-
our weekend diary
Helgen började fint i vår egen yoga med Pernilla. Eller helgen men fredagen i alla fall. Det här är ju så lyxigt så man knappt vågar nämna det men det är vi värda. Den här fredagen var vi dessutom några färre än vanligt och höll till där solen inte nått ännu. Precis när kidsen dragit till skolan och fåglarna kvittrade som allra mest.
Vägkantsblommor är något visst med. Kanske är det letandet och gå utmed dikena med världens största bukett på axeln.
Vi fick en sådan fin present från Kristin och Mir, alltsammans var ju från For Good Luck. Ni ska få se hela alltet, det var liksom som julafton. Att leka eller spela Genga roade barn hela helgen. Speciellt bra när man skulle få upp värmen efter timmar i poolen.
Jag vägrar isande vindar. I år ska alla sommarmåltider intagas här. Punkt. Oavsett om vi får pälsa på oss både raggsockor och ullfiltar. Mitt blomsterprojekt för krukorna har avstannat lite. Å andra sidan står de inte i sjön. Men nu har jag i alla fall fått ner näringspinnar.
Lördagsfrukost. Och alla andra dar.
På verandan värmer man sig mellan badvarven.
Hur kan något vara så väldigt mycket mer än just bara en låda fylld av klossar? Här var det något om en stop motion film. Intressant kombo.
Det är bra att brorsan kan illustrator och photoshop när man vill ha ett speciellt inbjudningskort till ponnykalaset.
Tänker, när åtminstone de två första var små, hur jag donade och klippte och klistrade inför varje kalas. Nu fixar de lätt själva, precis som de önskar. Och då är det alltid skriva ut på A4 som gäller…
Äntligen fick vi upp en massa ramar. och nej vi ska inte ha Lottas bild på tvärsen eller ett virkat Drottningholm. En massa egna bilder är på väg, får se hur den slutar. Väggen alltså.
De var visst femton som mest.
Bada, bada, spela, spela… Ja och så gick den helgen.
Det är så bra med vårt superlånga bord. Man vet ju liksom aldrig hur fikat slutar. Hur många som ramlat in när det är dags.
På självaste nationaldagen var vi tvungna att jobba. Vi ligger lite efter kan man säga. För övrigt älskar jag mina nya vikväggar från Folks Interiör. Nog för jag visste att själva möbeln är väldigt användbar men som grädde på moset är de i perfekt tränyans.
Linn var snygg, dagen till ära.
Bästa maskinen. Står pall för det mesta och slår min Bernina med hästlängder. Kristo roade sig med ett syprojekt…
Eller egentligen var det ett helt byggprojekt. En ny sadel till hojen! Från början till slut. Helt otroligt faktiskt. Måste nog erkänna att jag ligger i lä på DIY snart…
Mozzarella, tomat, valnötter, sallad, basilika och jordgubbar. Och vägra gå in så ullplädar åkte fram.
Vi sydde lite på skolavslutningskjolen. Den börjar närma sig.
Jacka från Zara.
De här har den perfekta färgen om ni frågar mig. Blommar innan pionerna. Bara en sådan sak. Nix, dags att fara iväg. Ladan kallar.
-
Strömma – What´s your story?
De senaste åren har mitt liv berikats med så många nya vänner. Jag är evigt tacksam för det. Kvinnor som sitter på så mycket ren och skär talang, var och en med sin alldeles egen historia. Som är fulla av kreativitet och där ängslighet är som borta med vinden. Som vågar gå sin egen väg trots att det nästan aldrig är det enklaste valet. Som vågar stå för sin sak, sina tankar och för sin egen magkänsla. Och inte minst, med de varmaste hjärtan. Varenda en av dem räknar jag in som en sann girlcrush och de har alla för alltid, en egen plats i mitt hjärta.
Kristin, Marina och Jenny är några av dessa. Och jag är faktiskt utom mig av stolthet att de nu har släppt sin egen bok – Strömma – What´s your story? En bok om livet på Strömma. Hurra för dem!
Här kan du tjuvkika i den och idag mellan 11-16 finns alla tre på plats på Strömma, och du kan köpa ditt eget signerade exemplar.
Strömma – ni vet platsen där bland ängarna, i lilla Tvååker utanför Varberg, som jag besökt flera gånger och varit helt matt av lycka varje gång. Både i mörkaste november och bland finsöndagar. Och i maj fast när regnet vräkte ner mellan springorna i ladan. Men vad gör väl det.
”Det är klurigt att säga om det är Hon, Marina, som är sitt Strömma personifierat, eller om det är platsen som haft lyckan att få bli som henne. Men något magiskt och magnifikt är det med dessa två i förening. När de blivit ett, på så många sätt. Sannerligen är detta Strömma bannemej i toppen på mångas listor över sagolika ställen. Sådana där platser som kräver en extra gnuggning i ögat och lite konkret kittel på innerarmen för att man ska bli varse att de verkligen existerar.”
Kristin har fotograferat och bara en sådan sak. En bok med hennes foton är ju som en skattkista i sig.
Jenny har gjort det grafiska och Lis Mejeri har vänt och vridit på orden.
