-
present + tipi
Efter att ha klappat hunden Britta i 14 minuter och 20 sekunder så var hon lagom road av att bege sig ut i blåbärsskogen. Hon hade dessutom inbillat sig att hundens matte hade hummat förstående från obestämt plats och hummandet kunde bara betyda en sak – att Britta skulle adopteras till Nomi. Och efter två mess till mina telefon som absolut inte handlade om adoption började de mörka molnen hopas kring henne där hon satt i bilen. En hund liksom, en Britta, varför i hela friden inte?
Men tältet skulle upp och okejrå…jag gör´t om jag får dricka lemonad sedan.
Egentligen skulle det bara vara en bild till affären. Och jag fattar att hon var lite surmulen efter en hel dags plåtande.
Det hela var över på 3 sekunder. Sedan packade hon bestämt ned tältet och sade att nu fick det vara nog. Och såhär i efterhand, när jag ser på bilden, inser jag att en av flaggorna nog måste ligga kvar i blåbärsriset…
Och ja, bilden då. Just nu får man en fin pompom garland när man köper en av Numero 74´s tipi. Antingen en blå eller rosa (värd 269 kr) beroende på hur länge lagret räcker. Mest bara för att de är så fina tillsammans. För övrigt älskar jag de här tälten för att de är vackra såklart, men också för att de är så himla enkla. In och ut från trädgården, upp på vinden och i bagaget på utflykt, i blåbärskog som strand. Perfekt att bara rulla ut när det är kojdags och en sekund att rulla ihop det i sitt fodral. Perfekta prylen. Och så var det där med sagor i en tipi…det mest underbara.
-
50k
Det är var ett innerligt tack en annan dag. Till alla som följer mig på instagram. 50 000 känns otroligt många. Och så snälla och rara dessutom, det är bra fint. Tack!
Jag heter @sofiaatmokkasin och ni hittar mig här. Vi har dessutom ett konto ytterligare som heter @mokkasin, lite mer tillägnat butiken som sådan och vad som händer där.
Och buketten, hur ljuvlig!? Från Mari häromsistens.
-
finbesök i trakterna
Vi for för att möta upp Mari och Anna på Ekenäs Kvarn som ligger strax utanför Katrineholm. Strax var väl kanske att ta i då vi råkade såklart svänga åt höger istället för att inte svänga alls. I Bettna hittade vi en insomnad handelsbod, sorgligt på sitt vis. Och sedan tänkte vi på när den hade sina glansdagar. Och jämförde lite med typ Ica Maxi…
Nog för att vi närmade oss Kvarnen efter lite vägbeskrivningar av de som visste. Men det är ju hemskt mycket som händer på en skogsväg. Fölen var helt enkelt de minsta vi någonsin sett.
Men till sist så. Det var hemskt länge sedan jag var här, min mamma tog mig hit men jag jag insåg ganska snart att det var en herrans massa år sedan. Det är ett fint ställe hursomhelst och borde besökts mer än så,. Fint fika och en massa gammalt, engelskt och tjusigt, till salu.
Vi mötte alltså upp mina fina bloggkollegor Mari och Anna som gjorde en liten loppisguide runt Katrineholm, här och här. Över fikat passade Nomi på att förklara storheten med Pokemon Go, hysterin kan man också kalla det. Och när hon ändå höll på så drog hon sommarens andra digitala fluga, Musical.ly.
Juno och Sonny Lou.
Alldeles för lugnt för en sjöjungfru…
..mer spännande här. När hon hoppat bland stenar till andra sidan, som var bra mycket snällare än det ser ut, kände jag att hon kanske inte var världens bästa förebild för Juno och Sonny Lou som följde strapatserna med stora ögon. Annars var det precis tvärtom. Gjort var i alla fall gjort.
Sonny Lou undrade om hans mamma ville leka båt. Och då vara själva båten. Självklart ville hon det.
Dessa två små sötnosar undersökte vidderna.
