februari 2016 - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
0
archive,date,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

magisk söndag

28022016-MX8A5502-2

Vi lever i en dröm just nu. Min hjärna är totalt översvämmad av… Ja allt! Av en otrolig värme och kärlek som man liksom bara vaggas skönt i vareviga sekund. Till Poupy som har bjudit hos till det mest generösa jag någonsin varit med om. Till alla superhärliga människor vi hänger med. Till Chiang Mai, som är den mest fantasifulla stad jag någonsin besökt. Min hjärna är nästintill overloaded av all inspiration som kommer från alla håll och kanter. Och översvämmad är jag, inte minst av tacksamhet över att min man och mina barn får vara med om detta. Att jag får dela detta med dem.

Idag vaknade vi upp i ”vårt” lilla hus i Old town. Efter en liten morgonpromenad bland tusen tempel och dubbelt så många drakar var vi bjudna hem till Poupy på lunch tillsammans med resten av team No 74. Och jag lovar er, här svimmade jag på riktigt och tusen gånger om. Bakom en vacker trädörr öppnade sig det mest fantastiska hem jag någonsin besökt.

28022016-MX8A5427Barnen gjorde sig hemmastadda på en sekund. Hänger det en hammock inomhus vet de exakt var de ska bege sig till. Eller nästan utomhus för all del.

28022016-MX8A5448Faktum är att hela det här hemmet hade hur många ställen som helst att hänga på. Var man än tittade liksom.

28022016-MX8A5449Kortspel är bra när deras föräldrar har fullt sjå att lyssna på den ena inspirerande historien efter den andra. Numero 74 är ett dream team och det är en ära att få ingå i detta sammanhang. När tid finns ska ni få en utförlig beskrivning av hur detta företag jobbar, det är magiskt.

28022016-MX8A5459 Det dukades upp mat och allt var så himmelskt gott.

28022016-MX8A5464 Älskar att barnen vill prova allt.

28022016-MX8A5472En stund senare åkte skeden (!) fram.

28022016-MX8A5467Amélie från Milk Magazine, Manuel and Clemence från Numero 74.

28022016-MX8A5476I slutet av veckan ska vi få gå matlagningskurs! Ser fram emot detta.

28022016-MX8A5483Nomi har inte somnat (ännu). Bara vilar sig lite mellan tuggorna. Viggo däremot, äter oavbrutet och sakta. Njuter av varenda liten smak.

28022016-MX8A5535Men till sist slumrar hon. Och Charlie tar sig även han en tupplur på en timme, han ligger faktiskt där i kuddhögen. Och även Liv rasar ihop bland kuddarna. De kände sig som hemma, vi med. Man kan liksom inte göra annat här.

28022016-MX8A5679Medan andra är helt uppslukade av Hungerspelen del 3.

28022016-MX8A5640Det här är Poupy och mannen bakom väldigt mycket, som hon själv beskriver honom. Poupy är helt klart min stora förebild. Det finns ingen som driver ett företag med så mycket kärlek och värme som hon. Hon har ett förhållandevis litet team bakom sig, alla handplockade från olika delar av världen. Alla med samma glöd för det företaget står för. Hennes smak och kreativitet är helt makalös och det är en ynnest att få ta del av den på nära håll.

28022016-MX8A5528Alla samtal kring företaget Numero 74, livet, allt och universum kommer jag spara för alltid. Här är också Stephanie som annars jobbar från Ibiza liksom en stor del av teamet.

28022016-MX8A5531Kanske det mest perfekta hänget någonsin.

28022016-MX8A5522Jag har såklart tagit hur många bilder som helst från detta fantastiska hem , så fler kommer en annan dag när klockan inte är två på natten. Men spana in golv, väggar och det mörka träet. Hur drömmigt är det inte?

28022016-MX8A5660Och önskar nu en hammock inomhus, tack.

28022016-MX8A5628Alltmedan vi vuxna pratade framtidsplaner roade sig barnen med annat som sagt.

28022016-MX8A5551Jag ska nu sova med varmt hjärta och livliga drömmar om allt som snurrar i mitt huvud.

