Say goodbye to the wildflowers.
De där allra sista i trädgården är ju alltid vackrast. De där som verkar fast beslutna om att aldrig någonsin ge upp. Trots isvindar och frostnätter så kikar de fram under lövhögarna och är som sagt de som glänser mest i sin ensamhet.
Fotografera blommor gör jag inte jätteofta men häromdagen kollade jag igenom en jättegammal bok av Denise Grünstein och alltså hennes bilder på blommor är ju som sagan självt. Älskar den där boken som jag tyvärr inte tror att man kan hitta som ny längre.
Just idag blev vårt hus jättekallt. Tänker att hösten kom med besked idag. Eller är det kanske vintern snarare…
Hoppas din helg varit fin. Min har varit fantastisk. Så pass fantastisk att jag förmodligen har somnat innan halv nio ikväll… Önskar dig en fin vecka, kram!
6 Comments
Emma T
Ja, visst är det något med de där sista som står kvar <3
https://emmassamling.wordpress.com/2016/10/15/de-som-aldrig-ger-upp/
Mokkasin
<3
Madeleine
Så vackert!
Mokkasin
Tack! Kram!
Tette
Ja, så fint! Det är något speciellt med de sista tappra blommorna! Jag brukar trösta mig sen när dom försvinner helt med att, redan i mitten av februari brukar man kunna spana in enstaka snödroppar på utvalda soliga ställen här i Stockholmstrakten.. Och ibland en mild höst kan man ju se nån liten kämpande blomstackare en bra bit in i november, det blir bara jul- och adventstiden och några (visserligen sega) oxveckor innan man kan börja blomspana igen.. Men det är kanske mest en tankelek för att det inte ska kännas så långt.. Och kanske lite global uppvärmning på det, hm.. häromåret såg jag en tusensköna i gräset på nyårsafton, det är ju lite konstigt ändå..
Tänk att man kan både vara så förtjust i alla årstiderna och ändå längta så galet mycket efter det där spirande gröna…
Mokkasin
Åh vad fint! Tack för du delar med dig av dina tankar. Tusensköna på nyår! Ja det är lite märkligt men ändå magiskt om bortser om varför det är så. Kram!