På kvällen kom Mari, Anna och söta barnen hem till oss och åt middag. Skjutsade i världens finaste bil dessutom. Kika här på det glassiga vrålåket och bilder hemifrån oss genom Mari´s ögon. Och här på Anna´s bilder hemifrån oss. Det är så himla roligt att se bilder hur andras tänk och perspektiv. Nästan så man inte känner igen sig fast på ett bra sätt. Mari gjorde dessutom förra sommarens favorit i repris. En helt otroligt vacker blombukett från hennes mammas trädgård.
Det är kvällar som den här som satt glans på min sommar när resten varit lite mer åt andra hållet. Jag ÄLSKAR besök.
Har kollat på den här bilden flera gånger utan att minnas exakt vad vi serverade… Men grillad lax i alla fall, och potatis och morötter från landet. Caprese kan man ju leva på och kryddsmör till grillat är mitt bästa, helst med salt, persilja och citron. Sedan tror jag det är blomkål och svamp som vi alltid grillar i en sådan här panna. Den är så himla smart när det kommer till mindre grönsaker, bara att ösa ner det i pannan, blanda med kryddor och olivolja.
Minsta morötterna men allra godaste är de direkt från landet.
Juno i en annan värld och Sonny Lou jonglerar potatisar som aldrig förr.
En hängmatta när den fortfarande var hel… En annan kväll gick det liksom vildare till..
En fin kväll som slutade med spel och prat på vår lilla glasveranda, när myggorna intog trädgården. De små höll ut och våra barn har helt vänt på dygnet. Minst midnatt innan läggdags. Juno har lånat världens skönaste och allra finaste badrock, från Mini Rodini. Vi fick en sådan fin sommarpresent från Mini Rodini som jag ska visa i ett eget inlägg. Men jag kan lova att badrockarna har lånats till höger och vänster, alla vill ha dem. Så himla mysiga!
-
newbie
Nomi önskar sig ett livstycke, blev jag varse häromdagen när vi var på loppis. Och en bahytt berättade min mamma. En bahytt liksom, oallmänbildad som jag tycks vara hade jag inte den blekaste aning om vad just en bahytt var. Men nu vet jag. Och nu säger jag ju inte att detta är anledningen till att vi fastnade vid bebiskläderna idag och funderade som tusan vem vi kunde köpa en liten body till. Snarare att det är hemskt kul med hennes klädintresse. Folkdräkt , traditionella Thailandsdräkter, kostym och portfölj. Och nu bahytt och livstycke inför skolstart tredje klass, ser fram emot detta. Och från att ha kollat in en skrikgalen Star Wars tröja på HM stirrade hon förtjust (och jag med) på bebiskläderna i KappAhlsfönstret, så pass att vi var alldeles tvungna att gå in i butiken.
Tillverkad av 100 % organisk bomull är kollektionen Newbie och det vi tyckte var så fint var den lilla bodyn med virkad krage, söta brallor med hängslen, lite Libertyfeeling över många av plaggen.
Men efter ett torrt konstaterande att vi inte hade någon bebis insåg vi att kollektionen som började vid 86 slutade vid 128. Och Nomi är ju en ganska så liten 9-åring. Så vi slog till på en byxdress på rea.
Och shorts, och ett par byxor . Som pyjamasbrallor fast på ett tjusigt sätt, tyckte Nomi. Tipsigt på rean var även denna blus. Och ett par supermjuka puffiga brallor som inte var på rea. Dessa fanns ju också i den minsta storleken och söta med bodyn till.
Nu är ju inte kollektionen alldeles ny under solen men det var faktiskt första gången jag sprang på den. Och av en slump dessutom. Men jag tycker att KappAhl har lyckats riktigt fint här. Modellerna har en skön känsla över sig, detaljerna är väl utvalda, många av plaggen går inte överstyr i gullighet, såsom det ofta kan bli när det ska vara lite lantligt fransk inspirerad. Och inte minst då för hållbarhetstänket. Trots att jag drömmer om så mycket mera så har KappAhl 38 % av sina plagg hållbarhetsmärkta. Dessutom uppnår samtliga plagg kemikaliekrav enligt RSL. Man samarbetar nära med leverantörer för att sprida kunskap och att använda mindre vatten, kemikalier och energi i sin produktion. Kollektioner skeppas till 96,4 procent med båt. Som sagt, allt är bättre än ingenting. Så heja säger jag.