Tack söndag, du var helt magisk.

landat i chiang mai

27022016-MX8A5258

Surrealistiskt är nog rätta ordet. En timmes flygresa senare hamnade vi i en helt annan värld. Igen. Fast på ett väldigt härligt sätt. Vi möttes upp på flygplatsen i Chiang Mai av Poupy, som driver Numero 74 och Manuel som även han är en del av företaget. Så himla fint att möta dem såhär. Vi skjutsades till ett litet hotel, ett litet hus som känns precis som om vi vore hemma hos någon. Huset är bara som vårt och team Numero 74´s under några dagar. Det är ljuvligt och jag lovar att visa så snart ljuset är här.

Just nu sitter jag med ett par sussande ungar bredvid mig och regnet smattrar mot fönstret. Känner mig så lyckligt lottad som helt enkelt fick packa med min familj på detta möte som faktiskt kommer att vara flera dagar till. På en helt ny plats i världen som jag inte har en aning om. Jag har egentligen ingen aning om något alls just nu, men bara att det blir väldigt spännande och fint alltsammans. Det är så det känns när man hamnar bland dessa människor, automatiskt liksom.

Vi for iväg på lite mat strax efter vi landat. Med fyra megatrötta barn. Men en snabbtitt eller hur, på Mixology. 

27022016-MX8A5260

Efter en resa som började vid 9 i morse och varade ända till 8 på kvällen, och då inklusive 3 timmars superguppig bilfärd plus två flygresor så var det som sagt ett ganska trött gäng vid middagen.

27022016-MX8A5263

När man ser priserna i Thailand tänker man ju att det är lite väl dyrt. Sedan inser man att det bara är en fjärdedel…

27022016-MX8A5264

Exakt så.

27022016-MX8A5276

Poupy berättade att det sedan ett par år tillbaka är mycket nytt, och inte alls det traditionella man är van att se som typiskt Thailändskt, som öppnar i Chiang Mai. Hon säger också att det finns en helt fantastisk kreativitet i staden.

27022016-MX8A5281

Mycket engelska blir det ju. Och man kanske inte alltid hänger med…

27022016-MX8A5289

Jag är så nyfiken på denna stad.

27022016-MX8A5300

Den vegetariska hamburgaren var i själva verket en massa grillade grönsaker på hög vilket passade mig perfekt.

27022016-MX8A5302Dags att sova till regnsmattret. Tänk att det är precis alltid är mitt favoritsätt att somna till var man än i världen befinner sig.

mot chiang mai och numero 74

26022016-MX8A5063

Imorse lämnade vi södra Thailand. Och sitter just nu på flygplatsen i Bangkok och väntar på nästa plan. Hela familjen är på väg till Chiang Mai för att möta upp teamet bakom Numero 74. Vi har fjärilar i magen och tycker att det här är kanske det mest spännande vi varit påväg mot. See you soon!

26022016-MX8A5067

Sista kvällen i de södra delarna var vi såklart och åt gott. Vad mer kan man önska sig.

26022016-MX8A5073

Det skulle möjligen vara en handknyten hammock. Med det mörka havet framför sig. Ni fattar ju vem som låg där mest hela tiden.

26022016-MX8A5096

Den vildaste av de fyra såklart.

26022016-MX8A5093Horisonten var täckt av ljusprickar som nästan kändes som om små byar hade spruckit upp från havet. Men det var bara fiskebåtar.

26022016-MX8A5116Det är så mycket jag gillar med sättet man bygger på och hur man inreder. Allt är vackert, enkelt och ingenting är tillrättalagt. Det är liksom ingen idé att vara petnoga, det blir så mycket bättre såhär. Ska nog slänga tumstocken när vi kommer hem…

26022016-MX8A5124Camoflagenät är världen bästa rumsavdelare, tak och bara som vägg. Helst det naturvita.

26022016-MX8A5132Jag önskar mig drivved också.

26022016-MX8A5172Och att alltid bara ta vad man har närmast liksom.

26022016-MX8A5161Jag älskar det oängsliga. Mest för man kan aldrig sluta titta.

26022016-MX8A5111Weber, släng dig i väggen.

26022016-MX8A5129Och likadant med det väldigt genomtänkta och superperfekta.

26022016-MX8A5146Maten alltså.

26022016-MX8A5102

Man tänker extra bra närmst havet.

