor från själva stället.

Jag menar hur fint vore det inte om vi rodde ihop stundande projekt på det som finns gömt i samma hus.

Det finns några dörrar som är väldigt låsta men frågar man så kommer man oftast vidare.

Tycker väldigt mycket om detta ställe och den förälskelsen blev ju inte mindre när vi låst upp en av dörrarna.

Bara väggarna får mig grön av avund.

Sedan orkade jag nästan inte mer. Förstår ni när man öppnar upp alla fönster? Och ställer upp dörrarna mot sommaren. Eller vilken årstid som helst går bra. Jag har ju en dröm om en plats som bara är en ateljé kort och gott. Som man bara fyller med allt kreativt man bara önskar för stunden. Bara rymd och vackert och nästan tomt när det inte händer. Ljus och tomma ytor för att sedan fylla med all världens härlighet. Såklart skulle jag ta miljarder bilder här och sätta lika många andra projekt i rullning. Och hjälp vilka middagsbjudningar med alla fina man skulle kunna fixa. Sådana där sammankomster där allt bygger på pratet mer än något annat. För det andra finns redan. Och allas kids som hänger vid skateparken skulle få hälsa på precis när de än ville för att jag tänker att det är allt lite spännande när vi syr kostymer och tillverkar rekvisita som ser allt annat än på riktigt ut.  Ni minns ju det här stället som brann och som nu mest är spillror kvar. Då drömde jag ju också. Så det stod härliga till. Och om skolan. Här finns ju ett ställe som fortfarande är helt och som absolut finns planer för. Det enda problemet är att planerna inte är mina och jag äger varken nyckel eller plats. Tur att jag äger drömmarna i alla fall. Livet blir mjukare på så vis.

Liksom bara att släppa in ljuset. Helt otroligt faktiskt, att de bara står där.

Så tacksamma av allt vi fann och som ska få komma fram i ljuset. Det kommer att bli så fint.

Och här kryper vi upp med kuddar och plädar och tittar när snön faller genom iskristallerna som bildat sitt mönster på hundraåriga glas. Och när solen försvinner i vintrig eftermiddag så sätter vi igång. Jag tänker att vi gör något åt det här hållet.

Vi ska bara städa lite först. Det sägs att duvorna är lika förtjusta i stället som vi.