-
bland sommar, troll och fjärilscirkus
Det som jag saknar mest när sommaren går i faslig fart och utan semester är dagarna ute vid Norrdal, mina föräldrars torp. De där dagarna kommer inte så ofta som jag önskar.
Vi gav pappa en fiskare. Precis som honom själv, så den passade fint tyckte vi.
Om jag inte minns helt fel så var det nog med inspiration från Sundborn, Carl Larssons hem, som köket målades gult en gång i tiden.
Oreganon växer som ogräs och det är tur för alla fjärilar. Nomi skulle rädda en skadad vinge men jag tror att den fjärilen redde sig själv när allt kom omkring. Jag har märkt av att fjärilar och nyckelpigor gillar sommaren 2016. Vi har massor och jag har sett sådana jag bara minns från förr. Hoppfullt, tänker jag.
Barfotabarn. Den här tjejen har gått utan skor så länge jag minns. I likväl Stockholm och Paris såsom grusvägar.
Stövlar från gamla tant Svea som inte finns sedan många år tillbaka. Vi tog oss mot stenmuren, minns ni när frosten låg kritvit just här? Det är ängar åt ena hållet och trollskog åt andra hållet.
Tänk att bara en stenmur från urminnes tider kan skilja de gröna ängarna fulla med blåklockor från en skog där allt är torrt och brunt.
Fast att troll skulle vara onda strök vi genast. Och trots att den här typen av skog kan kännas en aning mer åt det dystra hållet så var det mer som om de trivdes där bland skuggan. Trollen alltså. Inte för de kryllade av dem precis just då men det är helt normalt var det någon som sade. Vi bestämde oss för att lämna en present från andra världen. Bara för sakens skull. Nomi sprang hämtade och hämtade blåklockor, därute i ljuset, som de kunde använda som kojor till småtrollen. Eller om de hade myror som husdjur vilket inte var alldeles omöjligt.
” Till trollen ”
Vi länsade våra fickor som var så när som tomma än på en guldtia. Nog för att vi vet att trollen gillar glitter fast mest var det till byggmaterial. Ett lite lyxigare än de var vana med liksom.
När de steg ur trollskogen och började ropa var de hemskt modiga. Men det var ju någon som svarade. Det lät som pappa. Men nej han var ju och fiskade. Som morfar då! Nej, han var ju också och fiskade…
”Charlie, får jag känna på ditt hjärta? ”
Det är såklart att hjärtan bultar i hundranittio av rena rama förskräckelsen. Troll som svarar, det hade vi ju inte räknat med.
Plötsligt fick vi därför lite bråttom, det är ju lätt att få det när hjärtan bultar som mest. Gräset kändes onaturligt högt fast det i själva verket var precis tvärtom. Som tur var hade den lilla vårfloden torkat ut och bildat en liten stig där vi behövde den som bäst.
Nu kan man ju tro att Nomi skyddar sin tvillingbror från trollen men det var de gigantiska rotvältorna. Såhär på tryggt avstäng konstaterade de hur livsfarliga de såg ut.
Verkligheten kallade så snart vi kom tillbaka till Norrdal. Tydligen något världsviktigt via min telefon.
Antingen badar man eller annars gör man det inte alls. Så funkar Viggo. Inte ett bad på dagar och sedan 5 timmar i sträck. Nu var det sträckläsning som vem har tid för bad då kan man fråga sig. Boken Omänniskor var tydligen väldigt bra och nu frågar man ju sig lite om fortsättningen efter uppbrottet mellan de båda författarna.
I de mörkaste vatten…
Tänk att sjön nästan är lika varm som vår uppvärmda pool. Det är en vacker sommar vi har.
Blåbär efter badet, precis som på sjuttiotalet.
Samma stig och samma blåbärsbuskar och samma smak.
Vi pratade en del om det där med älvorna som hängde kjolarna på tork. Och nu har vi alla hört hur de ringer, det är bara att spetsa öronen.