26022016-MX8A5180Och sen var vi väldigt mycket på vippen att stjälpa med tuk-tuken. Branta backar och familjer på sex är förmodligen inte den allra bästa. Men vi hann kasta oss ut i kolmörkret och alla blev nog rätt skärrade, inte minst vår favoritchaufför. Mitt i mörket insåg också Viggo att han glömt sin stråhatt. Så här väntar vi på Kristo som sprungit tillbaka till restaurangen. Och så mörkt ser det kanske ut men redigering fixar det mesta. Det var alldeles lagom spännande…

diy – en hel spegelvägg

 

16122015-20151216-MX8A7943

Den här tapeten är bland den finaste jag vet när det handlar om barnrum. Färgen är perfekt, precis så dammig och mjuk som man vill att en vägg ska vara. Tapeten görs av Sian Zeng och heter Woodlands Den finns i tre färgställningar, alla ljuvliga, fast den här är helt klart min favorit. Jag är svag för rosa i blandning av brunt, puderaktig sådär. Att själva motivet är lite lagom förtrollande gör ju inte saken sämre. Älskar växterna och blommorna, och att fantasin ryms där med små minihus och djur. Och för all del, barnrumsperfekt verkligen, men jag skulle gärna sätta den i en hall, i en garderob och hur fin är den inte inuti ett skåp? Kan inte låta bli att tänka på hur härligt det var när vi hittade ett platsbyggd skåp i vårt hus, tapetserat inuti, säkert någon gång för hundra år sedan. Alla tapeterna, olika på varje hyllplan, sitter såklart kvar. Och på så vis vore det ju extra härligt att hitta något sådant här magiskt år 2116.

Och annars är detta vårt senaste jobb för Family Living. Vi älskar speglar och hela väggar av dem helst. I senaste numret av tidningen gör vi de allra enklaste, vackraste och ingen lär vara den andra lik. För en liten minipeng dessutom. Så pass liten att du kan gå loss att göra spegelvägg a 80-tal fast lite mer 2016 eller vad man nu kan få det till.

minnen och möten och alldeles runt hörnet

22022016-MX8A4088

När jag var yngre så reste jag jättemycket. Det var liksom det jag levde för under en tid. Samla pengar och fara iväg med en ryggsäck och noll ängslighet i bagaget. Okej, det fanns väl stunder som inte var helt genomtänkta och gjorde man inte alltid det smartaste draget men ändå. Jag reste, vi såg länderna utanför allt vad resorter hette, och jag ryggade aldrig eller skippade något pågrund av någon slags påhittat rädsla.

22022016-MX8A4090

Sedan fick jag barn och med det kom ängsligheten. Inte så att jag var livrädd för allt vad resa hette men tusen miljarder gånger nojjigare. Säkra kort gällde liksom plötsligt. Inte backpackning till ställen där en västerlänning blev dagens stora händelse. Eller biljetter hit och dit med osäker resrutt. Kära nån och aldrig i livet.Plötsligt blev jag flygrädd också, som ett brev på posten. Jag förstod inte mycket av det, jag som alltid tyckt flyga var hur superhärligt som helst. Mest för själva grejen att vara på väg. Mot okända historier liksom. Men nepp, plötsligt grep paniken tag om mig som om det verkligen inte fanns någon morgondag på riktigt. Och den är inte bot på ännu faktiskt. Jag är som asplöv oavsett om vi ska till Paris eller långt som nu. Kanske gjorde nojjorna att jag sade högt att jag har ingen reslust längre, jag har ju rest så väldigt mycket… Vilken grej att säga, som att säga nej till allt som finns där utanför ens egna lilla värld. Till äventyr och sådant som formar oss.

22022016-MX8A4113-2

Och kanske kan man då,när man kommer utom Europas gränser eller åtminstone så långt som till Thailand tänka att vi stannar där innanför det väldigt superlyxiga hotellet. Ett sådant hotell som jag aldrig någonsin varit i närheten av tidigare. Att man liksom vaggar sig in i allt det där. Å tänka sig vad allt är tjusigt här och enkelt och rent och egentligen mest bara ojojojojoj till alltsammans. Och barna då, de spanar tindrande på alla palmer som vajar mot havet och säger tänk att vi åkte till ett sådant här ställe ändå och trots allt. Och de badar som galningar och dricker fruktjuicer med sockerlag som om det vore vatten. Och det är jättehärligt alltsammans. På sitt vis. Men ändå…

