Det är så fasligt fint att få kliva över tröskeln till gamla insomnade hus. Så pass fint att jag skulle vilja samla på alla. Nu är det ju inte möjligt för mig att ha en hel massa hus rent penningamässigt men för min del räcker det gott med att få vara där en dag eller två.

För det första känner man sig nästintill hedrad, att man får lov. Det känns ju liksom som om man är på hemligt besök. Som om man får tjuvkika. Sedan har man ju en hel massa fjärilar i magen för man vet ju liksom inte vad man ska hitta. Eller hur man ska känna.

Det är något med speciellt med själva känslan av att vara där en dag. Att känna in varenda litet ljud eller kanske, som här, bara tystnaden. Den hörs ju liksom väldigt väl dessutom, eftersom det är lite som att vara överallt och lika mycket inne som ute på samma gång.  Att upptäcka hur ljuset vandrar trots att hela huset och alla ängar runtomkring ligger inbäddade i sommarregn och dimma. Att förstå att de superhöga fönstrena är placerade precis och exakt där de sitter just för att det var meningen någon gång för länge sedan. Och det fina är ju att ingenting har hänt med allt runtomkring sedan dess,mer än ett och annat träd som vuxit sig högt, så alla skuggor och ljusglimtar faller ju på samma vis nu som då. En helt annan tid men ändå  samma.

Kanske är det inbillning fast man känner ju i magen att själva huset nog gillar det hela.  Jag menar att man sopat, lite eller väldigt mycket, så att man bakom damm och bråte hittar världens vackraste plankor.

Att man samlat tapetresterna, gamla tidningar, fönsterskärvor och halm någonstans i hörnen så att rummen nästan känns som hela igen.

Och lagt dit vackra saker. Och flyttat dem hit och dit för att varenda liten vrå är vacker så man kan omöjligt bestämma sig.

Och mest bara bli stående och fundera på hur det var där en gång. Jag tror att det gillas av hus i allmänhet. Trots att det kanske inte är helt efter dagens sanningar.

Men nog måste det märkas att man fyller rummen med en massa prat. Klättrat runt på hundraåriga golvtiljor och kikat mellan lager av tapet. Och om man inte visste, att vi bara låtsades,  så skulle man väl tänka sig att det minsann bodde någon här i rummet med jättedrömfångaren.

Den enda haken med det hela är väl egentligen att när dagen börjar lida mot sitt slut känner sig nästan som hemma. Att man inte skulle ha några problem alls med att flytta in eller något i den stilen. Men vi visste ju början, att det minsann bara var på besök, för att fotografera för Numero 74.

Det är alltid intressant att jobba med hela sommarlovet bakom ryggen. Kanske är det en vana, det har ju precis börjat, men det finns inget som gör mig mer snurrig och totalt ofokuserad. I ärlighetens namn finns det inget annat som får mig att känna mig totalt fel som mamma. Även om jag har en plan i bakhuvudet att vara strikt på det ena en stund för att vända all uppmärksamhet åt det andra en annan, så är det alltid mer av ett önsketänkande. Det känns mer som jag inte är på riktigt någonstans. Men jag vet att vi vänjer oss och planen blir mer lätthanterlig allt eftersom och även denna onsdag redde upp sig. Fågelholkar sprayades och…

..en väldigt stor drömfångare började tillverkas.

Broderibågar är som gjort för att spänna saker. Såklart att den är, men just spetsdukar blir så pass tjusigt att man drömmer om en hel vägg. Vi återanvänder såklart de som vi gjorde för Family Living för något år sedan.

Den här lampan från Folks Interiör är min nya favorit. Sådär smart också, så man önskade att man kommit på det hela själv. Imorgon packar vi fågelholkar och allt det andra och beger oss till en Inspektorsbostad. Ett hus som absolut sett bättre dagar men jag ser fram emot att se det inbäddad i grönska med utsikt över ängarna istället för en smällkall januridag med snö på golvet.

Tidigt imorse diskuterade vi huruvida det verkligen var väldigt stökigt hemma hos oss. Vi hade lite delade meningar om den saken. Jag kunde väl i och för sig hålla med om att det kanske inte var sådär väldigt ordningssamt. Å andra sidan visste jag att det skulle bli värre så småningom… Nu var ju inte det hela Charlotte´s och Jonas fel. Verkligen inte alls. Det är ju liksom bara såhär det blir. Behind the scenes för Family Living. 

För övrigt så tog jag ett rejält kliv utanför min bekväma zon. Vad det handlade om får ni se till hösten.

Kidsen hade obegränsad speltid när de inte skulle vara med på bild. De är fyrkantiga i ögonen nu och behöver förmodligen inte spela mer den här sommaren.

Soffan fick ny plats i blomsterhavet.

Pioner, som mjukglass typ.

Just nu fotograferar vi en hel massa för Numero 74. Som alltid är det extra härligt och sockervaddsmjukt. Vi kan liksom bara låtsats dagarna igenom, inte någonting behöver vara sådär speciellt fyrkantigt eller hur man nu ska uttrycka det. Mer fantasi helt enkelt. Nomi kom hem när jag nästan var färdig och tyckte att hon kanske skulle flytta in. Eller i alla fall byta rum.

Det var en hörna som hon gillade alldeles särskilt mycket…

Det komiska är att mina barn har blivit lite av blasé på sådant här. Det är bara helt normalt att arton meter tyg täcker ett halvt rum när de kommer hem från skolan.

Rulltrappor däremot är lite mer speciellt.

Tycker den här klänningen är så himla fin. Nomi tycker att den känns som ett gammaldags nattlinne. Men då ska tilläggas att gamla antika nattlinnen är bland det tjusigaste hon vet.

Jag vet inte om det var klänningen, den långa dagen eller helt enkelt att det är hög tid för sommarlov…