en dag på jobbet.

I onsdags var vi ännu en dag i huset. Ni vet vid det här laget vilket det är. Dags för ännu en plåtning för Numero 74. Tänkte ni kan få se lite hur det kan vara. Utan filter liksom. Kristo är precis mellan två jobb så han assar mig nu, Linn också såklart och ibland lyxigt nog bägge. Först måste man pälsa på sig allt man kan hitta hemma. Tänk minusgrader natt som dag i ett hus, det blir liksom råare luft än ute. Såklart hade jag kommit på några styling-idéer strax innan sovdags natten innan. Det brukar vara då det kommer. Så sista sekunden fix blir det alltid. Här virar jag band kring Love…

Dagen innan den här dagen hade Kristo varit ute här och rivit bort masonitskivor som hängde på tre kvart. Och såklart var världens vackraste vägg därunder. Ännu en.

Ofta får man infall så plötsligt. Och då är det bra att kunna låna en bit tapet från 40-talet eller något.

Sedan flöt det på fint ända tills jag skulle fota första bilden. Då dör datorn. Den fulladdade. Och det är liksom lite som att köpa grisen i säcken, att plåta en hel styling och bara kika på den lilla displayen på kameran. Jag sade att det var för kallt för datorn, Kristo att datorn höll på att bli gammal, Johanna sade senare att det såklart var spökena… I alla fall fick vi dra till stan igen för att hyra ett ”litet” elverk. För el finns inte i övergivna hus.

För varje gång vi plåtar här ger vi hörn efter hörn lite kärlek. Man känner att man vill det. Och vindpustar, lång slutartid och vimplar är en sådan där kombo. Så fönster fick åka upp.

Kaffepaus mitt i alltihopa.

Själv tappade jag min mandelkaka mitt i skräpet. Det kändes orättvist om man jämförde. Men jag blåste bort lite damm…

Och jag tjatar ihjäl er om ljuset här men jag är kär.

Varenda årstid, varenda timme på dygnet, varenda väder. Alla gör det något med huset och jag kan inte sluta när vi är här. Jag är så jäkla kär i alltsammans att jag tänker att jag vill ha det.

Hej vardagsrum!

Vi öppnade en låst dörr.

Och sopade oss ut.

Och fikade igen.

Förstå att göra vimplar från tidningar som isolerats med. Det stod något om kriget…

När vi öppnade dörren kunde man plötsligt springa runt på ännu härligare sätt. Och jag önskade mig tillbaka i tiden. Då väggarna var tapetserade och rummen var fyllda med kärlek och värme.

Jag är nog med att lämna lite vackert. Så om vi tagit ner det för stunden måste det absolut upp igen.

Always…

Nu är han och jag påväg till Stockholm. Jobb väntar…