Vart är dofterna, ljuden och allt som inte ser ut som hemma. Och oh nej, vi har ingen miniresort på tomten. Men vart är allt det lite lagom äventyrliga? Nu är inte södra Thailand världens outforskade ände men det behövs inte många meter från hotellet där allt är lite skönare. Lite annorlunda. Och helt klart något som sakta men säkert luckrar upp en fyrabarnsmamma i tankarna. För hur underbart lyxigt och fantastiskt allt är där borta vid hotellet så är det nog precis den typen av ställen som spär på ens ängslighet. Som helt enkelt gör det värre. Det är liksom väldigt enkelt att bara låta sig vaggas in av lyx där allt redan är ordnat. Att barnen får för sig att det där är det rätta landet och det andra alldeles fel, fast det egentligen är precis tvärtom.

22022016-MX8A4120-2 Nu är det Viggo som ser lite butter ut. Men tvärtom. Han ska backpacka så snart han får. Helst tåget direkt till Amazonas. Med flyg går man miste om så mycket på vägen. Han har ätit sig igenom allt som inte är likt det vi har hemma bara för den sakens skull.

22022016-MX8A4129-2 Som sagt, vi är överhuvudtaget inte vid världens ände. Men något som banalt som att gå på en dammig väg med fullmånen lysa över sig kan räcka gott för att innerst inne veta att Thailand är inte detsamma som vårt hotell.

22022016-MX8A4144-2 Och att alla som jobbar har inte blå uniform med stiliga frisyrer och namnbrickor på bröstet. Och pratar perfekt engelska och säger yes, yes till precis allt och att vi sätter upp det på rummet.

22022016-MX8A4197

Och en disco-tuktuk med flames är betydligt mer intressant än en taxi som man beställer i repan.

22022016-MX8A4199Jag sätter ingen som helst värdering i hur man själv väljer att resa. Vad man önskar mest i hela världen för sig själv och sin familj vet bara du själv. Jag är bara glad att dofterna, ljuden och alla möten är alldeles runt hörnet. Och helt inom räckhåll för oss.

under parasollet

20022016--12Detta hör ju inte till vanligheterna precis. Men i alla fall så landade vi i Thailand. För en familj där mamman och pappan helst åker till städer när tillfälle ges så var det ett gäng storögda barn som hamnade alldeles mitt i den väldiga värmen och tusen palmer. Med havet bortom trappan.

20022016--8-2Det är ju dock ingen tillfällighet att det hela inte var runt husknuten. Men vi sov lite här och var. Och i Bangkok vaknade vi ändå till solen.

20022016--21

Och fortsatte sova. Viggo är lite som jag. Skugga tack, jättemycket skugga. Vi blir knallröda även under parasollet. Och så längtar vi bort från poolen. Till gatorna där utanför…

22022016--5

Men alltså själva stället. Som en djungel eller kanske en disneyfilm. Man tror ju inte att det är på riktigt fast det är det. Jag tror jag aldrig har varit på ett mer grönt ställe som samtidigt har massa hus. Bra kombo.

20022016--25

Och så havet då.

22022016--9

Och poolen. Den jättestora. I etage. Och flera stycken på gömda ställen.Det lyxiga är ju att det är jättenågra människor här så då och då låtsats vi att poolen och stranden är vår egen. Det är ju verkligen inte folktomt men de flesta gassar på solstolarna. Utan parasoll. Vilket gör mig storögd. Fattar inte hur det funkar, rent solbrännemässigt.

22022016--36

Havssnorklingen var lite mer spännande, trots att den var i havsbrynet.

22022016--27

Liv´s bok var slut på en dag.

22022016--44-2

Bästa just nu enligt henne.

22022016--32-2

Vi har med oss liten kamera äntligen. Recension kommer senare. Kidsen äger den varannan timme. Det är ju apor utanför balkongen..

22022016--2-2

Och ödlor på poolkanten.

22022016--24-2

Det är lätt att invagga sig i känslan i att livet är såhär. Fruktjuice…

22022016--95-2

och evighetsbad…

22022016--78-2

Charlie drog på sig en lunginflammation dagen innan vi åkte. Så dålig tajming men efter några dagar av medicin börjar äntligen hostan ge med sig.