”Jag tänkte att vi åker till landet och köper en katt för 4 kronor. Han sade att Tösen kostade det. 4 kronor!! Hör du mamma! Fyyyyra!! Och hon är jättejättemjuk. Och gosig.”
Charlie ser och lär om konsten att filea dagens fångst av abborrar.
Lite småläskigt är det allt.
Min mamma visar den allra första gardin min mormor inhandlade när hon satte bo tillsammans med min morfar på 30-talet. Hur vacker som helst.
Rottingvagnar är bra fint. Syskonporträtt med min mamma i mitten.
Sedan blev det fjärilscirkus. Med de mjukaste händer lånade Liv och Nomi de fjärilar som ville för en stund.
Tydligen var det inget märkligt alls för en fjäril.
Ögonkontakt var hemligheten.
Sommaren, du är snäll och alldeles mjuk just nu.
-
som yoga
Efter de somrigaste dagarna på landet stack sig Nomi på en kniv hemma hos sina kusiner. De var tydligen i täljaretagen. Inte för att det var någon större olycka men plötsligt så mindes vi ju presenten vi fått från Hello Tälja för några måndader sedan.
Viggo har ju täljvanan inne ifrån sommarens lajvande då det täljdes trollstavar med magiska krafter. Nu fick han feeling på en sked, inspirerad av boken Tälja.
Lite blod får man ta.
Estrid bytte täljandet till bläckfiskar av garn.
”Det är både jobbigt arbete och avslappnande. På samma gång.” Täljcitat av Viggo 11 år.
Kniven i paketet vi fick var från Morakniv.se. Såklart. Nu kanske egentligen Viggo borde ha junior-kniven men han anser sig som en mästare inom detta område…
I lådan vi fick ingick två slags trä, morakniv, olja, sandpapper och plåster. Så himla fin present.
Och boken Tälj!. Superhärlig bok tycker både jag, Kristo och kidsen. ”Världens bästa självterapi, en digital detox” stod det i brevet som följde med. ”Täljandet är som yoga med kniv”. Och just så kan man sammanfatta det. Och nog för att det går minst lika bra att tälja barkbåtar men får man feeling kan man ju alltid slå till på en slev eller en espressokopp. Men som sagt, det hela handlar ju inte om vad man gör utan att man gör. Med sina fingrar. Tillsammans med hjärnan. Fiffigt det där som är självklart.
Och det går ju lika bra med garn skulle de allra flesta hävda.
En bläckfisk blev tre.
Som yoga fast med garn.
En av de tre första. Och just nu pågår masstillverkningen vid köksbordet. Lagom vid midnatt. Sommarnätter alltså, tar de någonsin slut? Och bläckfiskarna då? Det var visst någon väldigt liten människa som gillade bläckfiskar, helst hängande från taket i ett helt stim.
-
den där våningen som man glömmer ibland
De sade att de packade för Thailand. Borta i fem år framöver var det visst, om jag inte minns fel. Mitt i gassande juli och precis där under takpannorna där det är som allra varmast. Vi öppnade alla takluckor. Märkligt att himlen blir extra blå när man öppnar den från en mörk vind. De lovade på heder och samvete att inte kika över takluckskanten, för där sluttar taket brant ned mot marken och världen där uppifrån ger svindel och fjärilar i magen. Men annars vet de att man får leka med precis allt uppe på vår vind. Och jag lovar att det tar vara på det löftet. Med råge till och med.
De hittade mina frisörgrejor från 90-talet. Helt plötsligt var lila peruker inte ett dugg intressant om man jämförde. Cendréfärgade löshårslingor dög precis lika bra.
Friserande på hög nivå mitt i kaoset. På morgonen hade jag rensat häruppe sånär på sakerna utmed väggarna. Men plötsligt var de ju nästan i Thailand och var väl tvungna att få till bästa resepeppen. Och så fick man ju faktiskt leka med allt. Det var ju så det var sagt.
Å. Snyggt. Egentligen älskar jag att hänga som en osynlig skugga när de leker. Jisses vad det snurrar i den här luften.
