egentligen kan jag bara säga tack

 

För en tid sedan kanske nu minns att jag skrev om den stora föreställning som sattes upp här i Katrineholm under februari. Hur vi från Mokkasin var involverade i kostym, att mina barn Liv, Viggo och Nomi plus min mamma hade roller. Hur himla varmt och hjärtligt alltsammans är och helt enkelt magiskt.

I ett inlägg från en repetitionshelg skrev jag såhär i bloggen:

”Väldigt ofta när jag pratar om Katrineholm som stad, eller nog nästintill alltid så drar jag upp min beundran för vår Kulturskola, Dud och även Perrongen som är ett ungkulturhus. Jag tycker helt enkelt att de som jobbar där är så otroligt begåvade och perfekta på alla sätt som kan vara bra när man ska sätta glans på barn och ungdomars vardag. Med ett engagemang på superproffsnivå och en energi som räcker till alla sprider de så mycket kunskap, styrka och värme. Man ser hur kidsen växer för varje dag, med självkänsla och modighet. Jag är på riktigt tacksam att detta finns inom räckhåll för oss. Därför är det extra kul att vara involverad på ett litet hörn i allt detta. Att få smygtitta på en helgs repetioner inför nästa helgs storföreställning 101:an ger mig energi till tusen. Det skrattas, det peppas, det hejas på. Det styrs upp och vägleds på ett sätt som bara kan beskrivas som rakt igenom begåvat på alla plan. Inget lämnas åt slumpen, det är på riktigt.”

Och såsom KatrineholmsKuriren skrev efter premiären:

”Bland det maffigaste som finns att skåda i Katrineholm är synen när ridån går upp till Kulturskolans, Duds och numera även Perrongens storföreställning vartannat år. På scenen finns precis alla, känns det som: över 300 personer, från pensionärer till småttingar, som det här året dansar, sjunger, spelar, agerar, jonglerar, kutar, väser, hjular och pratar hittepå-språk.

Det är inget annat än imponerande. Det faktum att första genomdragningen med alla medverkande görs dagen före premiären gör det hela än mer imponerande, för det borde vara stört omöjligt.”

Hur i hela friden ska man få ihop allt detta i bild funderade jag. Hur ska ett bloginlägg kunna göra allt detta rättvist?  Ska det inte vara fler bilder, sade Viggo. Fast det är rätt många… sade jag. Så i alla fall, rättvist eller ej. Här kommer ett gäng bilder från föreställning 101:an på Katrineholms stora scen med ungefär 300 medverkande. Barn, ungdomar, vuxna i alla åldrar. Teater, dans, musik och sång i en härlig blandning.

Min absoluta favoritsysselsättning de här dagarna var att se alltsammans genom kameran. Helst med en optik som gjorde att jag fick tjuvkika lite på avstånd.

Så mycket kärlek, värme och gemenskap. Precis överallt.

 Och så mycket proffsigt.   Fia är lika gammal som Liv och ansvarade galant för sminket.

Drottning Sparvöga får snygga fransar.

Den här tjejen heter Ella, en av Liv´s bästa kompisar. Så otroligt grym på dans!

Så mycket allvar, spänning och förväntan.

Och så fantastiska barn och ungdomar. Alla precis lika viktiga och sedda.

Som sagt, peppen är enorm. Här är många som växer mil under dessa dagar. Jag kan bara gå till mina egna barn. Vilken otrolig grej att få vara med om. Viggo kroknade tyvärr på genrepet i värsta influensan och låg däckad alla föreställningsdagar i väldigt hög feber. Oturligt. Å andra sidan var det en väldigt fin resa ända till genrepet.

Det är pirrigt, men att att ingå i en sådan här gemenskap där det snälla ligger i luften, gör att peppen tar över.

 Grejen med mygga var superstort för Nomi. Så pass att hon önskade sig en att ha hemma.

Hur får man ihop orkester, teater, dans, körer och alla 300 människor på genrepet? Alla har övat var för sig i månader och på dagen ska allt klaffa. Och det gör det!

Innan varje föreställning körde Jenny sin grej tillsammans med alla. För att varenda liten själ i denna föreställning skulle äga tron på sig själv och förmågan att våga göra detta tillsammans med alla som stod bredvid. En grej för supermod helt enkelt.

Sedan var det igång. Jag önskar att ni alla hade varit där.

Föreställningen utspelar sig på SKF, en industri som firar 100 år här i Katrineholm. Men historien är så mycket djupare än så. Saknaden efter en förlorad mamma står i fokus och vi hamnar efter en stund i en annan värld så mycket annorlunda än själva verkligheten. Å andra sidan vet jag en hemlis, den där världen sägs existera. Bara liksom en annan dimension än vad vi är vana vid…

Körer. Flera stycken.

Från små barn till vuxna.

Och en magisk orkesterensemble.

Önskade att läsa mångas tankar de här dagarna.

Bling Bling gör entré.

Kristo skapade hatten, magisk eller hur?

Spritt språngande galen denna BlingBling.

En av Mokkasin´s kostymer alltså.

Det extra sköna i en sådan här förställning är att det ena utesluter inte detta andra. Clown ena minuten, trumpetspelande den andra.

I BlingBling´s värld är allt ganska galet.

Under sådana här dagar finns bara glädje och världen är snäll.

Så många begåvade på samma plats. Skulle platsa på vilken scen som helst.

Ymper.

Som sagt. Man kan allt tro att det är en extra tjusig scen.

Personlighet.

Järnvargar. Onda men snygga på sitt sätt.

Vår kusin Ellen i fokus och en liten järnvargs-Mila i bakgrunden.

Alla får plats att vara sig själva.

Eldslukare.

Och stråkar.

Enögas vingar gjordes av Kristo. Min man är grym på kostym visade det sig. Vingarna skulle ju kunna fällas ut dessutom…

Skyddsänglar.

Där Enöga är den äldsta.

Uppfällbara var det.

Scenografin var perfekt. Jag hade hjälpt scenograf-Karin att spraymåls tills vi inte kunde andas mer. Gissa kedjorna? Virkade sladdar!

Mila.

Ymp och Liv, alltså inte vår Liv för hennes roll hette Fatima. Och den roll som Viggo skulle haft i hälften av föreställningarna. Det extra fina var att för att så många som möjligt skulle få ha en talroll delades rollerna på två uppsättningar. När man inte spelade sin huvudroll spelade man statist.

Drottningens hundar kallas på.

Snillrika scenografi med över hundra kartonger som är fasthängda i taket.

Par i järnvargar.

Stundtals var det hårt och ont. Precis så det ska vara i en pjäs där slutet ändå blir lyckligt och varmt.

Liv som Fatima. Med gothkläder och ring i näsan. Den här tjejen var en av de som växte så mycket under denna resa. Så himla coolt att se.

Drottning Sparvöga var ännu en av våra kostymer.

Det goda börjar närma sig.

Det onda försvinner lite i kulisserna.

Här är vingarnas mekanik helt sagolik ju.

Syskon i verkligheten.

Så mycket utstrålning.

Det var en total lycka att krypa runt på golvet i mörkret. Älskar att smyga bland människor.

Liv som Fatima, så bra!

Ja bra, jag kan faktiskt inte riktigt beskriva med ord hur bra alltsammans är.

Det är med varmt hjärta, en otrolig ödmjukhet och en obeskrivlig stolthet jag avslutar detta. Egentligen kan jag bara säga tack.