22022016--67

Som sagt, första gången ever vi är på ett sådant här ställe. Är nästan lite förvånad över att vi är det. Eller egentligen jätteförvånad. Men det finns en fin anledning till att vi är det. Inte för att det är härligt i sig bara så väldigt annorlunda när det kommer till oss.

22022016--48-2

Sportlov är bra.

22022016--72

Liter av solkräm eller t-shirt när inget annat hjälper.

22022016--115

Så himla typiskt. När han hostar tittar alla på honom alldeles livrädda. Charlie ber oss att förklara att han har lunginfluensa och det inte smittar.

22022016--130

Afterbeach och sarong.

21022016--107-2

Här börjar bästa tiden enligt mig. Solnedgång och perfektvarmt och automatisk skugga. Nu låter detta som gnälligt värre men jag är så tacksam att vi får hänga här. Även fast jag älskar skuggan..

kärlek till kavat

MX8A7239

När man bloggar får man väldigt ofta förslag på samarbeten. I ärlighetens namn så säger jag nästan alltid nejtack. Nu är inte alla skamliga förslag men kan jag inte stå för dem till hundra procent är de inte värda några pengar i världen. Det jag ska skriva om här på bloggen eller instagram måste vara helt ärligt och utan omsvep. Sanningen självt så att säga. Annars får det liksom vara.

MX8A7256

Men nu råkar det vara så att vissa samarbeten är så fina så man nästan spricker lite. Eller sjunger lite allsång på det hela, vid frostiga världar och bland strån som förvandlas till istappar.

MX8A7427Ett sådant samarbete var när vi i höstas fick möjligheten att prova vinterskor från Kavat. Hela familjen!

Jag har länge haft ett öga på Skofabriken Kavat. Skor som är fria från PVC, teflon, PTFE och andra fluorerande kolväten. Skor som är tillverkade i ekologiskt och kromfritt läder. I egen fabrik utan mellanhänder vilket bidrar till total insikt i produktionen och samtliga delar i produktionsledet. Alla skor är dessutom märkta med EcoLabel som är EU´s officiella miljömärkning. Produkter som märks med denna märkning är strängt kontrollerade av oberoende organ som ser till att varumärket uppfyller alla miljökrav. Detta gäller hela långa produktionskedjan, även när produkten används och när den blir till avfall. Vattentätt med andra ord.

MX8A7341Precis sådana skor har legat på min önskelista så länge. MX8A7317Vad önskedrömde jag mer om då än en ekologisk vintersko tillverkad enligt alla bästa regler? Och såhär i mitten av februari  kan jag verkligen gå i god för alla egenskaper dessa skor har. Använda vareviga dag av oss sex, allt sedan frosten kom. 

Höll de värmen i iskall kyla och nu snackar vi 25 minusgrader? Ja, de gjorde det. Helt perfekt faktiskt. De varmfodrade skorna som vi provat är alla ullfodrade.  De mest iskalla dagarna kompletterade vi med ullstrumpor. Men vid tio grader räckte det många gånger med bara skon. Plus den urtagbara och vändbar innersulan såklart som är tillverkad i kombinerat skinn/ull.

MX8A7409 Hur funkade de i slask och väta? Även här perfekt. Ingen märkte av något läckage, inte ens vid vattenpölshoppande. Vi impregnerade och vårdade skorna med Kavat´s eco wax. Vaxet är helt naturligt.MX8A7503 Vad tyckte vår familj om designen på skorna? Högst betyg av alla. Även av vår snart 13-åriga och mycket kräsna Liv.

MX8A7516 Hemligheten tror jag är att stilen på skorna är klassisk och ren. Jag och Liv har använt samma modell fast olika färger. Stöveln heter Lugnvik och jag tänker att den påminner mycket om hur stövlar såg ut förr. Utan en massa fancy detaljer och märkliga sömmar. I och med den rena designen så passar de utmärkt till både brallor och kjol, i urskogen och på kalas. MX8A7533 Charlie har trivts utomordentligt i sina Sibbhult. Då han har ganska breda fötter fick vi gå upp någon storlek men efter några dagars användning satt de som en smäck. Som om de formade sig efter foten. Jag var lite tveksam till snörningen samt den stickade detaljen bak på skon. Jättesnyggt men trodde att det kanske skulle tappa stilen under slaskvinter och blötsnö. Men skorna är fortfarande lika fina.  Detta är ganska så förvånansvärt då Charlie sparkar fotboll i ur och skur och varje rast. Alla hans skor slits snabbare än blixten men jag har synat dessa noga nu, osannolikt fina som sagt.

