-
FOR THE MONDAY COFFEE – ELLER SOM GONATTSURF
De gånger jag verkligen tar tag i mitt bloggläsande hamnar jag ofta hos Karin Wåhlberg. Mest för att jag har lätt för att fastna i personliga bloggar som just denna. Men också för att Karin är en grym fotograf, har bästa kollen på orden och för att hennes bilder ibland är bättre än sagan.
Och oja, jag vet i mitt innersta att jag inte kommer shoppa loss på en Erdemklänning. Men alltså, det är så vackert.
Jag tröttnar nog aldrig på den här typen av matbilder, trots att väldigt många ser ut ungefär såhär numera, i färg, ton och komposition. Jag kommer förmodligen aldrig laga ett enda recept utifrån mina favoritbilder men de ger mig så mycket annan inspiration. Bloggen Our Food Stories är inget undantag.
Jag har ju lite lätt att bli besatt. På en halvtimme i fredags pinnade jag allt jag kunde komma över i industrifönster, både som rumsavdelare, exteriört och där det passar. Någon tyckte att alla bilderna, som ni hittar på min annars ytterst eftersatta pinterest, var likadana. Men o nej, verkligen inte. Om man kollar noga. Och så lite skjutdörrar på det. Här är en bild från en av Fantastic Frank´s sålda lägenheter. Nu vet jag ju inte precis om jag kommer få användning av allt detta i fönsterväg men man ska drömma har jag hört. Riktigt ordentligt och varje dag. Sen så, då brukar allt ordna sig.
-
our weekend diary
Väldigt ofta när jag pratar om Katrineholm som stad, eller nog nästintill alltid så drar jag upp min beundran för vår Kulturskola, Dud och även Perrongen som är ett ungkulturhus. Jag tycker helt enkelt att de som jobbar där är så otroligt begåvade och perfekta på alla sätt som kan vara bra när man ska sätta glans på barn och ungdomars vardag. Med ett engagemang på superproffsnivå och en energi som räcker till alla sprider de så mycket kunskap, styrka och värme. Man ser hur kidsen växer för varje dag, med självkänsla och modighet. Jag är på riktigt tacksam att detta finns inom räckhåll för oss. Därför är det extra kul att vara involverad på ett litet hörn i allt detta. Att få smygtitta på en helgs repetioner inför nästa helgs storföreställning 101:an ger mig energi till tusen. Det skrattas, det peppas, det hejas på. Det styrs upp och vägleds på ett sätt som bara kan beskrivas som rakt igenom begåvat på alla plan. Inget lämnas åt slumpen, det är på riktigt.
Nomi är en järnvarg som heter Mila. Läskigt.
Viggo är en Ymp. Nu kan man ju tro att detta är värsta underlandet. Men det är liksom bara en annan värld, eller kanske en bara som en annan dimension av en alldeles vanlig fabrik. Och tänka sig, verkligheten är ganska så påtaglig när allt kommer omkring.
Snygga men grymmare än du kan ana vid första anblicken. Ikea´s kostymkollektion Lattjo i lite annat uttryck.
Jenny. Vad vore staden utan henne. Definitivt fattigare. Hon är galet begåvad och ibland tänker jag att det är ju märkligt, men en förbaskad lycka, för oss att hon inte flugit iväg någon annanstans. Tänker att det finns miljarder ställen hon skulle platsa på. Förutom att hon är ett proffs med en aldrig sinande kreativitet, tycker jag att det är väldigt fint att hon också vågar skriva om sådant som inte är alldeles lättillgängligt och enkelt. Som när jag såg hennes pjäs Baby Blues, en pjäs om galenskap och barnlängtan. Jag grinade som besatt hela första akten. Och då menar jag som besatt. Tårarna rann tills jag kände mig som liten platt pöl, där på första raden.
Här får du allt jag kan – plus en hel massa mod.
Jag själv har aldrig stått på scen, jag har ingen längtan efter det heller. Däremot älskar jag den här miljön och allt som händer och sker. Älskar att följa regi och receptionerna. Att få springa runt med kameran och liksom smygkika är som att kastas mellan olika världar varenda minut. Att zooma in miner, uttryck och rörelser. Se hur alla skådespelarna går in i sina karaktärer som att inget annat fanns för stunden. Hur känslor växlar snabbare än blixten, så det knyter sig i magen eller alldeles tvärtom. Jag älskar det och vill helst stanna för alltid. De senaste åren har jag drömt om jobbet som scenograf och förbannat mig lite att jag kom på det såhär vid 45… Men i nästa liv, för det finns väl ett till?
Gränslös kärlek. Det finns i alla fall.
Och en vilande liten järnvarg på sin mor.
Varje millimeter är en egen värld.