Kanske är det alldeles korkat att ge kidsen fritt spelrum bland all min rekvisita, möbler, julgrejor, urväxta skor, gamla kläder från min mamma, sparat från när de var små, sladdar kors och tvärs, gamla spånförråd utan riktigt golv och gud vet allt. Fast jag kan inte rå för det. Så mycket som gömmer sig i timmar av lek är nog bland det mest värdefulla jag vet. Vår vind är väl 150 kvm men för de små är den en helt annan värld. Så stor att den aldrig tar slut.
Värmespolar årgång 1991 och lösmustasch.
Och igen. Det där om stordåd och storstilade leksaker. Alltså, det är inte alltid det behövs. Eller egentligen nästan aldrig när man tänker efter. En skrivmaskin, en knapptelefon, ärvda snowjoggers och dammiga papiljotter kan vara nog så fantastiskt.
Och idag var Thailandsresan inställd. Eller åtminstone ändrat till okänt mål. Verkade dock som de längtade efter mer kylslagna breddgrader. De packade snöskor och fodrade jackor och drog på sig urvuxna one piece och halsdukar. ”Vi måste resa varmt eftersom det är isvindar och snöstorm när vi landar.” Alltmedans solen sken som aldrig förr och vi andra sade ungefär tusen gånger att det måste vara den varmaste dagen. Men det är ju i den andra världen…
-
på spaning efter sjöjungfrur
Egentligen var inte planerna för kvällen särskilt storslagna. Men det ena gav det andra. Det var som om hon visste inombords att vi skulle närma oss vatten. För det hela var ju plötsligt alldeles självklart. Vi var på spaning efter sjöjungfrur.
Och kikaren åkte upp hur ryggfisken som om det legat där på vänt och bästa tillfälle. Jag sade något om att jag trodde det behövdes hav för sjöjungfrur men då trodde hon på riktigt att jag sagt fel. – Sjö plus jungfru, vad blir det?
Meningen med hela strapatsen var ju att jag skulle ha en och annan bild på hennes kläder från Bobo Choses så jag kunde tala om att vi har rea på alltsammans. Inklusive melaminet från dem. Jättemycket rea faktiskt, som hittas här.
Men med Nomi blir allt så mycket mer. Eller åtminstone annorlunda. Som när det helt plötsligt kom två änglar farande över molnen. – Inget konstigt alls, sade hon, för jag har sett massor av flygande änglar på Youtube. Jaha, sade jag och spanade för allt vad jag var värd.
Sedan koncentrerade vi oss på vattnet igen. Det var ganska så spegelblankt men ni vet när det går som en bris över vattenytan, när det liksom krusar sig, då är det inte alls vinden som orsaker det hela. Det är nämligen mermaid-glans, en blandning av svenska och engelska för dem som trodde att vi snackade svengelska här. Det uppkommer när de finns närmast under vattenytan. Sjöjungfrur alltså.
Det gick inte många minuter innan hon hade fått span på minst ett tiotal. Men varje gång vi kom närmare så utbrast hon – Oj, nu var det min överdrivna fantasi igen! Så typiskt.
Fast så är det när man hoppas riktigt mycket. Och med det inte sagt att sjöjungfrur skulle ha något med fantasi i allmänhet att göra. Åh nej, lika verkligt som abborrarna som simmade förbi i de största stim hon någonsin hade sett. För att jag skulle fatta lite mer om vilka rörelser vi spanade efter fick jag en liten uppvisning.
Det var knepigt att visa på land fast jag tyckte det var lugnast så.
Det första man spanar efter är en våg av glitter. Jag tyckte jag såg något åt det guldiga våghållet men det var tydligen fel. Glittrigt ska det vara och mer som ett sus av det hela. Och så var det där med mermaid-glansen då, eller för vanligt folk, kruset på vattenytan. Får man dessutom syn på en fena, då är man ju nästan där.
-Fast egentligen vill jag inte se någon…, sade hon plötsligt och vände sig emot mig med uppspärrade ögon.