Att få ta del av av Marinas spellistor och favoritrecept kan ju räcka nog men att få historien om denna kvinna och hur i hela friden hon lyckades med något så unikt och eget, mitt i ingenstans, får mig att vilja läsa från pärm till pärm. Kanske går det sedan att klura ut hur någon helt lugnt kan säga strax efter midnatt, efter en smått hysterisk dag, att hon bara ska sätta en deg först och vänta på att den ska jäsa klart. Precis när vi andra somnar på en sekund. Och vaknar runt halv sju av en bulldoft i hela huset och hittar världens raraste Marina i köket, bland hundratals nybakta bullar. Och får en kaffe i handen och ett varmt ärligt samtal på köpet. Om ditten och datten och livet och universum. Typ. Eller annars går det inte alls att klura ut, för det är bara så det är. Och i själva verket gör det inte ett skvatt, jag är bara lycklig att alltsammans hamnade i en bok. Att spara för all tid och evighet.
-
torsdag.
Ett av de bästa med vårt jobb är ju att leta rekvisita. Allra särskilt eftersom kravet oftast är vintage och därmed ganska så unikt. Åtminstone känns det bättre på så många vis. Vi tog en tur på somriga vägar till Augustas Antik i Vännevad. Det är bara tio minuter med bil från Katrineholm och alltid väl värt sitt besök. Nu i sommar har Helena öppet allt som oftast och skylten vid stora vägen visar tiden. Såklart hittade Linn världens raraste väggtallrik, på en sekund.
Det är lätt att känna sig som hemma.
Vi visste ju vad vi var ute efter. Men det fina med sådana här ställen att man oftast inte vet innan man ser det, att man kanske önskat sig just detta hela livet.
Ni vet väl att jag har shoppat Morristapeter hos Helena. Så pass unika att agenturen i Sverige fick en massa påringningar om denna tapet när det begav sig. Den hänger i Liv´s rum.
Barnrummet är ju lite av en saga.
Lite varstans är det sagolikt faktiskt.
Egentligen letade vi efter höbalar. Och eftersom Linn gick först så fick hon kasta sig in bland hundkexen.
Det var liksom enda vägen. Nu är det svårt att se men det är ju liksom högt på bägge sidor.
Fast vi fann både halm och höskullar. Lite hemligt sådär.
Kanske en av de somrigaste affärerna jag vet. Ängar åt ena hållet och skog åt andra. Och lupiner såklart.
I presenttider till fröknar och så, vill jag bara påminna om den bästa lilla gåvan av dem alla. En liten stickling. Fint så.
Nu är det lite kaosartat här hemma igen. Eller lite småknäppt mest. Minns en annan juni. Då var det faktiskt bra mycket värre. Helgalet faktiskt. Bloggade om hela sanningen bakom kulisserna här.
Nomi har blivit intresserad av Haute Couture. Hennes stora förebild är Alexander McQueen, eller Machine som hon uttalar hans namn. Han var helt otrolig och man kan ju bara hålla med. Och nu ska hon svänga ihop skolavslutningsstassen har hon planerat och inser att det börjar brinna lite i knutarna. Jag är inte helt klar på planen men idag hittade vi en gammal klänning som ska sys om i något av den här stilen. Och Linn har hittat Laleh-fransar. Och så ska det vara tyll under och megarosett på rumpan…
Påtal om klänningar så hann vi med ytterligare en second hand innan stängningsdags. Nomi skulle med stor beslutsamhet köpa denna 30 kronorsblåsa till Evianne, 11 månader. – Hon kommer smälla av när hon får den här i 1-årspresent!! Alldeles säkert.
Och sedan tvättade vi terass och bar det ena och andra och blommor hit och dit. Alltmedans barnen svalkade sig i poolen. Jordgubbar och grädde vid kvart över tio, då känns det verkligen som sommarlovet är nära.
-
bakom ogräslandet
Det är såklart att det skulle bli en utmaning. Jag, i egen takt bland berg och tystnad. Till, det inte särskilt överraskande, som väntade här hemma. Och liten magsjuk Nomi på det. Som ett brev på posten. Jag räknar dagar till deadlines och inser att många försvinner pågrund av det ena och det andra. Och jag räknar igen och tänker att det var värst vad många jobb det var innan tillstymmelse till semester. Och vi packar paket och jag letar höbalar och tänker på väggen jag måste måla om.
Men jag har yogat tre dagar av fyra, tränat en och sprungit i hällregn en annan, eller joggat lite i alla fall. Det var nog regnet som gjorde känslan mer ihärdig liksom. Ni vet när musiken sprakar i vattenfyllda lurar och varje steg är som ett plask. Med det vill jag inte ha sagt att det var hurtigt värre utan snarare att jag kanske har lite av en bättre vana på gång trots allt. I de här lägena brukar det nämligen bli lite av tvärtom.
Annars då… Jag har handlat världens coolaste tisha, eller vi tog två till Viggo. Hittas här och den är snäll och viktig dessutom. Beställt rekvisita till kommande fotograferingar från den här butiken bland annat den här lampan och konstaterade att servicen var helt briljant. Funderat fram och tillbaka om den här boken trots att det är flera dagar jag läste ut den. Och lyssnat två (!) gånger på Värvet med Carina Bergfeldt. Så bra, så modig och så sanslöst begåvad. Och letat blommor bakom ogräset då.