Det låter som en klyscha men här är det helt sant. Skrattet är aldrig långt borta.
För att i nästa stund bli gravallvar.
Vad är en skyddsängel? Är det verkligen det man tror? Och slående lik han i bilden ovan, eller är det bara en slump? Det kan man ju också undra…På lördag premiär av 101:an som är utsåld. Men söndagen 14 februari kl.14 och kl.18 finns biljetter kvar. Gå och se!
Och så var det stället vi hängde på. Lokstallarna här i Katrineholm. Jag har plåtat här tidigare för nu är det så att det inte bara är ett fantastiskt ställe med sagolika rum, ett ungkulturhus , det är dessutom en av mina drömbyggnader här i Katrineholm. Utan och innan.
Så lite emellanåt smög jag runt lite. Och drömde om de delar som fortfarande står tomma.
Eftersom jag hade ägnat hela fredagen åt att pinna fönster så jag var ju tvungen att syna dessa i skarvarna.
Jag hittade en slipsklippande Sparvöga.
Snyggt återställt. Jag tar gärna de andra lokstallarna, bara så ni vet. 
Den här lilla donnan har lite svårt för logistiken kring de olika rollerna. Plötsligt var hon borta när hon egentligen skulle vara Drottning Sparvögas lilla hundlika betjänt.
Såklart kan en skate park locka när den nu är så väldigt nära. Närmare bestämt på innergården. För övrigt är hon nog den vildaste jag vet.
Tack helgen , du var en mjuk en. -
lite hajk över det
Nu snackar vi inte levain. Inte ens i närheten. Men ändå. Då och då och ganska ofta behöver man något snabbt och enkelt. Lite sjuttisfeeling sådär. För sakens skull. Och för att det är en lätt match för kidsen att göra själva som i söndags. De tycker det är som pinnbröd. Fast i stekpanna. Det är liksom lite Hajk över det. Jag tror min mamma alltid sade Stamp. Någon kanske säger tunnbröd. Fast på låtsats. Men här är receptet i alla fall. Och snabbt går det.
2,5 dl filmjölk
5 dl vetemjöl eller rågsikt
2 msk socker
3/4 tsk salt
3/4 tsk hjortronsalt
Blanda filmjölken med hjortronsalt. Sedan blandar du i resten. Kavla ut till 1/2 cm tjocka, runda (så gott det går i alla fall) kakor. Gräddas i torr stekpanna på svag värme.
-
blomsterdjungel
Wallpaper: Lady Roxana from Engelska Tapetmagasinet by Rubelli
Har jag sagt att jag älskar den här tapeten? Alla älskar den. Man liksom dras in i rummet och vill stanna för alltid. En sak som slagit mig ju mer vi tapetserat härhemma är att de megamönstrade på något underligt sätt är de mest sinneslugna eller hur man nu ska beskriva det. Jag trodde nog att mycket mönster skulle göra en lite snurrig sådär, svårt att hitta fokus liksom. Men effekten är den rakt motsatta. Däremot en tapet där mönstret är mycket glesare och ofta upprepat samt stora kontraster göra den bäste helt vimmelkantig. Saken med både Lady Roxana och Blossom (som sitter i Nomi´s rum och är väldigt lika i känslan som denna) är att det är nog husets skönaste rum. Som att omslutas av en annan värld. En mjuk. Bägge tapeterna har precis samma effekt som textil, det bonar om och binder ihop. Det väldigt speciella med dessa tapeter är att mönstret inte återkommer i första taget. På just denna upprepar det sig först efter 2,80 meter. Detta gör ju att dynamiken blir helt fantastisk. Som en blomsterdjungel på riktigt.
Påtal om djungel så har min stickling av Palettblomman, som jag fick av Johanna antagit en form åt det hållet. Så nu ska här ges bort sticklingar till höger och vänster.
Jag är inte helt säker på mitt val av helgens pocket, men det visar sig.
Önskar er en fin helg. Själv ska jag nu möblera om lite. Alltid ett fredagsnöje.Fler inlägg om denna tapet. Finns här och här.
-
Capsule collection
Pictures for Numero 74 SS 16
I ärlighetens namn hade vi redan tagit bilderna för den här kollektionen när jag insåg att jag inte alls önskade grönt och svart insjö. Jag vet, en aning omständigt och extra jobb och allt det där, men ändå. Om känslan i magen säger så får det vara så. Den enda känslan jag plötsligt hade fått sådär i efterhand, var att jag önskade mig ett kalkbrott. Jag kunde liksom inte tänka på något annat. Jag drömde om kalkbrott och var på vippen att ta första bästa båt till Gotland när Kristo sade att det fanns ett några mil om Katrineholm. Jag trodde faktiskt att han skämtade eller att det kanske var ett lite mer otjusigt typ av kalkbrott. Jag kunde inte haft mer fel. Och jag blev kär på en sekund.