MX8A7598 Viggos kängor heter Oden. Jag tror han föll lite för latmaskfasoner och kardborreband. Men Viggo är också hemskt kritisk men dessa föll honom i smaken helt klart.

MX8A7641 Nomi´s skor är en variant av de Liv och jag har. Skillnaden är att dessa är anpassade för små fötter med ett blixtlås på insidan. För att underlätta av och påtagning. Dessa heter Skoghall och helt underbara i både mina och hennes ögon. De påminner mig om hederliga sjuttisstövlar som jag själv spatserade runt med. Men de är vackrare så här.

MX8A7669 Frost å denna underbara frost.

MX8A7786De högra skorna har levt ett vilt liv sedan de hamnade hos Nomi. De passerar inte en vattenpöl utan att hoppas i, de undviker inte regn, de klättras med och blir låtstatsskridskor. Dag ut och dag in. Och visst ser de inte ut som när de kom men jag tycker de är ännu snyggare nu, snacka om att åldras med total värdighet.

MX8A7707 Och så dessa. Så vrålsnygga!

MX8A7729Kristo kommer alltid att äga ett par Töre  det är något som är säkert. Det fina med Kavat´s skor är att flera modeller sträcker sig över många storlekar, unisex och tillgängligt för alla. Som Töre, finns i stl 36 upp till 46. MX8A7710Så skönt klassiska men utan att vara trista någonstans. Känns som ett par dojor som Viggo kommer leta fram på vinden om trettio, fyrtio år sådär.20151213-MX8A7748-3-1200Älskar den här bilden. MX8A7752 Det var då de fann minigranen. Och jag insåg nu att detta skulle bloggats om senare i veckan just den där söndagen den 13:e december. Men desto säkrare och trovärdig rapport, som sagt.

MX8A7771Vi och våra skor har några månader på nacken och vi är galet tacksamma att vi möjligheten att prova Kavat´s skor. Det har helt klart varit en mycket stiligare vinter och en bra mycket varmare. Och jag är nästan förvånad att det faktiskt går att kombinera allt detta som man önskar i ett par vinterskor. Att de dessutom är ett hållbart val på alla sätt och vis gör ju skorna näst intill magiska. Kavat har börjat fylla på med nyheter och hela affären är som en godisaffär, hur gulliga!?  Alltså Edsbro, borde sitta på var miniunge. Kolla rosa  eller blommigt skinn!

om sorgliga rivningsbeslut och varför vi lämnade vårt kära söder.

MX8A0835

Egentligen skulle jag mest prova en sak med kameran, det är därför bilderna inte direkt hör till ämnet. Å andra sidan är det lite rivingsspillror över dem. Hursomhelst, det enda jag tänkte på var att Katrineholm med all sannolikhet river den gamla skolan i alla fall. Andra mars kommer ett rivningsbeslut att tas. Trots att skolan kan bli ett byggnadsminnesmärke räknar kommunstyrelsen med Göran Dahlström i spetsen att riva skolanTrots alla som är emot, trots att det är den enda av sitt slag i Sverige, trots att den är alldeles unik och aldrig någonsin kommer att ha möjlighet att uppföras på liknande sätt.

Jag satte mig på golvet i ett av hörnen i vårt hus från 1913 och tänkte att det är ju tur för dig huset att du fortfarande står här. När allt kommer omkring är det ju en rätt perfekt tomt och planerar man utefter bostadsbrist, vilken är en skrattretande term i sig när det kommer till småstaden som INTE växer så det knakar (är det inte just det ni så innerligt önskar, bästa kommunstyre…?) , så ryms säkert 8 villatomter här också. Lite trångt är väl en smal sak bara man får till de där attraktiva villorna. Låtsats man riktigt ordentligt så är det ju egentligen inte särskilt långt till sjön heller. Det hela beror ju liksom på vad man jämför med. Tio minuter med cykel är ju i själva verket inte långt alls.

