ett hem.

Tänk såhär. Du tar din käresta i handen och ringer på en liten gömd ringklocka, till en mörk trädörr, en sen kväll i början av december. Du stiger in i som en annan värld och stannar i varenda millimeter och sekund där tills dagen därpå. Du vill inte vara någon annanstans just då, helt enkelt för att hela stället bara är så himla varmt och härligt. Någon säger att oj vad dyrt och du säger att det var värt varenda litet öre från början till slut. Du kan inte låta bli att drömma, tänk om det vore mitt hem. Nu är det inte det. Men om du vill att det ska kännas nästan så. Bara för ett dygn. Eller egentligen bara ett halvt.  Jag kan faktiskt inte tänka mig något härligare. Kanske inte i hela världen. Fast du behöver bara åka till Stockholm. Och ja egentligen så handlar det ju inte om storslagna stordåd och spännande strapatser. Egentligen handlar det om att vara, och äta och sova. Och igen, liksom bara vara. Och det ryms på en endaste adress. Men ändå. Hela känslan jag bar med mig i magen var en av de finare på länge.

Jag har länge suktat över Ett hem. Jag tänkte nog mest att jag skulle bli inspirerad till tusen av Ilse Crawfoord´s stilsäkra inredning. Och kanske har jag aldrig blivit mer inspirerad. Men om man dessutom lägger till något alldeles speciellt som knappt går att förklara. Tänk att det inte finns något som tyder på att det är ett hotell. Det är som ett hem, absolut som ett älskvärt sådant och hos någon som har väldigt bra smak. Tänk att alla som jobbar där känns som några fina vänner man hängt med förut. Tänk att du gör lite som du vill om du är hemma hos någon kär vän på besök, liksom hamnar i en fåtölj med en bok, i en annan fåtölj vid en vinylplatta, i en soffa med din favorittidning, äter en lång middag utifrån vad du känner för just då och samtidigt tittar ut på vintrig innegård som är exakt som ett eget litet rum. En innergård där elden flammar vilt i den mörka natten och de små ljusslingorna är som en stjärnhimmel. Alltså, jag fattar om ni tror att jag överdriver. Men. Det gör jag inte. Känslan jag fick på det här stället kan faktiskt inte mäta sig med något annat jag bott och hängt på någonsin. Jag var lyrisk, jag är lyrisk och jag lovade mig själv att spara för att kanske få chansen en gång varje år. Såhär i midvintertid. 

Det var det här som mötte oss på kvällen. Fast det var alldeles mörkt just då och elden som sprakade från eldkorgen.

Här i trappan kom det ut någon som vi aldrig träffat men känslan var den motsatta, vi tog i hand och han sade välkommen. Och där och då försvann allt vad hotellfeeling man kunde tänka sig. Det kändes bara som hemma fast egentligen inte alls. Fast på ett väldigt bra sätt.

Lite hall. Det var juligt då.

Det är ju ändå mellandag fortfarande så ni får ta det juliga med ro.

Såklart hade jag och min kamera kunnat hängt här i tid och otid. Men det var ju liksom inte därför jag var där. Så därför kommer jag inte visa alla skrymslen och vrår. Jag kommer inte visa allt jag fingrade på, allt jag vände och vred på. Alla detaljer jag synade. Alla platsbyggd förvaring. Alla miljoner böcker. Alla små, små fönster. Som ni förstår är varje detalj, ända in i tandkrämstuben otroligt lyxig och stilsäker. Men det speciella är att man får inte den där dunderlyxfeelingen som aldrig hamnar rätt i magen, om ni förstår hur jag menar.

Tänk att huset byggdes till ett par minsann. Utan barn. Men med en herrans massa tjänstfolk säkert. Men vid kraschen där på 20-talet blev det visst kontor och allt åkte ut och inget blev kvar. När Jeanette Mix och hennes man köpte fastigheten valde man att med varsam hand renovera efter gamla ritningar och såsom huset en gång var tänkt. Jag tror aldrig jag varit någonstans där en renovering är så proffsigt utförd. Så in i vassen fint.

Älskar blombord.

Ett hem består idag av endast 12 rum vilket såklart är mycket speciellt för att vara ett hotell. Och tillsammans med gemensamma utrymmen som vardagsrum, salong, lounge och bibliotek bildar huset just känslan av ett hem.

Böcker, böcker och magasin. Skulle själv aldrig klara mig utan just det härhemma. Eller såklart att jag skulle men för mig och oss härhemma är det så viktigt. Och de många sittplatserna. Där ljuset faller bäst just då man önskar.

När vi vaknade på morgonen föll snön över Stockholm. Och från vårt rum såg vi från Engelbrektskyrkan till Oscarskyrkan. Vårt rum låg högst upp och hörde inte till själva sviterna, men var hur ljuvligt som helst.

Och så landade vi i någons kök.

Och sådär lite pö om pö, och utan någon som helst hets lagade kockarna, alldeles bakom vår rygg, godsaker utefter vad vi önskade.

Det är alltså i detta kök de lagar förstklassig mat och det är också här man kan slå sig ner om man vill. Eller i biblioteket eller i växthuset eller precis var man önskar.

Midvintertid var det, alldeles innan andra advent.

Såklart ett pepparkakshus.

Och här hängde vi kvällen igenom. Från bordet till soffan. Och allt var helt perfekt.

Faktiskt avis på mig själv när jag tänker efter.

Från trädgården.

Bara det att ute var möblerat och ombonat trots att det faktiskt inte är trädgårdssäsong…

…visar ju på att varenda vrå sköts med omsorg och inget lämnas åt slumpen. Och det är ju absolut något särskilt när allt dessutom görs med stort hjärta.

Tänk bara om sommaren. Med träden klippta som att bilda en hemlig mur för kringliggande hus.

Som sagt. Jag sparar. På hela det här halva dygnet. Hela alltet därifrån. Och absolut för att få återvända så snart som möjligt.