Så var det ju påskhelgen också. Skön som tusan. Och jättelång. På långfredagens morgon hittade jag Kristo på verandan. Det hade precis blivit ljust och det är kanske allra finast att hitta sin man just såhär när man vaknar. Rofyllt liksom.

Han höll på med ett nytt projekt. Tycker verkligen om att han börjat använda pennor igen.

Varje lediga morgon. Och de olediga också, om han hinner.

Viggo vaknade också ganska tidigt och letade efter noter att skriva ut. Den här boken är en favorit hos honom just nu.

Sedan vaknade ju definitivt resten av huset. Viggo är lite av en periodare när det kommer till musiken, eller ganska mycket faktiskt. Det är liksom noll eller tusen. Älskar när det är det senare, han är superduktig och får gärna drabbas av mani.

Själv drabbades jag också av mani och ägnade långfredagen till ett ständigt ommöblerande som inte landade i något särskilt smart alls. Eller lite kanske, så småningom. Kidsen pärlade som om det inte fanns något annat i världen.

De klagade lite över osorterade pärlor vilket jag tyckte de kunde fortsätta med för vi hade en plan inför nästa dag…

Liv hade sin egna makeupkurs och Charlie gick all in.

Han tyckte ögonbrynen var absolut snyggast. För att inte tala om eyelinern då.

Regndiset låg tungt över påskaftonsmorgonen. Men jag hade i alla fall en plan att barnen skulle leta lite i trädgården.

I körsbärsträdet hängde jag sorterade pärlor i glasburkar. Lite överdrivet kanske någon tycker men det var helt klart värt det.

Godisäggen fick hänga i trädet vid sydost. Och när de tittade åt väster såg de pärlträdet.

Oväntade saker kan ju ofta bli lite magiskt sådär på automatik.

Sorterade pärlor är helt klart ett lyckofynd.

Kristo fick en blompinne av Nomi. Passade perfekt bland de små skotten som ska bli koriander.

Sedan var det här de hängde. Och gör fortfarande. Åtminstone tre av dem. Dag ut och dag in. Tills pärlorna började sina och Nomi hade nackspärr.

Vissa hade planer på att gå påsk. Jag vet inte riktigt varför hon skulle vara en bebispåskhare men så var det. Till mormor och morfar hade hon gjort en girlang med påskharar.

Jag slog in två magiska böcker till våra vänner. Den ena var Martina Hoogland`s  Satellite+Circular Wait som nyligen vann årets fotobok. Och den andra har inte ens kommit ut ännu men går att förboka på Livraison, en bok med Robert Nettarp´s fotografier. Bägge böcker ska få sitt egna inlägg men det går redan att läsa om dem och tjuvkika på Livraison. Men när de damp ner i brevlådan på skärtorsdagen, slutade jag jobba för jag blev helt enkelt fast. I allt från vackert till total fascination.

Pärlplattebordet, där fastnar alla. Även påskharar och en kärring.

Framåt eftermiddagen var vi bjudna till Therese och Christian. Eftersom Nomi ”älskar att panera” (ingenting jag dock visste om innan) och dessutom ser sig som världsbäst på den sysslan tyckte hon att det var på sin plats att hjälpa till i köket med fisk och kikärtsburgare. Hon fick dock snygga expertråd från Yoda alltmedans Liv assisterade. Nu visste ju Nomi redan precis allt om panering men ändå.

Finaste dagen som blev till natt. Bland solkatter, god mat och allra bästa hänget.

På söndagen tänkte vi åka iväg för att se den här utställningen men solen gassade så pass att vi bestämde oss för trädgårdsröj. Vilket vi inte gjort på cirka tre år. Så framåt kvällen kunde jag knappt gå eller ens röra mig. Det är så det känns när man har krattat och krattat och rensat. Men kära nån, under högar av ris och ihopklibbade lövhögar fullkomligt kryllade det ju av små knoppar och illgröna blad, värt all träningsvärk i världen.

Vissa tyckte inte att de behövde hjälpa till i trädgården. De hade liksom viktigare saker för sig.

Annandag påsk. Nu hade vi kommit till de alldeles glömda delarna av trädgården. Som gången bakom rosenbuskarna. Nog för den är gömd men det är finare att slippa plöja genom år av rosenblad. Och hörnet där trädkojan finns. Som om all världens grenar hade blåst till samma del av trädgården. Jag brukar alltid sucka och tänka att vår trädgård är alldeles för stor och drömmer i smyg om den där fyrkantiga radhusträdgården full av översikt. Fast det var som om jag fick en ny syn på saken just den här påskhelgen. En mer positiv. Tänk vad många trädgårdsland vi kan ha när allt kommer omkring. Jättemånga ju.

Jag rostade en nötblandning till min mamma och pappa, vi skulle dit och äta påskmiddag.

Mamma har alltid så fint pynt. Och alltid de allra första av sådant som blommar i skogsbackar. Som tussilago.

Vi konstaterade att denna figur var mer än femtiofem år gammal. Mamma gjorde den i skolan då det begav sig.

Man kan inte beskylla dessa barn för att inte kunna roa sig själva. Här var det Idol med jury och allt. Och Toker med min pappas gamla hölster och pistoler från 40-talet…

Jag och min syster tog en promenad i solen och till Djulö Skola. Och det är med ledsamt hjärta jag berättar att räddandet av dessa unika skolbyggnader har varit förgäves. Rivandet är nu klubbat och klart och kommunstyrelsen river detta för att slå upp åtta nybyggda villor. För mig är det fortfarande så obegripligt och sorgligt.

Vi kände på de mer än hundraåriga träden och tittade på alla knoppar som är så nära att slå ut. Här ska den asfalterade vägen gå, rakt genom päronträdet.

Tur att man har de som muntrar upp.

Så bra helg. Snäll och skön.