Inom loppet av tio minuter hade jag räknat ut allt man kunde göra just på den här platsen. Nu var ju hela stället egentligen stängt för vanligt folk. Men jag tänkte att man kanske kunde ändra på saken. Det borde väl vara en smal sak.
Fatta att man bara kan gå en meter hit och en dit och marken är en kuliss i sig självt.
Och trots att himlen bara var grå ändrade vattnet färg lite när det kände för det. Vissa kanske skulle vilja påstå att det är magiskt.
Tänk sommar och gassande sol och klarblå himmel då skulle vattnet varit knallturkost och som självlysande.
Lite landskap som på månen kan man tänka.
Vi hade ju redan, som enda affär i världen, förtur i höstas på denna kollektion. Den är ljuvlig. Som de blommiga tälten, hur ljuvliga.
November i ett kalkbrott, tack snälla för att vi fick komma. -
under franslampan
Vi sydde ett krås och tänkte att det var då värst vad tjusigt det är med volanger på hög. Vi döljde tovorna från dagens strapatser med den höga hatten. Och vips var vi som i en annan värld.
Trots att vi egentligen bara var under lampan med guldfransar.
Nomi. Alltid pepp på en bild. Nästintill i alla fall. Det är tur för mig, en väldig tur. -
länsstyrelsen slår fast om djulö skola – inget liknande finns bevarat i sverige
Minns ni Djulö skola? Glömmer man inte i första taget eller hur.
Här kan du läsa del 1 om det hela började, hur vi blev alldeles hjärtedrabbade en dag förra våren.
”Vi sprang runt och kikade i varje fönster, ryckte i dörrar och kände på väggarna Och vi är fast beslutna om att Djulö Skola inte ska rivas. Inte utan att vi kämpar så gott vi kan. Nu får jag säkert halva kommunstyret på mig men jag tror inte ett skvatt på att det skulle vara ruttet. Det är bara enklare på det viset. Att riva ner och bygga nytt. Mer vinstmässigt liksom. Inte sådär bestämt med själva hjärtat utan något helt annat som styr. Fram för mer hjärtebeslut. För att städerna behöver det så in i vassen mycket. För att inte tala om husen själva. Och människorna som bor där. Nomi tror i och för sig att de tänker riva det av rädsla. Bara sådär utifall att. Om det en dag skulle dyka upp spöken, varulvar eller djävular där. Inte för att det finns ett spår av något sådant idag men att de som bestämmer bara går runt och inbillar sig saker. Det är nämligen då man gör dumma saker.”
Sedan skrev jag ett långt brev till kommunen (finns ett utdrag här att läsa) och liksom lite öppet mål hur vi ska skulle kunna göra något väldigt bra av den här skolan. Och möte blev det med själva kommunstyret. Men så kom beslutet att man river hela alltet. Jag blev arg och skrev världens längsta blogginlägg.
Sedan blev jag ännu argare och skriver ett ännu ilsknare inlägg. Inte för att arghet hjälper men det ena efter det andra uttalandet,där man faktiskt från kommunstyret sida körda över alla som ville rädda skolan, gjorde att man inget annat kunde vara. Väldigt många blir arga och en FB-sida växer med superengagemang. Jag, och en av eldsjälarna (tillsammans med sin fru Karin och bägge dessutom proffs på byggnadsvård) Anders Bergfjord är med på tv. Se gärna inslaget här, jag blir jättearg (igen) när jag ser det igen, vissa uttalanden kan jag för mitt liv inte ens förstå hur jag än vrider och vänder på det. Kanske är det bättre att låtsats lite ”snyggt” i sådana lägen.
Djulö Skola hamnar på Gula listan, Byggnadsvårdsföreningens lista av hotade miljöer. Och det startas namninsamlingar, det skrivs insändare, kunniga pratar sakligt och informativt i radio och tidningen. Som sagt, otroligt starkt engagemang av väldigt många. Man drar i alla trådar man kan, man samlar fakta och lägger ner en hel massa tid på att rädda skolan. Men kommunen håller fast vi sin sak. Rivas ska den. Kritiken växer från Katrineholms invånare och sakkunniga runtom i landet. Plötsligt föreslås en utredning av ärendet, förslaget kommer från kommunens sida och personen som ska leda den är en av de som talat mest kritiskt om skolans skick och bla nämnt den som ”sunkig”. Intressant. Men förslaget står fortfarande fast. Här har Anders Bergfjord skrivit en intressant insändare där han bla skriver om frågan som kom upp i kommunalfullmäktige huruvida en grundlig antikvarisk förundersökning har gjorts. ”På min fråga till Göran Dahlström och Lars Härnström i kommunfullmäktige i oktober menade båda att tillräckliga undersökningar gjorts och att antikvarier varit inkopplade, -för 36 år sedan!” Det är nästan som man tror det är ett skämt, men det sorgliga är att så är inte fallet.