MX8A0847-2

De där villorna som ska byggas på tomten där skolan nu ligger,  skapas i första hand för ”de hitflyttande” sägs det ju. Jag är en sådan. En hitflyttad. Från Stockholm. Trots att jag är uppvuxen här fanns inga planer om att flytta tillbaka. Vi hade skapat vårt liv i Stockholm och hade tänkt att där skulle vi bo kvar. Varför gjorde vi det då? Vad var det som gjorde att vi föll pladask och tog pick och pack och fyra små barn och flyttade,  trots att vi trivdes på Söder i Stockholm, vår stad efter femton år. Det var faktiskt något så enkelt som det UNIKA boendet. Det var just ett hus, som vi inte kunde få i Stockholm. Det var något alldeles annorlunda mot alla de nyproducerade områden runtom innerstaden, något som var raka motsatsen till den typ av boende som var inom räckhåll även för oss. Men vi föll aldrig, när vi travade runt i dessa nyuppförda villakvarter så kände vi att det här var inte just det vi allra mest önskade. Vi letade efter något helt annat. Och såklart fanns de husen även runt Stockholm men de kunde inte bli vår verklighet, inte på långa vägar. Och det är ju liksom just där skon klämmer. Man kanske börjar drömma om just den där typen av önskeboende, fantiserar så pass mycket att man kanske till sist alldeles plötsligt och totalt otippat lämnar livet man skönt inrutat sig i. Lämnar vänner, storstaden runt husknuten med allt vad den innebär, jobbet och ibland också karriären. Helt enkelt lämnar det liv som du i själva verket trivs ypperligt med. Men det är något annat som drar och för väldigt många är det just att skapa sitt liv och landa i något som är precis tvärtemot det man kan uppnå i bostadskarusellens eviga snurrande. Såklart finns flera aspekter i en flytt, vissa kanske kommer till i själva processen, men för väldigt många tror jag det börjar i ett hus. Ett personligt boende, det där man fantiserade om. Ett hus där man inte byggt efter standardlösningar och nyuppfunna stadsplaner. Jag kan räkna upp så många som varit i samma sits som oss och vad var det som de föll för? Hur började drömmarna som gjorde att man vågade närma sig tanken om att faktiskt byta liv. Vad var det som gjorde att man plötsligt övervägde och vred och vände på något som tidigare verkat fullständigt otänkbart?

Drömbostaden såklart. En kyrka som bostad, en gammal skola, en herrgård, en makalös glasveranda, ett hundraårigt hus med knarrande golv, gamla äppelträdgårdar och växthus med bubbliga fönster, rum i fil och salar med fiskbensparkett… Inte en endaste en som jag vet lämnade storstaden för ett nyproducerat område a´la kommunbyggd. Åtminstone inte av dem som aldrig haft planen på att flytta. Och där spelade inte ens den lilla sjönära glimten någon roll. Nepp, i så fall var det en sjötomt med egen brygga i sikte. Någon frågade mig en gång varför vi inte köpte ett ”helt vanligt” hus. Underhållsfritt och billigare och sådär hanterbart. Frågan kom säkert upp någon gång när vi stod i någon vansinnesrenovering och jag förmodligen bröt ihop. Nä, för då hade vi aldrig flyttat. Det är faktiskt helt sant. Oavsett om jag kan räkna upp tusen anledningar som jag älskar idag med att bo just här, så hade vi aldrig flyttat om inte just det här huset hade dykt upp. Så är det. Och nu säger jag inte att en unik gammal skola kan rymma ett helt flyttlass från Stockholm men det är själva inställningen. Det är just den typ av byggnader och boenden som gör en stad unik. Mervärdet och det unika i en stad består såklart från många olika delar. Och ett unik kulturhistoriskt värde är helt klart attraktivt och intressant. Samma attraktion når inte det nyproducerade. Åtminstone inte om vi pratar den här typen av nybyggnation som då är på ren och skär bekostnad av något annat. Huruvida ett nybyggt villaområde kan mätas i det vackra och estetiska gentemot skolbyggnader från 1800-talet kan säkert diskuteras vilt. Men jag är i alla fall helt på det klara på vad jag tycker i den frågan.