-För en gång hörde jag att de är alldeles svarta runt ögonen och har bara hår på bakhuvudet. Liksom inget alls här framtill.Och simhud mellan alla fingrar. Det är alldeles sant. Det var ett par sjömän som satt i en ubåt, det har jag sett på youtube, och de filmade när en sjöjungfru knackade på deras fönster. Hon såg ut som en häxa…! Och man hörde ju att det var på riktigt, de filmade ju alltsammans…
– Såg du glittret? Där, där det susar!! Vid stranden nästan på andra sidan. Kan vi inte gå dit? !!
Men du var ju rädd för dem?
Rädd?!! Hur menar du då?? Kom så går vi.
Men jag sade att det var hemskt långt till andra stranden så vi får ta det imorgon.
Sedan slog det henne att sjöjungfrur trots allt verkar finnas i länder där man inte talar svenska. För i alla sjöjungfrufilmer på youtube pratar man bara engelska. Eller något annat språk, men aldrig svenska.
Sedan var vi alldeles oense om vägen hem. Och om det nu skulle vara så illa att vi gick åt fel håll så skulle vi kanske inte komma hem till natten. Frågan är om vi skulle komma hem över huvudtaget… Och det slog mig igen vad världen är stor när man är liten. Jag minns att dessa gångar och broar var som världens ände på sjuttiotalet också, trots att de bara låg bakom huset där jag växte upp. Om man dessutom lägger till lite youtube på det, så är oändligheten bra nära.
-
mina drömmars studio
Jag har hittat mina drömmars studio. Det är långt ifrån en alldeles vanlig sådan. Den saknar el, den saknar fönster och om vintrarna ligger det snö i drivor utmed golvplankorna. Någon får sopa hö och glassplitter så dammet yr och man är ju inte alldeles säker på vad man hittar under bråtet. Men trots det så önskedrömmar jag just nu så in i vassen mycket. Vet inte exakt hur drömmen ser ut, då jag vet med mig att detta hus är långt ifrån mitt eget och dessutom alldeles fallfärdigt, trots att jag varje gång försöker intyga mig själv om motsatsen. Och varje gång jag är där så lämnar jag något litet för att ha en anledning att återkomma snarast.. Det är såklart det där huset . Igen.
Lite såhär är det egentligen.
Men med en sopkvast och en Linn kommer man långt och så nära drömstudion det bara går. Ljuset är det mest magiska jag stött på och alla blixtkurser jag någonsin funderat på faller i total glömska. Har jag sagt att jag avskyr blixt?
Såklart sägs det att ett och annat spöke har sin tillflykt här. Men ändå så är jag alldeles mjuk i själen när jag jobbar här. Trots att vi har ett digert schema framför oss och vi får slita och släpa en hel del så gör luften något alldeles särskilt med en. Och tystnaden. Som på beställning kom också ett sommarregn denna gång. Då blev jag stående i fönstrena som saknar glas och såg ut över ängarna och alla miljarders regndroppar som var alldeles tydliga. Fy tusan, så vackert.
Om det hade varit mitt, hade jag farit hit om det så vore bara för en liten förgätmigej….
-
livet en lördag
För ett tag sedan så plåtade vi kalas för Numero 74. I akut brist på helium och jättetårtor så tycker jag vi hade det rätt så härligt ändå.
Den där tårtan hade kallat på dem halva dagen. I själva verket var det liksom bara överdelen som var på riktigt men det spelade mindre roll. Och heliumgrejen, som inte fanns, löste Kristo på ett väldigt bra sätt. Ballongen blåstes upp, vi klädde in den i tyg, silvertejpade fisklina på den och häftade i taket.
Tårtlunch och inga hälsosamma frågor på det tack.
Tårtan däremot blev plattare och plattare.
Leo körde tricket att göra sig minimal för att komma emellan stol och vägg. Gillar Viggo´s skeptiska blick men han lovade att inte flytta stolen…
Belöningsdags efter hårt slit. Mystiska ljusförhållanden fick själva fotografen att slita sitt hår mellan varven. Men tjejerna var proffsiga som aldrig förr.
Livet en lördag. Som dessutom var extra galen med ett gäng tältande 13-åringar på tomten. Som hade somnat vid femsnåret och kom inramlande en efter en och gnuggade drömmarna ur ögonen för att sedan se ut som de såg i syne..