AT WORK,  SÖRMLAND

Inget stadskalas utan glitter.

mokkasin-katrineholm100-5

Nästan varje dag tänker – vad kul jag har på jobbet. Aldrig någonsin med tunga axlar eller nej, det är måndag. Aldrig  tänker jag att det är ett jobb i den bemärkelsen att jag gör något jag liksom måste. För jag vill ju, varenda sekund vill jag. Inte bokföra och sådant då men resten. Och inte just därför att jag ofta jobbar hemifrån, utan jag är minst lika lycklig när jag är i fallfärdiga hus eller i snålblåst någonstans.  Jag tror jag har berättat att jag har varit frisör i en herrans massa år och för en evighet sedan. Jag pluggade till det på gymnasiet, när Frisörskolan fortfarande var just en skola just bara för frisörer. De sade att vi hade högskolekompentens men det där var ju en sanning med modifikation i slutet av 80-talet. I alla fall, älskade jag mitt jobb. Då också. I femton år var det absolut det bästa jag visste. Jag kunde inte tänka på något annat. Aldrig någonsin kändes det som om – oh no och nej för jobbdag. Nix, precis tvärtom. Jag jobbade jämt men tyckte det var toppen. Tills en vacker dag då jag absolut inte ville se åt en sax mer. Då slutade jag. Nästan från en dag till en annan. Jag läste in allt som var möjligt på komvux. Och det var jag och de som precis slutat gymnasiet där på Åsö vuxengymnasium, mitt på söder i Stockholm. Jag var över trettio och absolut äldst i klassen. Helt plötsligt var det jätteskoj med matte, historia och allt som gick att läsa. Och jag tänkte på alla möjliga pluggiga framtidsplaner. För var det ändå inte så att jag liksom hade fallenhet med själva studerandet, var det någon som sade. Det kreativa kunde jag väl göra på fritiden sådär liksom bara för kul. Hobby, du vet. Ja, så var det nog, instämde jag och började kolla hur man skulle bli läkare. Eller arkitekt. Varför ta något halvdant om man ändå skulle. Och sedan kom fyra barn på fyra år och vi flyttade och jag minns att jag tänkte att barnmorska skulle jag nog bli… Men ändå. Idag kan jag tänka att vilken tur att jag valde som jag valde. Jättetur faktiskt.

mokkasin-katrineholm100-2

Lyckligt lottad var det. Eller hej från kostymmakarhuset. Vi hade fint besök av spindlarna i nätet. De som liksom håller i trådarna för vad som komma skall. Självaste stadskalaset. Det är alltså Katrineholm som går och fyller 100 år. Nästan lika gammal som min mormor som fyller 97 i januari. Vilken grej, när man tänker efter. På  nyårsafton 1917 fick Katrineholm sina stadsrättigheter. Såklart sätter staden igång sitt firande just på nyårsafton, vad passar väl bättre? Just den här dagen kommer en särskilt upplyst promenad gå av stapeln. Promenaden kommer vara alldeles full av överraskningar. Och Mokkasin har äran att skapa något åt det magiska hållet. Vi tänker såklart på sagan och att ingenting alls behöver se sådär alldeles vanligt ut. Egentligen inte alls. Det är en drömpromenad vi vill åt.  Kantad med fantasi. Och glitter. För själva kalasets skull.

mokkasin-katrineholm100-1

Två av sex kostymbärare kom och provade för ändringar och nålande.

mokkasin-katrineholm100-6

 Minns ni hatten Kristo byggde, men nu full av paljetter.

mokkasin-katrineholm100-8

Tänk vintermörkt… och snö. Eller frost går också bra, tänk när träd och alla strån ser ut som från Narnia. Fast det där kan ju ingen lova så vi tänker att vi ordnar det ändå.

mokkasin-katrineholm100-10

Det sys och tråcklas rätt många meter…

mokkasin-katrineholm100-3

Och glittra ska det, något alldeles fasligt mycket. 100 år liksom, kom igen! Inget kalas utan glitter, det vet väl alla.

mokkasin-katrineholm100-7

Roligt på jobbet var det.

 

Leave a Reply