Men så idag, hör och häpna och lycklig nyhet, stod det så här i vår lokaltidning Katrineholms Kuriren. Länsstyrelsen har gjort antikvarisk förundersökning av Djulö Skola. Och jag visste det! Vi kände det i magen den där dagen i maj. Skolbyggnaderna är unika i sitt slag i landet. Det finns ingen liknande skolmiljö bevarad i Sverige! Förstår ni, här sitter en kommunstyrelse som vill jämna detta med marken. Hur kan man vilja önska bort det vackra och framför allt något som gör Katrineholm unikt? Sådant som många andra städer inget hellre önskar. På ledarsidan gissar man att kommunen kommer vidhålla att byggnaderna ska rivas. Av ren prestige och av ekonomiska skäl. Och det skulle verkligen inte förvåna mig för prestigen har fullkomligt stigit dem över huvudet i denna fråga. Något annat kan det inte vara när förnuftet går som förlorat. Det har aldrig funnits något mer självklart än att bevara den här miljön men man har bara slagit dövörat till. Jag ser verkligen fram emot replik på denna förundersökning. För inte kan Dahlström svara som i intervjun där han får frågan om man inte tagit med de kulturella värdena i det här beslutet: ”Jo, att man inte ska ha skolan kvar.” Fortsättning följer….
-
for the monday coffee
I vår sätter Operan upp Alice i underlandet. Redan här vid tjuvtitten längtar vi. Premiär 6 maj.
Extra tips om Operan är att gå på deras öppna repetitioner. Det är gratis, förmodligen kö men alldeles superspännande. Nomi och jag såg en öppen repetition av Svansjön.
En av de allra roligaste och mest annorlunda föreställningar vi tagit våra barn på, var på Barnens Underjordiska Scen. Det slår mig nu att jag nog aldrig postade en drös med bilder från denna föreställning, ska leta minsann. I ett par timmar var vi som i en helt annan värld och det väldigt fina med BUS är att man liksom är en del av hela alltet. Redan på trottoaren på Bondegatan tror du att du drömmer lite när det dyker upp figurer från ingenstans och plötsligt känns allt det där drömmina alldeles på riktigt.
I vår är det dags för Den lille prinsen på BUS.
”Våren 2016 förvandlas BUS underjordiska rum och vindlingar till ett eget litet universum fyllt med sand och funderingar. Vi bjuder in till ”det vackraste och sorgligaste landskapet i världen”.En ensam pilot har tvingats nödlanda i öknen eftersom något gått sönder i hans motor. Då dyker han upp, den lille prinsen från planet B612 med alla sina frågor och funderingar. Kom och träffa den utbrända lykttändaren, den olycklige drinkaren, en envåldshärskande kung och ta hand om den vackraste av blommor.I vårt underjordiska universum får både de små och stora frågorna plats och medan sanden rinner mellan tårna kanske vi kan påminna oss själva om vad som är viktigt här i livet.”
I år har vår äldsta dotter åldern inne för Way Out West. Som tur är med förälders sällskap. Biljetterna släpps idag kl.12.00. Vi köpte våra igår då det ramlade in ett mail från SJ Prio om ett fint erbjudande som räcker fram till dess att ordinarie biljetter börjar säljas idag. Tänker att det bara är att bli medlem och ta del av erbjudandet om det finns biljetter kvar.
Sist men absolut inte minst. Det här är Viggo förra sommaren, efter en vecka i tält mitt i den här magiska skogen ,på sitt första lajv någonsin. Han kom hem såhär, med tusen myggbett, smutsigare än jag någonsin sett ungen tidigare, med ny dialekt som satt kvar i en vecka efteråt och med miljarder historier i bakfickan. Lyckligare unge fick man leta efter. Efter det har Viggo varit på Magiska lajv och vi är minst sagt förtrollade av hela allihopa. Även vi som inte lajvar då.
Katrineholms Äventyrsklubb är rikskända för att anordna lajv av hög klass. Barn och ungdomar från hela Sverige dyker upp allt som oftast i skogarna häromkring. Det var Karin som driver Pysselbolaget (som för övrigt är en mycket inspirerande pysselsajt) som tipsade mig från första början och det är vi evigt tacksamma för.
Nu ligger sommarens lajv ute för bokning. Första lajvet för 10-12åringar bokades fullt på nolltid så vi hann inte få en plats, men häromdagen släppte man en ny lägervecka. Sommarlovet är räddat!