Nu vill jag också påpeka för att undvika missförstånd. Jag värderar inte nyproducerade bostäder på något vis lägre än gamla byggnader. Jag vill bara inte att de ska ersätta gamla byggnader i bra skick, att det ena ska utesluta det andra. Och dessutom klargöra att nyproducerat absolut inte skulle vara mer attraktivt än det unika som redan finns.

MX8A0870

Och en annan synpunkt i allt detta, framför allt blir inte en kommunstyrelse särskilt attraktiv med en inställning som denna. Att öppet köra över en opinion där väldigt många medborgare engagerat sig , att inte lyssna till ren fakta från experter, att totalt ignorera  stadens kulturarv. Det sätter sannerligen inte Katrineholm på kartan som en kommun som lyssnar på sina egna. Snarare en kommunstyrelse som sätter prestige och egen vinning i absolut första hand. Vad blir nästa sak, när kör ni över invånarna nästa gång?

Nu känner ju inte alla till Katrineholm som stad men jag lovar er att det är inte en tätbefolkad stad. Det är inte så att det inte finns mark att bygga på. Avstånden är korta och i läge med Djulö Skola finns absolut andra tomter att ta sikte på. Obebyggda sådana. Det är nästan så jag därför inte kan låta bli att fundera över om det ligger en hund begraven här. Varenda vettig människa borde ju känna glädje och stolthet och WOW – vi har en kulturskatt här! Så otroligt värd att bevara, till varje pris. Och är det faktiskt så att saker inte står rätt till borde, Göran Dahlström och hans styrelsegäng, helt enkelt krypa till korset och säga sanningen. För att återvinna någon som helst respekt. I nuläget känns allt annat mer humant än detta politiska maktspel.

MX8A0870-2

Nomi hade sin egen syn på saken då jag igår berättade att skolan trots allt förmodligen rivs. – Jag vill att vi åker dit direkt. Imorgon då, jag vill ha ledigt från skolan. Sedan ska jag säga såhär. Hej jag heter Nomi, varför förstår ni inte att skolan är värd??? Den är värd jättemycket för mig och för min mamma och alla andra. Alla gamla saker är värda så mycket. De har historier i sig, liksom inuti. Fast de inte syns utanpå, men det där vet väl alla ändå? De där historierna kommer alltid stanna kvar men inte om man har sönder dem! Då är det som om tusentals sagor inte finns längre. Tänk det som om ni skulle rivas, själva alltså, då skulle ni känna er som platta pannkakor. Och det kommer vara för alltid. En gång borta, alltid borta. Nu kanske det är lättare att förstå, för ni måste förstå, om ni verkligen tänker på hur det skulle kännas. Att rivas ned alltså. På riktigt.

Sedan sade vi att det skulle vara bra med ett plakat och skrika ganska högt. Kanske ”Upp till kamp” eller så. Om de inte släpper in oss alltså.

KRICKELIN PÅ MIN VERANDA

MX8A0670

Det allra lyxigaste som kan hända en tisdag är väl att en fin vän hoppar av tåget sådär mittemellan Stockholm och Göteborg. Precis så hände mig idag, när Kristin tog ett stopp här för lunch. Sådant kan jag leva på i evigheter. Oväntade besök är kanske bland det allra bästa här i livet, åtminstone när de är av sådant här fint slag.

MX8A0679

Kristin hade absolut vackraste ringen på fingret. Handgjord, med guldnäbb och allt. En nyhet hos For Good Luck Tycker verkligen om dessa ringar, nästan som ett plagg fast det är en ring. Alltså, den ger så mycket feeling. Som en vacker favoritklänning ungefär. Ja du fattar säkert hur jag menar…

MX8A0697

Sorgligt nog var Kristin tvungen att ta tåget hem till Varberg. Som tur var fick vi muntra upp hos med hemmabakta semlor från min mamma.  Men kika in på Krickelin så får ni se hur vårt hem såg ut idag, och vad Nomi hade gömt till hennes idol, med instruktion så vi inte skulle glömma att kika. Så himla härligt att se ens egen vardag genom Kristins begåvade kamerablick.

MX8A0780

Och sedan tror jag att våren kom i samma veva som Kristin dök upp. Eller det är såklart att den gjorde. Och å jag vet ju så väl att jag sagt det förut, men så snöar det igen. Och igen. Men nu så är det nog sant.